SPÖRSMÅL ANGÅENDE
OMRÖSTNING TILL DOM I
TVISTEMÅL, MED SÄRSKILD
HÄNSYN TILL
PROCESSLAGBEREDNINGENS
FÖRSLAG I ÄMNET.
AV
PROFESSOR EMERITUS ERNST KALLENBERG.
Den del av reglerna i gällande rättegångsbalks kap. 23, som enligt kapitelrubriken handlar om »omröstande till dom», motsvaras, så vitt angår tvistemål, av de i 16 kap. av Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk inrymda bestämmelser, som enligt rubriken angå »omröstning». Med omröstning förstås enligt ordets vedertagna och vanliga betydelse sättet att åvägabringa ett gemensamt beslut av en samling människor.1 För att ett sådant beslut skall, i de fall då meningsskiljaktighet yppar sig, kunna komma till stånd, fordras, dels att medlemmarna av församlingen, var för sig, uttala sin mening eller, annorlunda uttryckt, avgiva sina vota angående den fråga (det tema — omröstningstemat), varom beslut skall fattas, dels att vota efter någon viss antagen princip sammanräknas; denna sammanräkning betecknas enligt en vanlig juridisk terminologi såsom röstberäkning. Av dessa båda akter, votering och röstberäkning, är det särskilt den förra, som man avser, då man talar om omröstning, och man kan således säga, att detta ord användes i två olika betydelser en vidare och en trängre. Däremot brukas det ej, mig veterligen, för att beteckna enbart röstberäkning. I varje fall måste en dylik användning av ordet vara ytterst sällsynt, och med hänsyn därtill synes det, om man vill undvika missförstånd, ej vara lämpligt att tillägga detsamma denna innebörd i lagspråk.
Detta har emellertid, enligt vad motiveringen till 16 kap. utvisar, skett å ett ställe däri. Jag återkommer härtill nedan.
Regler i de ämnen, som behandlas i 16 kap., erfordras och ha i kapitlet meddelats beträffande samtliga allmänna svenska domstolar, ty i dem alla har ett flertal domare säte och stämma. De särskilda reglerna angående häradsrätt beröras ej i det följande.1
Omröstning skall enligt 16: 1 st. 1 ske, då vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar yppas. Några ord om den innebörd, som i 16 kap. tillagts ordet mening, må lämpligen här inflyta. De båda alternativ, som möta, äro dessa: avses den voterandes åsikt om allenast slutet (domskonklusionen) eller om både slutet och grunderna därför? För frågans besvarande synes närmast stadgandet i sista stycket av 1 § vara avgörande. Då det där säges, att envar skall angiva »de skäl, varå han grundar sin mening», betyder givetvis ordet mening detsamma som åsikt om slutet. Det torde vara uppenbart, att mening har samma innebörd på de övriga ställen i 1 §, där ordet förekommer. Huruvida det i de stadganden om röstberäkning, som meddelats i 3 och 4 §§, betyder detsamma, blir nedan, där dessa stadganden komma på tal, föremål för övervägande.
Då jag härefter går närmare in på reglerna om omröstning, utgår jag från, att de spörsmål, om vilka det gäller att fatta beslut, på en gång föreligga till prövning.
De i 16 kap. 1 § av förslaget upptagna reglerna angående den yttre ordningen vid omröstning göras ej till föremål för någon granskning, och den första omröstningsregel, vid vilken vi stanna, blir alltså den, som förekommer i 2 § st, 1 och lyder: »Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.» Att regeln är i anseende till innebörden riktig, torde icke någon vilja bestrida. Det kan blott ifrågasättas, huruvida avfattningen är fullt lyckad. Då nämligen alla spörsmål, som i en rättegång uppställas till omröstning, vare sig de äro av processuell eller materiell natur, med allt fog kunna sägas höra till rättegången, synes uttrycket »hör till rättegången» vara för omfattande. Bättre är nog att bibehålla gällande lags formulering i 23: 5 p. 3 RB och skriva: fråga, som rör själva rättegången. Därmed torde tydligt utmärkas, att stadgandet avser alla spörsmål, som icke höra till avgörandet över själva det omprocessade materiella rättsförhållan-
det, frånsett härvid rättegångskostnaden, varom förslaget innehåller särskild bestämmelse i 2 § st. 2 sista punkten.
Vid granskningen av stadgandet i 2 § st. 1 är det anledning att tänka på ett omröstningsspörsmål, som möter redan enligt gällande rätt och förelegat till bedömande i ett rättsfall, som mycket uppmärksammats (ref. i NJA 1938 s. 157; se i sammanhang därmed NJA 1941 s. 80). Utan att närmare ingå på detta rättsfall och de särskilda omständigheter, som må kunna vara därmed förbundna, vill jag i korthet formulera ifrågavarande spörsmål på följande sätt. Till stöd för instämt yrkande åberopas en grund, beträffande vilken det i målet uppstår fråga, huruvida den icke blivit genom lagakraftägande dom i tidigare rättegång avgjord. Skall en dylik res-judicata-fråga göras till föremål för särskild omröstning? Sättes detta spörsmål först i relation till gällande rätt, så bör enligt mitt förmenande svaret bliva, att det ej finnes stöd för någon direkt tillämpning av det i 23: 5 RB innefattade stadgandet om särskild omröstning angående frågor, som röra själva rättegången. Den nu avsedda res-judicata-frågan rör ej själva den rättegång, i vilken den uppkommit, utan ett rättsförhållande, som i rättegången är av prejudiciell natur i förhållande till det däri stämningsvis framställda yrkandet. Anses res judicata vara för handen, kan detta följaktligen ej föranleda den omstämda sakens avvisande utan prövning. Men om sålunda särskild omröstning om res-judicata-frågan ej kan grundas på en strikt tolkning av stadgandet i 23: 5 RB, finnes det å andra sidan efter min åsikt goda skäl för att i förevarande avseende tolka stadgandet extensivt och i enlighet därmed uppställa frågan till särskild omröstning. Det förhåller sig ju dock i verkligheten så, att en domstolsledamot, som finner det prejudiciella rättsförhållandet vara res judicata, icke har att i djupare mening ingå i prövning av den instämda saken i hela dess vidd. Hans bedömande avser det framställda yrkandet och icke det till grund därför åberopade rättsförhållandet i vidare mån, än att han jämför det med ett genom en tidigare lagakraftvunnen dom prövat rättsförhållande och konstaterar, att identitet är för handen; på detta konstaterande stöder han sitt votum angående slutet (svaret på yrkandet) i det föreliggande målet. Jämlikt grunderna för stadgandet i 23: 5 RB kan jag för min del ej anse annat, än att det bör genom särskild omröstning avgöras, huruvida prövningen av saken skall på nu antytt sätt begränsas eller
ej. — Vad angår bedömandet av det nu behandlade spörsmålet enligt Beredningens förslag, så äro tydligtvis de nyss gjorda uttalandena i allo tillämliga. Men dessutom bör övervägas, huruvida ej spörsmålet kan inrymmas under ett annat i förslaget upptaget stadgande, nämligen det, som möter i 2 § st. 2 p. 3. Därom blir tal nedan vid granskningen av detta stadgande.
»Äro i saken flera käromål, skall beträffande varje käromål särskild omröstning ske.1 Över fordran, som åberopats till kvittning, skall ock röstas särskilt» (2 § st. 2 p. 1 och 2 i förslaget). Vi bortse tillsvidare från den senare punkten.
Ifrågavarande regels innebörd är näppeligen fullt klar. Man kan svårligen fatta stadgandet om särskild omröstning annorlunda än så, att varje käromål skall vid därom anställd omröstning ensamt för sig och ej i förening med det eller de övriga käromålen utgöra omröstningstema. Man tager därvid ordet omröstning i tidigare omnämnd, allmänt vedertagen betydelse, och kan så mycket mindre göra annat, som ordet uppenbarligen i de två sista punkterna av 2 § st. 2 har denna innebörd. En ovillkorlig sådan regel är emellertid icke lämplig, ty de i en rättegång förenade käromålen kunna ha det nära samband med varandra, att de ej vart för sig böra uppställas till omröstning. Man finner också, att Beredningen icke velat ha regeln förstådd på detta sätt. I motiverna (s. 207) säges det nämligen, att den föreskrivna särskilda omröstningen »kan ske antingen så, att rättens ledamöter avgiva skilda vota angående varje käromål, eller ock så, att dessa vota i ett sammanhang avse samtliga käromålen men sammanräkning av rösterna sker med hänsyn till varje käromål för sig.» Vad med det föreslagna stadgandet sålunda åsyftas, synes böra uttryckas tydligare.
I anslutning till det nu anförda må det förhållandet uppmärksammas, att man kan böra i omröstnings- eller röstberäkningsavseende skilja mellan ej blott olika i förening handlagda käromål utan även olika delar av samma sak, såsom olika fordringsposter
eller olika avbetalningar å en fordran (se därom min Svensk Civilprocessrätt Bd II s. 1172 not 34 och s. 1174). Dessa fall torde emellertid kunna vinna beaktande antingen genom en extensiv tillämpning av regeln i 2 § st. 2 p. 1 eller genom tillämpning av den nedan behandlade regeln i p. 3.
Stadgandet, att det skall röstas särskilt över fordran, som åberopats till kvittning, ger anledning till åtskilliga erinringar. Avfattat som det är, synes det innefatta ett allmänt och ovillkorligt påbud om särskild omröstning. Det har motiverats på följande sätt (s. 207 i motiverna). »Med hänsyn till kvittningsinvändningens natur och till den i 17 kap. 11 § upptagna regeln, att prövning av fordran, som åberopats till kvittning, vinner rättskraft, bör särskild omröstning alltid ske över sådan fordran.»
Såsom jämväl och ännu tydligare framgår av motiveringen går stadgandet ut på, att till kvittning åberopad genfordran städse skall göras till föremål för särskild omröstning. Det första till stöd därför anförda skälet hänvisar till »kvittningsinvändningens natur». Detta argument är föga hållbart. Det bygger tvivelsutan därpå, att en i rättegång av svaranden gjord framställning om kvittning för genfordran anses vara ett med ett genkäromål likställt angreppsmedel. Närmare utförd innebär denna åsikt, att en svarande, som framställer ett kvittningsyrkande, anhängiggör (utan stämning — som i detta fall icke erfordras) en talan, vari han yrkar att på det sätt få likvid för sin genfordran till den del, de båda mot varandra stående fordringarna täcka varandra, att fordringarna kvittas mot varandra i anseende till denna del. Att en dylik framställning från svarandens sida tilllika innefattar ett yrkande om ogillande av kärandens talan, så vitt den går ut på prestation från svarandens sida till den del genfordringen täcker huvudfordringen, ligger i öppen dag. — Om man tillägger kvittningsyrkandet den innebörd, som nu angivits, må det visserligen te sig riktigt att med hänvisning till dess natur jämställa detsamma i omröstningsavseende med ett genkäromål och således, i likhet med vad som skett i 2 § st. 2 p. 1, kräva särskild omröstning. Men annorlunda ställer det sig, om man utgår från en annan och riktigare uppfattning av vad kvittningsframställningen processuellt sett väsentligen är. Ett kvittningsyrkande av en svarande i rättegång måste naturligen processuellt ses från den synpunkten, att han därmed vill värja sig; yrkandet är uteslutande en i försvarssyfte avgiven förklaring.
närmare bestämt en förklaring av svaranden, vars syfte är att avvärja en dom, som ålägger honom att till käranden utgiva det omstämda beloppet i den mån det täckes av genfordringsbeloppet. Denna uppfattning av vad kvittningsyrkandet processuellt betyder kan ej i minsta mån förryckas därav, att kvittning materiellt innebär ej blott ett sätt att betala skuld utan tillika ett sätt att skaffa sig gottgörelse för fordran; det är samma sak, sedd från olika sidor. Låter man sig ej förvillas av denna materiella värdesättning av kvittningen utan fullt fasthåller vid förenämnda naturliga uppfattning av dess processuella betydelse, så kommer man till det resultatet, att kvittningsyrkandet ej i samma egentliga mening som ett genstämningsvis anhängiggjort motkrav gör genfordringen till ett processföremål. Olikheten framträder med all önskvärd tydlighet i alla de fall, i vilka svaranden bestrider, att den omstämda fordringen består, och blott eventuellt — för den händelse domstolen skulle vara av annan mening — yrkar kvittning. Om i dessa fall huvudfordringen underkännes, ingår domstolen ej i någon prövning av kvittningsyrkandet, följaktligen ej i prövning av frågan om genfordringens bestånd. Sistnämnda prövning anställes ej heller, om domstolen, frånsett frågan om genfordringens bestånd, finner någon annan förutsättning för kvittning saknas.
Om man vederbörligen beaktar vad nu anförts, torde man icke gärna kunna komma till annan slutsats, än att ifrågavarande stadgande om särskild omröstning icke bör bibehållas.
Även det andra i motiverna anförda argumentet för detta stadgande — åberopandet av den i 17: 11 av förslaget förekommande bestämmelsen, att prövning av fordran, som åberopats till kvittning, vinner rättskraft — ger icke stadgandet tillräckligt stöd. För att inse detta behöver man blott närmare se till vad bestämmelsen innehåller. Den säger blott, att domen äger rättskraft »i vad den innefattar prövning av fordran, som åberopats till kvittning».1 I motiverna därtill (s. 224 f.) utlägges närmare, hurusom
domens rättskraft skall omfatta genfordringen endast i den mån den prövats, och att i fall då denna fordran icke blir föremål för någon saklig prövning — såsom då kvittningsyrkandet underkännes på den grund, att de allmänna förutsättningarna för kvittning befinnas icke föreligga — rättskraftsbestämmelsen icke skall vara tillämplig. I betraktande härav kan det allmänt avfattade och ovillkorliga stadgandet om särskild omröstning över kvittningsvis åberopad genfordran icke anses försvarligt.
Resultatet av undersökningen blir alltså det, att ifrågavarande stadgande bör utgå. Till önskvärdheten av särskild omröstning i vissa fall över kvittningsvis åberopad genfordran tages all nödig hänsyn, om frågan hänföres under p. 3 av 2 § st. 2 i förslaget. Den avfattning, den däri givna bestämmelsen erhållit, lägger ej hinder i vägen för en dylik tillämpning.
Efter behandlingen av de ovan berörda ämnena komma vi till huvudfrågan. Efter vilka principer skola votering och röstberäkning ske beträffande spörsmål, som höra till huvudsaken?
En dom anger det resultat, vartill domstolen kommit, slutet, ävensom grunderna för detta slut, domskälen. Med bortseende från omröstningsalternativ, som knappast allvarligt kunna komma under övervägande, har man att taga i betraktande två vägar: antingen a) att, om flera olika omständigheter var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, göra dem var för sig till omröstningstema och att, då sådan omröstning blivit avgörande för utgången, avfatta domen i enlighet därmed eller eljest anställa ytterligare omröstning, vid vilken domstolsledamöterna — som därvid äro bundna av slut, vartill pluraliteten vid tidigare anställd särskild omröstning kommit — avgiva fullständiga vota, d. v. s. vota, som upptaga både slut och grunder därför, eller ock b) att genast skrida till votering med avgivande av fullständiga vota (s. k. generalvotering).
Vid omröstning till dom ligger det närmast till hands att genast skrida till generalvotering, och vår gällande lag känner ingen
annan ordning. Lagen innehåller nämligen icke någon bestämmelse, som berättigar domstolen till att börja med särskild omröstning beträffande omständighet, som är av omedelbar betydelse för utgången och som således kan spela rollen av grund för ett slut. I enlighet med denna ståndpunkt bestå lagens ifrågavarande stadganden i regler om principerna för sammanräkning av vota (röstberäkning). — Vad angår förslaget bör med anledning av dess innehåll det ovan nämnda alternativet a) i första hand skärskådas; därefter blir det, i den mån anledning därtill finnes, tal om principerna för röstberäkning.
Valet av omröstningssystem (jfr beträffande det närmast följande min framställning i Svensk Civilprocessrätt Bd II § 104 särsk. s. 1159—1170) beror främst på det svar, som lämnas på följande fråga. Böra vid bestämmandet av en doms innehåll grunderna intaga en andrarangsställning i förhållande till slutet, så att detta bestämmes i enlighet med vad pluraliteten därom ansett oberoende av anförda grunder, eller böra tvärtom grunderna i första hand komma i betraktande och slutet alltså härledas av de grunder, som vunnit pluralitet? Till förmån för den förra åsikten har sedan gammalt anförts, att det praktiskt taget förnämligast kommer an på slutet i domen, eftersom part processar för att ernå ett för sig förmånligt resultat, medan motiveringen för honom spelar en jämförelsevis underordnad roll. Å andra sidan kan den senare uppfattningen hävdas med mycket vägande argument, och på dem har jag för min del lagt avgörande vikt. Vid prövningen av en tvist gäller det ej att åstadkomma vilket slut som helst utan ett lagligen grundat slut, och endast på ett sådant kan parten göra anspråk. Och då ett riktigt slut förutsätter riktiga grunder, bör det slut, som upptages i domen, icke bestämmas utan hänsyn till grunderna utan tvärtom framgå av dem.
Den tankegång, som sist utvecklats, kan givetvis tillgodoses på det sättet, att vota, upptagande både grunder och slut, sammanräknas med hänsyn till grunderna och en sålunda beräknad pluralitet blir avgörande för domslutet. Men denna metod lider av ett väsentligt fel. Fördelarna av domstolens kollegiala sammansättning komma ej till sin fulla rätt, med mindre varje domstolsledamot yttrar sig, såvitt det erfordras, om alla omständigheter, som inom domstolen ifrågasatts böra såsom avgörande för utgången tagas i övervägande. Om sålunda exempelvis i mål
angående krav på grund av en viss rättshandling skilda för utgången avgörande spörsmål — såsom huruvida en dylik rättshandling över huvud företagits, huruvida den handlande vid dess företagande varit tillräknelig, och huruvida betalning av skulden ägt rum — framställas av olika domstolsledamöter, bör i den mån det visar sig nödigt, d. v. s. då ej en absolut pluralitet (resp. paria vota) genast besvarar något av dessa spörsmål på sådant sätt, att saken därmed är avgjord, särskild omröstning om vart av dessa spörsmål anställas. Och ledamot, som vid en sådan särskild omröstning överröstats, bör vara pliktig att deltaga i senare omröstning. Det ligger i öppen dag, att genom det nu beskrivna omröstningssystemet ej mindre den synpunkten, att samtliga ledamöter böra deltaga i prövningen av alla till saken hörande omständigheter, än även principen, att grunderna böra bestämma utgången, vinner beaktande. Emellertid är det ej alltid lämpligt eller ens praktiskt möjligt att genomföra detta system, och det bör därför överlämnas åt domstolarna att bedöma, huruvida och i vilken utsträckning tillämpning därav skall ifrågakomma. Till det sagda må blott läggas den anmärkningen, att sådan särskild omröstning, som är i fråga, icke nödvändigt måste gå före utan även bör kunna följa efter en generalvotering. Det kan ju nämligen inträffa, att vid generalvotering någon ledamot åberopar en grund, varom övriga ledamöter böra yttra sig.
Beredningen har i sitt förslag i väsentlig mån låtit sig ledas av de åsikter, som ovan utvecklats. I motiveringen har sålunda framhållits, att nuvarande omröstningsordning, enligt vilken varje ledamot angiver ett fullständigt votum, är otillfredsställande såtillvida, som den kan medföra, att ej alla ledamöter ingå i prövning av samtliga spörsmål, som äro av betydelse för utgången. Och vidare har mot principen, att domen skall upptaga det slut, för vilket en pluralitet av de röstande uttalat sig, åberopats de ovan anförda argument, genom vilka det göres gällande, att utgången i första hand bör bestämmas efter grunderna för sluten och icke efter sluten oberoende av grunderna. Hithörande stadganden i förslaget förekomma i 2 § st. 2 p. 3 och st. 3 samt lyda: »Är beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, må de efter sakens beskaffenhet uppställas till särskild omröstning.» — »Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat, vare han skyldig att deltaga i
senare omröstning.» I den motivering, som särskilt hänför sig till dessa stadganden, säges det, bland annat (s. 208 f.), att den särskilda omröstning, som är i fråga, avser »de faktiska omständigheter, som äro av omedelbar betydelse för utgången (omedelbart relevanta fakta)», och det framhålles, att omröstningen kan ske »endast beträffande materiella rättsfakta, som äro av omedelbar betydelse för målets utgång», däremot icke beträffande »särskilda frågor, som avse bevisprövningen». Mot den skillnad, som sålunda göres emellan omständigheter, som kunna, och sådana, som icke kunna göras till föremål för särskild omröstning, är över huvud ej något att erinra; dock finner jag anledning att dröja vid uttalandet i motiverna, att särskild omröstning kan ske endast beträffande materiella rättsfakta.
Det förut berörda spörsmålet, hur man bör i omröstningsavseende bedöma det fall, att vid överläggning till dom ifrågasättes, att ett prejudiciellt rättsförhållande är res judicata, kommer här ytterligare i betraktande. Det må till en början skärskådas med häsyn till gällande rätt. Om man ej godkänner det efter min mening riktiga alternativet att rösta särskilt om res-judicata-frågan (d. v. s. att anställa en votering, vid vilken denna fråga är det enda omröstningstemat), bör man vid sammanräkningen av vota, avgivna vid generalvotering, iakttaga, att ett votum, vari den voterande på grundvalen av sin uttalade mening, att res judicata är för handen, kommit till ett visst slut, icke förenas med ett votum, vari den voterande på grundvalen av saklig prövning av det prejudiciella rättsförhållandet kommit till samma slut. Den passus i 23: 4 av gällande rättegångsbalk, i vilken det stadgas, att det skall stånda »vid de flestas mening, som på en grund sig stödja», leder till detta resultat, förutsatt att man tilllägger stadgandet den innebörd, som det enligt sin avfattning äger, och i enlighet därmed för bestämmande av pluraliteten icke sammanräknar andra vota än sådana som överensstämma i avseende till såväl slut som grund. De båda nu åsyftade grupperna av vota ha visserligen samma slut men kunna ej gärna anses åberopa samma grund för detta slut. — Vad angår ifrågavarande spörsmål i relation till Beredningens förslag, så torde avfattningen av 2 § st. 2 p. 3 ej lägga hinder i vägen för att inrymma det därunder. Att göra detta stämmer dock ej väl överens med det förut citerade uttalandet i motiverna, att särskild omröstning kan ske endast beträffande materiella rättsfakta.
I 3 § st. 2 har föreskrivits, att vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt den mening skall gälla, som omfattas av mer än hälften av rättens ledamöter eller erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens. Såframt — i fall då 3 § ej är tilllämplig — vid omröstning i rådhusrätt eller överrätt flera än två meningar yppas, skall enligt 4 § (bortsett från meningsskiljaktighet beträffande penningar eller annan myckenhet, därom särskild bestämmelse givits) den mening gälla, för vilken rösterna äro flera än för annan, eller, om för flera meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar. Som man finner, lämna dessa stadganden i och för sig ej närmare besked om huru vota skola sammanräknas. Innebörden av ordet mening har nämligen ej bestämts. Vota, som bilda pluralitet beträffande slutet, kunna ju skilja sig i fråga om grunderna för detta slut, och huruvida de i dylikt fall skola anses vara uttryck för en och samma »mening» eller ej, har icke i 3 och 4 §§ klargjorts. Med stöd av vanliga lagtolkningsregler skulle man närmast vara böjd för att hämta ledning av den uppfattning, som kommit till uttryck i bestämmelsen i 2 § st. 2 p. 3 om särskild omröstning (se ovan), och om man gör detta, kommer man till det resultatet, att sammanräkningen av röster skall ske efter grunderna för sluten. Detta är dock icke förslagets ståndpunkt. Ordet mening kan i 3 och 4 §§ så mycket mindre tilläggas annan betydelse än i 1 § sista stycket, där dess innebörd närmare bestämts, som det i motiverna (s. 211) säges, att med detta ord i förstnämnda två §§:er avses »närmast själva slutet». De sålunda givna reglerna torde Beredningen, att döma av motiveringen, anse överensstämma med »gällande rätt» eller med »gällande rättstillämpning»1
De av Beredningen föreslagna stadgandena i 3 och 4 §§ synas mig, sammanställda med regeln i 2 § st. 2 p. 3 om särskild omröstning, påkalla några erinringar. Enligt min åsikt och jämväl, enligt vad motiverna utvisa, enligt Beredningens bör omröstningen vara så ordnad, att målens utgång i första hand bestämmes efter grunderna för sluten och icke efter sluten oberoende av grunderna. Beredningen har dock endast genom regeln i 2 § sökt sörja för, att nämnda princip blir rådande, och denna regel har avfattats så, att domstolarna praktiskt taget fått oinskränkt frihet att tillämpa den eller underlåta detta. Om det ej anses föreligga tillräckliga skäl för sådan ändring av 3 och 4 §§, att röstberäkning föreskrives skola ske efter grunderna för sluten — en ändring, som med hänsyn till regeln i 2 § må kunna synas mindre lämplig — torde det förtjäna att tagas i övervägande, huruvida ej nämnda regel bör erhålla en något mera bindande avfattning. Att giva regeln karaktären av ett ovillkorligt bud (vilket Lagkommittén och Lagberedningen gjorde; se därom Svensk Civilprocessrätt Bd II s. 1214 ff.), är dock icke att förorda.