Föreningen Sveriges landsfiskaler höll årsmöte i Stockholm d. 12 och 13 augusti 1941. Mötesförhandlingarna dominerades helt av frågor i samband med den beslutade omorganisationen av landsfiskalsbefattningarna. Vid mötet höllos föredrag av docenten Erik Karlmark rörande nyare erfarenheter vid brottsplatsundersökningar och av revisionskommissarien Erik Norberg angående civila avlöningsreglementet. Till styrelse valdes hrr Sven Wadenius, Tumba, ordf., Anders Gustavson, Östra Tranemo, v. ordf., Erik Grimlund, Arlöv, kassaförv., Gunnar Gagnell, Eskilstuna, sekr., och Martin Widlund, Sundsvall.

 

    Sveriges yngre juristers förenings lokalavdelning i Lund avhöll måndagen den 3 oktober 1941 årsmöte, varvid stadgar antogos. Till lokalavdelningens ordförande valdes jur. och fil. kand. T. Strömberg. Efter förhandlingarna följde föredrag av föreningens ordförande notarie Torwald Hesser, över ämnet »Sveriges Yngre Juristers Förening på frammarsch».
    Efter en tillbakablick på tidigare åtgärder i syfte att råda bot på de otillfredsställande förhållandena på juristbanan — i vilken särskilt nämndes de trängselvarningar, som utsändes av de juridiska studentföreningarna år 1927 (se SvJT 1927 s. 412) och förhandlingarna vid studentriksdagen i Lund (se SvJT 1938 s. 741) — skildrades föreningens uppkomst och dess snabba expansion. Efter mindre än ett års verksamhet räknade föreningen 685 medlemmar. Denna livliga anslutning utgjorde ett gott bevis för det stora gillande, varmed föreningens syften omfattades av de yngre juristerna i landet. Men även från äldre juristers sida och från pressen hade man med sympati följt den unga föreningens strävanden. Sålunda hade föreningen Sveriges häradshövdingar givit föreningen sitt stöd i dess framställning om kristillägg till domsagonotarierna, och Svensk Juristtidning hade erbjudit föreningen utrymme för meddelanden om föreningens verksamhet.
    Huvuddelen av föredraget ägnades åt en överblick av de olika områden, där föreningen skulle kunna göra en insats. Det vore för det första av betydelse, att den nya domsagoreformen kunde genomföras så snabbt som möjligt. I varje fall borde den genomföras i vad den avsåge att förkorta tingsutbildningen och öka domsagonotariernas lön samt befria dem från vissa mindre kvalificerade göromål. Vidare behandlades frågan om begynnelselönerna i departementen och de centrala verken. Dessa vore alltför små i betraktande av den utbildning, som vederbörande hade bakom sig vid tillträdandet av sin tjänst. Det vore ett önskemål, att förste amanuens lön kunde åtnjutas genast eller efter högst ett års tjänstgöring. Befordringsgången inom departementen borde även göras fastare. — Förutom dessa lönefrågor kunde föreningen ägna sin uppmärksamhet även åt problem av annan natur, såsom exempelvis notariernas fria bostäder, tillgången på skrivhjälp i domsagorna o. s. v. Vidare borde sådana ämnen observeras, som vore av mindre vikt för det allmänna men betydelsefulla för föreningens medlemmar. Ett exempel härpå utgjorde kristilläggen. Nästan ensamma bland

 

det alldeles övervägande flertalet statstjänstemän hade domsagonotarierna förvägrats kristillägg. Genom att föreningen fäst uppmärksamheten härå hade åtminstone så mycket uppnåtts, att frågan tagits upp till förnyad behandling. Genom interpellation i riksdagen hade allmänt intresse kommit att ägnas denna för statsverket i och för sig obetydliga sak. Föreningen hade i samband med interpellationen överlämnat en ny framställning i ämnet till justitieministern.
    Men föreningen borde icke blott ägna sig åt lönefrågor. En viktig sida av föreningens verksamhet utgjorde sålunda dess sysslande med juristutbildningen. Föreningen kunde nu, i vad denna angick, framträda såsom studenternas talesman.
    På längre sikt kunde det tänkas att föreningen finge andra uppgifter. Föreningen borde arbeta för att få till stånd någon form av begränsning av tillströmningen till de juridiska fakulteterna. Det vore vidare en nationalekonomiskt klok åtgärd att inom industrien, kommunalförvaltning, fattigvårdsväsende och annan offentlig förvaltning i högre grad än nu vore fallet anställa jurister. Föreningen borde verka för att denna uppfattning vunne insteg i det allmänna medvetandet. — I samband härmed berördes landsfiskalsreformen. Här hade man haft möjlighet att inrätta ett antal nya juristtjänster, men denna möjlighet hade tyvärr icke tillvaratagits.
    Talaren slutade sitt föredrag med att framhålla, att det låge i statens intresse att föreningen uppnådde sina mål. Genom att skapa rättvisa åt de yngre juristerna gagnades i längden hela samhället. Vissheten därom skänkte föreningen dess inre styrka.

T. H.