TH. THORSTEINSSON. Fra fremmede Retssale. København 1941. Munksgaard.170 s. Kr. 8.50.

 

    Den danske höjesteretssagförern TH. THORSTEINSSONSovan nämnda arbete prydes på omslaget av en engelsk domare i »full wig» (lång peruk) och därmed angives, att hans verk berör huvudsakligen anglosachsiska rättsproblem. Författaren är väl förtrogen med det senaste decenniets engelska juristbiografier och kring redogörelsen för sex dylika böcker har han samlat ett tiotal uppsatser.
    En del av dessa röra sig kring ämnesområden, som äro mest begärliga för den som söker sig till Englands domstolar för att där lära av landets rättegångsteknik. Hade boken funnits, när recensenten för nio år sedan första gången trädde in i en engelsk domstol, skulle han varit mycket tacksam. Den ger nämligen ett schema över de vanligaste domstolarna och deras kompetens och den ger en både kulturhistorisk och aktuell redogörelse för tre av huvudpersonerna i ett engelskt rättegångsärende — clerken, barristern och domaren.
    Författaren skildrar en av de mest lysande advokatkarriärer som gjorts — den enkle juden Rufus Isaacs som blev Lord Reading och vicekonung av Indien — och han porträtterar ett par dugande domare i High Court. Han redogör för några beryktade rättegångar, däribland Oscar Wildes tragiska framträdande inför domstol, och får tillfälle att understryka i huru hög grad en jurists framgång beror av en oklanderlig karaktär och ett målmedvetet arbete.

    Man återfinner de klassiska uttalanden om rättsordningen och rättens tjänare, vilka alltifrån Boswells dagar varit välbekanta för det bildade England och som visa, att landets rättegångsväsen genom århundraden fångat medborgarens intressen i långt högre grad än i vårt land.
    Ett kapitel, som envar svensk jurist borde läsa, handlar om avhörandet av vittnen, dessa »rättvisans ögon och öron» för att låna ett uttryck från Bentham. I England vet man, att sanningen kommer fram genom ombudens frågor och motfrågor. Här i landet är rättens ordförande ofta benägen att trubba av de frågor, partsombuden vilja framställa och, vad värre är, han — eller hon — vill veta varför en viss fråga önskas ställd till vittnet. Ett exempel från en svensk underrätt häromåret må belysa problemet. I en rättegång rörande fordringsanspråk presenterade svaranden kvitton på några avbetalningar, av vilka ett icke stämde med kärandens anteckningar. Käranden var övertygad om

 

LITTERATURNOTISER. 921att avbetalningen i fråga ej skett men vågade naturligen icke utan vidare påstå, att kvittot vore förfalskat. Kvittot var bevittnat. Svaranden var handlande med öppen butik. I samband med avhörandet av vittnena ville kärandeombudet till ett vittne ha framställt frågan var avbetalningarna erlagts, en fråga, som rättens ordförande ansåg sakna betydelse. När ombudet insisterade på att frågan skulle framställas, ville rättens ordförande veta varför frågan vore betydelsefull. Ombudet sade sig icke kunna ange anledningen, förrän vittnet besvarat frågan, en ståndpunkt som gjorde ordföranden än mera ovillig att efterkomma önskemålet. Alltnog framkom till sist, att avbetalningarna erlagts i svarandens butik, en uppgift, som visade sig vara av stor vikt. Den dag, kvittot var daterat, befanns nämligen vara en söndag, då butiken naturligen varit stängd. Så småningom klarlades även i målet, att kvittot ej var äkta. Episoden må tjäna som bevis för, att den beskedlighet, om vilken domarreglerna talar, borde sitta i högsätet, då vittnen avhöras.
    Bokens senare del berör främst nordamerikanska rättsförhållanden. Av särskilt intresse är redogörelsen för högsta domstolen i U. S. A. och dess vakthållning kring konstitutionen.

G. S—e.