Ändringar i fransk lagstiftning om adoption m. m. I fransk rätt finnes dels institutet adoption och dels institutet légitimation adoptive; adoption kan hävas medan légitimation adoptive — som i regel endast kan avse föräldralösa eller övergivna barn under fem år och som för barnet medför samma rättsverkningar som om barnet varit av äktenskaplig börd — är oåterkallelig. Genom lag den 8 augusti 1941 ha vissa ändringar skett i denna lagstiftning. Medan förut adoptant under alla förhållanden måste ha uppnått en ålder av 40 år, är nu adoption tillåten för makar, som varit gifta 10 år och ej ha barn i äktenskapet, därest en av makarna är mer än 35 år. Motsvarande ändring har införts även beträffande légitimation adoptive. Förekomsten av legitimerade barn hindrar numera ej — såsom fallet är med egna barn och legitima avkomlingar — adoption eller förnyad légitimation adoptive. Med hänsyn till att en stor mängd barn blivit föräldralösa under kriget stadgas därjämte i lagen, att under en tid av två år från dess ikraftträdande ej heller förekomsten av egna barn eller legitima avkomlingar skall utgöra hinder, därest dessa äro myndiga och givit sitt samtycke till åtgärden. (Ang. förut vidtagna ändringar se SvJT 1927 s. 404—405.)

S. E.

 

    Överlåtelse av jordbruksarrendators jakträtt. Före tillkomsten av lagen d. 3 juni 1938 om rätt till jakt har det varit ett omstritt spörsmål, om upplåtelse av jordbruksarrende utan förbehåll beträffande jakträtten inneburit rätt för arrendatorn att överlåta jakträtten utan jordägarens samtycke.
    § 9 i 1938 års jaktlag har erhållit följande lydelse:
    »Jakträtt, som åt någon upplåtes annorledes än i samband med markens upplåtande till brukande, må icke utan upplåtarens eller hans rättsinnehavares samtycke överlåtas å annan.»
    Under förarbetena till lagen erinrade lagrådet, att stadgandet erhållit en avfattning, som syntes innebära rätt för jordbruksarrendator att överlåta sin jakträtt utan jordägarens samtycke. En sådan uppfattning ansåg lagrådet icke vara riktig och hemställde, att orden »annorledes än i samband med markens upplåtande till brukande» måtte utgå.

 

ÖVERLÅTELSE AV JORDBRUKSARRENDATORS JAKTRÄTT. 959    Departementschefen ansåg emellertid, att jordbruksarrendator var berättigad att överlåta sin jakträtt, och biträdde icke lagrådets ändringsförslag.1
    Det torde sålunda numera icke föreligga något tvivel om, att jordbruksarrendator, som har på stadgandet i 7 § andra stycket jaktlagen grundad jakträtt å den arrenderade fastigheten, äger överlåta denna jakträtt utan jordägarens samtycke.2

Wilh. Penser.