Professuren i straffrätt och juridisk encyklopedi vid Stockholms högskola. Den efter prof. Stjernberg, som avgått med pension, lediga professuren i straffrätt och juridisk encyklopedi vid Stockholms högskola har numera besatts med ende sökanden, docenten vid högskolan Ivar Agge (se nedan s. 884). De för bedömning av sökandens kompetens utsedda sakkunniga ha samtliga förklarat honom kompetent.
    En av de sakkunniga, prof. Bergendal i Lund, har om doc. Agges arbete » Studier över det straffrättsliga reaktionssystemet» (1939) yttrat, att förf. vid valet av huvudprincip för straffrätten och särskilt för dess reaktionssystem funnit att företräde bör tillerkännas de individualpreventiva grundsatserna. Förf:s motivering härför är dock enligt B. icke mycket bindande. Det är icke självklart, att någon särskild huvudprincip behöver eller bör uppställas. Om uppsatsen »Några synpunkter på ämbetsbrotten» (i Festskrift för Tulenheimo, 1939) yttrar B., att förf. gör gällande att lagen med straffbestämmelserna mot ämbetsmän vill (eller bör söka) inskärpa den offentliga tjänstens stora betydelse och det för hela samhället vitala intresset av absolut hederlighet, opartiskhet och ansvarskänsla hos det allmännas funktionärer. B. kan för sin del icke finna, att på alla de tiotusenden, som i nutiden äro funktionärer hos det allmänna, kunna i nämnda hänseenden ställas

 

NOTISER. 873speciella krav av sådan styrka att de borde bliva normgivande för strafflagstiftningen. Gjorde man allvar av förf:s synpunkt, borde den leda till en stark begränsning av kretsen av de för ämbetsbrott dugliga subjekten. Förf:s egna slutsatser synas i överensstämmelse med tillämpningen av gällande rätt gå i motsatt riktning. Uppsatsen »Till tolkningen av 19:6 strafflagen» (i Festskrift för Stjernberg, 1940) utmärkes enligt den sakkunnige av ett lyckligare grepp, men det synes honom, att förf. fattat objektet byggnad alltför snävt då därifrån av förf. uteslutits större inredningsföremål som icke ingå i byggnadskonstruktionen. B. skulle vilja anse dem såsom likställda med fysiska beståndsdelar, så snart de till sin betydelse och storlek äro jämförliga med en väsentlig del av byggnaden. B. kan icke heller ansluta sig till förf:s åsikt, att adekvans måste frånkännas ett orsakssammanhang som förlöper i mera än ett led. För ansvar behöves enligt B:s åsikt intet annat stöd än att ett orsakssammanhang föreligger som (kort uttryckt) är av typisk beskaffenhet, t. ex. att explosionen vållar brand och denna leder till att någon människa ljuter döden. Om arbetet »Bidrag till läran om förfalskningsbrotten» (1941) yttrar sig B. erkännsamt men anmäler avvikande mening på vissa punkter. Som slutomdöme om sökandens författarskap uttalar B., att förf. framstår såsom en vaken och energisk forskare med stor lätthet att göra sig hemmastadd på olika områden och avvinra dessa beaktansvärda resultat.
    Prof. Honkasalo, Helsingfors, har i arbetet om det straffrättsliga reaktionssystemet bl. a. fäst sig vid det företräde förf. givit åt den individualpreventiva grundsatsen och yttrat:

   Det måste visserligen medgivas, att doktrinen mycket allmänt, särskilt i de nordiska länderna, framställt preventionen såsom det enda straffrättsliga syftemålet och åsidosatt vedergällningsidén, vilken enligt den härskande meningen såsom varande en irrationell storhet icke borde hava någon plats i straffrätten. Men det är sedan en annan sak, huruvida denna ståndpunkt fått uttryck i positiv lätt. Det kan visserligen icke bestridas, att flera nyare straffrättsliga institut, såsom den villkorliga straffdomen och det förfarande, som införts beträffande unga förbrytare, äro uttryck för den preventiva, särskilt den specialpreventiva idén. Men å andra sidan måste man konstatera, att den positiva straffrätten nästan i alla länder, även i Sverige, till allra största delen står kvar på det gamla klassiska fundamentet. Om förf. hade fäst mera avseende vid den gällande straffrättens karaktär, hade det icke kunnat undgå honom, att lagstiftaren förhållit sig olika till de båda reaktionskategorierna (straff och säkerhetsåtgärder). Lagstiftarens ställningstagande härutinnan torde böra grundas på uppfattningen om reaktionernas olika beskaffenhet Ty det vore eljest svårt att förstå, varför lagstiftaren konsekvent fasthållit vid ekvivalensförhållandet mellan brott och straff, men ansett sig kunna bortse därifrån i fråga om säkerhetsåtgärderna. Att sagda princip fasthållits kan icke hava någon annan grund än den, att lagstiftaren ansett straffet innefatta någonting, som icke hör till säkerhetsåtgärdens begrepp. Detta tillkommande moment är uppenbarligen vedergällningssynpunkten.
    I sitt slutomdöme yttrar denne sakkunnige, att sökanden visat sig besitta sådana forskaregenskaper att han kan väntas bliva en framstående företrädare för svensk straffrättsvetenskap.
    Prof. Stjernberg framställer vissa erinringar mot arbetet om det straffrättsliga reaktionssystemet, bl. a. avseende framställningen av doktrinens

 

    56—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

874 NOTISER.utveckling. Den sakkunnige anser även, att förf. i flera avseenden betydligt underskattat de generalpreventiva synpunkternas betydelse. Arbetet får emellertid anses innefatta en värdefull översikt av de behandlade kriminalpolitiska problemen, given med särskild hänsyn till deras ventilerande inom nutida svensk doktrin och nutida svenskt lagstiftningsarbete. Arbetet om förfalskningsbrotten ger den sakkunnige anledning till ett uttalande angående en av förf. gjord distinktion mellan straffbudens angreppsobjekt och deras skyddsobjekt.
    Hittills har inom doktrinen uttrycket publica fides vanligen reserverats såsom beteckning för det intresse som åtnjuter skydd vid angrepp å vissa viktigare bevismedel inom rättslivet, vilkas förvanskande kriminaliseras utan avseende å om i det enskilda fallet enskildas eller det allmännas rättsanspråk kränkts eller satts i fara; och en kränkning av detta intresse har ansetts vara för handen redan genom en in concreto föreliggande förvanskning av ett dylikt bevismedel. Förf. har däremot gjort en distinktion mellan »angreppsobjekt» och »skyddsobjekt» vid strafflagens straffbud, vilken synes ytterst utmynna däri, att ett straffbuds generalpreventiva verkningar med avseende å ett visst intresse betecknas såsom straffbudets »skyddsobjekt». Enligt förf:s framställning utgör sålunda ämbetsbrottens »angreppsobjekt» av den offentliga tjänsteplikt, som i det konkreta fallet åsidosättes, medan åter »skyddsobjektet» utgöres av det allmännas intresse av »hederlighet, opartiskhet och ansvarskänsla hos offentliga funktionärer vid handhavandet av deras tjänst», vilket sistnämnda intresse av förf. även betecknas såsom en art av »publica fides». Jag kan icke finna annat än att t. ex., med stöd av förf:s argumentering, även vid misshandelsbrotten »angreppsobjektet» väl finge anses vara den enskildes kroppsliga integritet men att däremot »skyddsintresset» måste anses vara den allmänna tilliten till att intrång i detta intresse icke skola förekomma. Med stöd av ovannämnda distinktion har nu förf. kommit till den sluisatsen, att förfalskningsbrotten till sin natur äro »Gefährdungsverbrechungen», enär genom förfalskningsbrottet i det konkreta fallet den allmänna tilliten »till de olika urkundstypernas ostörda funktion» allenast sättes i fara. Det synes mig emellertid ganska påtagligt, att lika litet som ett intrång in concreto i annans kroppsliga integritet kan anses såsom ett blott »Gefährdungsverbrechen», lika litet bör ett förvanskande in concreto av ett för rättslivet viktigt bevismedel anses såsom ett sådant.
    Den fjärde sakkunnige, prof. Wetter i Uppsala, yttrar om arbetet angående det straffrättsliga reaktionssystemet, att det i flera hänseenden är mycket förtjänstfullt. W. opponerar dock mot förf:s tillvägagångssätt att bland straffteorierna utvälja den individualpreventiva och undersöka övriga teorier allenast i deras funktion av nödvändiga modifikationer i individualpreventionen. Den petitio principii, som här synes föreligga, har enligt den sakkunnige icke kunnat undgå att återverka hämmande på undersökningen. Som exempel hänvisar W. till behandlingen av straffmätningen, där enligt förf. det knappast råder något tvivel om att de individualpreventiva synpunkterna böra dominera i det särskilda fallet. Om behandlingen av de allmänpreventiva teoriernas utveckling anför den sakkunnige:
    Närmast i anslutning till HELLMUTH MAYER genomför förf. en syntes av vedergällnings- och moralbildningsprinciperna därigenom, att han tänker sig det rättvist vedergällande straffet såsom medel för moralbildning. Förf. finner sålunda den moralbildande effekten av strafflagen sammanhänga med de i samhället gängse rättvise- och vedergällningsföreställningarna på så sätt, att såväl det kriminaliserade områdets begränsning som reaktionernas lagliga mått bör överensstämma med den rådande uppfattningen om gärningstypernas förkastlighet. Det gäller, såsom förf. säger på ett annat ställe, att

 

NOTISER. 875något så när anpassa reaktionsmåttet efter redan gängse värderingar, i den mån några sådana kunna påvisas, så att lagen verkar befästande på dessa och icke förvirrar föreställningarna om vad som är grövre och lindrigare brott. I överensstämmelse härmed betvivlar också förf. möjligheten att vid en kriminalisering av nya gärningstyper, som visa sig samhällsskadliga, med någon grad av exakthet kunna beräkna en moralbildning beträffande dessa brott, liksom han bestrider möjligheten att påverka uppfattningen i gemen om graden av förkastlighet hos en viss gärningstyp genom att dirigera straffsatsen i det särskilda lagbudet i den ena eller andra riktningen. Denna åsikt om moralbildningens innebörd träffar emellertid icke kärnan hos den från HÄGERSTRÖM härrörande uppfattningen om allmänpreventionen i nutida svensk doktrin, såsom förf. synes anse. Enligt denna uppfattning verkar straffet med anknytning till vedergällningsföreställningen såsom medel att inprägla en allmän moralkänsla mot gärningstypen. I denna handlingens propaganda är straffet orsak och den mot brottet riktade allmänna pliktkänslan verkan. En annan sak är att för denna moralbildning finnas vissa gränser, betingade av rådande moraluppfattning; rättviseföreställningarna äro alltså allenast en gränsnorm i förf:s mening. Det är tydligt, att denna allmänprevention innebär en helt annan rörelsefrihet och effektivitet än förf:s rättvist vedergällande allmänprevention, inom vilken endast finnes en mycket begränsad möjlighet att »genom att lägga en viss accent på aktuella brottstyper» eller »genom skärpning och sänkning av straffsatsen vid de olika brotten söka påverka värderingarna i en viss riktning». Att en moralbildning på denna väg kan genomföras både i förhållande till nya gärningstyper och t. o. m. i strid med befintliga moralbegrepp visar erfarenheten oförtydbart, t. ex. i fråga om illojal konkurrens och duell. Inom en allmänprevention av här antydd innebörd erhålla också de s. k. sociala sanktionerna sin naturliga plats; hos förf. bliva dessa i stället ett led i avskräckningen.
    Den sakkunnige framställer även en erinran mot den enligt hans mening i många avseenden intressanta och givande framställningen av villkorlig dom. Förf. har uttalat, att det är en »inadvertens i den legala logiken» att bestämma institutets användningsområde efter det straff som brottet beräknas förskylla in concreto såsom skett i den nya svenska lagstiftningen. Om moralbildningsfunktionen icke klavbindes vid de legala brottstyperna, finnes emellertid enligt W. intet logiskt eller reellt hinder mot att för dess skull kräva, att straff över visst maximum skall ådömas ovillkorligt, lika litet som det oftast mycket enkla konstaterandet av om brottsligheten faller över eller under denna gräns innebär, att »domstolen skall så att säga i hemlighet verkställa utmätningen av ett straff».
    Beträffande uppsatsen »Ett par spörsmål angående målsäganderätt vid konkursförbryteiser» (i Tidskrift utg. av Juridiska Föreningen i Finland, 1937) påpekar W., att förf. kan tillgodoräkna sig den framgången att Finlands högsta domstol ändrat sin tidigare praxis till överensstämmelse med utredningens resultat.
    I fråga om ämbetsbrotten, vilka behandlas i uppsatserna »Några synpunkter på ämbetsbrotten» och »Bidrag till tolkningen av 25: 16 och 17 strafflagen» (den senare i Förvaltningsrättslig Tidskrift, 1940) samt i arbetet om förfalskningsbrotten, hävdar förf., att de principiellt böra uppfattas såsom riktade mot allmänhetens förtroende och respekt för de offentliga funktionerna eller, såsom det heter i sistnämnda bok, mot den publica fides som anknyter till dessa funktioners utövning. Därmed vill förf., säger W., vinna en förklaring främst de lege ferenda, till förhållandet mellan å ena sidan ämbetsbrotten såsom föremål för repressiva sanktioner av allmängiltigt slag i straff-

 

876 NOTISER.lagen och å andra sidan ämbetsfel av mera teknisk och intern natur, vilka föranleda disciplinär bestraffning enligt administrativa bestämmelser. Såvitt angår gällande svensk rätt måste förf. konstatera, att någon boskillnad efter dessa grunder alls icke genomföres mellan ämbetsbrott och disciplinförseelser samt att såväl förvaltningsfunktionernas friktionsfria gång som den offentliga tjänstens helgd äro avsedda både i strafflagen och i de administrativa straffbestämmelserna. Även de lege ferenda synes emellertid den angivna principiella skillnaden äga ringa värde. Visserligen har allmänhetens tilltro till ämbetsföringen sin givna betydelse för effektiv utövning av ämbetsfunktinrien. Men denna betydelse är väsentligt olika på olika ämbetsområden, t. ex. då fråga är om en präst eller om en militär. Att t. ex. inom den militära straffrätten avgränsa de brott, vilka skola medföra allmänna straff, efter synpunkten av publica fides eller m. a. o. efter samma tanke, som uttrycktes i den gamla bestämmelsen om vanvård av den aktning krigsman av andra bör äga, är icke gärna möjligt. Den av förf. förordade utvidgningen av ämbetsbrotten till att omfatta en ny grupp civila brott och andra handlingssätt av komprometterande beskaffenhet, varigenom distinktionen mellan civila brott i och utom tjänsten skulle bortfalla, står också i direkt strid med rättsutvecklingen på ifrågavarande område. Även om förf:s principiella uppfattning av ämbetsbrotten icke kan godtagas, har han likväl givit flera av de behandlade problemen en lösning som påkallar instämmande och vittnar gott om förf:s sinne för rättslivets realiteter, slutar prof. W.

I. S.