UR DEN SVENSKA FASTIGHETSRÄTTEN.

AV

PROFESSOR ÅKE HASSLER.1

Ett såväl för forskning och undervisning som för praktiskt rättsliv betydelsefullt arbete har under år 1941 fullföljts genom att ÖSTEN UNDÉN publicerat den avslutande delen av sin Svensk Sakrätt. Denna del (II: 2) har jämte sin närmaste föregångare (II: 1) ägnats åt de sakrättsliga reglerna rörande fast egendom. Detta sålunda nu fullbordade andra band ger en aktuell och utomordentligt givande framställning avdetta viktiga parti av svensk civilrätt. Det 1927 utkomna första bandet, som innehåller motsvarande framställning rörande lös egendom, har på grund av den senare lagstiftningen tyvärr i vissa punkter icke längre samma aktualitet. Det må vara tillåtet att uttala en förhoppning om en kommande andra upplaga av detsamma.
    I inledningen till första bandet erinrade Undén om det välkända förhållandet, att indelningen av förmögenhetsrätten i sakrätt och obligationsrätt visserligen återfinnes i en del nyare utländska civilrättskodifikationer men att den däremot är främmande för 1734 års lag, liksom för Christian V:s danska och norska lagböcker, och icke heller lagts till grund för nyare svensk lagstiftning eller för det pågående svenska kodifikationsarbetet på privaträttens fält. »Härav kan i själva verket», fortsatte Undén (a. a. s. 2), »dragas den slutsatsen, att en indelning av förmögenhetsrätten i ett sakrättsligt och ett obligationsrättsligt område icke är den enda möjliga, och att överhuvud denna indelning icke är ur systematisk synpunkt så tvingande, som stundom förmenats.» Att detta uttalande är riktigt, torde vara svårt att bestrida. 1 Indelningen ifråga är ju icke heller numera undantagslöst tillämpad såsom grundval för den akademiska studieordningen. Då Undén började utgiva sitt arbete, saknades emellertid uppenbarligen skäl att frångå sagda indelning; den riktar helt visst också uppmärksamheten på betydelsefulla sidor av den förmögenhetsrättsliga tekniken, låt vara att andra indelningar i grunden kunna passa svensk rätt bättre. Såsom KARLGREN påpekat i sin anmälan av andra bandets förra avdelning, ha emellertid de begränsningar, som betingats av den principiella motsättningen till obligationsrätten — liksom de begränsningar, som motiveras av den traditionella uppdelningen i civilrätt och speciell privaträtt — genomförts med

 

ÖSTEN UNDÉN. Svensk sakrätt. II. Fast egendom. Senare avdelningen. Lund 1941. Gleerup. IV + 312 s. Kr. 9.50.

1 Jfr även KÔERSNER i SvJT 1928 s. 331 ff.

118 ÅKE MALMSTRÖM.stor varsamhet och med modifikationer, framkallade av förf:s säkra blick för det pedagogiskt ändamålsenliga.1 Detta omdöme äger sin obetingade tillämpning även på den nu föreliggande avslutande delen.
    Såsom redan har antytts, begagnade Undén inom den principiellt sakrättsliga ramen redan från början en systematik, som icke direkt utgick från de olika sakrättstyperna — såsom i regel skett i översiktsframställningar av denna art — utan i stället grundades på den i germansk och icke minst i svensk rättstradition skarpt markerade motsättningen mellan fast och lös egendom. En närmare motivering för detta förfaringssätt gavs dock icke, enär enligt Undéns mening först framställningen i dess helhet kunde ådagalägga, huruvida den valda indelningen var ändamålsenlig (I s. 3). Recensenten i SvJT av verkets första del, ALBERT KÔERSNER, fann för sin del, att Undén »skärpt» effekten av den traditionella åtskillnaden mellan sakrätt och obligationsrätt genom denna ytterligare huvuduppdelning efter gränsen fast — lös egendom. Han fann sig icke övertygad om att den valda indelningen verkligen skulle visa sig ändamålsenlig.2 I sin nyss berörda anmälan av andra bandets förra avdelning gav KARLGREN däremot i detta stycke uttryck åt alldeles motsatt åsikt: han hade fått »ett livligt intryck av hur lyckligt resultat denna systematiska uppdelning givit», och han fann, att fastighetsrätten »erhållit en översiktlighet och en slutenhet och fasthet i uppbyggnaden, som med en annan systematik helt säkert skulle varit svår att uppnå».3 För min del kan jag oreserverat ansluta mig till den senare uppfattningen, vars riktighet synes mig obestridlig, när nu framställningen i dess helhet föreligger. I realiteten betyder Undéns utan all tvekan pedagogiskt välgrundade systematik ingalunda —som det vid första påseende kunde tyckas — en skärpning av följdernaav klyvningen sakrätt—obligationsrätt utan tvärtom en mildring av dessa; en enhetlig behandling av sakrätt till lös egendom resp. fastighetssakrätt gör det naturligare än eljest att taga med även angränsande obligationsrättsliga spörsmål, i det att uppmärksamheten från början inriktas på de olika rättsobjekten och de rörande dessa utbildade reglerna i deras praktiska samspel. Att så i stor utsträckning skett hos Undén har redan berörts. De fördelar, som på denna väg vunnits, borde, förefaller det mig, med fog kunna föranleda ökad skepsis mot hela indelningen i sakrätt och obligationsrätt.4

 

1 SvJT 1937 s. 383 f.

2 SvJT 1928 s. 333.

3 SvJT 1937 s. 383.

4 På vissa punkter göra sig under alla förhållanden tydliga svårigheter gällande att fasthålla gränsen mellan sakrätt och obligationsrätt. Belysande är Undéns framställning av fastighetspanträtten: Undén använder där bl. a. uttrycket »sakrättslig fordran» (citationstecknen äro Undéns) för att karakterisera själva inteckningsrätten (den på ett intecknat skuldebrev grundade rätten att utfå det intecknade beloppet ur fastigheten) till skillnad från den »personliga fordran», som skuldebrevet också kan medföra. Undén anmärker, att det, när man talar om en »sakrättslig fordran», naturligtvis föreligger en ologisk avvikelse från den systematik, som bygger på indelningen i sakrätt och obligationsrätt. Men, tillägger han, just panträttsinstitutet innefattar flera drag som försvåra dess inpassande i denna indelning (II: 2 s. 443 med not 1).

UR DEN SVENSKA FASTIGHETSRÄTTEN. 119    Liknande synpunkter som de, vilka föranlett Undén att beakta vissa obligationsrättsliga frågor, ha orsakat att han särskilt i andra bandets förra avdelning översiktligt behandlat också en del spörsmål som hittills räknats till den speciella privaträtten. Just den av Undén valda systematiken gör detta nästan ofrånkomligt, i det att vissa till fastighetssakrätten hörande partier därigenom kunna vinna en bättre belysning. Det synes mig i själva verket vara en betydande förtjänst hosden av Undén tillämpade huvuduppdelningen, att den möjliggjort ett naturligt inlemmande i framställningen av sådana utblickar över delar av den speciella privaträttens regler om fastigheter. När man har tillfälle att iakttaga, huru naturligt dessa utblickar höra samman med den övriga materia, som avhandlas, torde emellertid mer än en läsare göra sig den ytterligare frågan, om icke det naturligaste och för framtiden ändamålsenligaste är en fullständig behandling av dessa jorddelningsrättsliga, vattenrättsliga m. fl. spörsmål och regelkomplex i sammanhang med det, som nu utgör huvudföremålet för Undéns framställning. Undéns redan inom en sakrättslig ram starkt motiverade systematik kan med andra ord på längre sikt tänkas betyda en faktor, som väcker tvivel även i fråga om motsättningen civilrätt — speciell privaträtt. Starka skäl tala för en sådan uppdelning av civilrätten i vidsträckt mening (inbegripet den hittillsvarande speciella privaträtten), att allt rörande fast egendom hänföres till en huvudavdelning, liksom allt rörande lös egendom får bilda eller ingå i en annan huvudavdelning; att därtill familje- och successionsrätten framstår såsom en huvudavdelning för sig är självklart. Dylika tankegångar ha ju åtskilliga gånger tidigare framförts och ha utövat ett avgörande inflytande på den nya ämnesuppdelningen vid Lunds universitet i fråga om det privaträttsliga lärostoffet. På denna väg vinnas icke blott framställningstekniska och pedagogiska fördelar. Vissa försummade spörsmål bli föremål för större uppmärksamhet än tidigare vid den teoretiska framställningen; den förändrade synvinkeln låter så att säga vissa delar av blickfältet framträda med ökad skärpa. Detta kan bidraga till att också rättsvetenskapen mera uppmärksammar det obestridliga förhållandet, att de allmänt civilrättsliga och de speciellt privaträttsliga regelkomplexen beträffande fastigheter icke i allo äro tillfredsställande anpassade och sammangjutna utan på en del punkter behöva praktiskt utformas mera rationellt och konsekvent. Mycket på detta område är svåröverskådligt och svårbehärskat, kanske mera än nödvändigt. Det må för övrigt erinras om att Lagberedningen i direktiven för sitt under Undéns ledning pågående arbete på en ny jordabalk fått i uppdrag att söka åstadkomma bättre anpassning på en viktig punkt, nämligen såvitt rör förhållandet mellan köpavtalets rättsverkningar och jorddelningslagstiftningens principer.1
    När nu det stort upplagda Undénska arbetet fullbordats, torde det närmast vara en överloppsgärning att för SvJT:s läsekrets betyga, att

 

1 Se SvJT 1941 s. 507 f. Se om detta anpassningsproblem också den nyligen publicerade avhandlingen av KNUT RODHE, Om fastighetsindelningen och dess betydelse (Uppsala 1941), särskilt kap. III—VI.

120 ÅKE MALMSTRÖM.detta skett med samma sakliga skicklighet och förnämliga framställningskonst, som präglar de förut utgivna delarna. Den avslutande delen dokumenterar ånyo sin författares förmåga att klart och elegantoch med säker blick för det praktiska rättslivet draga upp de väsentliga linjerna och fixera de reellt betydelsefulla huvudproblemen också på områden, där materialet är invecklat och detaljrikt. Vad nu närmast fastighetsrätten angår, utgör Undéns arbete icke blott en läro- och handbok till tjänst för undervisning och praxis utan tillika — sedan dess författare övertagit ledningen av Lagberedningen vid arbetet på en ny jordabalk — ett viktigt förarbete till en betydelsefull lagreform. I det följande skall en antydan givas om innehållet i den nu publicerade delen (II:2), och härtill skola fogas några randanteckningar till vissaav de hos Undén berörda spörsmålen.

 

    I II: 1 avhandlades dels allmänna frågor inom fastighetsrätten (däribland grunderna för fastighetsindelningen, ägogränser, tillbehör tillfastighet, publicitetsprincipen, besittningsskyddet), dels äganderätt till fastighet med särskilda kapitel om äganderättens begrepp och innebörd (innefattande även grannelag, klander och ägotvist), förvärv av äganderätt samt gemensam äganderätt och ofullständig äganderätt. II: 2 innehåller återstoden av fastighetssakrätten, alltså en framställning av vad man brukar kalla de begränsade sakrätterna.
    Början göres med nyttjanderätt. Detta avsnitt omfattar ett kapitel om nyttjanderättens begrepp och arter och ett kapitel om nyttjanderättens uppkomst och bestånd. Det förra inledes med en historisk exposé över nyttjanderättsinstitutets historiska utveckling särskilt efter 1734. I en därefter följande analys av nyttjanderättens begrepp och indelning framhålles med rätta det synnerligen växlande innehåll, som detta institut rymmer, och en erinran göres om rättstyper, som intaga en mellanställning mellan nyttjanderätt och äganderätt. Vad angår arrende- och hyresreglerna, lämnas dessa såsom huvudsakligen obligationsrättsliga på det hela taget utanför. Dock betonas, att jordbruksarrende och hyra av bostad eller annan lägenhet utgöra de viktigaste, mest frekventa nyttjanderätterna, skarpt avgränsade såväl juridiskttekniskt som socialt. Härefter lämnas några statistiska uppgifter till belysande särskilt av arrendeavtalets samhälleliga betydelse (s. 263 f.). Även några sidor längre fram, där bl. a. den norrländska arrendelagen och 1927 års revision av nyttjanderättslagens 2 kap., låt vara i största korthet, passera revy i samband med en snabbteckning av jordbruksarrendet, lägenhetsarrendet och hyresavtalet i deras praktiska funktion, givas några antydningar till belysning av nyttjanderättsinstitutets sociala underlag. Förfaringssättet är tacknämligt, och det är att hoppas, att dylika utblickar få större utrymme än tidigare i den juridiska litteraturen, icke minst lärobokslitteraturen. Inser man det rättspolitiska momentets ofrånkomliga roll i snart sagt all juridisk diskussion, torde man också nödgas inse betydelsen av orientering rörande de faktiska sociala förhållanden, som beröras av de regler, vilkas lämplighet resp.innebörd och tillämpning man diskuterar.

UR DEN SVENSKA FASTIGHETSRÄTTEN. 121    Av värde i en förmögenhetsrättslig framställning som den föreliggande är jämförelsen (s. 268) med testamentariska nyttjanderätter och antydningen om olika arter av testamentarisk nyttjanderätt. I fråga om dessa, som måhända skulle förtjäna en specialundersökning, kan numera också hänvisas till BECKMANS givande utredning »Istadarätt och sekundosuccession enligt testamentslagen» i SvJT (1941 s. 369 ff.), därtillika beröres det påtagliga sakförhållandet, att begreppsbildningen inom sakrätten och inom successionsrätten delvis gått skilda vägar. De för olika civilrättsliga områden gemensamma problemen ha ju bliviträtt försummade i svensk doktrin. Man frågar sig i detta sammanhang, om det icke ligger åtskilligt berättigat i Köersners på sin tid uttalade önskemål, att den svenska juridiken bleve riktad med ett mot vetenskapens nuvarande ståndpunkt svarande arbete av ungefär den planläggning, som utmärker NORDLINGS allmänna del.1 I varje fall behövde en del gemensamma spörsmål — även tekniska och terminologiska —uppmärksammas mera än som skett.
    Beträffande karakteriseringen av nyttjanderätten såsom sakrätt framhåller Undén, hurusom denna endast delvis är träffande, om man utgår från sakrättsskyddet som det väsentliga. Då nyttjanderättshavaren i allmänhet har i sin makt att, utan medgivande av jordägaren, inteckna nyttjanderätten och därmed vinna sakrättsligt skydd, synes det dock enligt Undén (s. 273 f.) lämpligt att i en systematisk framställning av sakrätterna taga med de ointecknade nyttjanderätterna såsom ett slags ofullgångna sakrätter (tydligen åsyftas här även andra än sådana, som skyddas av nyttjanderättslagen 2: 28 och 3: 28). Eftersom inteckningsmöjligheten är den omständighet, som här får motivera beteckningen ofullgångna sakrätter, är det emellertid tydligt, att långt ifrån alla åsyftade nyttjanderätter egentligen falla in under motiveringen, vilket ju också framträder genom reservationen »i allmänhet» (bland de ointecknade nyttjanderätterna finnas ju även talrika muntligen upplåtna, jfr s. 310, och sådana skriftligen upplåtna, där avtalet innehåller inteckningsförbud, jfr s. 303). Denna lilla detalj har här berörts endast för att understryka sakrättsbegreppets vanskligheter ur framställningsteknisk synpunkt. Det bärande skälet för en gemensam behandling är väl i själva verket det, att det gäller rätt att nyttja ett objekt av viss karaktär (fastighet eller del därav), hur det än sedan må förhålla sig med existensen eller icke-existensen i varje enskilt fall eller i det större antalet fall av en åtminstone potentiell effekt mot tredje man.
    En översikt under rubriken »Några speciella nyttjanderätter» avslutar kapitlet om nyttjanderättens begrepp och arter. Denna översikt återgiver i korta drag det väsentliga hos tomträtten av 1907, den stadgade åborätten av äldre ursprung, den moderna åborätten av 1926 och bostadsrätten, varjämte några med skogsavverkningskontrakt förknippade sociala och rättsliga problem antydas. Rätt till ofri tomt i stadhar behandlats redan tidigare såsom form av »ofullständig äganderätt» (II: 1 § 22). Vad angår tomträtten av 1907 och den moderna åborätten,

 

1 SvJT 1928 s. 331.

122 ÅKE MALMSTRÖM.är det ju likartade praktiska önskemål, som drivit fram såväl dessa institut som den formellt helt annorlunda konstruerade återköpsrätten,l ikaledes av Undén behandlad tidigare (II: 1 § 19, ingående i kapitlet »Förvärv av äganderätt»). Vill man skapa jordupplåtelseformer, som praktiskt sett utgöra mellanformer mellan vanlig äganderätt och vanlig nyttjanderätt, kan man nå i stort likartad effekt antingen via äganderättslinjen (man skapar en försvagad äganderätt) eller via nyttjanderättslinjen (man inför en förstärkt nyttjanderätt, jfr II: 1 s. 230). Det är fråga blott om olika tekniska lösningar. Den svenska lagstiftningensutveckling visar dock, att olika politisk inställning lätt medför olika inställning till dessa tekniska lösningsmöjligheter: den konservative politikern tyckes föredraga äganderättslinjen, den radikale nyttjanderättslinjen.1 Påfallande är, att av de tre nämnda instituten endast tomträtten ännu synes ha fått någon nämnvärd praktisk betydelse.
    I kapitlet om nyttjanderättens uppkomst och bestånd skildras stiftande, överlåtelse och maximitid samt inteckning och sakrättsligt skydd. Nyttjanderätt kan, såsom där framhålles, stiftas icke blott så, att en fastighetsägare genom nyttjanderättsavtal upplåter nyttjanderätt, utan även så, att säljare förbehåller sig dylik rätt i köpekontraktet. Därvid är, betonar Undén, köparen av fastigheten att anse som upplåtare av nyttjanderätten (s. 288).2 Därmed beröres en punkt av rätt stort doktrinhistoriskt intresse. Olika konstruktioner av dylika förbehåll (liksom av förbehåll om undantag, servitut o. s. v.) ha förekommit; de ha änbetraktats som verkliga upplåtelser av förvärvaren, än uppfattats såsom så att säga ett kvarhållande från säljarens sida av en del av hans tidigare rätt. Motsättningen mellan dessa tankegångar torde kunna ledas långt tillbaka i tiden. De aktuella praktiska problem, som sådanaoch liknande förbehåll ge anledning till, kunna självfallet icke lösas med utgångspunkt från några abstrakta konstruktioner i och för sig (men väl kan ett hos lagstiftaren eventuellt påvisbart principiellt betraktelsesätt påverka tolkningen av hithörande lagbestämmelser). De tolkningsspörsmål, som i detta sammanhang uppträda, torde icke vara helt utredda utan kunde i och för sig förtjäna ett mera ingående dryftande än som hittills kommit dem till del, varvid undersökningen finge avse även den närmare innebörden av den »ogulden köpeskillings rätt» i överförd bemärkelse, som angives i inteckningsförordningen § 49.3 Av naturliga skäl har emellertid en sådan detaljundersökning icke kunnat få plats hos Undén.
    Framställningen i det ifrågavarande kapitlet skall i övrigt icke här i sin helhet refereras; den är klar och vägledande och skänker bl. a. en elegant översikt över de många föreliggande kollisionsspörsmålen. Endast ett par punkter må beröras. S. 295 f. omnämnes det förhållandet,

 

1 Jfr mitt arbete Till frågan om villkor vid fastighetsköp I (1932), kap. V.

2 Jfr beträffande undantagsavtal s. 414.

3 Spörsmålen röra även andra begränsade sakrätter; se om avkomsträtt inteckningsförordningen § 54, om servitut § 56 mom. 1 st. 3, om rätt till elektrisk kraft § 58 mom. 2, om återköpsrätt § 58 a mom. 2. Det gällande systemet åstadkommer, att ett gravationsbevis icke ger fullständig upplysning om prioritetsförhållandena, vilket är en uppenbar nackdel. Jfr UNDÉN II: 2 s. 411 f.

UR DEN SVENSKA FASTIGHETSRÄTTEN. 123att en nyttjanderätt, som upplåtits medan fastigheten var ur rätte ägarens hand, det oaktat kan komma att bli bestående, trots att fastigheten vindiceras, om nämligen nyttjanderätten är intecknad och de i KF om tjuguårig hävd, § 4, angivna betingelserna äro för handen. 1Härtill fogar Undén den anmärkningen, att lagen talar om »intecknad» rättighet och därför icke omfattar tomträtt, till följd varav något godtrosförvärv av inskriven tomträtt icke för detta fall är stipulerat (s. 296). Spörsmålet är helt visst av ringa praktisk räckvidd men man känner sig dock benägen att sätta ett frågetecken för lösningen. Hävdeförordningen, som ju är äldre än stadgandena om tomträtt, blev visserligen icke jämkad i sin avfattning på denna punkt, när tomträtten infördes, men man lär icke härur kunna utläsa någon avsikt att lämna tomträtten utanför det i förordningens 4 § skapade godtrosskyddet. Trots detta lagrums karaktär av undantagsregel skulle man därför mycket väl kunna även utan speciellt lagstöd försvara den av sakliga grunder påkallade utvidgningen även till inskriven tomträtt; inskrivningens med inteckning likartade funktion och det önskvärda i innehållslig konsekvens i regelsystemet äro i och för sig skäl nog att avvika från ren bokstavstolkning i detta fall. Därtill kommer emellertid det, såvitt jag kan se, avgörande argumentet, att nyttjanderättslagen 4:3 innehåller, att när inskrivning sökts eller meddelats för tomträtt, angående verkan därav skall gälla vad enligt lag i allmänhet gäller angående verkan av sökt eller beviljad inteckning för nyttjanderätt. Att häremot invända, att orden »i allmänhet» skulle göra 4:3 otillämpligt i den här diskuterade situationen, synes mig icke vara befogat, men även om så vore, representerar grundtanken i 4:3 dock ett starkt stöd för den nyss förordade lösningen.2 En helt annan sak är självfallet den ställning en inteckning i tomträtt intager, när efter klander tomträttshavarens fång förklarats ogiltigt, se 20 § i lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt; i detta fall är 4 § hävdeförordningen uppenbart otillämplig, och lagberedningen avvisade på sin tid tanken att införa en analog specialregel för dylik inteckning.3 — Det synes riktigt, när Undén (s. 302 f.) i viss motsättning till Lagberedningen (i

 

1 NORDLING, Lagfarts- och inteckningslagarne (2 uppl. 1888) s. 302 ansåg, att 4 § hävdeförordningen var tillämplig endast på fordringsinteckningar. Den i texten angivna uppfattningen av stadgandet förekommer däremot i Lagberedningens förslag till jordabalk II (1908) s. 389.

2 Jfr Lagberedningens förslag till jordabalk I (1905), s. 264: »Då denna inskrifning har alldeles samma karaktär som intecknande af nyttjanderätt och i följd däraf bör medföra samma rättsverkan som en inteckningsåtgärd, har Beredningen trott detta lämpligast kunna, utan ändring af särskilda lagrum, angifvas genom en allmän bestämmelse, som i sådant hänseende likställer den ena åtgärden med den andra.» Se även ib. s. 289 f. När beredningen ib s. 297 framhåller, att den ansett sig ej böra med avseende å tomträtt ifrågasätta införande av bestämmelser av samma karaktär som föreskrifterna angående tjuguårig hävd, åsyftasen helt annan fråga, nämligen frågan om en hävd, som skulle kunna avskära rätte tomträttshavarens talan mot annan, som uppträdde såsom tomträttshavare. Beredningen har alltså här icke åsyftat förhållandet mellan tomträtten och äganderätten.

3 Lagberedningens nyss anf. förslag s. 296 f.

124 ÅKE MALMSTRÖM.en passus i motiven till lagen om inskrivning av tomträtt etc.) antager, att inteckning av nyttjanderätt må kunna ske även i kronojord.

 

    Efter nyttjanderättsavsnittet följer ett stort avsnitt om servitut. För den akademiska undervisningen är det synnerligen värdefullt att i fråga om detta viktiga område ha i tryck tillgänglig en aktuell översikt, innefattande även en redogörelse för och diskussion av nyare praxis samt av de 1936 och 1937 tillkomna lagändringarna. För praktikens män torde denna redovisning av servitutsrättens nuvarande läge i lika mån vara av betydelse. Med hänsyn till tvångsservitutens så småningom ökade praktiska betydelse vid sidan av rättshandlingsservituten är det med tillfredsställelse man ser, att Undén icke av fruktan för atttangera den speciella privaträtten alldeles avstått från att beröra tvångsservituten. Utgår man från de allmänna systematiska synpunkter, som ovan antytts, skulle man dock självfallet ha föredragit att få dessa servitutstyper något mera ingående behandlade än som från Undéns utgångspunkter kunnat ske.
    I servitutsavsnittets inledningskapitel, som bär rubriken »Servitutetsbegrepp och innebörd», berör Undén bl. a. vad stundom kallats servitutets mellanställning mellan äganderätt och nyttjanderätt.1 Det äro tvivelaktigt av betydelse, att man i detta sammanhang har klart för sig de starka faktiska likheter, som kunna råda mellan servitutsförhållanden och ägogemenskap (detta gäller både vissa jorddelningsservitut och vissa rättshandlingsservitut).2 Emellertid är det ju fråga om tekniskt klart skilda metoder, därest man tillgodoser ett visst behov genom att anordna en egentlig ägogemenskap (m. a. o. skapar en samfällighet) eller genom att pålägga servitut (jämför 10 kap. 1, 2 och 9 §§ samt 19 kap. 12 § tredje stycket jorddelningslagen).3 De tekniska olikheterna mellan de båda metoderna för att ordna och trygga ett gemensamt begagnande av vissa för flera fastigheters behov reserverade områden innesluta skilda praktiska konsekvenser i vissa hänseenden. Undén har icke haft anledning att gå närmare in härpå, men problemet utgör ett av de många, vilka vid ett sammanförande av alla fastighetsrättsliga spörsmål till en gren inom civilrätten träda skarpare fram i dagen än tidigare. Vad nyss nämndes har betydelse exempelvis beträffande vägar, allmänna platser, gemensamma strandområden o. dyl., avsatta vid bildande av låt oss säga ett villa- eller sportstugeområde på grundval av sådan avstyckningsplan, varom talas i 19 kap. 1 § andra stycket jorddelningslagen.
    I samma kapitel hos Undén ingår även en intressant och klargörande utredning om servitutslagens tillämplighetsområde, som mynnar ut i slutsatsen (s. 332), att servitutslagen får anses omfatta dels rättshandlingsservituten (och de på urminnes hävd vilande servituten), dels jord-

 

1 BERGMAN, Servitut i modernt rättsliv (1926) s. 50.

2 Man kan i sådant hänseende, såsom UNDÉN gör något längre fram (s. 339), erinra även om möjligheten att utbryta vissa servitut, d. v. s. erhålla en del av den tjänande fastigheten mot avstående av servitutet.

3 Jfr första lagutskottets utl. nr 38/1940, bil. 3 (s. 16).

UR DEN SVENSKA FASTIGHETSRÄTTEN. 125delningsservituten, även i den mån dessa icke tillkommit genom förening mellan sakägarna utan genom beslut av förrättningsmännen, däremot ej andra tvångsservitut. Att servitutslagens direkta tillämplighet icke ärbegränsad blott till rättshandlingsservitut, såsom tidigare HEDLUND förmenat,1 synes vara en välgrundad uppfattning.2 En följd härav är bl. a., att klart stöd erhålles för att tillämpa 7 § servitutslagen (om avlösning och förfallande av servitut) också på jorddelningsservitut. Även dessa kunna ju stundom bli onyttiga, kanske skadliga.3 Skulle servitutslagen icke kunna anses åsyfta även jorddelningsservitut, bjuder det nämligen emot att tänka sig något slags analogisk tillämpning av 7 § på desamma. 4
    I det följande kapitlet — »Servituts uppkomst och bestånd» — avhandlas upplåtelse och sakrättsligt skydd samt servituts utövande och upphörande. I samband med redogörelsen för sakrättsskyddet göras några korta antydningar (s. 359, 361 not 3) angående tvångsservitutens publicitet. Det är förklarligt, att Undén icke ansett det möjligt att inom den givna ramen utförligare gå in på läget i detta avseende och diskutera ev. tänkbara åtgärder till fullständigande av publiciteten. Emellertid kan man fråga sig, om icke vissa åtgärder i denna riktning skulle vara befogade.5 I varje fall fastighetsköpare och i någon mån även kreditgivare kunna uppenbarligen ha intresse därav.
    Det är av vikt att gränsen hålles klar mellan de privilegierade servituten och dem, som följa huvudregeln i 3 § servitutslagen. Belägg för att praxis icke är benägen att genom en utvidgande tolkning eller rentav analogisk tillämpning låta undantagen från huvudregeln få en alltför utsträckt räckvidd synes man kunna hämta i rättsfallen NJA 1940s. 640 och 708. Fallet NJA 1929 s. 488 torde icke representera någon

 

1 HEDLUND, Till frågan om rättshandlingsservituten och tvångsservituten, kap.III.

2 I detta sammanhang berör Undén (s. 331 f.) sådana servitut, som stiftats genom avtal utan samband med jorddelningsförrättning men som vid senare sådan förrättning intagits i protokollet och lagts till grund för förrättningen; i praxis ha dessa servitut likställts med jorddelningsservitut i fråga om prioritet (se i ett annat hänseende däremot NJA 1934 s. 612). Följden blir, att dylikt servitut på detta sätt får »bästa rätt» i den tjänande fastigheten, d. v. s. genom förrättningen får bättre rätt än inteckningar, som kanske förut hade prioritet framför servitutet. Undén framhåller, att detta kan betyda en oväntad och oberäknelig rättsförlust för inteckningshavare. »Möjligt är dock,» tillfogas det, »att den praktiska betydelsen härav är ringa». Så torde säkerligen vara fallet. Dessutom får ju en inteckningshavare finna sig i att vid en jorddelningsförrättning servitut med »bästa rätt» kunna nyskapas (alltså utan att anknyta till tidigare avtal), låt vara att lagen begränsar möjligheterna härtill. Att i vissa fall ett förut existerande servitut får prioritet som ett jorddelningsservitut kan därför knappast vålla några speciella betänkligheter. Betänkligare var väl då ändringen av 3 § servitutslagen 1937 (jfr KRAMER i SvJT 1938 s. 317 f.). där privilegieringen gällde talrika och värdefulla servitut, som icke på annat sätt kunnat oberoende av penninginteckningshavarnas medgivande vinna dylik upphöjelse. Att sedan jordpolitiska skäl kunde göra privilegieringen önskvärd trots sådana betänkligheter skall icke här bestridas.

3 Jfr första lagutskottets utl nr 38/1940, bil. 3 (s. 17).

4 Jfr mina synpunkter i SvJT 1938 s. 583.—Av annan mening HEDLUND,a. a. s. 207.

5 Jfr härtill HEDLUND a. a. kap. IV.

126 ÅKE MALMSTRÖM.verklig utvidgning (jfr Undéns tolkning s. 335 not 1). Möjligen skulle detta däremot kunna sägas om NJA 1931 s. 307, men utvidgningen är där i varje fall välmotiverad och måste fattas som klart begränsad (jfr Undén s. 331 med not 1).1
    När vissa skogsfångs- och mulbetesservitut överfördes till gruppenprivilegierade servitut 1937, stipulerades i lagen den förutsättningen, att servitutet tillkommit före jorddelningslagens ikraftträdande (den 1 jan. 1928). Härom yttrar Undén (s. 361), att denna förutsättning måhända är överflödig. Han hänvisar till att redan jorddelningslagens regler medföra, att ett i samband med fastighetsbildning träffat avtal om skogsfångs- och mulbetesservitut icke torde kunna direkt eller indirekt sanktioneras vid jorddelningsförrättningen. Detta är nu visserligen riktigt, men när i 7 a § servitutslagen talas om »avtal i samband med tillkomsten av den fastighet till vars förmån det [servitutet] gäller», täcker ju denna formulering i och för sig även avtal, som icke sanktioneras vid förrättningen. Ingår avtalet i ett köpekontrakt, som ligger till grund för en sedermera skeende avstyckningsförrättning, kan avtalet mycket väl sägas ha träffats i samband med tillkomsten av fastigheten, även om servitutet icke genom förrättningen kan göras till ett direkt led i den egentliga fastighetsbildningen i trängre teknisk mening. Lagens tidsgräns »före den 1 jan. 1928» synes därför nödvändig, om man skall klart utsäga, att avtal av nyss antydda slag av senare datum icke omfattas av de 1937 införda särreglerna.
    Framställningen om servituts utövande och upphörande behandlar ett flertal spörsmål av stort intresse. Sålunda analyseras (s. 367 ff.) ingående och på ett synnerligen klargörande sätt det i lag icke reglerade utan endast i servitutslagens motiv berörda, delvis komplicerade spörsmålet om servitutets ställning vid delning av endera fastigheten. Delas den tjänande fastigheten, kan i fråga om ett rättsligen lokaliserat servitut utövningen komma att bli inskränkt till blott någon viss av de nybildade fastigheterna. Enligt Lagberedningens motiv till servitutslagen äro dock även de övriga fastigheterna att anse såsom alltjämt besvärade av servitutet, då de höra med till det »ekonomiska underlaget» för rättigheten, varmed beredningen sannolikt åsyftar möjligheterna att bevara servitutet vid exekutiv auktion. Den, som utan framgång försökt att fixera och tillägna sig beredningens tankegång på denna punkt, konstaterar icke utan tillfredsställelse, att Undén finner beredningensyttrande »oklart» (s. 371) och dess argumentering »dunkel och föga övertygande» (s. 373), varjämte Undén med ledning av otryckta anteckningar av ALMÉN kan uttala, att även denne funnit beredningensuttalande svårförståeligt (s. 371 not 2). Undén pekar i stället med all rätt på frågans samband med möjligheten att få det rättsligen lokaliserade servitutet förflyttat.
    Ett annat spörsmål av stort principiellt och praktiskt intresse gäller,

 

1 Jfr även ovan s 125 not 2, de något oklara uttalandena hos HEDLUND, a. a.s. 63 f., samt ODENCRANTS, Några synpunkter ang. behandlingen av frågor rörande utbrytning av servitut enligt jorddelningslagen, Bilaga till Kungl. Lantmäteristyrelsens meddelanden, 1935:1 (Serien uppsatser m. m., nr 18), s. 8.

UR DEN SVENSKA FASTIGHETSRÄTTEN. 127huruvida rättshandlingsservitut kan upphävas genom avtal mellan ägarna till härskande och tjänande fastighet. Undén skisserar klart och åskådligt problemläget (s. 379 ff.). Han nämner, att den allmänna uppfattningen tidigare varit, att rättshandlingsservitut kunna utan vidarebringas till upphörande genom avtal mellan servitutsförhållandets parter. Därefter påpekas den i praxis (NJA 1932 s. 657) skymtande ändrade uppfattningen beträffande avtal, ingångna efter jorddelningslagens ikraftträdande; äldre avtal ha ju även i nyare praxis respekterats (NJA 1934 s. 610, 1935 s. 477). Undén diskuterar i detta sammanhang de stadganden i jorddelningslagen, vilka anförts som stöd för att dispositionsfriheten icke längre skulle vara obegränsad. För de i 7 a § servitutslagen åsyftade skogsfångs- och mulbetesservituten är frågan som bekant positivt reglerad sedan 1937, och diskussionen gäller därefter endast övriga servitut. Lantmäteristyrelsen hävdade i ett av Undén nämnt yttrande i rättsfallet NJA 1932 s. 657, att servitut kunde bringas till rättsenligt upphörande blott på två sätt: antingen genom utbrytning eller genom tillämpning av 7 § servitutslagen. Detta (åtminstone tillsynes) generella förnekande av dispositionsfrihet innebär en ståndpunkt, som de lege lata svårligen kan motiveras med tanke därpå, att den historiska utgångspunkten i svensk rätt varit den rakt motsatta uppfattningen (ej heller de lege ferenda synes ett fullständigt undertryckande av dispositionsfriheten vara att anbefalla). För lantmäteristyrelsens ståndpunkt kan stöd icke hämtas i jorddelningslagen. Ett av de där givna stadganden, som särskilt ansetts ha betydelse i detta sammanhang, är det, som inskränker parternas dispositionsfrihet i fråga om vederlagsjordens storlek vid utbrytning av servitut (9 kap. 7 §). Detta stadgande avser ju ingalunda alla servitut utan endast de vid skifte utbrytningsbara servituten (d. v. s. sådana, som avse skogsfång, mulbete, fiske eller rätt att taga torv, sten, sand, grus, lera e. dyl., se 1 kap. 21 §). Samma begränsning vidlåder också lagens i detta sambandgärna åberopade regel om vederlagsjordens ställning efter utbrytningen (1 kap. 21 § fjärde stycket). I fråga om möjligheterna att — särskilt med tanke på deras intresse, som ha fordringsinteckningar i den härskande fastigheten — ur jorddelningslagen härleda inskränkningar i dispositionsfriheten tillkommer genom sistnämnda regel en ytterligare begränsning. Har servitutet varit gällande av ålder eller tillkommit i sammanhang med laga delning eller genom avtal i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, införlivas vederlagsjorden med denna fastighet, men har servitutet eljest tillkommit genom avtal, utlägges vederlagsjorden såsom en från den tjänande fastigheten avstyckad ägovidd, d. v. s. bildar en liten särskild fastighet, som icke kommer att svara för inteckningarna i den härskande fastigheten men alltjämt (subsidiärt) för inteckningarna i den tjänande fastigheten. I sistnämnda fall är alltså genom jorddelningslagens egen regel vederlagsjorden undandragen dominantinteckningshavarna. Om det skulle invändas, att man bör anlägga också fastighetsbildningssynpunkter på förhållandet dominanten—servitutet (vederlaget), måste gentemot detta

128 ÅKE MALMSTRÖM.framhävas, att dominantägaren ju kan fritt avyttra den särskilda fastighet, som vederlagsjorden här bildar, d. v. s. adhäsionen till dominanten — för att använda BERGMANS terminologi — är mycket svag. Beträffande servitut, som behandlas så vid utbrytning, är tydligen jorddelningslagen icke något hållbart stöd för att hävda inskränkning i dispositionsfriheten över det outbrutna servitutet; snarare pekar lagen i rakt motsatt riktning. Undén låter med beaktande härav sin diskussionmynna ut i den försiktiga satsen (s. 383): »Av dessa bestämmelser i JDL bör kanske den slutsatsen kunna dragas att servitut, som varit gällande av ålder eller tillkommit i sammanhang med laga delning eller genom avtal i samband med bildandet av den berättigade fastigheten, icke kunna enbart genom avtal mellan parterna i servitutsförhållandet hävas.» Med hänsyn till sammanhanget har man måhända rätt att läsa Undéns uttalande så, att det överhuvud avser endast utbrytningsbara servitut (rätt till skogsfång eller mulbete, där frågan dock blott gäller de utanför 7 a § fallande servituten, rätt till fiske, rätt att taga torv, sten, sand, grus, lera e. dyl.). Det är med tillfredsställelse man antecknar, att Undén tager avstånd från det generella förnekandet av dispositionsfrihet. Tvekan kan, såvitt jag förstår, råda endast om sådana utbrytningsbara servitut, som varit gällande av ålder eller tillkommit genom avtal i samband med bildande av dominanten (när i 1 kap. 21 § fjärde st. jorddelningslagen även talas om servitut, som tillkommit i sammanhang med laga delning, tolkar jag denna passus så, att den avser jorddelningsservitut, alltså tvångsservitut, och att i fråga om dessa ingen dispositionsfrihet föreligger torde allmänt erkännas). Det är endast i fråga om dessa, som jorddelningslagen med något fog kan åberopas, och det är dessa, som Undén avser med sitt »kanske», om jag förstått honom rätt. För min del håller jag dock före, att icke ens ifråga om denna grupp jorddelningslagen (indirekt) tvingar fram ett frånkännande av dispositionsfrihet. Ett sådant frånkännande i lagtolkningsväg utgör trots allt ett ytterligt ofullständigt genomförande av en »adhäsion» till dominanten. En effektiv reglering i detta avseende, som verkligen tillgodoser fastighetsbildningsintresset och inteckningshavarnas intresse, skulle kräva lagändringar med förbud att utan vidare döda en servitutsinteckning, rätt till andel för dominantinteckningshavare i löseskilling enligt 7 § servitutslagen m. m. Det är föga tilltalande att — för att inhösta vissa tämligen chimäriska fördelar — med stöd av bräckliga indirekta slutsatser från ett par i fråga om sådana allmänna konsekvenser säkerligen föga genomtänkta stadganden i jorddelningslagen rubba på den tidigare uppfattningen om dispositionsfrihet, dokumenterad bl. a. i servitutslagens motiv. Den tendens i praxis, som NJA 1932 s. 657 utvisar, behöver ej fattas som avgörande. När dessutom spörsmålet positivt reglerats i 7 a § beträffande vissa skogsfångs- och mulbetesservitut och dispositionsfriheten därigenom uttryckligen upphävts i de där angivna fallen, vinner man en önskvärd reda och teknisk förenkling genom att utanför 7 a §:ns område hålla fast vid dispositionsfriheten beträffande rättshandlingsservituten och de av ålder gällande servitu-

UR DEN SVENSKA FASTIGHETSRÄTTEN. 129ten (tvångsservituten befinna sig i ett annat läge). Man driver då också lagstiftaren att, om vidsträcktare inskränkningar skulle befinnas önskvärda, tillgripa den uttryckliga reglering, som ändock är nödvändig, om »adhäsionen» skall kunna ordnas på ett effektivt sätt.1
    7 § servitutslagen stadgar om förfallande eller avlösning av servitut genom domstols beslut, varvid lagen anknyter till rekvisitet »ändrade förhållanden». Bestämmelsen kan stundom vara användbar för att undanskaffa äldre bebyggelseservitut, som förlorat sin betydelse på grund av senare tillkomna byggnadsordningar, stadsplaner eller andra sådana regleringar (särskilt efter tillkomsten av 1931 års stadsplanelag med dess ingående regleringsmöjligheter kan ett dylikt förhållande lätt inträffa). Spörsmålet belyses i de, såvitt jag kunnat se, av Undén icke åberopade rättsfallen NJA 1938 s. 241 och 289. Emellertid kan man icke komma så långt på denna väg, och 1940 års riksdag har, såsom Undén nämner (s. 385 not 1), hos K. M:t begärt utredning om servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen (första lagutskottets utl. nr 38/1940). Det rör sig här utan tvivel om ett viktigt problem; det finnes säkerligen icke blott onyttiga utan ofta rent av (sett ur plansynpunkt) direkt skadliga äldre rättshandlingsservitut (ibland ävenskiftesservitut).

 

    Framställningen av servitutsrätten efterföljes av ett avsnitt om reallast. Härmed beträdes ett område, som Undén delvis tidigare tangerat i uppsatsen »Om avkomsträtt» i denna tidskrift 1931 men som icke förut blivit föremål för en sammanfattande modern skildring. Det är av stort värde att ha erhållit en dylik översikt över ett rättsområde, där, såsom Undén själv framhåller (s. 386), konturerna äro mycket obestämda. Termen reallast är helt visst icke särskilt tilltalande ur språklig synpunkt, men det är icke heller lätt att finna en annan lämplig beteckning att använda i dess ställe. Att under rubriken reallaster — eller liknande — sammanföra vissa sakrättskategorier till en fristående typ är obestridligen, med utgångspunkt från det i svensk rätt givna materialet, till fördel för framställningens klarhet och överskådlighet. Förfaringssättet att i stället inordna hithörande företeelser under andra rubriker, främst då panträttens, synes innebära en mindre ändamålsenlig disposition.
    Det kan icke förnekas, att reallasterna i många hänseenden äro ganska olikartade och ofta bära prägeln av historiska tillfälligheter. Gemensamt för dem alla är, framhåller Undén (s. 392), att det är fråga om en sakrättslig belastning av en fastighet, innebärande att ägaren till fastigheten är förpliktad till periodiska prestationer av varor, penningar eller tjänster. Vad svensk rätt angår, urskiljer Undén (s. 391) två huvudgrupper av reallaster: den ena innefattande vad i HB 17:6 kallas rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom (i den

 

1 Jfr HEDLUND, a. a. kap. VI, som med delvis annan motivering och icke utan en viss tvekan stannar för den ovan förfäktade linjen, samt mina synpunkter i SvJT 1938 s. 583 f.

9—427004. Svensk Juristtidning 1942.

130 ÅKE MALMSTRÖM.mån det där är fråga om reallaster), den andra innefattande sådan rätt till avkomst eller annan förmån, som åsyftas i inteckningsförordningen § 54. För den senare gruppen reserverar Undén beteckningen avkomsträtt (jfr vidare s. 402 ff.). Gruppindelningen i fråga sammanfaller visserligen icke helt med men har dock anknytning till den socialhistoriskt betydelsefulla olikheten mellan å ena sidan reallaster i form av grundräntor och dylika avgälder, å andra sidan belastningar, härrörande från undantagsavtal (födorådsavtal, jfr s. 387 f.).
    Även i fråga om reallasterna återfinner man hos Undén antydningar om sociala och ekonomiska faktorer bakom de rättsliga formernas yta.S. 405 ff. avhandla det viktiga principspörsmålet om skydd för »äganderättens frihet», vilket gör sig gällande här lika väl som i samband med nyttjanderätt och servitut (jfr s. 337 f.). Undén avvisar det hos ossicke ovanliga uttryckssättet att vid sidan av reallasten såsom rätten till framtida, periodiska prestationer, för vilka fastigheten häftar, tala om en fristående personlig fordran å oguldna, redan förfallna belopp, vilken fordran är förenad med (legal) panträtt i fastigheten. Konstruktionen är den vanliga i svensk doktrin men, heter det (s. 394), »onödigt invecklad och därför mindre ändamålsenlig». Det kritiserade uttryckssättet är dock knappast särskilt invecklat och det markerar på ett tydligt sätt vissa betydelsefulla moment i det rättsläge, som inträder i fråga om förfallna oguldna prestationer. Det förefaller därför ganska ändamålsenligt, särskilt som lagstiftaren själv delvis anknutit till panträttstankegången. Undén yttrar själv härom (s. 410): »Förut har framhållits att användandet av en panträttskonstruktion såvitt angår säkerheten i fastigheten för oguldna förmåner är onödigt. Likväl måste det vid tolkningen av vissa lagbestämmelser beaktas att panträttskonstruktionen lagts till grund för avfattningcn av reglerna.»1 En sak är, att alla hithörande spörsmål systematiskt sett lämpligen höra hemma i reallastavsnittet, men detta hindrar icke, att man vid detaljkarakteriseringen av en eller annan till reallasten knuten situation använder uttryck som fordran, panträtt o. s. v., likaväl som man i en framställning av fastighetspanträtten i form av inteckning avhandlar den till inteckningshandlingen knutna personliga fordringen utan att se sig nödsakad att kalla den för något annat än fordran.
    När en fastighet häftar för odlings- eller avdikningslån, föreligger en

 

1 Jfr vidare sådana uttalanden som (s. 392, beträffande avkomsträtt): »Viduttagande ur fastigheten av oguldna förmåner för förfluten tid är rättighetensinnehavare i förmånshänseende likställd med fordringsinteckning. » S. 410 heterdet: »Rätten till förfallna och oguldna förmåner är sålunda att rättsligt behandlas om på en gång en betalningsrätt i den fastighetsägares hela egendom, undervars tid såsom ägare förmånerna skolat utgå, och en prioriterad betalningsrätt i fastigheten.» Det konstateras också, att »för den personliga rätten gäller vanlig 10-årspreskription» o. s. v. Det är då i själva verket rätt naturligt att kalla »betalningsrätten i fastighetsägarens hela egendom» för en fordran och »den prioriterade betalningsrätten i fastigheten» för ett slags panträtt. Jfr även s. 412: »Prioritetsreglerna överensstämma i den mån de avse avkomsträttens bevarande för framtiden med de för nyttjanderätt givna, men i vad angår uttagande av oguldna förmåner vid exekutiv försäljning av fastigheten med fordringsinteckning.»

UR DEN SVENSKA FASTIGHETSRÄTTEN. 131ligt Undéns systematik en reallast. Det nämnes (s. 398 f.), att man även skulle kunna tala om en kronan tillkommande självständig panträtt, vilket då skulle innebära, att staten utlämnat ett lån och betingat sig återbetalning av lånet ur fastigheten med panträtt och förmånsrätt enligt HB 17:6 för förfallna annuiteter, men med avstående från en personlig fordran mot vederbörande låntagare. Denna senare tankegång finner Undén bäst svara mot författningsbestämmelsernas nuvarande avfattning, men han betraktar dock den förra tankegången som systematiskt riktigare. Den sålunda antydda motsättningen förefaller onödigt accentuerad. I anslutning till vad nyss sades synes man kunna på ett naturligt sätt återgiva förhållandet så, att kronan lämnat ett lån, vars återbetalning ordnats i form av en reallast, med vilken beträffande förfallna annuiteter följer pant- och förmånsrätt enligt HB 17:6.
    Odlings- och avdikningslånen komma som bekant till synes även i inteckningsprotokoll och fastighetsbok (inteckningsbok) samt därigenom också i gravationsbevis, och på denna väg vinnes en välmotiverad publicitet. Vid studiet av dylika anteckningar i gravationsbevis är det av vikt, att full klarhet råder beträffande innebörden av de regler, somgälla i fråga om flera fastigheters gemensamma ansvar för odlings- och avdikningslån. Undén behandlar detta ansvar i ett något senare sammanhang (s. 417—419). Avsöndrade lägenheter äro i regel fria från ansvar, avstyckade lägenheter svara i vissa fall subsidiärt enligt jorddelningslagen 19:24. Huruvida ett sådant ansvar föreligger i ett visst fall, synes gravationsbevisutfärdaren icke med full säkerhet kunna avgöra, och inteckningshavare m. fl. intressenter få i själva verket mycket liten vägledning för bedömande härav. Skulle de till äventyrs överhuvud uppmärksamma problemet, nödgas de företaga en särskild undersökning för att vinna klarhet.
    Endast flyktigt beröras hos Undén vissa reallastregler, bl. a. vattenlagen 9: 13 ff. om ersättning medelst kraftöverföring, där det ju är fråga om en skyldighet, som lägges på en fastighet och äger bestånd, i vems hand denna än kommer (även den mot skyldigheten svarandeförmånen är knuten till en fastighet). Lämpligt hade väl varit att härom använda uttrycket ersättningskraft, som förekommer i 9:17 tredjestycket.1
    I framställningen (s. 402 ff.) av avkomsträtt (i förut angiven mening) tangeras även spörsmålet om skillnaden mellan en såsom fordran intecknad ränterätt och en avkomsträtt av likartat innehåll. Någon egentlig lösning de lege lata gives dock icke. En kort men träffande skildring lämnas av undantagsrätten eller rätten till födoråd, såsom Undén på goda grunder föredrager att beteckna den. Angående intecknad avkomsträtts ställning vid exekutiv auktion förekommer en framställning (s. 413), som i varje fall ur lärobokssynpunkt icke ter sig fullt klar. Det nämnes, att ointecknad avkomsträtt om möjligt skall förbehållas men offras, om så visar sig erforderligt för uppnående av ett

 

1 Jfr HOLMBÄCK, Begränsade sakrätter s. 52 not 1.

132 ÅKE MALMSTRÖM.pris på fastigheten, som tillgodoser bättre prioriterade rättigheter. Därefter omtalas, att intecknad avkomsträtt, som faller inom lägsta budet, kvarstår. »Faller avkomsträtten utom lägsta budet, offras den genom försäljningen», heter det därpå, och så påpekas möjligheten för rättighetens innehavare att få utdelning ur köpeskillingen, om denna räcker. Detta kan möjligen föranleda den säkerligen icke avsedda tolkningen, att en intecknad avkomsträtt utom lägsta budet icke kunde förbehållas (jfr även samma sida sista stycket). Även en sådan avkomsträtt skall ju om möjligt förbehållas; lyckas detta icke, får rätten till utdelning ur köpeskillingen sin betydelse.
    Realavsnittet innehåller till slut en skildring av den avtalsmässigt grundade rätten till elektrisk kraft enligt 1920 års lag i ämnet och inteckningsförordningen § 58.

 

    Arbetets sista och största avsnitt behandlar panträtt och ger en klar, överskådlig och väl avvägd framställning av fastighetspanträtten, dess historiska bakgrund, dess moderna rättsliga utformning och funktionssätt samt dess praktiska roll såsom underlag för realkrediten. Icke minst för arbetets användning som lärobok är det tacknämligt, att realkreditens praktiskt-ekonomiska betydelse och omfattning antydes, även om det självfallet måste ske i största korthet, och att utöver inteckningsförordningens principer hela den teknik ined dubbla skuldebrevo. s. v. analyseras, av vilken rättslivet betjänar sig, när fast egendom skall utnyttjas som realsäkerhet. Detta avsnitt skall emellertid här icke mera ingående behandlas, då jag hoppas få tillfälle att återkomma till vissa dithörande spörsmål i en senare artikel. Avsnittet börjar med ett kapitel om »Fordringsinteckningen såsom panträtt». I detta antydas inledningsvis vissa allmänna drag hos det svenska inteckningsväsendet, och även uppgifterna för en kommande lagstiftning beröras. Bl. a. betonas (s. 430), att erfarenheten synes ha givit vid handen, att det svenska inteckningssystemet trots sina brister varit mera betryggande än man kunde ha väntat på grund av den ofta framförda kritiken. Bland de tekniska brister, som icke äro avhjälpta eller på väg att avhjälpas, äro enligt Undéns förvisso välgrundade uppfattning reglerna om gemensamma inteckningar bland de viktigaste. »Dessa regler ha blivit så invecklade att de knappast kunna behärskas ens av specialister när de komma till praktisk tillämpning vid exekutiva auktioner. Även på detta specialområde gäller att enkelhet och klarhet är att föredraga framför ett teoretiskt mera logiskt system, som genom sin komplicerade byggnad vållar svårigheter och överraskningar vid tillämpningen.» I det följande,mycket omfattande och givande kapitlet om »Panträttens uppkomst och bestånd» återkommer Undén närmare till de gemensamma inteckningarna (s. 476 ff.) och framhåller ånyo (s. 480), att de nuvarande reglerna vid den praktiska tillämpningen äro så komplicerade och svåröverskådliga, att den exekutiva auktionen mången gång giver slumpen fritt spel. Det ligger helt i linje härmed, när det i direktiven för Lagberedningens nu pågående jordabalksarbete heter: »Bland annat

UR DEN SVENSKA FASTIGHETSRÄTTEN. 133bör undersökas huruvida de komplicerade bestämmelserna om gemensamma inteckningar kunna förenklas utan skada för fastighetskrediten.»1 — Till sist följa två smärre kapitel, av vilka det ena avhandlar legala panträtter och det andra har till föremål panträtt i tomträtt och vattenfallsrätt.2