OLOF BEHM.Processreform eller paragrafer? Sthm 1940. Norstedt. 102 s. Kr. 3.00.
OSKAR HJERTQUIST. Processreform på nationell grund eller icke. Sthm 1941. Norstedt. 40 s. Kr. 1.00.

 

    Fattigdomen på stridsskrifter om processreformen synes bestyrka, att det råder en allmän enighet om behovet av en reform efter i huvudsak de riktlinjer det föreliggande förslaget till ny rättegångsbalk uppdrager. Då uppenbarligen delade meningar måste föreligga beträffande ett icke ringa antal detaljer i det oerhört omfattande lagstiftningskomplexet, är man nog också berättigad att i kritikens återhållsamhet se en önskan att icke lägga några stenar i vägen för den, på alla håll där man har någon insikt om det nuvarande rättegångsväsendets brister, efterlängtade brytningen med dess skriftlighet, uppskovsväsende och formbundenhet. Slagorden i de båda broschyrernas titlar — »paragrafer», »nationell grund» — innebär tillåtliga försök att draga uppmärksamheten till det behandlade ämnet, men de kan knappast antagas vara avsedda att utgöra några grundskott mot den stora reformen. Bakom kritiken ligger i båda fallen en påtaglig längtan efter ett positivt resultat av reformarbetet.
    Utrymmet medger ej att upptaga någon polemik om de ganska talrika spörsmål, där författarnas framställning eggar till motsägelse. När i det följande frågan om domarutbildningen något närmare beröres, sker det främst för att understryka vissa av författarna uttalade önskemål.
    Med stor öppenhjärtighet riktar advokaten BEHM— efter att i första kapitlet av sin framställning ha behandlat frågan om »skyddet för den misstänkte» — i broschyrens senare huvudavdelning, om »domaren och domarutbildningen» (s. 45—98), en kritik i skilda hänseenden mot domarnes ämbetsutövning. Ingen omdömesgill person ifrågasätter att domarne skall vara undandragna kritik. I ett land, som genom grundlagsbud skapat en särskild, hög funktionär, JO, med alldeles speciell uppgift att se upp med domstolarnas verksamhet, får det väl också betraktas som en överdrift, när förf. (s. 47) påstår att den svenske domaren enligt en vitt utbredd, allmän mening icke får kritiseras. Det är väl ovisst, om det i något land är så lätt som i Sverige att få felaktigheter, begångna av domare, påtalade. När förf. (s. 48) ironiserar över det beröm för rättrådighet som ibland ägnas domarkåren, stundom av dess egna medlemmar, må det medgivas att det icke finns något skäl att i fråga om plikttrohet och samvetsömhet giva domarne någon särställning i förhållande till andra ämbets- och tjänstemän. Man har icke heller någon anledning att motsäga förf:ns önskan (s. 51), att domarne måtte betrakta sin uppgift som ett »människoverk för och bland människor».

 

    Efter att under rubriken »Torde-rättvisan» ha polemiserat mot en uppsats i SvJT 1939 om förtroendet för våra domstolar, övergår förf. till frågan om domarutbildningen. Han beklagar att, medan allt annat till största delen föreslås raserat, domarutbildningen enligt programmet för rättegångsreformen i huvudsak bibehålles vid vad som nu gäller. En av orsakerna till den allmänna tillfredsställelsen med den norska processordningen, där det muntliga och omedelbara förfarandet prövats, säges vara den intima samverkan som i Norge råder mellan domar-, åklagar- och advokatutbildningen; varje domare vet där av egen erfarenhet vad advokater och åklagare får erfara i sitt yrke. Den icke ovanliga bristen på förståelse från domarhåll för advokaternas starkt hävdade önskan att, när inte undantag motiveras av särskilda förhållanden, själva få leda vittnesförhören utan störande ingrepp av en i sakläget vanligen otillräckligt insatt domare, göres i detta sammanhang till föremål för en kritik, vars berättigande säkerligen mången domare är villig medge.
    Förf. sluter från sin kritik av det nuvarande rättegångsväsendets brister till nödvändigheten av att domarutbildningen i samband med den förestående reformen radikalt förändras. Och i en efterskrift kritiserar han att domsagoutredningen (SOU 1939:29) icke föreslagit någon principiell omläggning av det nuvarande systemet. Men vad man saknar är ett förslag av den erfarne advokaten, hur det skall gå till att praktiskt få till stånd den önskvärda allsidigheten i utbildningen. Samma allmänna önskemål som förf. framför ha även uttalats från domarhåll. Advokat HJERTQUIST citerar på sista sidan i sin broschyr exempel härpå. Ett första, låt vara anspråkslöst försök att få in ett fakultativt element av advokattjänstgöring i domarutbildningen har för många år sedan gjorts i domsagostadgan som tillåter utbyte av ett halvt års tjänstgöring å domsagas kansli mot tjänstgöring hos en ledamot av Sveriges advokatsamfund. Men inviten har inte väckt något allmännare intresse vare sig inom advokatvärlden eller bland domaraspiranterna själva. Advokat Hjertquist omtalar att han sedan flera år i tal och skrift sökt verka för att en ej allt för kort tids advokattjänstgöring bleve obligatorisk för befordran till domare, men utan medhåll från majoriteten av sina kolleger. Så länge icke större intresse för den påyrkade omläggningen av domarutbildningen visas från det håll, där hjälpen skulle vara att söka, torde man förgäves få vänta på uppslag från officiellt håll till frågans lösning. Först tillkomsten av landsfogdetjänsterna och de vid dem knutna assistentbefattningarna har öppnat någon egentlig möjlighet till en växelverkan i utbildningshänseende för blivande domare och åklagare. Det må vara tillåtet att uttala en önskan, att högste chefen för åklagarväsendet, innan åklagarkarriären bindes i traditionella former, ville ägna all den uppmärksamhet frågans vikt förtjänar åt önskemålet om en samverkan mellan domar- och åklagarutbildningen. Liksom stadsdomarnes isolering från den övriga domarkåren på senare tid brutits därigenom att utbildningsgången i princip gjorts gemensam, så vore det önskvärt att de högre åklagarnas utbildning lades så, att en övergång från åklagar- till domarbanan ej skulle behöva anses utesluten.

 

    I dessa dagar har unga jurister från olika verksamhetsområden funnit varandra i gemensamma strävanden för förbättrade existensvillkor. Sveriges yngre juristers förening, som står öppen bl. a. för både advokat-, åklagar- och domaraspiranter, har sin uppmärksamhet alldeles särskilt riktad på domarutbildningen. De båda erfarna författarna till de anmälda broschyrerna skulle för visso gagna sin sak, om de sökte kontakt med de unga och för dem framlade ett program som kunde bli utgångspunkt för en diskussion. Domsagoutredningen föreslår att den nuvarande utbildningstiden å domarkansli minskas från tre till två år. Hur vore det att såsom villkor för fiskalsförordnande i hovrätt eller kanske hellre för utnämning till assessor uppställa, att aspiranten under ett tredje år fullgjort tjänstgöring antingen å advokatkontor eller hos överåklagare? En förutsättning för genomförande härav vore att denna tjänstgöring kunde bli skäligt betald. I utbyte kunde kanske advokaterna som villkor för inträde i samfundet uppställa ett års tjänstgöring vid underrätt och betyg från inskrivningsdomare om full förtrogenhet med inskrivningsväsendet, ett rättsområde som varje advokat rimligtvis bör behärska.
    Det kan med goda argument hävdas att rättegångsreformens lyckliga genomförande skulle befordras och dess syfte att skapa ökade garantier för ett materiellt riktigt avgörande av målen främjas, om domarne genom en verklig utbildning i advokatyrket (vilken ej kan erhållas på två månader) själva vunnit en kritisk inställning mot byråkrati och formalism i domarämbetets utövande och, såsom det blivit sagt, en praktisk inblick i partsutredningens teknik. Det gäller bara att finna en framkomlig väg för uppnåendet av detta mål.

K. J. S.