SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

VÄXELRÄTT 1938—1940.

 

AV

 

PROFESSOR  GÖSTA EBERSTEIN.

 

    NJA 1940 s. 427. Här föreligger ett fall då växelinnehavaren på grund av särskilda omständigheter icke ansetts äga bättre rätt till växeln än fångesmannen. En växel hade av godkännaren för diskontering överlämnats till ett aktiebolag, som drev lånerörelse, men bolaget hade icke givit någon valuta för växeln och icke heller för en ny växel å samma belopp, som lämnades i utbyte mot den först utställda. Sedermera hade bolaget endosserat den senare växeln å en privatdiskontör Wessman, som tidigare dels beviljat bolaget viss diskonteringskredit med rätt för Wessman till ingående kontroll å bolagets utlåning dels förvärvat samtliga aktier i bolaget, ehuru med återköpsrätt på vissa villkor för säljaren. Med yrkande om växelns återbekommande uttog godkännaren stämning å Wessman, vilken å sin sida efter stämning krävde motparten å växelbeloppet. HD biföll godkännarens yrkande om växelns utbekommande utan likvid, enär »med hänsyn till Wessmans ekonomiska intressen i bolaget och det inflytande, som Wessman haft å bolagets verksamhet», han icke kunde på ifrågavarande växlar grunda bättre rätt än bolaget.
    NJA 1940 s. 606 Här är fråga om ansvar och skadeståndsskyldighet för förrättningsman, som förfarit felaktigt vid upptagande av växelprotest. Felet bestod uti att förrättningsmannen — som var särskilt förordnad enligt 88 § växellagen — till en början underlåtit att på sätt i 89 § växellagen sägs hos ortens polismyndighet söka upplysning angående acceptantens affärslokal eller bostad. Denna underlåtenhet berodde på att förrättningsmannen kände till, att acceptanten icke inom orten hade vare sig affärslokal eller bostad, och menade att 89 § måste tolkas så, att efterforskning hos ortens polismyndighet under sådana förhållanden vore obehövlig, en invändning som godkändes av HovR:ns majoritet men underkändes av övriga domstolar. Vidare hade emellertid förrättningsmannen även underlåtit efterkomma 89 §:ns föreskrift att om »förhållandet» göra anmärkning i protestprotokollet, vilket endast upptog, att förrättningsmannen, sedan han å angiven dag »vid besök kl. 5 e. m. förgäves sökt acceptanten», protesterat för utebliven betalning, varigenom protokollet kom att enligt HD:s motivering »ofullständigt och oriktigt» framställa vad som förekommit vid protestens upptagande. I ansvarsfrågan blev förrättningsmannen i överensstämmelse härmed av HD dömd till 5 dagsböter om 6 kr. Vad åter beträffar frågan om skade-

 

stånd yrkade växelinnehavaren, som fått sin växelrättsliga talan mott rassenten — acceptanten hade befunnits sakna utmätningsbara tillgångar — ogillad på grund av den felaktiga protesten, att förrättningsmannen skulle utgiva skadestånd dels, enär rätten till återgångstalan mot trassent och indossent genom förrättningsmannens försummelse gått förlorad, med belopp motsvarande växelsumman och dels för vissa angivna kostnader Samtliga domstolar voro ense om att förrättningsmannens felaktiga förfarande medförde skyldighet att ersätta växelinnehavaren honom därigenom tillskyndad skada. I överensstämmelse härmed tillerkändes honom ersättning för de kostnader han nödgats vidkännas i växelmålet mot trassenten. Med hänsyn till förrättningsmannens skyldighet att utge växelbeloppet förelågo däremot olika meningar, vilka berodde av en olika uppfattning om bevisbördans fördelning. Förrättningsmannen gjorde här gällande, att hans förfarande icke berövat växelinnehavaren hans möjlighet att utfå växelbeloppet av trassenten. Växelinnehavaren ägde nämligen en materiell fordran mot trassenten för utfört arbete och denna kvarstod även efter växelrättens bortfallande. Visserligen vore denna fordran osäker, då trassenten saknade utmätningsbara tillgångar, men det väsentliga vore att växelinnehavaren hade sin fordringsrätt i behåll och fördenskull icke lidit någon skada genom den felaktiga protesten. HovR:ns majoritet utdömde växelbeloppet, då det icke blivit tillförlitligen utrett, att växelinnehavaren, därest hans talan mot trassenten bifallits, icke skulle hava kunnat vid verkställighet av domen utfå växelbeloppet. HR och HD ansågo däremot, att växelinnehavaren icke mot vad av förrättningsmannen anförts kunde anses hava visat, att växelrättens förlust inneburit skada av beskaffenhet att medföra förpliktande för förrättningsmannen att till växelinnehavaren utgiva växelsumman, och ogillade fördenskull skadeståndsanspråket i denna del.
    SvJT 1940 rf s. 71 avser frågan, vid vilken tidpunkt en vid utgivandet ofullständig växel, s. k. blancoväxel måste ifyllas för att få rättslig verkan. I det föreliggande fallet saknade växeln vid utgivandet remittentens namn. Detta utgör ju icke i och för sig hinder för att papperet efteråt kompletteras och därigenom erhåller giltighet såsom växel. Jfr växellagen 10 § och EBERSTEIN, Den svenska växelrätten s. 61. Men den ifrågavarande växeln hade både blivit i sitt ofullständiga skick protesterad och i samma skick i växelmålet ingivits till Stockholms rådhusrätt, och först därefter hade kärandens ombud, sedan han på begäran utfått handlingen för granskning, ditskrivit remittentens namn. Samtliga domare voro ense om att växelkravet under sådana förhållanden måste avvisas. Men inom rådhusrätten förekommo två olika motiveringar såsom stöd för domen. Majoriteten (två ledamöter) uttalade, att den såsom växel betecknade handlingen blivit i ofullständigt skick protesterad och »förty då varit ogiltig såsom växel», och den omständigheten, att handlingen sedermera blivit fullständigad, kunde icke »anses hava givit densamma växelrättslig verkan». Minoriteten (en ledamot) åter grundade sitt domslut på att den upptagna protesten vore ogiltig;

 

denne ledamot yttrade att, då handlingen vid protestens upptagande varit ofullständig, »protesten saknat laga verkan» och »vid sådant förhållande — även om handlingen i det skick, vari den nu befinner sig skulle vara giltig såsom växel och bolagens firmateckningar å handlingen för dem bindande — växelrätt på grund av handlingen icke kan göras gällande mot bolagen». Majoritetens motivering står i överensstämmelse med den mening, som tidigare i litteraturen uttalats av HOLMBOE, Lov om veksler, Oslo 1932 ss. 24 och 38 samt senast Forelesninger over veksel- og checkretten, Oslo 1938 s. 37, där det heter: »Utfyllningen må være foretatt, så vekseln er i formell orden, før den gjøres gjeldende, ved forevisning til betalning eller optagelse av protest, og i ethvert tilfelle før den fremlegges i retten. Dette er naturlig. Det er først og fremst av hensyn til vekselomgangen og regressen at de strenge formregler er opstillet.»