Nordisk lagstiftningskonferens om auktorrätt. Det nordiska samarbete som tog sin början på våren 1939 för att åvägabringa en gemensam lagstiftning på auktorrättens område (se SvJT 1939 s. 500) blev efter krigsutbrottet tillsvidare nedlagt men har nu åter i viss omfattning kunnat upptagas. Den 9—16 juni 1941 hölls i Köpenhamn en konferens i detta ämne mellan delegerade från Sverige, Danmark och Finland. De norska delegerade voro däremot förhindrade att deltaga.
    Under konferensen behandlades såväl principiella frågor om lagstiftningens allmänna uppbyggnad som en rad mera speciella problem på det litterära, musikaliska och konstnärliga området. En ingående behandling ägnades åt spörsmålen om författarnas ställning till boklån från offentliga och enskilda lånbibliotek, om musikers och andra utövande konstnärers rätt i avseende å mekaniska reproduktionsmedel, om reglerna för förlagsavtal, om skydd för upphovsmäns personliga intressen (»droit moral») och om olika legala inskränkningar i auktorrätten.
    De svenska delegerade voro presidenten Birger Ekeberg och professorn Gösta Eberstein med hovrättsassessorn Herman Zetterberg som sekreterare. Danmark företräddes av departementschef Fr. Graae, som var konferensens ordförande, samt kontorchef Torben Lund. Från finsk sida deltogo presidenten U. J. Castrén och professorn Bertil Sjöström.

H. Z.

 

    Norskt förslag till lagbestämmelser om förmögenhetsbrott. Den norska straffelovkomiteen av 1934, som tidigare avgivit förslag bl. a. rörande ärekränkningsbrotten, har sedan mars 1938 varit sysselsatt med utredningom ändringar i strafflagens bestämmelser om förmögenhetsbrott. Kommittén, som vid förmögenhetsbrottens behandling bestått av riksadvokat Haakon Sund, ordförande, sorenskriver Ole F. Harbek, høyesterettsdommer Erik

 

862 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT.Solem och politimester Kr. Welhaven med statsadvokat E. Brinchmann som sekreterare, har under sitt arbete i denna del samrått med den svenska straffrättskommittén. Efter ett gemensamt möte i Oslo i april 1940 voro båda kommittéerna i det närmaste färdiga med sina förslag (se SvJT 1940 s. 482). Det kan icke förvåna, att den svenska kommittén sedan blev tidigare färdig med sitt förslag (se därom SvJT 1940 s. 747) än den norska med sitt. »Krigen og okkupasjonen har bevirket at den endelige avslutning på og avlevering av arbeidet er blitt vesentlig forsinket», säger den norska kommittén. Det är beundransvärt, att kommittén nu trots allt förmått fullborda sin »innstilling om lovbestemmelser om formuesforbrytelser».
    Det norska förslaget avser i huvudsak kap. 24—29 och 31 i 1902 års strafflag. I motsats till det svenska förslaget, som genomför en ny gruppering av förmögenhetsbrotten, bibehåller det norska gällande lags systematik. Beträffande de särskilda brotten innebära emellertid de båda förslagen, att svensk och norsk rätt närmas till varandra, ehuru ordagrann överensstämmelse ingenstädes eftersträvats. Vid de viktigaste brotten, stöld (tyveri), bedrägeri (bedrageri), förskingring (underslag) m. fl., utskiljer det norska liksom det svenska förslaget de grova fallen till särskild strängare behandling utan att grovt tyveri, grovt bedrageri, grovt underslag o. s. v. bestämts annat än genom angivande av exempel. Beskrivningarna av själva brotten ha också närmats till de svenska, dock icke beträffande förskingring (underslag). Medan enligt gällande svensk rätt förskingring föreligger, när någon tillägnar sig annans sak som han har i sin besittning, vare sig saken är honom anförtrodd eller ej, varemot eljest oberättigat förfogande över anförtrodda pengar (penningförskingring) blott kan straffas som trolöshet mot huvudman, äro båda dessa fall enligt gällande norsk rätt hänförliga till underslag. I den mån gärningsmannen »styrt eller haft tillsyn med» vad han förskingrat är emellertid jämväl bestämmelsen om utroskap (trolöshet mot huvudman) tillämplig. Kommittén är ense om att detta är olämpligt; en gärning bör aldrig vara straffbar både som underslag och som utroskap. Medan en minoritet inom kommittén velat nå ett bättre resultat genom att göra bestämmelsen om utroskap tilllämplig blott på »utroskapsforbrytelser som ikke består i underslag», föreslår däremot majoriteten, att bestämmelsen om underslag aldrig skall vara tillämplig, då utroskap föreligger. Förslaget innebär, att den norska förskingringsbestämmelsen väsentligen skulle begränsas till hittegods och annan sådan egendom, som icke blivit gärningsmannen anförtrodd. Det svenska förslaget använder tvärtom beteckningen förskingring endast på sådana fallsom avse anförtrodd egendom (penningförskingring därunder inbegripen) och gör bestämmelsen om trolöshet mot huvudman tillämplig endast där gärningen icke innefattar förskingring.
    Det norska förslaget berör endast i ringa mån förseelserna, vilka i den norska strafflagen upptagas i en särskild avdelning. Förslaget har därför icke, såsom det svenska, till brottstyper med särskilda namn sammanfört egenmäktigt förfarande och andra förmögenhetsangrepp av liknande ringare svårhetsgrad. De s. k. billånen ha emellertid upptagits till behandling under benämningen »brukstyveri av motorvogn». I motsats till det svenska omfattar det norska förslaget även skadegörelse, vilket brott på samma sätt som

 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT. 863de förut nämnda förmögenhetsbrotten uppdelas i två grader, skadeverk och grovt skadeverk.
    Bland intressanta nyheter i det norska förslaget, som sakna motsvarighet i det svenska, må i övrigt nämnas, att det allmänna bötesmaximum borttagits; beträffande bestämmande av böter skall blott gälla att »det tas særlig hensyn til den dømtes formuesforhold». Vidare skola enligt förslaget böter kunna ådömas tillsammans med frihetsstraff vid vissa brott, t. ex. ocker och renstöld

N. B.