Lagförslag om kastrering. Strafflagberedningen har d. 1 sept. 1941 avgivit promemoria med förslag till lag om kastrering m. m. (SOU 1941:25). Enligt lagförslaget får kastrering företagas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Sådant tillstånd kan lämnas 1) på kriminalpolitisk indikation: om någon med skäl kan befaras komma att på grund av sin könsdrift begå brott som innebär allvarlig fara eller skada för annan, och 2) på humanitär indikation: om någon på grund av könsdriftens abnorma riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller allvarlig social olägenhet. Förutsättning är i båda fallen att den som skall kastreras samtyckt därtill; liksom sterilisering kan kastrering dock även ske av den som på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden. Person under 23 år får ej kastreras med mindre synnerliga skäl därtill äro. Övriga bestämmelser i lagförslaget överensstämma, utom beträffande klagan över medicinalstyrelsens beslut, med den nya steriliseringslagen. Lagen skall ej äga tillämpning i fråga om åtgärd som är påkallad av kroppslig sjukdom.
    I utredningen hava jämte strafflagberedningens ordf., presidenten K. Schlyter, och sekr., hovrättsassessorn L. G. Ohlsson, på grund av särskilda förordnanden deltagit prof. R. Bergendal, häradshövding G. A. Eriksson, borgmästaren Maths Heüman, prof. Einar Sjövall, överläkaren docent Torsten Sondén och hovrättsassessor Axel Lindskog.

Kjs.

 

    Förslag till pensionsreglering för statstjänstemän. Av finansministern tillkallade sakkunniga för revision av gällande lagstiftning om tjänste- och familjepension för statstjänstemän (1938 års pensionssakkunniga), expeditionschefen E. A. Westling, ordf., led. av första kammaren, redaktören Elon Andersson i Bollnäs och f. riksdagsmannen C. R. Jansson i Falun med e. o. andre kanslisekreteraren F. Ericson som sekr., ha den 17 mars 1941 avlämnat betänkande med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen (SOU 1941:10). Reglementena, som i huvudsak avse att ersätta nuvarande civila och militära tjänstepensionsreglementen, innebära jämkningar i nu gällande bestämmelser såväl beträffande ordinarie tjänstemans skyldighet att avgå från tjänsten som i fråga om tjänstepensionernas storlek. De föreslås skola från och med ikraftträdandet äga tillämpning även å sådana dessförinnan pensionerade tjänstemän, som varit underkastade civila avlöningsreglementet. F. E.

 

    Framställning om höjning av straffbarhetsåldern m. m.¹  Styrelsen för Sverges folkskollärarförbund har inkommit till K. M:t med en d. 29 april 1941 dagtecknad skrivelse, i vilken framställes ett antal önskemål beträffande behandlingen av barn då dessa komma i beröring med rättvisan.
    Styrelsen föreslår, att straffbarhetsåldern höjes, och anför därom:

    Den ovillkorliga underhållsskyldigheten för föräldrar gentemot barn har höjts till 16 år. Skoltiden har förlängts genom tillkomsten av den obligatoriska fortsättningsskolan och det sjunde skolåret. Straffbarhetsgränsen, 15år, inträffar just i den ömtåliga pubertetsåldern, som utmärkes av brist på jämvikt och svårighet att finna sig till rätta med omgivningen. Särskilt äro

    ¹ Jfr nedan s. 843.

 

pojkarna outvecklade. Det förefaller alltså, som om skäl skulle finnas för straffbarhetsålderns höjning åtminstone till 16 år. Därigenom skulle barnavårdsnämndens verksamhet som hjälp- och vårdorgan för barn och ungdom utsträckas med därav följande fördelar: mindre vanärande ingripande, handläggning under mindre uppseendeväckande former samt på grund av bättre kännedom och bättre kontakt med ifrågavarande ungdom också mera differentierad behandling.

    Styrelsen förordar vidare ett närmare samarbete mellan polismyndighet, barnavårdsnämnd och skola. Barnavårdsnämnden bör enligt styrelsens mening så snart som möjligt underrättas, då polisförhör skall hållas med barn, och beredas tillfälle att låta sig representeras vid förhöret. Den lämpliga förhörstekniken beträffande barn behärskas nämligen, framhåller styrelsen, säkerligen bättre av en ledamot av barnavårdsnämnden, i synnerhet om han är lärare, än av en polisman. Redan närvaron av en representant för barnavårdsnämnden torde vara lugnande för barnet; han äger också bättre kännedom om egenheterna hos barns iakttagelseförmåga och uttrycksmöjligheter, barnets sätt att reagera, dess mottaglighet för suggestion m. m.
    Styrelsen understryker starkt vikten av att beakta de omständigheter som göra barns utsagor mindre tillförlitliga och belyser med exempel misstag som begåtts genom olämpligt tillvägagångssätt vid förhör med barn. Enligt styrelsens åsikt bör psykologisk sakkunskap anlitas vid bedömande av barns vittnesmål, i allt fall då målet gäller sedlighetsbrott. Styrelsen framställerfrån denna synpunkt vissa önskemål med anledning av processlagberedningens förslag till rättegångsbalk.

I. S.