SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

JORDDELNINGSMÅL 1936—1939.

 

AV

 

REVISIONSSEKKETERAREN  ÅKE BRAUNSTEIN.

 

LAGEN OM DELNING AV JORD Å LANDET.

 

1 KAP.

 

    8 §. Sedan vid laga skifte å ett skärgårdshemman jämväl dess vattenområde i saltsjön skiftats men däremot fisket lämnats odelat, har — i anledning av delägares ansökan att fisket måtte bliva föremål för delning — förklarats, att vad i 1:8 första stycket andra punkten JDL stadgas om utläggande av gemensam ägolott äger, jämlikt 20: 8 andra punkten JDL, motsvarande tillämpning beträffande delning av fiske; följaktligen har gemensam lott för å skilda jordregisternummer belöpande andelar i fisket ansetts kunna vid förrättningen utläggas även utan delägares därom framställda begäran. Jfr 13: 12 och 13 JDL. (NJA 1937s. 485.)
    14 §. Sämjedelning av oskift fiske har ansetts icke kunna mot delägares bestridande rubbas annat än genom laga skifte; jfr 10 och 12 §§ lagen om rätt till fiske (NJA 1937 s. 510).
    18 §. Se nedan under 13 kap. 2 §.

 

7 KAP.

 

    1 §. Gränsbestämning enhgt JDL har ansetts kunna äga rum beträffande fastställd avsöndring, avseende allenast fiskerätten inom visst vattenområde (NJA 1936 s. 230).
    4 §. Till en hemmansdel, omfattande sex ägoskiften, hörde enligt 12:4 JB vattenområde i en sjö utanför ett av dessa skiften; övriga skiften gränsade ej till sjön. Vid gränsbestämning i samband med laga skifte å hemmansdelen framhölls av delägarna att vattenområdet vore ur ekonomisk synpunkt värdelöst och att bestämning av områdets gränser — innebärande bl. a. inmätning av motsatta stranden av sjön jämte tillstötande ägogränser — endast skulle medföra ökade kostnader utan någon nytta. Enär dessa synpunkter vore grundade samt bestämning av samtliga gränser inom hela hemmanets vattenområde borde ske samtidigt för dessa gränsers verkliga fastslående, beslöto förrättningsmännen, att gränserna för det till skifteslaget hörande vattenområdet icke skulle bestämmas i samband med förrättningen. Sistnämnda vattenområde blev, jämlikt förening, tilldelat den ägolott, till vilken marken utmed sjön förut på grund av sämjedelning hävdats och

 

790 ÅKE BRAUNSTEIN.som vid förrättningen, där innehavet var delningsgrund, erhöll samma ägor som före skiftet. Med hänsyn till de föreliggande särskilda omständigheterna ansågs hinder mot fastställelse å laga skiftet icke möta därav att bestämning av ägogränserna i vattnet ej verkställts. (NJA 1936 s. 629.)1

 

Lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser.

 

    3 §. Vid avstyckning bestämde förrättningslantmätaren styckningsfastighetens i rak linje framgående gräns mot åtskilliga andra fastigheter ej blott såvitt den sammanföll med avstyckningsområdets gräns utan i hela dess längd. Gränsbestämningen ansågs icke vara att hänföra till sådan utvidgad förrättning, som avses i förevarande paragraf, och kunde alltså verkställas utan biträde av gode män. (NJA 1936 s. 57.)
    4 §. För att ersättning enligt paragrafen skall tillerkännas granne kräves att denne hävdat marken. I fråga om sådan ersättning har för fastighet, tillhörig två personer gemensamt, den ena delägaren ansetts behörig att ensam fullfölja talan. (NJA 1937 s. 363.)


8 KAP.


    1 och 4 §§. Då ägoutbyte medför bekvämare ägoanordning för ett komplex av sambrukade fastigheter (olika ursprungliga skifteslag) i en ägares hand, i vilket komplex den ena bytesfastigheten ingår, utgör den omständigheten att genom ägoutbytet sådan anordning ej vinnes för denna fastighet särskilt för sig icke hinder för ägoutbytets verkställande (NJA 1936 s. 306).

 

13 KAP.

 

    2 §. I 1:18 andra stycket JDL talas blott om tillåten avvikelse nedåt från den regelrätta jordtilldelningen enligt 13: 2 första stycket JDL, »minusavvikelse», som intill angiven gräns får ersättas med penningar. Förstnämnda paragraf innehåller ej någon bestämmelse om gräns för tillåten avvikelse uppåt från den regelrätta jordtilldelningen, »plusavvikelse». Huvudstadgandet om såväl plus- som minusavvikelses tillåtlighet utgöres av 13: 2 andra stycket JDL. Detta stadgande har, beträffande ägolott som vid delningens verkställande erhåller jord, ansetts gällande jämväl i fall som avses i 1: 18 andra stycket JDL. (NJA 1936 s. 705.)2
    12 och 13 §§. Se ovan under 1 kap. 8 §.

 

19 KAP.

 

    2 §. Det för avstyckning från sämjedelningslott uppställda kravet att sämjedelningen kommit till stånd före JDL:s ikraftträdande den 1 jan. 1928 är motiverat av ett allmänt intresse, nämligen att fastighetsbildningen skall äga rum genom legal delning och icke vidare genom sämjedelning. Detta allmänna intresse åligger det förrättningsmannen att bevaka; därest det icke blir tillförlitligen utrett att stam-

 

    1 Jfr beträffande gränsbestämning i samband med avstyckning E. H. DAHLIN och Å. BRAUNSTEIN i SvJT 1941 s. 571.
    2 Se HUGO EBICSSON i SvJT 1937 s. 189 ff.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1936—1939. 791fastigheten är utbruten genom sämjedelning före 1928 års ingång, skall han vägra avstyckning. Att det ifrågavarande allmänna intresset iakttagits skall kontrolleras vid fastställelseprövningen. Förrättningshandlingarna böra därför innehålla det utredningsmaterial — utsagor av sakägare och andra samt egna iakttagelser — varpå förrättningsmannen grundat sin slutsats i frågan. (NJA 1939 s. 297.)
    3 §. En hemmansdel hade sina ägor utlagda i tre skiften, nämligen ett inägoskifte (omkr. 5 har), ett hemskogsskifte (omkr. 15 har) och ett ungefär 1 mil från inägoskiftet liggande utskogsskifte (omkr. 9 har). Sedan hemmansdelen med undantag av utskogsskiftet försålts, företogs förrättning för att från hemmansdelen avstycka detta skifte. Det utröntes att utskogsskiftet på grund av sitt från styckningsfastighetens övriga ägor avlägsna läge icke lämpligen kunde brukas tillsammans med dessa samt att under lång tid så ej heller skett utan att skiftet brukades tillsammans med en styckningsfastighetens ägare tillhörig, närmare skiftet belägen fastighet, med vilken skiftet emellertid ej kunde sammanläggas till en fastighet. Vid angivna förhållanden ansågs den omständigheten att utskogsskiftet med hänsyn till omfång och beskaffenhet i övrigt vore mindre lämpat att utgöra fastighet för sig icke böra hindra avstyckningen. (NJA 1936 s. 26.)
    19 och 20 §§. Vid förrättning för avstyckning av ett vid försäljning av ett hemman undantaget, vid sjö beläget jordområde bestämde sakägarna, att med området skulle följa vatten och grund jämte fiske utanför områdets strand, begränsat av gränslinjernas på land förlängning till dess den på motsatta sidan av sjön liggande egendomen mötte. A kartan blevo avstyckningslottens gränser i vattnet icke i vidare mån utmärkta än att de mot stranden löpande gränslinjerna på land förlängdes ett stycke ut i vattnet, varjämte vid deras slutpunkter i vattnet tecknades, att gränslinjerna fortsatte till rågången mot berörda på andra sidan av sjön belägna egendom; och i avstyckningsbeskrivningen anmärktes, att med det avstyckade området följde vatten och grund samt fiske i enlighet med vad sakägarna därom bestämt, Överlantmätaren hänsköt fastställelsefrågan till ÄgodR:n, därvid han anförde, att rågången i vattnet mellan styckningsfastigheten och egendomen på motsatta sidan av sjön blivit bestämd genom en vid fastställd rågångsutstakning ingången förening samt att denna gräns bort upptagas å kartan, så att det vattenområde, som tillagts avstyckningslotten, i sin helhet blivit redovisat. På de av överlantmätaren anförda skälen blev förrättningen av ÄgodR:n visad åter till förrättningsmannen för förnyad handläggning och rättelse. Lantmäteristyrelsen framhöll i avgivet utlåtande, att det i förevarande fall ur kostnadssynpunkt icke kunde anses föreligga något skäl att i fråga om behandlingen av det i avstyckningen ingående vattenområdet medgiva undantag från en sträng tillämpning av stadgandena i 19: 19 och 20 JDL samt att det för ägaren av det avstyckade området vore av vikt att kunna av kartan erhålla upplysning om sträckningen av rågången mot egendomen på sjöns motsatta sida. K. M:t gjorde ej ändring i ÄgodR:ns utslag. (NJA 1936 s. 109.)

 

792 ÅKE BRAUNSTEIN.    21 §. Då vid prövning av besvär över en i samband med avstyckning verkställd gränsbestämning befanns, att det till avstyckning avsedda området ej låg inom styckningsfastighetens gränser, förklarades själva avstyckningen icke kunna äga rum (NJA 1936 s. 640).

 

20 KAP.

 

    3 §. Vid utbrytning av servitut får vederlagsjord icke uttagas från fastighet, som ej besväras av servitutet (NJA 1936 s. 198).
    5 §. Då ägolott av sitt område förlorat en del såsom rätteligen icke tillhörig skifteslaget, kan ett anspråk på vederlag för den lidna förlusten icke under alla förhållanden anses rättsligt befogat; frågan härom får prövas med hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna (NJA 1937 s. 409).
    8 §. Se ovan under 1 kap. 8 §.

 

21 KAP.

 

    39 §. I samband med beviljande av resning — enligt 31: 3 RB — i ett av K. M:t avgjort, från ÄgodR fullföljt mål har förordnats, att ÄgodR:n skulle, i ändamål att lämna parterna tillfälle att förebringa ytterligare utredning, på nytt lägga hand vid målet och, sedan den nya handläggningen slutförts, inkomma till NRev med de därvid förda protokollen (NJA 1937 s. 362).
    43 §. Vid laga skifte å hemmansdel i by ansågo förrättningsmännen — med hänsyn till vad vid fastställt laga skifte å byn förekommit i fråga om de inom byn belägna vattentäckta områdena — att en till ett av hemmansdelens ägoskiften gränsande, inom byns rågång belägen del av en sjö utgjorde samfällighet för byn; och till följd därav blev det utanför ägoskiftets strand liggande området av sjön icke intaget i förrättningen. Denna lämnades oklandrad. Fastställelsefrågan hänsköts till ÄgodR:n. I kungörelsen om ÄgodR:ns sammanträde angavs detta avse prövning av verkställt laga skifte å ifrågavarande hemmansdel. ÄgodR:n fann i sitt utslag, att det byn tillkommande vattenområdet i sjön blivit genom laga skiftet å byn delat med stranden och att vid sådant förhållande det hemmansdelen tillhörande vattenområdet i sjön vid det på prövning beroende laga skiftet skolat ingå i förrättningen; då så emellertid icke skett, återförvisades förrättningen. Utslaget vann laga kraft. Vissa byamän — vilka icke voro delägare i hemmansdelen — anförde sedermera nullitetsbesvär över utslaget med yrkande att, enär enligt deras mening vattenområdena inom byn blivit vid laga skiftet å byn undantagna såsom samfällda för denna, utslaget måtte undanröjas. I sitt utslag fann K. M:t att frågan, huruvida det utanför stranden till hemmansdelen belägna området av sjön skulle såsom vid laga skiftet å byn delat med stranden ingå i förevarande skifte eller såsom samfällt för byn lämnas utanför detsamma, rörde samtliga byamäns rätt men att den kungörelse, som utfärdats rörande ÄgodR:ns sammanträde för behandling av frågan, icke erhållit sådan avfattning att därigenom behörig kallelse å byamännen — vilka icke varit vederbörligen kallade till det sammanträde under lantmäteriförrättningen,

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1936—1939. 793varå frågan förekom, eller därvid närvarit — kunde anses hava ägt rum; och eftersom ÄgodR:n följaktligen icke ägt att, på sätt som skett, i klagandenas utevaro företaga frågan till avgörande, blev, med upphävande av ÄgodR:ns utslag, målet visat åter till ÄgodR:n. (NJA 1939 s. 268.)
    50 §. Över ÄgodR:s beslut om avskiljande av in- och avrösningsjord får klagan föras (NJA 1938 s. 240).
    61 §. 1. Till Ägod-domare hade besvär över HovR:s utslag ingivits inom föreskriven tid men bevis om hos KB gjorda nedsättningar först efter besvärstidens utgång. Målet ansågs desert. Förklaring hade ej infordrats; klaganden berättigades återbekomma de nedsatta beloppen. (NJA 1939 s. 488.) — 2. I ett på enahanda grund desert mål, vari förklaring infordrats, fick klagandens motpart lyfta ersättning för förklaringskostnad (NJA 1939 not. B 188).

 

ENSITTARLAGEN.

 

    1 §. 1. Lösningsrätt har ej medgivits beträffande område, som huvudsakligen nyttjades för pensionatrörelse (NJA 1938 s. 33). — 2. Lösningsrätt har ansetts icke kunna grundas å nyttjanderätt härflytande ur legokontrakt för soldat (NJA 1936 s. 696). — 3. Lagen har ansetts ej vara tillämplig beträffande sådan rätt som avses i 54 § inteckningsförordningen, s. k. undantag (NJA 1936 s. 343 och SvJT 1936 rf s. 66). — 4. I undantagskontrakt, varigenom makar gjort förbehåll om vissa förmåner, däribland ett jordområde under sin egen och en makarnas dotters livstid, stadgades vidare, att dottern efter makarnas död finge begagna endast jorden, varemot alla övriga förmåner då skulle upphöra att gälla. Dotterns rätt enligt kontraktet ansågs vara av beskaffenhet som avses i ensittarlagen; men då boningshuset å området tillhörde makarnas dödsbo, kunde mot bestridande av en bland dödsbodelägarna lösningsrätt icke tillerkännas dottern. (NJA 1936 s. 711.) — 5. Mot lösningsanspråk invändes av jordägaren, att stugan å det med anspråket avsedda området icke lämnade nöjaktig bostad åt brukaren och hans familj, vilka f. ö. bodde i en byggnad å en brukaren tillhörig, intill nämnda område gränsande hemmansdel. Brukaren framhöll, att då de av hans barn, som vore bosatta på annat håll, tillfälligtvis besökte hemmet, det kunde befinnas nödvändigt att använda stugan. Vad jordägaren invänt ansågs icke utgöra hinder för lösningsrätt. (NJA 1938 s. 12.) — 6. Sedan vid gränsbestämning mellan ett hemman och en samfällighet gränsen befunnits hava sådan sträckning, att en från hemmanet avsöndrad, lagfaren lägenhet i själva verket helt låg på samfälligheten, blev vid en på lägenhetsägarens ansökan verkställd förrättning enligt ensittarlagen, vilken förrättning lämnades oklandrad. lägenhetsägaren tillerkänd lösningsrätt till den till lägenheten hävdade marken. Vid fastställelseprövningen förklarades emellertid, att eftersom det icke blivit med laga verkan avgjort att lägenheten upphört att vara en för sig bestående fastighet, fastställelse å förrättningen icke kunde meddelas. (NJA 1937 s. 514.) — 7. Till en enligt ensittarlagen inlöst lägenhet hörde en ladugårdsbyggnad, som endast till en del var upp-

 

    51—477004. Svensk Juristtidning 1941.

 

794 ÅKE BRAUNSTEIN.förd på lägenheten. Vid ny förrättning framställde lägenhetsägaren — under framhållande av att vid den tidigare förrättningen genom förbiseende anspråk icke kommit att framställas om inlösen jämväl av det utom lägenheten belägna, av ladugården upptagna området — yrkande om rätt att få såsom utvidgning av lägenheten tillösa sig detta område jämte ett stycke mark däromkring. Yrkandet blev avslaget. (NJA 1937 s. 57.) — 8. Sedan anspråk att få lösa under nyttjanderätt upplåtet område blivit av förrättningsmännen genom beslut som vunnit laga kraft ogillat, har lösningsanspråk av ny innehavare av nyttjanderätten, då sökanden icke kunnat åberopa någon efter nämnda beslut tillkommen omständighet som kunde medföra att beslutet icke vidare skulle vara bindande för honom såsom numera ägare av boningshuset å området, ansetts icke kunna komma under bedömande (NJA 1936 s. 159).
    2 §. Med hänsyn till ett till inlösen ifrågasatt områdes belägenhet omedelbart invid huvudfastighetens gårdstomt har avstående av området ansetts medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten (NJA 1936 s. 111).
    12 §. 1. Nyttjares nedsättningsskyldigbet enligt denna paragraf har ansetts skola omfatta, förutom den egentliga löseskillingen, jämväl sådan ersättning som förklarats skola utgå till jordägaren för denne åsamkad olägenhet genom föreskriven rätning av lösningsområdets gränser (NJA 1936 s. 184). — 2. Det ankommer på KB att, då löseskilling nedsatts, avgöra huruvida lösningsrätten förlorats genom att nedsättningen icke skett i rätt tid; i följd härav skall KB allenast där lösningsrätten funnits icke sålunda hava gått förlorad föranstalta om fastställelseprövning, varom förmäles i 13 § första stycket. I domstolsväg må icke komma under bedömande huruvida vid KB:s prövning rätteligen förfarits. (NJA 1937 s. 333.) — 3. Återställande av sådan tid som avses i förevarande paragraf har ansetts icke lagligen kunna äga rum (NJA 1939 s. 305).
    13 §. Se ovan under 12 § (nr 2).
    16 §. Enligt kontrakt angående arrende av en lägenhet skulle arrendatorn tillhöriga byggnader vid arrendetidens slut bortföras från lägenheten på arrendatorns bekostnad. Av arrendatorn gjord framställning att få tillösa sig lägenheten blev, enär inlösen av lägenheten antogs skola medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten, genom utslag som vann laga kraft ogillad. Sedan arrendetiden gått till ända, yrkade arrendatorn, att jordägaren måtte förklaras skyldig att utgiva full lösen för byggnaderna å lägenheten. Berörda i kontraktet intagna bestämmelse ansågs icke upphäva jordägarens skyldighet jämlikt förevarande paragraf att övertaga byggnaderna och för dem utgiva full lösen. (NJA 1937 s. 538.)

    18 §. Se ovan under 1 § (nr 6).
    19 §. I mål om inlösen av ett område å kyrkoherdeboställe av medeltida ursprung, vilket boställe i jordeboken upptagits såsom kronoegendom under allmän disposition, har kronan ansetts bevisskyldig för sitt påstående att bostället tillhörde kronan (NJA 1938 s. 522).

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1936—1939. 795LAGEN OM STRÖÄNGARS INDRAGANDE TILL KRONAN.

 

    Sedan förrättning för indragning till kronan av ströängar från ett hemman vunnit laga kraft, anförde ägaren av en lägenhet som före förrättningen frånsålts hemmanet, under åberopande av grunderna för 25: 10 RB, besvär över förrättningen med yrkande att, enär ängarna finge anses hava medföljt vid försäljningen samt indragandet av ängarna förty bort ske från lägenheten men lägenhetsägaren icke kallats till förrättningen, densamma måtte återförvisas. K. M:t fann besvären ej föranleda annat yttrande än att, då förrättningen avsett hemmanet och då ingen som vid tiden för förrättningen ägde svara för lägenheten varit tillstädes vid eller kallad till denna, så hade, därest såsom lägenhetens ägare påstode hemmansägaren avhänt sig ängarna, förrättningen icke kunnat lända till inskränkning i den rätt, vilken på sådan grund tillkommit ägaren av lägenheten. (NJA 1938 s. 155.)1

 

ÄLDRE JORDDELNINGSFÖRFATTNINGAR.

 

    1. Överlåtelse av fastighets andel i oskift mark har ansetts giltig (NJA 1938 s. 1; se även NJA 1936 s. 235).2 — 2. Vid en åren 1921—1923 verkställd hemmansklyvning blev såsom vägmark för delägarnas allmänna behov undantaget visst område av en från hemmanet avsöndrad lägenhet. Klyvningen lämnades oklandrad och vann fastställelse. År 1935 anförde ägaren av lägenheten, under åberopande av 25: 10 RB, besvär hos K. M:t med yrkande om undanröjande av klyvningen i vad därigenom ny väg utlagts över lägenheten. I K. M:ts utslag yttrades: Enär vid klyvningen träffats bestämmelse därom att lägenheten skulle utläggas enligt köpehandlingen, samt detta finge anses innebära att lägenheten icke ingått i delningen utan därvid lämnats orubbad, alltså och då lägenhetens ägare, som enligt 83 § SS den 9 nov. 1866 icke haft skyldighet att för sin lägenhet ingå i klyvningen i annan händelse än att lägenheten hindrat ordentlig och formlig skiftesläggning för skifteslagets övriga jord, ej vid förrättningen varit att anse såsom delägare och ej heller därvid närvarit, samt följaktligen vad vid förrättningen förekommit icke kunde verka till inskränkning i lägenhetsägarens rätt till det markområde han förvärvat, funne K. M:t besvären ej föranleda vidare yttrande. (NJA 1936 s. 341.)3

 

    1 Jfr HASSLER, Svensk rättspraxis. Processrätt 1936—1938, SvJT 1940 s.316, där förevarande rättsfall redovisats såsom ett exempel på nullitetsbesvär.
    2 Se HOLMBÄCK, Giltigheten av överlåtelse av fastighets andel i oskift mark, SvJT 1939 s. 59 ff.
    3 Jfr HASSLER, l. c.: »Över ägodelningsrätts beslut, varigenom fastställelse meddelats å oklandrad förrättning, ansågos nullitetsbesvär kunna anföras (NJA 1936 s. 341).» Beträffande nu ifrågavarande rättsfall må anmärkas, att två ledamöter av HD i anledning av lägenhetsägarens med åberopande av 25:10 RB anförda besvär prövade lagligt att, med undanröjande av fastställelsen och upphävande av förrättningen, visa densamma åter till förrättningsmännen.