LÖSNINGSOMRÅDETS
OMFATTNING ENLIGT
ENSITTARLAGEN.
AV
LANTMÄTAREN BERTIL LINDKVIST.
Ett av de problem, man i den praktiska tillämpningen av ensittarlagen ställes inför, är frågan om lösningsområdets omfång. Denna fråga kan ytterst gälla tolkningen av det grundläggande upplåtelseavtalet eller tvist om hävdens (innehavets) omfattning. Men frågan kan också uppkomma, då någon tveksamhet på dessa punkter icke föreligger, nämligen i de fall, då det innehavda området innefattar två eller flera successiva upplåtelser, avseende skilda delar därav. Här gäller det tolkningen av ensittarlagen, och denna lämnar tyvärr icke klara hållpunkter för frågans bedömande.
Enligt 1 § i den nu gällande ensittarlagen äger »den som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj», rätt att tillösa sig marken under bl. a. följande två villkor:
1) »att marken är upplåten för nyttjanderättshavarens livstid eller vid annan upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år;»
och
2) »att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari 1919».
I fråga om rätt att inlösa sådana utvidgningar av en ursprunglig ensittarlägenhet, vilka tillkommit efter 1918, torde denna lagtext få anses lämna rum för olika tolkningar. Huvudsatsen »Den som med nyttjanderätt. . . innehar annan tillhörig mark . ..vare berättigad. . . tillösa sig marken» kan ju, sammanställd med villkoret »att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus...
fanns å marken uppfört den 1 januari 1919», å ena sidan anses innebära, att det endast är den »mark», som den 1 januari 1919 var upplåten till ägare av boningshus därå, som kan få lösas. Utvidgningar av nyttjanderättsområdet efter denna tidpunkt skulle alltså icke få inbegripas i lösningsområdet. Å andra sidan äro ju bestämningarna »nyttjanderättshavare» och »marken» i det under 2) citerade villkoret icke formellt sett bundna vid huvudsatsen på sådant sätt, att därmed icke jämväl skulle kunna avses nyttjanderättshavare å mark, som utgör del av lösningsområdet. I så fall skulle för övriga delar gälla det ovan under 1) citerade tioårsvillkoret.
Något generellt hinder mot inlösen av utvidgningar kan icke utläsas ur lagtexten. Mera tveksam ställde sig frågan enligt 1918 och 1920 års lagar. Lösningsrätten var här knuten till »upplåten del av en fastighet» och fick utövas först vid upplåtelsetidens slut, vilket ju närmast antydde, att lösningsfrågan vore att bedöma med avseende på varje upplåtelse för sig. Först genom ett HD:s utslag år 1924 (NJA 1924 s. 12) blev i rättspraxis avgjort, att särskilt upplåten utvidgning av ursprunglig ensittarlägenhet finge inlösas. Huru tveksam frågan var, framgår emellertid av att K. M:ts beslut fattades med fyra röster mot tre. Ehuru någon ändring i förhållande till tidigare lag på denna punkt, såvitt av förarbetena framgår, icke varit åsyftad, har dock 1925 års lagtext utformats så, att det icke kan ifrågakomma att anknyta lösningsfrågan till varje upplåtelse för sig. Det är här endast fråga om ensittarens innehav; om detta tillkommit genom en eller flera upplåtelser är utan betydelse, och det är likaså likgiltigt, om marken upplåtits från en eller flera fastigheter med gemensam eller olika ägare (jfr NJA 1929 s. 382). Därmed är emellertid icke avgjort, huruvida lösningsområdet i dess helhet — alltså även särskilt upplåtna utvidgningar av ett ursprungligt nyttjanderättsområde — måste ha varit ur ägarens hand alltsedan den 1 januari 1919, eller om det beträffande utvidgningarna är tillräckligt, att upplåtelsetiden överstiger tio år.
Vid besvarandet av denna fråga torde i första hand böra beaktas, att ensittarlagstiftningen allt ifrån sin tillkomst avsetts skola bygga på förhållandena före 1919. Då det år 1922 var fråga om att tidpunkten för bebyggelsevillkoret skulle framflyttas till den 1 januari 1921, anförde sålunda två ledamöter av lagrådet — med instämmande i sak av de övriga — bl. a. följande:
»Förevarande lagstiftning är till sin innebörd uteslutande retroaktiv; detta framgår av den ovillkorliga bestämmelsen att för rätt till inlösen fordras, att det ifrågavarande området var ur jordägarens besittning samt på angivet sätt bebyggt vid viss förfluten tidpunkt, enligt gällande lag den 1 januari 1919. Lagen kan sålunda väl komma att äga tillämpning på framdeles skeende avtal beträffande ett sådant område; det därigenom uppkommande, strängt taget nya rättsförhållandet betraktas av lagen såsom en fortsättning av det förut bestående (det är den nyttjanderättshavaren tillkommande äganderätten till husen, som är det förbindande ledet). Men upplåtelse av mark, som en jordägare första gången gör efter nämnda tidpunkt, beröres på intet sätt av lagen. Det skulle tydligen också vara mindre rimligt att stifta en lag, som tillade dylika i framtiden inträffande nya upplåtelser andra rättsverkningar än parterna avsåge, såvida ej lagstiftaren åsyftade att överhuvud förhindra uppkomsten av sådana upplåtelser. Men är detta rätt, kan det ej heller vara rimligt eller riktigt att allt efter som tiden framskrider framflytta den tidpunkt för bebyggandet, som skall vara den avgörande, och alltså göra lagen tillämplig i fråga om upplåtelser, som vid den ursprungliga lagens tillkomst ännu ej skett, naturligtvis såvida icke särskilda omständigheter tillkommit, som påkalla, att friköpning medgives även till senare upplåtna och bebyggda lägenheter. Att så skulle vara fallet med avseende å dessa, under de senare åren upplåtna lägenheter, har icke ens påståtts.»
På grund av vad sålunda anförts i lagrådet bibehölls den tidigare bestämda tidpunkten i 1925 års lag. Här framgår alltså tydligt, att lagen icke avsetts skola äga tillämpning på upplåtelser, som första gången skett efter den 1 jan. 1919.
Samma avsikt bestyrkes även därav att det under 1) ovan citerade tioårsvillkoret enligt förarbetena förutsattes skola komma att äga betydelse endast intill den 1 januari 1929. Belysande i detta hänseende är följande uttalande av tre ledamöter i lagrådet år 1925 i fråga om den från justitiedepartementet då föreslagna och sedermera genomförda sänkningen av minimitiden för innehav (eller upplåtelse) från förutvarande tjugu år till tio år:
»— — — Det må emellertid framhållas att, om tiden icke sättes längre än sålunda skett, den därmed förbundna förutsättningen bleve av ringa betydelse. Då nämligen såsom ett ytterligare och huvudsakligt villkor för lösningsrätt kvarstår, att före den 1 januari 1919 å marken fanns uppfört nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus av viss angiven beskaffenhet, och detta villkor lärer få anses innebära, att samma förhållande alltsedan dess oavbrutet fortfarit, skulle ju redan vid den föreslagna nya lagens ikraftträdande den 1 september 1925 nära sju år av tioårsperioden hava gått till ända, vadan bestämmelsen kunde väntas få betydelse allenast i de fall, då blott omkring tre år eller mindre
återstode av nyttjanderättstiden eller denna vore obestämd och uppsägning inom närmaste åren ägde rum.»
Den fjärde ledamoten av lagrådet föreslog, att villkoret om tioårig besittningstid med hänsyn till dess kortvariga betydelse skulle helt utgå, och departementschefen förklarade med anledning härav, att den praktiska räckvidden av ett borttagande av tioårsperioden icke vore synnerligen stor. Med utgångspunkt från den uppfattning, hela lagrådet samt departementschefen hade om innebörden av tioårsstrecket, skulle alltså detta numera sakna betydelse för frågan, om lösningsrätt till visst område föreligger eller icke. I så fall kvarstår endast villkoret, att området måste ha varit upplåtet före den 1 januari 1919, och lagen skulle överhuvud icke äga tillämpning på upplåtelser som första gången skett efter 1918.
Mot lämpligheten av att på detta sätt begränsa lagens tillämpning skulle kunna invändas, att en utvidgning av ett nyttjanderättsområde från nyttjanderättshavarens synpunkt sett icke är att jämställa med en ny lägenhetsupplåtelse. Utvidgningen förenas ju i och med upplåtelsen med den äldre ensittarlägenheten, och det skulle på grund härav kunna ifrågasättas, om icke en dylik upplåtelse i förevarande hänseende borde bedömas på samma sätt som en förnyelse av en äldre upplåtelse. Häremot måste emellertid framhållas, att det förbindelseled mellan förut bestående och genom det nya avtalet uppkommande rättsförhållanden, som enligt det citerade uttalandet i lagrådet år 1922 föreligger vid förnyelse av ett äldre upplåtelseavtal, icke är till finnandes vid upplåtelse av utvidgning av ensittarlägenhet. Den jord, utvidgningen omfattar, har ju före upplåtelseavtalet intet som helst samband med ensittarens byggnader, till vilka lösningsrätten i första hand är knuten. Vid förnyelseavtalet är situationen den, att ensittaren redan har lösningsrätt; och i avtalet får presumeras ingå en avsikt att lösningsrätten alltjämt skall bestå, emedan en förändring i de bestående rättsförhållandena icke kan förutsättas ha varit avsedd med mindre detta kommit till uttryck i avtalet. Vid upplåtelse av utvidgning förefinnes däremot före avtalet icke någon lösningsrätt till det upplåtna området, och i avtalet kan av samma anledning icke heller förutsättas ingå någon jordägarens avsikt, att detsamma skall få lösas. I detta hänseende föreligger icke någon skillnad mellan upplåtelse av utvidgning och upplåtelse av självständig bruk-
ningsenhet. Då ensittarlagens bestämmelser om lösningsrätt äro dispositiva,1 vore det ju även meningslöst att åt avtalet söka giva annan innebörd än den åsyftade genom föreskrift om ensittarlagens tillämplighet å dylika upplåtelser. Ett sådant stadgande skulle endast medföra, att jordägaren i upplåtelseavtalet regelmässigt gjorde förbehåll om att upplåtet område icke finge lösas. — Den omständigheten, att dylika förbehåll i här avsedda fall sällan eller aldrig förekomma i arrendekontrakten, är endast en följd av den allmänna uppfattningen, att ensittarlagen blott äger tillämpning på upplåtelser, som första gången skett före den 1 januari 1919.
Lösningsrätt till utvidgningar, som upplåtits efter 1918, skulle jämväl medföra konsekvenser, som måste anses ägnade att göra en lagstiftare betänksam. En före 1919 upplåten och bebyggd ensittarlägenhet skulle exempelvis när som helst kunna genom nyttjanderättsavtal på mer än tio år utvidgas med betydande områden, vilka omedelbart finge inlösas. Dessa möjligheter begränsas endast av nödvändigheten, att de nya områdena tillsammans med den egentliga ensittarlägenheten skola kunna bilda en brukningsenhet, samt av villkoret, att minst en fjärdedel av dennas värde belöper på ensittarens byggnader. Det förstnämnda villkoret medger tydligen utvidgningar inom mycket vidsträckta gränser, och jämväl det senare är i realiteten av liten betydelse, då detsamma ju icke är bundet vid de 1919 befintliga byggnadernas värde. Genom om- och tillbyggnad eller genom att förvärva eller uppföra nya byggnader på lösningsområdet, kan ensittaren i detta hänseende högst betydligt utvidga lösningsmöjligheterna. På detta sätt skulle vid inlösen efter förut mellan jordägaren och ensittaren träffad överenskommelse en fastighet kunna tvångsvis befrias från oförmånliga fordringsinteckningar till betydande belopp.2 Vidare bereddes jordägare härigenom
vidsträckta möjligheter att kringgå jorddelningslagstiftningens restriktioner med avseende på fastighetsbildningen. En ensittarlägenhet av småbrukstyp skulle exempelvis kunna utvidgas till en jordbruksfastighet utan att behovet av husbehovs- eller stödskog tillgodosåges o. s. v. Med den möjlighet, jordägaren har, att genom förbehåll vid nyttjanderättsupplåtelsen sätta ensittarlagen ur kraft, skulle dennas tillämpning på dylika utvidgningar helt och hållet bli beroende av jordägarens godtycke. Den skulle med andra ord komma att tillämpas endast, då det överensstämde med dennes intressen, medan egnahemsintresset, som varit det för ensittarlagstiftningen grundläggande, i detta fall icke i första hand komme i betraktande. Från de fall, då förbehåll icke göres på grund av bristande kännedom om lagens innebörd eller om möjligheten att med laga verkan göra sådant förbehåll, måste givetvis här bortses, då ju främjandet av egnahemsintresset icke kan ha grundats på sådana förutsätttningar.
Som en sammanfattning av vad ovan anförts torde kunna sägas, att starka skäl tala för den tolkningen av ensittarlagens bestämmelser i förevarande fråga, att lösningsrätt föreligger endast beträffande de utvidgningar av ensittarlägenhet, vilka tillkommit före 1919.
Trots att förarbetena till 1925 års ensittarlag sålunda synas utvisa, att hela det område, som skall lösas, skall ha varit ur jordägarens besittning allt sedan den 1 januari 1919 samt att lagen endast avsetts att erhålla retroaktiv karaktär, och trots de sakskäl, som tala för denna lösning, har emellertid rättspraxis slagit in på en annan väg. Tydligast har detta kanske kommit till uttryck i det K. M:ts utslag, som refererats i NJA 1932 s. 528. I detta rättsfall voro förhållandena följande:
A arrenderade från år 1900 ett område om cirka 10 hektar, varav 7 hektar åker, vilket område av A bebyggts före den 1 januari 1919. Genom arrendekontrakt upplät samma jordägare B den 25 september 1919 till A ytterligare ett område om cirka 4 hektar åker av annan fastighet på 10 år från den 14 mars 1920. Kontraktet blev tyst förlängt
enligt 2 kap. 2 § 2 st. allmänna nyttjanderättslagen. Slutligen upplät B den 14 mars 1924 till A ytterligare ett område av sistnämnda fastighet om cirka 10 hektar åker för en tid av 15 år. Områdena sambrukades av A, som jämväl å det sist upplåtna området uppförde en del byggnader.
A yrkade vid inlösningsförrättning i december 1930 att få lösa hela det av honom brukade området. B bestred lösningsanspråket under åberopande av att markens avstående skulle medföra avsevärt men för stamfastigheterna och därmed sambrukade fastigheter samt gjorde gällande, att 1924 års upplåtelse icke kunde anses såsom blott en utvidgning av A:s förutvarande jordinnehav, varför i allt fall nämnda område borde undantagas från inlösen. — A tillerkändes vid förrättningen lösningsrätt till hela det av honom innehavda området.
B anförde besvär och vidhöll därvid sitt bestridande av lösningsanspråket. I allt fall yrkades, att A måtte frånkännas lösningsrätt till det 1924 upplåtna området. Ägod. R:n ogillade besvären, enär med den 1924 gjorda upplåtelsen avsetts att bereda nyttjanderättshavaren tillökning i den tidigare till honom för jordbruksändamål utarrenderade jorden samt vad B i övrigt anfört icke vore av beskaffenhet att verka undanröjande av eller ändring i förrättningsmännens beslut.
B fullföljde sin talan. På föredragandens hemställan fann HD (enhälligt) ej skäl att göra ändring i Ägod.R:ns utslag.1
Rättsfallet är ganska belysande för den omfattning, i vilken lösningsområde kan utvidgas genom tilläggsupplåtelser till enursprunglig en sittarlägenhet. Av den totala löseskillingen 17,315: 70 kronor, belöpte på utvidgningarna 10,483: — kronor; av hela arealen 24.4250 hektar utgjordes 14.50 hektar av utvidgningar, som tillkommit efter 1918. Med hänsyn till byggnadernas värde hade lösningsrätt kunnat medgivas intill ett markvärde av 60,000 kronor. Om jordägaren velat avhända sig jord eller tvångsavlösa gravationer hade tydligen möjlighet funnits att göra det i ännu större omfattning än här skedde. Varje sådan avsikt vid upplåtelseavtalens ingående torde emellertid här få anses utesluten, då nämligen jorden var fideikommissegendom och upplåtelserna skedde genom fideikommissariens förmyndare. Hade denne förutsett, att ensittarlagen kunde bli tillämplig på upplåtelserna, och hade han varit underkunnig om möjligheten att sätta inlösningsbestämmelserna ur kraft, skulle säkerligen förbehåll av sådan innebörd ha influtit i kontrakten.
Samma utgång som i det refererade rättsfallet är att anteckna i NJA 1929 not. B 888. Här synes emellertid den år 1925
skedda utvidgningen ha avsett ett område av sådan belägenhet och begränsning, att detsamma eventuellt kunnat genom jämkning med stöd av 8 § 3 st. ensittarlagen inbegripas i lösningsområdet.1 Formellt sett är det dock enligt K. M:ts utslag upplåtelsen, som legat till grund för lösningsrättens beviljande.
I intetdera fallet har jordägaren vid förrättningarna eller vid domstolarna ifrågasatt annat än att lagen vore tillämplig på upplåtelser, som första gången skett efter 1918. Att denna fråga ändock ingått i den förrättningsmännen åliggande officialprövningen är ju tydligt. Däremot kan kanske ifrågasättas, huruvida domstolarna haft att ex officio upptaga frågan till omprövning. Då emellertid prövningen, såsom här är förhållandet, icke kan leda till resultat, som går utöver klagandens besvärstalan — d. v. s. ogillande av lösningsanspråken till utvidgningarna — synes man skäligen böra utgå ifrån att så är fallet, och man torde alltså i K. M:ts ifrågavarande utslag böra se uttryck för den tolkningen av ensittarlagen, att densamma skulle vara tillämplig på utvidgningar, som upplåtits efter 1918. I varje fall torde utslagen allmänt ha uppfattats på detta sätt.2 Med denna utgångspunkt torde utslagen endast kunna förklaras på det sättet, att HD med tillämpning av en rent objektiv tolkningsmetod funnit sig böra avvika från den med förarbetena överensstämmande och jämväl med lagtexten förenliga tesen, att lösningsområdet i dess helhet måste ha varit ur jordägarens besittning alltsedan den 1 januari 1919.
I fråga om ensittarlagens ställning till utvidgning av ensittarlägenhet torde ytterligare ett par i praktiskt hänseende viktiga punkter böra klarläggas. Dessa äro helt oberoende av den ställning, man intar i den ovan behandlade tolkningsfrågan.
En senare markupplåtelse till en ensittare är givetvis icke alltid att betrakta såsom en utvidgning av ensittarlägenheten. Om upplåtelsen avser ett område i omedelbar anslutning till lägenheten, är väl oftast förhållandet så, men om området utgör ett ägoskifte för sig, kan frågan ställa sig mera tveksam. Vid bedömningen torde man härvidlag i det i lagen stadgade bebyggelsevillkoret få lägga den innebörden, att området skall ha avsetls att
utnyttjas och faktiskt utnyttjats på sådant sätt, att det får anses tillsammans med ensittarlägenheten utgöra en brukningsenhet. Avse upplåtelserna jordbruksarrende, äro exempelvis endast sådana områden, som avsetts att brukas med ensittarens byggnader såsom brukningscentrum, att betrakta såsom ingående i brukningsenheten och därmed i lösningsområdet. Belysande i detta hänseende är rättsfallet NJA 1933 s. 329: Enligt arrendekontrakt av år 1857, förnyat 1917, arrenderade A ett torp, å vilket han ägde erforderliga byggnader. År 1915 övertog A från en tidigare nyttjanderättshavare — utan att nytt avtal upprättades — ett angränsande obebyggt område av samma fastighet. Lösningsanspråket beträffande det sistnämnda området ogillades, tydligen av den anledningen, att det icke vid upplåtelsen avsetts skola ingå i A:s brukningsenhet.
Man torde i regel som villkor för att lösningsrätt skall kunna göras gällande få kräva, att denna avsikt, att upplåtelserna skola utgöra en brukningsenhet, måste kunna antagas ha förelegat hos såväl jordägare som nyttjanderättshavare. Ett efterföljande tyst godkännande av ett faktiskt uppkommet sambruk synes dock skäligen böra kunna ersätta den ursprungliga upplåtelseavsikten. Så har fallet även varit exempelvis i NJA 1933 s. 613. Här hade jordägaren till A och B, två bröder, genom särskilda avtal på 50 år upplåtit två intill varandra gränsande torplägenheter. Endast A:s torp blev bebyggt, och A och B bodde tillsammans där. Efter B:s död blev A innehavare av båda torpen. A:s rättsinnehavare tillerkändes lösningsrätt till båda områdena, enär lägenheterna »alltifrån upplåtelserna brukats såsom en enhet» och »jordägaren uppenbarligen icke haft något att erinra mot att lägenheterna varit förenade på en hand».
Det kan naturligtvis i praktiken ofta vara svårt att avgöra, huruvida dylik sambruksavsikt vid upplåtelsen förelegat eller icke. En hållpunkt för bedömandet av denna fråga skulle man, i de fall då formliga upplåtelseavtal föreligga, kunna tänka sig att söka i tidpunkterna för avtalens utlöpande. Om det ursprungliga avtalet exempelvis utlöper 1941, men utvidgningsavtalet först 1943, ligger det ju nära till hands att draga den slutsatsen, att »utvidgningen» avsetts att utgöra självständig brukningsdel, eftersom den ju, om det förra avtalet ej förnyas, under den återstående tiden 1941—1943 måste brukas för sig. Enligt tidigare ensittarlagar, då lösningsrätten fick utövas först vid upplåtelse-
tidens slut, var ju också lösningsrätt till sådana »utvidgningar» utesluten. Då emellertid dylika skiljaktigheter i fråga om upplåtelsetidens utlöpande i regel torde ha tillkommit mer eller mindre av. en slump genom att tiden för varje särskild upplåtelse, under förutsättning av eventuell förlängning av avtalen, bestämts till ett avrundat antal — 10, 15 eller 20 — år, torde man icke vara befogad att lägga alltför stor vikt därvid. I det ovan diskuterade rättsfallet NJA 1932 s. 528 har tydligen heller icke avseende fästs vid den omständigheten, att den ursprungliga upplåtelsen utlöpte 1936, 1920 års upplåtelse 1935 och 1924 års först 1939. Riktigast torde vara att vid bedömningen i första hand taga sikte på de praktiska förutsättningarna för brukningen. Har det vid upplåtelsen framstått såsom lämpligast, att »utvidgningen» sambrukades med ensittarlägenheten, får det också antagas ha varit parternas avsikt, att den skulle tillsammans med lägenheten utgöra en brukningsenhet.
Det torde slutligen icke vara nödvändigt, att utvidgningen tillkommit genom formligt nyttjanderättsavtal, även om sådant skulle föreligga beträffande den ursprungliga lägenheten. Ensittaren bör ju i detta fall icke komma i sämre ställning än om jämväl den sistnämnda innehafts utan dylikt avtal (jfr 1 § 3 st. ensittarlagen). På innehavet såsom grund för lösningsrätt torde emellertid härvid få ställas de kraven, att
1:o detsamma tillkommit och fortgått under sådana förhållanden, att jordägaren får antagas ha lämnat sitt tysta medgivande därtill, och att
2:o detsamma utövats på sådant sätt, att det utåt framstått såsom en nyttjanderättsupplåtelse.
Vad beräffar det första villkoret har i rättspraxis (NJA 1931 s. 535 och 1935 s. 14) lösningsanspråk avslagits beträffande sådana utvidgningar, som tagits i anspråk genom uppförande av uthusbyggnad utöver ensittarlägenhetens bestämda gränser, tydligen av den anledningen att utvidgningarna tillkommit genom egenmäktigt förfarande från ensittarens sida. Den omständigheten att jordägaren underlåtit att vidtaga rättsliga åtgärder för byggnadens undanskaffande bör givetvis icke för honom medföra skyldighet att avstå marken till inlösen. Om däremot av omständigheterna icke framgår, att byggnaden uppförts utan jordägarens medgivande, bör utvidgningen ingå i lösningsområdet. (Jfr NJA 1927 not B 141.) Bevisbördan torde, med hänsyn
till den vikt, 1 § 3 st. ensittarlagen tillmäter blotta innehavet såsom grund för inlösen, böra läggas å jordägaren, så att det ankommer på honom att bevisa eller göra troligt, att besittningstagandet skett rättsstridigt och att detsamma ej heller senare godtagits.
Belysande för det andra villkoret är NJA 1926 s. 87, där »utvidgningen» avsåg ett för sig liggande ängsskifte, å vilket ensittaren år för år fått rätt att ta slåttern. Ensittaren hade icke nedlagt några kostnader å skiftet, och detsamma hade icke genom hägnad avskilts från hemmanets omkringliggande ägor. Då ensittaren »icke . . . besutte ängsskiftet med sådan rätt och under sådana omständigheter att han vore berättigad att lösa området till sig», avslogs lösningsanspråket i denna del. »Innehavet» hade här icke framstått såsom ett besittningsförhållande.