K. G.A. SANDSTRÖM. Om taxering för inkomst eller förmögenhet. Särskilt om uppgiftsskyldigheten vid taxering samt påföljderna vid underlåtenhet eller oriktigt fullgörande. Sthm 1940. Norstedt. 434 s. Inb. kr. 14.00.

 

    Det föreliggande digra verket äger såsom titeln angiver icke enbart finansrättsligt innehåll, och skall ur sistnämnda synpunkt icke närmare beröras i denna anmälan.1 Lekmannen på detta område får nöja sig med att konstatera, att förf. givit sig i kast med ett eljest i vår litteratur mera summariskt behandlat kapitel i vår beskattningsrätt, nämligen själva taxeringsproceduren och det därtill sig anslutande besvärsförfarandet, ett område där många intressanta och principiellt viktiga finans- och förvaltningsrättsliga frågor kräva sin lösning. Men arbetet avhandlar också straffrättsliga och straffprocessuella spörsmål av både allmän och speciell innebörd. Då överhuvud specialstraffrättsliga stadganden av vår doktrin mera sällan behandlas på basis av allmänstraffrättsliga principer bjuder denna del av förf:s undersökning (s. 321415) mycket av intresse. Straffbestämmelserna i taxeringsförordningengrupperas i detta kapitel i »ordningsförseelser» och »falskdeklaration».
    Till den förra gruppen hänföres skilda underlåtenhetsbrott i avseende å den uppgiftsplikt m. m. som åligger medborgaren i samband med taxeringsförfarandet. Förf. får här anledning diskutera frågan om svensk rätt överhuvud kräver något mer än den brottsliga effektens orsakande för straffbarhet hos ordningsförseelser (polisförseelser). Själva problemställningen, om det kräves någon form av åtminstone culpa för polisförseelsers straffbarhet, är emellertid något skev, sålänge man icke kommit till enighet i doktrinen angående frågan, omman med »effekt» i detta sammanhang skall mena den omständigheten, att en viss yttre, farlig eller icke-önskvärd situation uppstått, eller endast att en föreskrift överträtts. Med den senare åsikten om ord-

 

1 Härom se BRATT i Svensk skattetidning 1940 s. 102 f. Jfr ock HERLITZ i Förvaltningsrättsligi tidskrift 1940 s. 118 f.

32 IVAR AGGE.ningsförseelsernas natur blir frågan om culpa eller icke-culpa ytterst svår att skilja från den s. k. rättsvillfarelsens problem. Förf. gör därför rätt i att undvika mera generella uttalanden. Den grupp av förseelser han behandlar utgöres av underlåtenhetsdelikt, och för dessas vidkommande synes det vara befogat att av reala skäl anse det culpösaligga däri, att den föreskrivna rättsplikten faktiskt icke uppfyllts. Culpa kan sägas presumerad av lagstiftaren och den skyldige har att bevisa sin goda vilja genom att föra en av lagen uttryckligen nämnd eller enligt allmänna rättsgrundsatser medgiven bevisning om laga förfall.
    Vid behandlingen av brottsgruppen »falsk deklaration», som fattas tämligen vidsträckt, redogör förf. för de huvudvägar lagstiftningen kan beträda vid bestämmandet av de handlingstyper som kriminaliseras. Antingen anses lämnandet av oriktig uppgift till myndighet såsom sådant utgöra ett brott, besläktat med den s. k. intellektuella handlingsförfalskningen.1 Eller också uppfattas falskdeklarationen som ett mot fiscus riktat förmögenhetsrättsligt bedrägeri, och straffas antingen dådet fullbordats eller redan på försöksstadiet, d. v. s. då vederbörande myndighet vilseletts genom den oriktiga uppgiften. Brottets konstruktion kan, såsom förf. påvisar, öva inflytande på åtskilliga praktiskt straffrättsliga frågor, t. ex. beträffande brottets konsummationspunkt och beräkningen av tiden för åtalspreskription. Det ådagalägges vidare att svensk rätts ståndpunkt under lagreformernas förlopp fördunklats, så att vissa element i brottsbeskrivningen bäst låta sig förena med den förstnämnda uppfattningen, andra med den sistnämnda, ett förhållande som »är ägnat att förvilla rättstillämpningen». Mot detta otvivelaktigt riktiga påpekande må blott på en punkt göras en erinran. Den av lagen fordrade egenskapen hos den oriktiga uppgiften, att denna skall vara ägnad att leda till frihet från taxering eller för låg taxering genom att hos myndigheten väcka en s. k. objektiv error om de faktiska förhållandena är, enligt de principer som råda i läran om falsk förklaring, 2 väl förenlig med den uppfattning som anser falskdeklarationens väsen vara just den falska förklaringen inför offentlig myndighet.
    Efter denna mera teoretiska undersökning behandlar förf. åtskilliga intressanta frågor som ansluta sig till de i taxeringsförordningen uppställda straffbestämmelserna. Häribland märkes preskriptionsspörsmål straffmätningsproblemet samt frågor om delaktighet och brottskonkurrens. De lämnade svaren förefalla på de flesta punkter övertygande jämväl ur allmänstraffrättslig synpunkt.
    I arbetets sista avsnitt (s. 416—424) giver förf. några anmärkningar av straffprocessuell innebörd, huvudsakligen i avseende å forumfrågor. En processuell fråga av största praktiska vikt behandlas på annat ställe (s. 378 f.), nämligen den om vilande förklaring av ansvarsmålet iavbidan på taxeringsärendets slutliga avgörande. Förf. intager här den

 

1 Riktigare hade här måhända uttrycket »falsk förklaring» varit; jfr AGGE Bidrag till läran om förfalskningsbrotten, s. 96 f.

2 Kravet på s. k. aptitas nocendi torde där i regel böra uppställas.

ANM. AV K. G. SANDSTRÖM: OM TAXERING. 33ståndpunkten, att domstolen som regel, för att undvika olikartat bedömande av taxeringsfrågor och av frågor om oriktig uppgift skall anses hava lämnats i deklarationen, ex officio skall förklara brottmålet vilande så länge taxeringen är föremål för prövning i administrativ väg.
    Från denna princip gör förf. med allt skäl det undantaget att domstolen har att utan vilandeförklaring avdöma brottmålet om den finner de subjektiva förutsättningarna — uppsåt eller grov vårdslöshet —för straffbarhet brista. Vid straffets utmätande, som ju enligt taxeringsförordningen gjorts avhängigt av det skattebelopp som undandragits eller skulle hava undandragits om den oriktiga uppgiften följts, anser förf. domstolen helt bunden av utgången i taxeringsmålet. Frågan är emellertid om icke domstolen äger en mera självständig uppgift i brottmålet än den förf. sålunda vill medgiva.

 

Ivar Agge.