Akademiskt arbetes meritvärde. På sätt framgår av förut i denna tidskrift intagen notis (1939 s. 384) ha de juridiska fakulteterna gjort framställning om särskild meritberäkning för juris doktorer och docenter inom fakulteterna vid befordran samt uppflyttning i löneklass å domarbanan och inom förvaltningen. Ärendet remitterades d. 21 januari 1939 till universitetskanslern, vilken d. 9 maj 1939 avgav utlåtande och därvid framlade ett från fakultetsförslaget i vissa delar avvikande förslag. Efter remiss d. 6 juni samma år ha yttranden över de båda förslagen inkommit från hovrätterna, socialstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, kommerskollegiet, överståthållarämbetet och länsstyrelserna samt styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare. Ärendet är fortfarande beroende på K. M:ts prövning.
    Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha hovrätterna, kommerskollegiet, 14 länsstyrelser samt styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare i princip tillstyrkt eller lämnat utan erinran det framlagda förslaget att genom allmänna författningsbestämmelser reglera frågan om akademiskt arbetes meritvärde. De flesta av övriga myndigheter ha uttalat sig i mer eller mindre avstyrkande riktning.
    Socialstyrelsen anser lämpliga åtgärder i syfte att stimulera yngre jurister till fortsatta studier vara av behovet påkallade. Emellertid finner styrelsen det vanskligt att bedöma i vad mån den föreslagna anordningen med särskild meritberäkning skulle befrämja det avsedda syftet och är för sin del av den uppfattningen, att några mera betydelsefulla resultat knappast kunna förväntas enbart genom dylika åtgärder. Styrelsen vill dock ej fördenskull motsätta sig, att den nu ifrågasatta utvägen prövas.
    Kammarkollegiet anser, att redan nu gällande befordringsbestämmelser och praxis medföra att teoretiska kunskaper — ådagalagda genom högre examina, högre examensbetyg, universitetstjänstgöring eller ock eljest — inom förvaltningen tillmätes vederbörlig betydelse. Ett fastlåsande vid sådant schematiskt valörvärde å dylika meriter, som förslaget åsyftar, synes varken nödigt eller lämpligt. Kollegiet avstyrker därför förslaget.
    Liknande synpunkter anläggas av kammarrätten, som säger sig icke obetingat gilla själva principen att göra akademisk lärdomsgrad och tjänstgöring till obligatoriska meritgrunder med till och med fixerade meritvärden. Ett sådant band på vederbörande statsmyndighets fria prövning av aspiranterna i visst befordringsfall skulle säkerligen kunna leda till ej blott orättvisa aspiranterna emellan utan ock till förfång för statsnyttan genom uteslutande av någon för tjänsten lämpligare. I den mån det på något håll kan ha förekommit att vederbörande uraktlåtit rättvis uppskattning av lärdomsförtjänsterna, håller kammarrätten före att ett upprepande därav torde kunna förekommas genom en i cirkulärform given, mera allmänt hållen erinran om önskvärdheten av tillbörliga hänsyn härutinnan.

 

    Överståthållarämbetet erinrar om regeringsformens föreskrift, att befordran skall ske efter förtjänst och skicklighet. Under de senaste årtiondena synes högre akademiska meriter ha räknats vederbörande till godo i just den omfattning, sam i förslagen framhålles scnm önskvärd. Överståthållarämbetet anser sig icke böra tillstyrka bifall till förslaget.
    Frågan om storleken av det meritvärde, som bör tilläggas akademiskt arbete, har helt naturligt ägnats största uppmärksamhet i de yttranden, som gått i tillstyrkande riktning. Svea hovrätt, som godtager förslaget att godkänt disputationsprov för vinnande av juris doktorsgrad i privat-, straff- eller processrätt, internationell privaträtt eller motsvarande delar av rättshistorien anses likvärdigt med två eller tre tjänsteår alltefter betyget å avhandlingen, finner däremot den generella rätten att tillgodoräkna tjänstgöring som docent böra begränsas från föreslagna fem till tre år samt en förlängning av denna tid böra bli beroende på prövning i det särskilda fallet. Den föreslagna regeln, att meritvärdet av disputationsprov skall vara helt beroende av det å avhandlingen satta betyget, finner Göta hovrätt vara onödigt stel. Enligt hovrättens mening bör meritvärdet bestämmas till minst två högst tre år med rätt för vederbörande myndighet att inom dessa gränser bestämma meritvärdet. Vad angår det generella värdet ur meritsynpunkt av akademisk tjänstgöring anser hovrätten detta ej böra fastställas till längre tid än tre år, med rätt dock för vederbörande myndighet att medgiva ytterligare meritberäkning, dock högst fem år. Även hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter motsvarande begränsning av meritvärdet för akademisk tjänstgöring. Hovrätten över Skåne och Blekinge framställer den erinran, att, om kumulation skulle ifrågakomma av den tid som skulle få tillgodoräknas på grund av disputationsprov och tjänstgöring som docent, sammanlagt ej mer än fem eller sex år såsom regel synas böra tillgodoräknas samma person för befordran inom hovrätt.

S. E.