FREDRIK STANG

 

IN MEMORIAM.

 

Bland de många dystra nyheter, som i dessa tider nå oss från Norge, kom nyligen sorgebudet att Fredrik Stang gått hädan. Hans bortgång framkallar starka känslor av saknad och tomhetäven i vårt land. Ty han var här i vida kretsar högt skattad både för sin gärning och sina personliga egenskaper. Många svenska vänner sörja honom alltså. Men, fastän han ej blev mycket gammal — icke fullt 74 år — var väl hans verk i huvudsak fullbordat. Större än sorgen är därför tacksamheten för den insats han gjort, icke minst i arbetet för att utbygga och fördjupa gemenskapen mellan de nordiska folken.
    Fredrik Stang tillhörde en familj, som i flera generationer intagit en framskjuten plats i Norges kulturella och offentliga liv. En lycklig personlig utrustning och träget arbete förde honom, åtminstone efter svenska förhållanden tidigt, till en ledande ställning bland Norges och Nordens jurister. Hans plats har sålunda i viss mening sedan länge varit bland de äldre. Likväl ansåg han sig aldrig vara färdig med något problem eller någon uppgift. Och han var icke blott en ungdomens vän, utan själv ungdomlig. En frisk och omedelbar mänsklighet präglade allt hans verk, ochgjorde det ovanligt helgjutet. Ty verket speglade människan och blev därigenom enhetligt, fastän han arbetade på flera skilda linjer. Utom mycket annat var han universitetsman, författare, lagstiftare.
    Som lärare har Stang naturligen ej haft möjlighet att nå många i vårt land. Men de talrika svenskar, som njutit av hans tändande framställningskonst vid nordiska juristmöten och liknande tillfällen, ha lätt att förstå att han som akademisk lärare varit lysande. Den beundran, varmed studenterna i Oslo omfattade honom,

 

Porträtt av Fredrik Stang se SvJT 1938 s. 1.

var också omisskännlig. Kollegers uppskattning förde honom till posten som universitetets rektor, och han vann mycket erkännande för det sätt, varpå han ryktade detta värv. Ej minst torde han ha bety tt mycket för den utmärkta rekryteringen av den juridiska fakulteten med unga förmågor, bland dem Ragnar Knoph;dennes tidiga bortgång var ett hårt slag för Stang.
    Om innehållet i Fredrik Stangs undervisning kunna vi även på avstånd få ett intryck genom hans vetenskapliga skrifter. Redan från början vände sig hans håg mot obligationsrättens allmänna läror. Med hans alltid fria och realitetsbetonade syn på de rättsliga företeelserna förenade sig efterhand allt större djup och saklig gedigenhet. Främst känna vi honom genom hans arbeten över skadeståndsläran, Skade voldt av flere (1918), Erstatningsansvar (1919), och i synnerhet genom Innledning til formueretten (1911, tredje uppl. 1935). Den sistnämnda ger åtskilligt av en allmän rättslära, däribland även en överblick av rättsvetenskapens historia i skilda länder. Jag är säkerligen icke ensam om att Stangs innledning varit den starkaste upplevelsen under ungdomsårens studium av juridisk litteratur. Den levande framställningskonsten och språkets skönhet voro härvid ej det väsentliga. Författarens allmänna syn på rättens förhållande till livet och dess krav, samt på det inbördes växelspelet mellan lagstiftning, rättstillämpning och vetenskap betydde kanske mest. Ty om också utredningarna av särskilda spörsmål voro både lärorika och tankeväckande, blev den främsta behållningen av arbetet en förståelse av att juridik icke blott är ett system av särskilda frågor och svar, utan en helhet som har både vidd och höjd, och att den utan överdrift kankalla sig en ars aequi et boni, med en viss tonvikt på att det gälleren konst och ej blott en lära; och därinom äro människorna förmer än paragraferna. — Samma drag utmärka Stangs arbeten inom skadeståndsrätten. Dennas egenskap att, i de flesta länder,vara till vissa detaljer lämnad utan legal reglering, gjorde den till ett särskilt gynnsamt fält för en sådan odlare som Stang. Utredningen av det aktuella rättstillståndet krävde här i stor utsträckning att legislativa synpunkter anlades. Härvid fann Stangofta tillfälle att ganska omedelbart grunda rättsreglerna på objektiva samhälleliga hänsyn, visserligen med allt beaktande av den mänskliga billighetens krav.
    I sådan riktning strävade han även som lagstiftare. Sin huvudsakliga insats på detta område gjorde han inom den gemensamma

nordiska obligationsrättslagstiftningen, alltifrån utarbetandet av köplagen. Han var ordförande inom den norska delegationen för förberedande av avtalslagen (jämte lagarna om kommission och avbetalningsköp). Det är mångfaldigt omvittnat, att Stang inom detta arbete spelade en roll i första planet. Han omfattade med entusiasm tanken på ett fullföljande av den nordiska lagstiftningen inom avtalsrätten så snart som möjligt efter 1905. I fråga om den blivande avtalslagens innehåll var han livligt intresserad av att den icke skulle byggas på den romanistiska viljeteorien, utan på den »viljeförklaringsteori» som han själv förfäktade för den gällande rätten; den skilde sig i de praktiska resultaten ej mycket från Jul. Lassens tillitsteori. Stang ville i enlighet härmed bereda vidsträckt skydd för löftesmottagarens goda tro. Och de hänsyn till billighetens krav, som alltid för honom voro levande, förde till ett starkt betonande av att den goda tron skulle vara »god» ej blott i en formell eller teknisk mening utan även i sak. Han torde sålunda ha varit starkt intresserad av de s. k. begränsningar av avtalsfriheten, som blevo lagfästa i avtalslagens tredje kapitel. I synnerhet fäste han vikt vid lagens 33 § med dess på tro och heder grundade utvidgning av de äldre ogiltighetsgrunderna. Detta stadgande kom visserligen ej att erhålla den utformning som Stang helst önskat (med återgivande av hans lära om synbart viljefel såsom ogiltighetsgrund), och det nådde ej någon högre grad av konkret åskådlighet eller plastisk klarhet. Dess innebörd har ej heller undgått att bliva föremål för meningsskiljaktighet. Stang har därför senare vid mer än ett tillfälle ansett sig böra framträda till försvar för en vidsträckt tolkning, med stort utrymme för en etiskt influerad prövning även på bekostnad av avgörandets förutsebarhet. Lagrummets betydelse för domar i enskilda fall har efterhand blivit icke ringa. Men viktigare är kanske den roll det spelat som utgångspunkt och stöd för en mera billighetsbetonad uppfattning av avtalsrätten överhuvud. Denna dess grundtanke återfinnes i ännu mera utpräglad form i åtskilliga senare lagbud: norska trustlagen § 13, försäkringsavtalslagen 34 §, lagen om skuldebrev 8 §, svenska nyttjanderättslagens hyreskapitel i 1939 års lydelse 43 §. — Stang ledde från norsk sida även förarbetena till lagen om försäkringsavtal. Han fullföljde därvid samma grundsatser som vid arbetet på den allmänna avtalslagen.
    Hans intresse för den nordiska rättsgemenskapen kom vackert till uttryck vid de nordiska juristmötena och studentjuristst äm-

morna. Han omfattade båda institutionerna med en kärlek, som kom honom att vid dessa sammankomster ge allt vad hans rikapersonlighet förmådde. Vi, som voro yngre, känna honom bäst från sådana tillfällen. Varje uppslag att göra juristmötena bättre skickade att fylla sin uppgift upptogs av honom till välvillig prövning. Hans anpassningsförmåga och för alla goda nyheter öppna sinne framträdde tydligt i hans ledning av Tidsskrift for Retsvidenskap, sedan han 1921 övertagit denna krävande uppgift efter Hagerup. I flera stycken gav han tidskriften en mera modern prägel och vinnlade sig särskilt om att den i fullaste mening skulle bliva allsidigt nordisk.
    Stangs idérikedom och organisationsförmåga funno arbetsfält vitt utanför rättslivets råmärken. Det är nog att nämna Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Genom detta ville han befordra ej blott vetenskapliga utan även andra allmänmänskliga ideal i det mellanfolkliga samförståndets tecken.
    Länge skall Fredrik Stang ihågkommas i Norden som en stor och god människa.
 

Ragnar Bergendal.

 

    FREDRIK STANG föddes i Oslo d. 27 dec. 1867. Han blev cand. jur.1 890. Därefter ägnade han sig åt advokatyrket samtidigt som han bedrev rättsvetenskapliga studier. Han blev professor i rättsvetenskap vid Oslo universitet 1897 och kvarstod i detta ämbete till 1932. Åren 1921—1927 var han universitetets rektor. En tid var han extraordinär ledamot av Høyesterett. 1912—1913 var han justitieminister. Därjämte har han varit medlem av stortinget och av dess Nobelkommitté. Han var under en lång följd av år medlem av de nordiska juristmötenas norska styrelse. Han var 1922—1937 huvudredaktör för Tidsskrift for Retsvidenskap. Han var vidare hedersdoktorvid Uppsala m. fl. universitet. — Stang avled d. 16 nov. 1941.