H. HELWEG. Den retslige Psykiatri i kort Omrids. København 1939. Hagerup. 235 s. Inb. kr. 18.50.

 

 

G. LANGEELDT. Forelesninger i psykiatri og rettspsykiatri for jurister. Oslo 1940. Aschehoug. 166 s. Kr. 10.90.

 

    Psykiatrin och kanske än mer rättspsykiatrin, dess senfödda ättling i förbindelsen med juridiken, har under det senaste årtiondet visat stor expansionskraft inom samhällslivet. Den psykiska ohälsans stora betydelse för framkallandet av allehanda sociala missanpassnings- och sjukdomsfenomen har blivit alltmer uppenbar. Psykiatrisk sakkunskap anlitas i tilltagande utsträckning inom olika områden. Man behöver bara erinra om barnavården med bedömandet av de efterblivna barnens utbildningsmöjligheter, om skyddshemmen med sina psykiatriska konsulter, om tvångsuppfostran och ungdomsfängelseorganisationen med de förberedande läkarundersökningarna, om alkoholistvården, om steriliseringsförfarandet i fråga om de psykiskt abnorma och slutligenom undersökandet av de psykiskt abnorma brottslingarna. Särskilt sinnesundersökningarnas starka ökning har väckt berättigad uppmärksamhet. De ha fyrdubblats under den sista tioårsperioden från omkring 200 per år till 800. En annan belysande siffra anföres i fångvårdsstyrelsens årsberättelse för år 1940. Numera undersökes var femte häktad förbrytare mot var tjugonde för tio år sedan.
    Följaktligen måste ett flertal lekmän inom olika sociala och rättsliga myndigheter och organ ta en mycket mer aktiv position till de psykiska abnormproblemen än tidigare. För såväl domare som åklagare och försvarsadvokater borde det te sig som en självklar skyldighet att äga en uppfattning om de åtalades och vittnenas mentala tillstånd. Men detta torde icke vara möjligt utan kunskaper om de psykiska sjukdomstillstånden. Ty näst läkare och möjligen präster torde juristerna utgöraden yrkeskategori, som oftast kommer i beröring med själsligt abnorma människor. Det gäller också för domstolarna att kunna ta ställning till rättspsykiaterns kanske understundom ganska avancerade åsikter. Rättspsykiatern som domstolens medicinska expert skall belysa brottslingens personlighet och brottets- psykologiska bakgrund samt framlägga sina slutsatser om brottslingens tillräknelighet, straffemottaglighet m. m. Men domstolen dömer principiellt obunden av expertutredningen och dess ledamöter måste följaktligen vara i stånd till ett självständigt bedömande av de rättspsykiatriska utredningarna, vare sig dessa härstamma från en enskild läkare eller från Medicinalstyrelsen. I an-

nat fall kan det tänkas att rättspsykiatrin — mot sin vilja — skulle kunna erhålla ett obehörigt inflytande på rättsskipningen.
    Ett stort behov existerar följaktligen av överskådliga och lättfattliga framställningar av de viktigaste psykiska abnormtillstånden samt deras sociala och straffrättsliga konsekvenser. Naturligtvis har sammanfattningar av rättspsykiatrins grunder länge funnits på de stora kulturspråken, t. ex. Psychiatrie Médico-légale av H. CLAUDE och Gerichtliche Psychiatrie av Hoche-Lewandowsky. Men dessa arbeten och andra liknande ha varit mindre lämpade för skandinaviska jurister på grund av sin vidlyftighet och sin speciella avfattning i anslutning till resp.länders straffrättsliga praxis i fråga om abnormbrottsligheten.
    Det måste därför hälsas som synnerligen välkommet, att tvenne nordiska vetenskapsmän, nämligen H. HELWEG, professor i psykiatri vid Köpenhamns universitet, och G. LANGFELDT, som innehar motsvarande lärostol i Oslo, givit sig i kast med den svåra uppgiften att författa överskådliga och lättfattliga framställningar av rättspsykiatrins viktigaste data.
    Helweg anger som mål för sitt arbete att skänka en kortfattad framställning av rättspsykiatrins elementära grunder till nytta för såväl läkare som jurister. Inledningsvis redogör han för den danska strafflagstiftningens ställning till alkoholistbrottslingar och psykiskt abnorma för-.brytare samt söker i anslutning därtill utreda flera omtvistade begrepp, bl. a. tillräknelighet, sinnessjukdom, intellektuell efterblivenhet och psykopati. Därefter följer en redogörelse för de danska behandlingsformerna i fråga om abnorma brottslingar. I nästa kapitel behandlas de psykiskt abnormas civilrättsliga ställning såsom den regleras av de danska äktenskapslagarna, förmynderskapslagen m. m. samt psykisk abnormitets inverkan på avtalskapaciteten. På grund av likheten i de nordiska ländernas lagstiftning erhåller den svenska läsaren även å detta område många värdefulla synpunkter. Av större intresse för läkare än för jurister är den följande redogörelsen för rättspsykiatriska utlåtandens formulering. Man kan med Helweg inte nog understryka, att dessa utredningar, som är avsedda för icke medicinska fackmän, måste skrivas på ett för dem begripligt språk samt uppställas på ett så överskådligt sätt att läsaren lätt kan orientera sig. Förf:s försiktiga antydan att »det kan være nyttigt» med några enkla experimentalpsykologiska undersökningar efter den allmänna kliniska skildringen av brottslingens personlighet synes representera en sund skepsis mot benägenheten att underkasta varje förbrytare invecklade och svårtolkade psykotekniska prov.
    Återstoden av Helwegs arbete innehåller en skildring av de psykiska abnormtillstånd, som äga en speciell kriminogen betydelse, och i anslutning härtill redogör han för de brott, som olika psykiska rubbningar disponera för. Helwegs behandling av de psykopatiska tillstånden kan kallas förebildlig i sin klarhet och redighet. Han understryker att de normala karaktärerna måste tillerkännas en avsevärd variationsbredd och framhåller att diagnosen psykopati med eventuellt

följande straffrättsligt särbedömande knappast får sättas enbart på grund av sociala anpassningsrubbningar, utan tydliga kliniska symtom. Det sistnämnda påståendet torde kunna uppväcka kritik från åtskilligt håll, liksom frågan om vad psykopati är och hur kriminella psykopater böra behandlas är föremål för ganska skarpa meningsutbyten. Detta framgick icke minst under det gemensamma årsmöte som Svenska kriminalistföreningen och Svenska Psykiatriska föreningen nyligen avhöllo. Stort virrvarr råder fortfarande beträffande psykopaternas indelning i olika typer. Men Helwegs uppställning av de ur kriminellsynpunkt mer betydelsefulla grupperna ger en god orientering och en användbar bas för det praktiska handlandet lika väl här i landet som i hans eget.
    Man har med tiden fått ögonen alltmer öppnade för den stora sociala och rättsliga betydelsen av de oligofrena tillstånden, d. v. s. den intellektuella efterblivenheten. Helwegs redogörelse för »Aandssvaghed» och graderingen därav genom experimentalpsykologisk undersökning speciellt intelligensåldersbestämningar, torde vara av stort värde för jurister. Ty få abnormtillstånd förbises eller missförstås så oftasom den intellektuella efterblivenheten. Den som icke känner till vad intelligensbestämningarna förmå påvisa eller vad de icke kunna klarlägga riskerar att stanna i en oberättigad, alltför negativ skepsis ellerockså att hamna i övertro på de skenbart exakta värden, som intelligensåldern representerar.
    Givetvis kunde Helwegs framställning inom en del områden inbjuda till framläggandet av avvikande uppfattningar, t. ex. bibehållandet av den opraktiska engelska indelningen av de efterblivna, vilken övergivits både i Tyskland, Sverige och på sina håll i Danmark. Sätter man den övre gränsen för imbecillitet så lågt som Helweg gör, blirdet kvar ett gränsområde »Sinkerne» mellan de debila och de normalt dumma och deras medicinska och straffrättsliga ställning synes oklar. Av både teoretiska och praktiska skäl är den konventionella övre gräns för imbecilliteten att föredra, som DUBITSCHER föreslagit, nämligen viden intelligenskvot på 75. Men att skriva en kort lärobok inom ett så svårt ämne som rättspsykiatri torde vara omöjligt utan att komma i viss konflikt med olika vetenskapliga skolors åsikter. Helwegs arbete är utmärkt i sitt slag och kan på det varmaste rekommenderas åt intresserade jurister, framför allt alla domare som hava att taga ställning till rättspsykiatriska utlåtanden i brottmål.
    LANGFELDT har låtit trycka de föreläsningar som han sedan 1937 hållit vid Oslo universitet för juris studerande. Hans framställning är välformulerad och redig samt i stort sett disponerad på samma sätt som Helwegs. Efter en redogörelse över de psykiskt abnormas civil och straffrättsliga ställning i Norge giver han en översikt av den kliniska psykiatrin, med avseende på sådana sjukliga tillstånd som äga straffrättsligt intresse och deras tendens till kriminalitet. Eftersom Langfeldt uteslutande riktar sig till ett auditorium av lekmän har han låtit de medicinska delarna av sin bok få en populärvetenskaplig form.

Därmed har han lyckats bra och de sjukhistorier han anför illustrera väl de olika sjukdomstillstånden. Kn värdefull sak är också hans revy över vissa vanliga psykiatriska symtom såsom hallucinationer, illusioner, tankevillor, paranoida reaktioner. Kretschmers konstitutionslära beröres i korthet och läsaren blir insatt i betydelsen av de i rättspsykiatriska utredningar vanliga men knappast översättbara termerna pyknisk och leptosom samt cykloid och schizoid. Langfeldts redogörelse över psykopatgrupperna är betydligt kortare och mindre givande än Helwegs.
    Man skulle kunna sammanfatta sitt omdöme om dessa två arbeten så, att Langfeldts föreläsningar äro populärt hållna och därför lättlästa medan Helwegs framställning är för lekmannen sannolikt något mer krävande men sakrikare och lämpad att tjäna som uppslagsbok.
 

Gösta Rylander.