Engelsk lagstiftning om krigsskadeersättning. Redan före krigsutbrottet utfärdades en lag om krigsriskförsäkring av handelsvaror, vilken försäkring i samband med krigsutbrottet gjordes obligatorisk på det sättet, att ägare till dylik egendom till högre värde än 1,000 pund förbjöds att fortsätta sin verksamhet utan försäkring. Vad däremot angår övrig lös egendom även som fast egendom ansågs till en början ersättningsfrågan ej böra lösas försäkringsvägen utan regeringen förklarade, att ersättning av allmänna medel skulle i så stor utsträckning som vore förenligt med förhållandena i landet efter ett krig utgå efter en skala, innebärande full ersättning upp till viss förlustgräns men jämkad ersättning för skador över denna gräns. Genom lag den 26 mars 1941 om krigsskada har emellertid frågan om ersättning för krigsskador även å sådan egendom som ej utgöres av handelsvaror lösts genom ömsesidig försäkring. Värdet av enbart de av lagen omfattade byggnaderna beräknas till 6 à 8 miljarder pund.
    1941 års lag skiljer på tre olika grupper av egendom, vilka var för sig bilda ett försäkringskollektiv, nämligen fast egendom, inventarier och redskap m. m. inom handel, industri och andra yrkesgrenar samt enskild lösegendom. Vad angår fast egendom är försäkringen obligatorisk och finansieringen sker ─ förutom genom bidrag från fastighetsägarna ─ även genom tillskott från vissa allmänna fonder i den händelse skadorna skulle överstiga viss gräns. Även försäkringen å inventarier och redskap är obligatorisk. Däremot är försäkringen å privat lösegendom frivillig. För denna försäkring gäller, att avgift ej behöver erläggas för egendom, vars värde understiger 200 pund eller, för äkta makar, 300 pund.

 

S. E.

 

    Professuren i rättshistoria vid Uppsala universitet. Den efter statsrådet K. G. Westman, som ingått i pensionsåldern, lediga professuren irättshistoria vid Uppsala universitet sökes endast av docenten Henrik Munktell. De sakkunniga, som haft att yttra sig angående hans kompetens, ha samtliga funnit den styrkt. Prof. Jan Eric Almquist har dock anmärkt på en viss ensidighet i valet av ämnen för sökandens skrifter, och prof. Åke Holmbäck har såsom en svaghet framhållit, att sökanden hittills blott utgivit ett större rättshistoriskt arbete, nämligen doktorsavhandlingen »Bergsmans- och bruksförlag intill 1748 års förlagsförordning» (1934, jfr SvJT 1935 s. 57). Prof. Holmbäck yttrar emellertid, att docenten Munktells kompetens torde komma att stå utom diskussion efter färdigställandet av ett ännu blott i maskinskrift föreliggande arbete om förvisning, biltoghet och frihetsstraff.
    De sakkunnigas granskning av sökandens skrifter ha på vissa punkter givit anledning till uttalanden av mera allmänt rättshistoriskt intresse.

NOTISER. 275    Prof. Almquist yttrar sålunda angående docenten Munktells uppsats om domarereglerna i praxis före 1734 års lag i SvJT 1939 s. 516, att den första hänvisning till domarereglerna i domböckerna, som Munktell funnit, nämligen av 1628, förefaller relativt sen, emedan domarereglerna trycktes redan 1616 och dessförinnan ofta införts i de skrivna lagböckerna. Det har också, fortsätter A., visat sig, att i Trögds härads dombok under den 7 maj 1599 finnes en hänvisning till innehållet i »våra domareregler», och enligt A. är detta ändock förmodligen icke det äldsta belägg, som skulle kunna framskaffas, om hela det tillgängliga domboksmaterialet från Vasatiden undersöktes systematiskt. En avhandling om tortyren i svensk rättshistoria,publicerad i Lychnos 1939─1940, har föranlett A. till följande uttalande:
    Det material, som Munktell använt, är ovanligt omfattande, speciellt det från 1600-talet. Särskilt märkes, att Munktell i Göta hovrätts arkiv påträffat en tidigare praktiskt taget okänd prejudikatsamling från åren 1619─1749, innehållande K. M:ts resolutioner i underställningsmål. Dessa ha tidigare utnyttjats av forskningen huvudsakligen blott genom Svea hovrätts protokoll inför K. M:t, vilka i synnerligen ofullständigt skick bevarats i riksarkivet (Jag bortser i detta sammanhang ifrån, att enstaka resolutioner, som saknas i sistnämnda samling, varit kända genom andra avskrifter.) Genom sitt fynd, som har stor betydelse för bedömandet av den svenska straffrättensutveckling under århundradet före tillkomsten av 1734 års lag, har Munktelli detta och än mer i senare arbeten kunnat framlägga resultat, som ej uppnåtts av tidigare forskare. ─ Vad själva framställningen beträffar, fäster man sig till en början vid att sökanden ej på något ställe sökt att analysera tortyrbegreppet. Läsaren får därför aldrig veta, vad Munktell åsyftar meddetta begrepp, eller om han däri inbegriper såväl andlig som kroppslig tortyr. Den förstnämnda kan ju i själva verket innebära en vida större pina änden sistnämnda. Uttrycket tortyr användes i äldre tid f. ö. ej blott för attbeteckna den pinliga behandling, som användes i syfte att framtvinga bekännelse. Det har också ─ åtminstone i folkspråket ─ begagnats om vissa straffmedel inom fängelset för brott mot disciplinen därstädes. Den plats, varå dylika straff ägde rum, kallas ännu i dag tortyrkammaren (t. ex. i Marstrands fästning). Även om tortyrbegreppet begränsas till den kroppsliga plåga, som medvetet användes å fånge i syfte att framtvinga bekännelse, är det ej alltid så lätt att avgränsa begreppet. Belysande härvidlag är innehållet i ett kungl. brev den 25 juni 1700, enligt vilket Hans Christopher Frölich skulle ställas under Guds dom, såvida han ej kunde tvingas bekänna genom »hårdare fängelse och andra slika brukliga tvingande medel». Till saken hör, att de kungliga råden vid ett senare tillfälle samma år uttalat som sin uppfattning, att dylikt tvång ej kunde kallas för tortyr. ─ Vid redogörelsen för tortyrens uppkomst i Sverige har Munktell enligt min mening låtit sig förvillas av källornas skenbara bristfällighet och därför felaktigt satt uppkomsten i relation till kanslern Konrad von Pyhys nyordning av det svenska rättegångsväsendet efter 1540. I själva verket har, såsom L. CARLSSON tidigare uppmärksammat, tortyr bedrivits i Stockholm sedan medeltiden, vilket framgår redan därav att tortyrinstrument i stadens ägo kunnat i visst fall påvisas. Ett direkt belägg för att tortyr förekommit finnes f. ö. i stadens tänkebok 1488. Munktell känner visserligen till detta, men rubricerar fallen som rena undantag. Därvidlag torde han alltför mycket ha bortsett från möjligheten av hemlig tortyr, som efter allt att döma ej så sällan måste ha ägt rum efter tyskt mönster i huvudstaden, särskilt då det gällde förräderi och andra högmålsbrott. (Se härom närmare min uppsats om »Dödsdomen över Olaus Petri» i Festskrift tillägnad professor Nils Stjernberg 1941 s. 39.)─ Tilläggas må, att Stockholms rådhusrätt den 23 maj 1593 uttalat, att pinliga förhör strede mot Sveriges lag, men att härav sluta, att sådana icke förekommit i praxis, vore säkerligen förhastat. Lika litet kan man av demedeltida källornas tystnad draga några liknande negativa slutsatser. Munk-

276 NOTISER.tells ståndpunkt har visat sig medföra flera olägenheter; bl. a. har den i onödan kommit att förrycka frågan om domarereglernas rätta datering. Ifråga om den tysk-romerska doktrin, som kan tänkas ha påverkat den svenska rättsuppfattningen, nämner Munktell ett fåtal författarnamn med BERLICH och CARPZOV i spetsen. Bådas arbeten utkommo dock först under 1600-talet och kunna således icke haft någon betydelse för den föregående utvecklingen. I motsats till de uppräknade tyska författarna säges den samtida svenska doktrinen ha intagit en avböjande ställning till tortyren. Det borde då för fullständighetens skull ha nämnts, att det även funnits tyska författare, som drivit kraftig propaganda mot tortyren. En sådan var exempelvis JUSTUS OLDEKOP, som i ett 1639 utgivet arbete med titeln »Cautelæ criminales» sökt uppvisa, att avtvungna bekännelser i de flesta fall voro osanna, och att tortyren därför var av ondo. ─ Även på några andra punkter har Munktell ej fullt utnyttjat tillgängligt material. ─ Bortsett från de anmärkningar, som nu framställts, är emellertid ifrågavarande uppsats ett gediget arbete, som krävt mycken möda och vittnar om stor beläsenhet.

 

    Prof. Ragnar Hemmer i Helsingfors har med anledning av sökandens uppsats »Mose lag och svensk rättsutveckling» i Lychnos 1936 yttrat, att då förf. i uppsatsen uttalar att man i den ursprungliga germanska rätten icke tog någon hänsyn till det subjektiva rekvisitet, överensstämmer detta visserligen med den åsikt, som allmänt uttalats i litteraturen, men torde dock knappast vara riktigt. Det är, fortsätter H., en bekant sak, att redan flera naturfolk göra skillnad mellan uppsåtlig och ouppsåtlig gärning. Flera skäl tala för att den av förf. antydda principen enligt fornsvensk rätt i huvudsak endast gällt vid sådana brott, som varit ägnade att utmana hämndkänslan, såsom olika kränkningar av manhelgden. (Jfr ovan s. 243.)
    Prof. Holmbäck erinrar på tal om sistnämnda skrift om ett av förf. ej omnämnt brev av den 11 februari 1687, varigenom de svenska domarna ålades att genom ed förplikta sig att döma efter »Guds och Sveriges lag». Stadgandet infördes sedermera av Cronhielm i bearbetning i RB 1:7 och är ännu gällande rätt.

 

I. S.