SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

OBLIGATIONSRÄTT 1936-1940.

 

SKADESTÅND I UTOMOBLIGATORISKA FÖRHÅLLANDEN.

 

II.1

 

Av DOCENTEN FRITJOF LEJMAN.

 

SKADESTÅND I UTOMOBLIGATORISKA FÖRHÅLLANDEN.

 

Ersättning för s. k. immissioner. NJA 1936 s. 552. Stockholms stad bedrev under 9 månaders tid i gatan utanför en restauranglokal synnerligen störande och för trafiken osedvanligt hindersamma arbeten för anläggande av en trafiktunnel (spårvägstunneln å Södermalm). I följd härav nedgick vinsten å restaurangrörelsen med ett av staden vitsordat belopp av 10,000 kr. Rörelsens innehavare, som icke antogs kunna få nämnvärd nytta av tunnelanläggningen, ansågs ha lidit svårare avbräck i sin näring än han »med hänsyn till omständigheterna varit pliktig att utan gottgörelse tåla», och tillerkändes härför en ersättning av 7,000 kr. ─ Rättsfallet torde innebära ett erkännande av principen om ersättning i grannelagsförhållanden oberoende av om förbud mot den ifrågavarande verksamheten kunnat meddelas eller vederbörande kunnat åläggas att vidtaga anordningar tillo lägenheternas undanröjande. (Jfr UNDÉN, Svensk sakrätt II s. 98.) ─ Samma utgång fick också det likartade målet i NJA 1940 s. 508, vari Aktiebolaget restaurang Rosenbad i Stockholm tillerkänts viss ersättning för nedgång i vinsten å restaurangrörelsen till följd av arbeten, som Stockholms stad vidtagit utanför restaurangen i och för nedläggande av en avloppsledning och anordnande av brofäste för den nya Riksbron. Arbetena hade vållat obehag i form av buller och stank samt hindrat restauranggäster att stanna med bil utanför restaurangen. Yrkande om ersättning för den allmänna skada ─ i form av sjunkande goodwillvärde ─ restaurangen lidit, avslogs dock. Likaså har i NJA 1938 s. 72 väghållningsdistrikt förklarats skyldigt att ersätta skada, som ägare av fastighet invid allmän väg lidit genom att väg ändrats till sitt höjdläge. (Jfr här 55 § stadsplanelagen.)
    NJA 1938 s. 479. Entreprenör för renhållningen i stad hade i gropar å en av honom arrenderad, staden tillhörig fastighet tömt latrin

1 Denna översikt omfattar rättsfall rörande skadestånd i utomobligatoriska förhållanden och nyttjanderätt till fast egendom. Övriga rättsfall ha behandlats av professor NIAL; se ovan s. 211.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 301och använt latrin såsom gödsel i åkerjorden. På yrkande av ägarne till angränsande fastighet förpliktades entreprenören och staden att vid vite företaga åtgärder till förhindrande av obehag genom elak lukt etc., varjämte skadestånd utdömdes.
    NJA 1938 s. 630. Ägarna av två tomter i Göteborg yrkade åläggande för ägaren av angränsande tomt att från denna borttaga eller beskära lövträd, som med sina lövverk och rotsystem trängde in i trädgårdarna på förstnämnda tomter, så att fruktträd och växter lede skada. Svaranden medgav, att kärandena finge kapa rötterna å de omtvistade träden, i den mån rötterna sträckte sig in på kärandenas tomter. I följd härav och då det icke kunde anses ådagalagt, att sådant men tillskyndats kärandenas trädgårdsanläggningar, att icke kärandena —med hänsyn till arten av bebyggelsen å ifrågavarande stadsområde, den ordning, i vilken tomterna upplåtits, och de tidpunkter, vid vilka träden planterats eller eljest uppvuxit — vore skyldiga tåla detsamma, ogillades i detta rättsfall ifrågavarande talan.
    NJA 1940 s. 651. Ägare av stensågeri ålades — på yrkande av grannfastighets ägare, som ansågs ha lidit större olägenheter av stensågeridriften än han med hänsyn till förhållandena på orten varit pliktig tåla — vidtaga anordningar för förhindrande av märkligt men genom rök och buller samt förpliktades utgiva skadestånd.
    Jfr även Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1940 s. 268 (ersättning utdömd för å lagerlokal uppkommen fuktskada, som härrört från angränsande isupplag) och NJA 1940 s. 199 (se nedan under rubriken »Hyra»).
    Skador å byggnad genom sprängning o. d. NJA 1936 s. 557. Vid sprängningsarbeten, utförda av Stockholms stad för framdragande av spårvägstunneln å Södermalm, uppkom å en byggnad skada, huvudsakligen i form av sprickor å väggar och tak. Med hänsyn till »arbetenas art och den risk för skada av berörda beskaffenhet å närliggande fastigheter, som arbetena inneburo», ansågs staden skyldig att ersätta sådan skada, även om den icke vållats av bristande omsorg vid arbetenas utförande. I domen åberopades också, att bristfällighet hos de skadade byggnaderna eller grunden under dem icke kunde antagas ha medverkat till den inträffade skadan. — I ifrågavarande rättsfall fastslås sålunda i grannelagsförhållande en skadeståndsskyldighet utanför culparegeln på grund av ett arbetes farliga beskaffenhet. Denna åskådning har tidigare framlyst i ett votum i ett känt rättsfall (NJA 1927 s. 72).
    NJA 1939 s. 634. Ägare av kvarnanläggning förpliktades att till grannfastighets ägare utgiva viss ersättning för obehag, som åstadkommits genom driften av en i kvarnen inmonterad dieselmotor. (Jfr Regeringsrättens årsbok 1934 S 29.) Samtidigt avslogs emellertid kärandens yrkande om ersättning jämväl för tid efter det viss förstärkning av motorns fundament vidtagits (se Regeringsrättens årsbok 1936 S 411). Vad angick ersättning för obehag genom vibrationer i hus å grannfastighet, motiverades detta bl. a. med att vibrationer av liknande slag uppstodo

302 FRITJOF LEJMAN.jämväl när lastbilar fördes förbi. Kärandens yrkande om skadestånd för sättningar i huset ogillades; i detta avseende framhölls, att husets grundförhållanden och byggnadssätt medverkat härtill.
    NJA 1936 s. 560. Vid osedvanligt starkt flöde i ett vattendrag blev till följd av vattnets inverkan en väg i närheten av en damm skadad genom ras. Då rasets omfattning väl i viss mån ökats på grund av dammägarens underlåtenhet att iakttaga givna föreskrifter om dammens skötsel men å andra sidan ras skulle ha inträffat även om sådan underlåtenhet ej förelegat, ansågs dammägaren icke pliktig att ersätta skadan i vidare mån än som motsvarade nämnda ökning.
    Skada, orsakad av djur. NJA 1937 s. 196. Under en naltlig truppövning i närheten av allmän väg blevo några truppförbandet tillhöriga hästar skrämda, sleto sig från sina vårdare och skenade upp på vägen, där en av dem sammanstötte med en bil. HD utdömde här skadestånd, under motivering att kronan med hänsyn till den fara, som vid dylika fälttjänstövningar förelåge för olyckor av ifrågavarande art, måste anses ansvarig för den vid tillfället uppkomna skadan. Hovrätten hade här grundat skadeståndsskyldighet uteslutande på det förhållandet, att erforderliga försiktighetsåtgärder till förhindrande av att hästarna kommit lösa, icke blivit vidtagna. — HD har tydligen i detta rättsfall — liksom i det förut berörda fallet angående skada i följd av sprängningsarbete för tunnelbygge — accepterat en skadeståndsskyldighet på grund av farlig verksamhet utanför culparegeln. En sådan ståndpunkt torde vara i högsta grad motiverad, då det gäller skador på grund av militär verksamhet; dylik utövas ju för övrigt av staten ensam, vilket ju även minskar betänkligheterna mot ifrågavarande skadeståndsskyldighet. (Jfr NJA 1928 s. 316 och Sandström, Skadeståndsskyldighet på grund av farlig verksamhet i Forh. ved det 16:de nordiske juristmøte Bil. II, s. 61.)
    NJA 1938 s. 196. Ett par hästar, spända för en vagn, hade å en landsväg blivit skrämda i sken, när en presenning över lasten på enå landsvägen stillastående bil fladdrat till. Hästarna hade sprungit moten på vägen gående person och skadat denne till döds. Hans änka förde skadeståndstalan under åberopande av att den ena hästen varit skygg och följaktligen farlig för trafiksäkerheten å en landsväg samt att körsvennen varit psykiskt efterbliven och följaktligen olämplig för sin syssla. HD fann emellertid dessa förhållanden ej styrkta och betraktade skadan såsom tillkommen genom olyckshändelse. I följd härav ogillades skadeståndstalan. De lägre instanserna hade bifallit med stöd av culparegeln. — Rättsfallet utgör ett belägg för att skadeståndsskyldighet på grund av farlig verksamhet endast statueras inom snäva gränser.
    Åtskilliga rättsfall behandla frågan om skada, gjord av hund, mende flesta av dem hava ej kommit under HD:s prövning. I NJA 1939 s. 601 har hundägare ålagts att ersätta skada, som hunden tillfogat hans hembiträde genom bett. Domen motiverades emellertid med att hunden redan tidigare visat sig ondsint och att hundägaren underlåtit

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 303vidtaga nödiga åtgärder till förhindrande av att hunden skadade människor. Underrätten hade utan denna motivering utdömt skadestånd. —HD:s dom torde alltså innebära, att culpa i dylika fall utgör förutsättning för skadestånd. — Jfr SvJT 1936 rf s. 6, där samma ståndpunkt hävdades av de flesta ledamöterna i Hovrätten, men icke av dem, som blevo bestämmande för dess dom, och SvJT 1938 rf s. 65 under II, där emellertid skadestånd utdömdes, trots att hunden icke ansågs okynnes. — Se vidare det under I å sistnämnda sida refererade rättsfallet, där skadestånd utdömdes för underlåtenhet att taga vård om en hund i ett fall, då hunden av glömska lämnats kvar bunden utanför en affärslokal och hoppat upp och bitit förbipasserande person, ävensom Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1940 s. 237.
    I fråga om skada, som hund orsakat å hemdjur, har i rättsfallet SvJT 1940 rf s. 59 hundägare jämlikt andra stycket i lagen d. 9 juni 1893 angående ändring i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken förklarats skyldig att oberoende av vållande ersätta skada, som hund åstadkommit genom att ha jagat en på bete utsläppt häst, så att hästen efter att ha störtat mot ett stängsel dött av inre förblödning. Talan mot den person, som vid tillfället åtföljde hunden, ogillades.
    I rättsfallet SvJT 1940 rf s. 63 har vidare en skadeståndstalan mot ägaren till en ko ogillats, enär dennes vårdnadsplikt icke ansågs åsidosatt. Kon hade kommit upp på en allmän väg alldeles framför enbil, med påföljd att bilen, som måst inbromsas, sladdat och vält.
    I rättsfallet SvJT 1937 rf s. 56 har ägare av bin förpliktats utgiva ersättning för hundar, vilka dödats av bistygn, enär han icke förfarit med erforderlig försiktighet vid skötseln av bina.
    Skada i följd av järnvägsdrift. NJA 1936 s. 12. En sammanstötning mellan ett järnvägståg och en bil ägde rum vid en järnvägsövergång, som icke kunde betraktas såsom allmänneligen befaren och vid vilken följaktligen enligt gällande föreskrifter icke särskilda säkerhetsanordningar, d. v. s. bommar, ringklockor eller ljussignaler, behövt anbringas. Järnvägsförvaltningen ansågs likväl vållande, enär den med hänsyn till trafikens omfattning och ogynnsamma sikt- och lutningsförhållanden bort vidtaga nödiga åtgärder till förringande av faran, såsom röjning av skymmande träd och buskar eller eventuellt lystringssignals avgivande från annalkande tåg. Se även NJA 1936 s. 373 (samma utgång) och 1939 s. 145 (annan utgång, enär lystringssignal här avgivits från tåget och järnvägsförvaltningen gjort framställning hos markägaren om borttagande av skymmande vegetation).
    NJA 1936 s. 123. En sammanstötning mellan ett järnvägståg och en bil inträffade vid en järnvägsövergång, varest å ömse sidor om järnvägen ringklockor funnos uppsatta, som ringde då tåg nalkades. Vid olyckstillfället hade båda klockorna varit i olag, troligen på grund av frostbildning. 21/2 timmar tidigare hade de inspekterats av en banvakt. De hade då fungerat utan anmärkning. Vållande till kollisionen ansågs icke ligga järnvägsförvaltningen eller dess betjäning till last varför skadeståndstalan ogillades.

304 FRITJOF LEJMAN.    NJA 1937 s. 569. Två olika rättsfall hava här redovisats, i vilka motorfordon fastnat i övergång mellan väg och järnväg på grund av övergångens dåliga skick och påkörts av tåg. I det under I refererade målet utgjordes vägen av en vanlig ägoväg, medan i det under II refererade målet vägen var allmänneligen befaren och försedd med en av järnvägsförvaltningen utförd plankbeläggning. Också ogillades skadeståndstalan mot järnvägsstyrelsen i det förra fallet men bifölls i det senare.
    NJA 1937 s. 143. Sammanstötning ägde rum mellan järnvägståg och bil vid en vägövergång, försedd med grindar, vilka till följd av försummelse av en järnvägsfunktionär ej blivit stängda, när tåget —ett extratåg — skulle passera. Då bilföraren urakt låtit att innan hankörde in på järnvägsbanan ägna uppmärksamhet åt möjligen kommande tåg, ansågs han hava genom eget vållande till 1/4 medverkat till olyckan. Anmärkas må, att bilföraren vid passerandet av järnvägslinjen haft dålig sikt på ett avstånd av 40—10 m. från järnvägen dels på grund av landsvägens ganska branta stigning och dels på grund av solens ställning vid olyckstillfället.
    I fråga om eldskada genom gnistor från lokomotiv, varom förmäles i 5 § lagen d. 12 mars 1886 ang. ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, märkas trenne rättsfall: I NJA 1937 s. 141 och 1939 s. 665 invändes mot anspråk på ersättning för dylik skada, att vid järnvägens anläggande fastighetens dåvarande ägare erhållit gottgörelse icke endast för den mark, som tagits i anspråk av järnvägen, utan även för bl. a. den eldfara, som kunde uppkomma till följd av järnvägens drift. I det förra rättsfallet hade dåvarande ägaren avhänt sig marken genom en köpeavhandling, vari fanns inryckt, att köpeskillingen innefattade ersättning »för hittills eller framdeles vållad skada». Invändningen ansågs emellertid ej styrkt. I det senare rättsfallet återansågs invändningen styrkt genom bestämmelser i de protokoll, som förts vid expropriationen av mark för järnvägen. I rättsfallet NJA 1937 s. 177 har anspråk på ersättning för här avsedd skada med tillämpning av tredje stycket i ovannämnda stadgande ogillats, enär elden kommit lös i torrt och lättantändligt torvavfall, som kvarlegat från torvupptagning på kortare avstånd än 30 m. från närmaste järnvägsspår.
    Vid tillämpning av 6 § andra stycket nyssnämnda lag har i rättsfallet NJA 1939 s. 30 fråga uppstått, om skada kunde anses ha drabbat hästar »under betesgång». Hästarna i fråga hade släppts på bete på ett område, som ej gränsade till järnvägen, men sedan kommit ut på en väg genom att en grind lämnats öppen. De hade sedermera tydligen följt vägen fram till järnvägen och hoppat över stängslet till banvallen. Det ifrågavarande spörsmålet besvarades jakande och skadestånd utdömdes.
    Skada i följd av automobiltrafik. NJA 1936 s. 357. En motorcykeltävling hade anordnats å en sluten bana, fridlyst för annan trafik (å Onsalahalvön i Halland). Vederbörande länsstyrelse hade

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 305utfärdat föreskrifter för tävlingen, innefattande bl. a. att åskådare icke finge uppehålla sig närmare tävlingsbanan än 30 m. Vid tävlingen kolliderade två tävlingsdeltagare, varvid den enes motorcykel rusade in bland åskådarna med påföljd att två personer dödades och två skadades. I HD prövades dels ansvars- och skadeståndstalan mot landsfiskalen i distriktet såsom ansvarig för ordningens upprätthållande vid tävlingen, dels skadeståndstalan mot de nämnda två tävlingsdeltagarna. I målet uppkommen fråga, om lagen d. 30 juni 1916 ang. ansvarighet i följd av automobiltrafik vore tillämplig å tävlingen, besvarades jakande. Landsfiskalen fälldes till ansvar för tjänstefel för det han icke vidtagit de anstalter, som på honom ankommit för att åvägabringa en effektiv avspärrning av erforderligt markområde intill tävlingsbanan. Däremot ogillades skadeståndstalan mot honom under motivering att de åskådare, bland vilka de skadade befunnit sig, flera gånger av polismän handgripligen förts bort från vägkanten och anmanats intaga mera skyddad plats, varför »vid jämförelse mellan den skuld, som åvilade de skadade å ena sidan och landsfiskalen å andra sidan, de uppkomna skadorna vore i så övervägande grad självförvållade, att någon ersättningsskyldighet icke borde åläggas den sistnämnde». Den ene av tävlingsdeltagarna förpliktades att på grund av vållande utgiva skadestånd, vilket dock med hänsyn till de skadades medvållande begränsades till 1/4 av skadan.
    I fråga om skadads eget vållande märkas vidare rättsfallen i NJ1937 s. 367 och 1940 s. 123, i vilka skada, som drabbat cyklist vid kollision med automobil, har ansetts i så övervägande grad självförvållad, att vid jämförelse mellan bilförarens skuld och cyklistens skuldersättningsskyldighet icke borde åläggas bilföraren. I båda fallen hade den skadade vid olyckstillfället girat rätt över vägen, medan bilföraren endast kunnat läggas till last, i förra fallet att han underlåtit att avgiva ljudsignal och i senare fallet att han sökt företaga omkörning vid en avtagsväg.
    Å andra sidan har i rättsfallet NJA 1936 s. 215 fotgängare, som genom eget vållande påkörts av bil, förd av annan än ägaren — då omständigheterna ej utvisade, att bilföraren vore fri från vållande — ansetts icke vara skyldig att med mer än ett jämkat belopp ersätta uppkommen skada å bilen. Fotgängaren hade vid olyckstillfället varit drucken och raglat ut mot vägens mitt. — I rättsfallet fastslås följaktligen beträffande fördelning av skada, uppkommen genom samverkan mellan bil och annan vägtrafikant, en annan princip än den, som enligt 5 § automobilansvarighetslagen gäller för fördelning av skada, uppkommen genom samverkan mellan två eller flera automobiler. (Jfr STENBECKSvJT 1934 s. 281.)
    NJA 1938 s. 295. En person hade tagit plats å flaket till en lastbil, å vilken de för personbefordran vidtagna anordningarna varit ytterst bristfälliga och icke av vederbörande besiktningsman jämlikt föreskrift i gällande motorfordonsförordning godkända. Han hade till följd av de bristfälliga anordningarna fallit av bilen och dödats. Frågan huruvida

20—427004. Svensk Juristtidning 1942.

306 FRITJOF LEJMAN.han genom att taga plats å flaket genom eget vållande medverkat till skadan, besvarades nekande. (Jfr SvJT 1936 rf s. 42.)
    NJA 1939 s. 206. Skadeståndstalan ogillades mot bilförare, vilken påkört och skadat en lös unghäst, som sprungit ut på landsvägen framför bilen.
    Fråga, huruvida bil blivit, såsom förutsattes för tillämpning av den numera upphävda 4 § automobilansvarighetslagen, mot ersättning tillhandahållen allmänheten, bedömdes i rättsfallen i NJA 1939 s. 41 och SvJT 1936 rf s. 42.
    I rättsfallet SvJT 1936 rf s. 43 har den, som under »övningskörning» med bil vållat trafikolycka, ansetts skyldig att svara för skadestånd, ehuru han frikänts från ansvar på grund av bestämmelse i gällande motorfordonsförordning, att vid övningskörning åtföljande person skall anses såsom förare av automobilen. Jfr också NJA 1940 s.719, vari person, som 11 år tidigare erhållit körkort och avsett att öka sin färdighet i bilkörning genom övningskörning, dömts till ansvar för vållande till olyckshändelse och förpliktats utgiva skadestånd.
    NJA 1938 s. 408. Skada ansågs vara uppkommen »i följd av automobiltrafik» och automobilansvarighetslagen följaktligen tillämplig i ett fall, då en bil av sin förare införts till en bensinstation och vid påfyllning av bensin, som föraren där verkställt, fattat eld med påföljd att bensinstationen brandskadats. — Fallet bör ju särskilt observeras med hänsyn till nuvarande gengasdrift.
    Nyssnämnda lag har i SvJT 1936 rf s. 26 ansetts tillämplig å velociped med hjälpmotor.
    NJA 1939 s. 662. Preskription av skadeståndstalan enligt 9 § automobilansvarighetslagen ansågs icke böra beaktas av domstol ex officio.
    Skada i följd av luftfart. NJA 1937 s. 624. Då sammanstötning mellan motorfartyg och flygplan, fört av annan än ägaren, föranletts av vållande å ömse sidor, har jämlikt grunderna för 1 § lagen 1922 ang. ansvarighet för skada i följd av lufttrafik ersättning för skada å flygplanet tillerkänts dess ägare med allenast ett jämkat belopp. — Ägare av luftfartyg har följaktligen i fråga om skada, som uppkommit genom samverkan med annan trafikant, fått vidkännas jämkning på grund av förares vållande, likaväl som bilägare ansetts böra göra det i fråga om dylik skada. (Jfr f. ö. NJA 1933 s. 403 angående sammanstötning mellan bil och järnvägståg.)
    Skada i följd av bristfälliga anordningar. Under denna rubrik redovisas fall, där skadan främst kan anses ha sin grund i ett med risk förbundet tillstånd och sålunda åtminstone icke omedelbart kan sättas i samband med en persons handling eller underlåtenhet vid visst tillfälle. Rättsfall rörande arbetsgivares ansvar för olycksfall i arbete redovisas dock under särskild rubrik nedan. Inom förevarande grupp må först anmärkas sådana rättsfall, som avsett anordningar, vidtagna med hänsyn till väg- eller gatutrafik och i vilka följaktligen den för vägens eller gatans ändamålsenliga skick ansvarige stått som svarande.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 307    I NJA 1937 s. 608 har Aktiebolaget Stockholms spårvägar ålagts utgiva skadestånd till cyklist, som kört omkull på grund av en dåligt underhållen vägbana (nedsjunkna gatustenar) invid en spårvägsräls. Cyklisten ansågs dock till 1/3 medvållande, enär han känt till förhållandena på olycksplatsen. I NJA 1939 s. 478 ålades Göteborgs stad såsom anordnare av vissa vägarbeten skadestånd på grund av missledande anordnande av varningslyktor vid arbetsplatsen, och i NJA 1940 s. 166 dömdes vägdistrikt att betala skadestånd med anledning av ett dåligt underhållet broräcke. I NJA 1940 s. 510 ålades — med 3 röster mot 3 — vägdistrikt att utgiva till 2/3 jämkat skadestånd till omnibusägare, vars omnibus fastnat i vägport, under motivering att erforderligt varningsmärke saknats vid vägporten. I samtliga nu nämnda fall har jämväl åberopats, att olyckstillbud tidigare, enligt vad försvaranden måste varit känt, inträffat å olycksplatsen. Jfr Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1939 s. 187 samt 1940 s. 247 och s. 256.
    Däremot har skadeståndstalan ogillats i NJA 1939 s. 333 mot Ronneby stad, som underlåtit vidtaga åtgärder till förebyggande av att bilar guppat vid passerandet av en 3—8 m. djup, sluttande rännsten vid utfarten till en parkeringsplats å ett salutorg, i NJA 1940 s. 310 mot Filipstads stad, som påståtts hava försummat vägunderhåll i en vägkorsning, i NJA 1940 s. 318 mot vägdistrikt, som underlåtit uppsätta skyddsräcke utmed en i det närmaste rak väg med 6.2 m. bred, jämn och grusad vägbana, vilken dock låg 3.7 m. högre än angränsande åker, samt i NJA 1940 s. 617 mot vägdistrikt, som underlåtit uppsätta varningsmärken och skyddsvärn å en väg, som endast tillfälligtvis —till följd av en naturkatastrof å den eljest begagnade vägen — användes för s. k. genomgångstrafik. Jfr även Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1940 s. 265.
    I fråga om skada, som tillfogats fotgängare genom halkning å isbelagd gångbana, har fotgängares skadeståndstalan ogillats i tre särskilda rättsfall, nämligen NJA 1937 s. 611 (mot Malmö stad) samt NJA 1940 s. 568 under I (mot Vetlanda stad) och under II (mot Nässjö stad). Såsom skäl för ogillande har i dessa fall anförts, att olycksfallet inträffat så kort tid efter det snöfall eller dimregn, som orsakat isbeläggningen, att staden med hänsyn härtill — och i två av fallen dessutom med hänsyn till svårigheter att anskaffa arbetskraft för sandning — icke kunde anses ha åsidosatt sina skyldigheter i fråga om sandning av gångbanan. Likaså har gatutrafikants yrkande i NJA 1937 s. 613 att av vicevärd för ett hus i Stockholm utbekomma ersättning för skada, som åsamkats genom en nedrasande snömassa från ett tak, ogillats. Motiveringen härför var, att vice värden med hänsyn till takets beskaffenhet och den jämförelsevis ringa mängd snö, som enligt vittnens utsagor fanns å taket, icke kunde haft anledning befara skada genom snöras. Jfr Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1940 s. 259. Däremot har i rättsfallet NJA 1940 s. 573 tomtägare i Motala, där skyldigheten att renhålla gata åvilar tomtägarna,

308 FRITJOF LEJMAN.ansetts vållande till sammanstötning mellan bil och cykel på grund av uraktlåtenhet att bortskaffa för trafiken hinderlig is i körbana. Se vidare SvJT 1939 rf s. 76, där skadeståndstalan mot en fastighetsägare på grund av underlåtenhet att sanda en gångväg över en gårdsplan bifölls. Se även Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling1939 s. 175 och 1940 s. 230 o. 235.
    Bland övriga rättsfall, där skadeståndsskyldighet på grund av bristfällig anordning varit under bedömande, må följande här anmärkas:
    NJA 1936 s. 38. En arbetare var sysselsatt med arbete i ett s. k. franskt fönster 2 tr. upp i en fastighet i Stockholm. Då han därunder lutade sig mot ett vid fönstret anbragt skyddsräcke av järn, lossnade detta till följd av uppkomna bristfälligheter i fästanordningen, och han föll ned på gatan. Skadeståndstalan mot fastighetsägaren ogillades enär utredningen i målet icke föranledde till antagande, att bristfälligheter varit för denne kända eller bort kunna vid tillsyn av sedvanlig omfattning upptäckas. En ledamot av HD var dock skiljaktig och ville bifalla arbetarens talan under motivering att berörda bristfälligheter varit för handen en längre tid och att vid tillbörlig eftersyn å fastigheten de uppkomna felen skulle hava uppdagats.
    NJA 1936 s. 326. Vid ombordstigande å en odäckad motorbåt, med vilken — utan erforderligt certifikat — drevs passagerartrafik å en insjö, föll en person och skadade sig. Personen ifråga hade begagnat sig av en 2-stegs trappa midskepps i båten. Skadeståndsanspråk motdrivarna av trafiken för vållande till olycksfallet genom underlåtenhet att hava trappan försedd med räcke ogillades. Jfr 5 a § sjölagen.
    NJA 1937 s. 457. Sedan — i två särskilda fall (I och II) — lantbrukare låtit upplägga stack intill elektrisk högspännningsledning, hade i det ena fallet två gossar, som klättrat upp på stacken, och i det andra fallet en arbetare under sysslande med stackningen ljutit döden i följd av kontakt med ledningen. Skadeståndstalan ogillades i båda fallen med hänsyn till omständigheterna. Härvidlag var att märka, att i förra fallet olyckshändelsen närmast förorsakats därav att gossarna dragit upp en järntråd ur stacken, varefter denna råkat komma i beröring med ledningen, och att i senare fallet lantbrukaren haft grundad anledning antaga, att betryggande åtgärder för strömmens brytande blivit vidtagna.
    NJA 1938 s. 514. Skadeståndstalan mot husägare av en person, som vid besök i en av husets lägenheter råkat falla nedför den till lägenheten ledande trappan och skada sig, ogillades, enär det icke ådagalagts, att husägaren varit vållande till olycksfallet. Beträffande fakta i målet må anmärkas, att olyckshändelsen skett, när den skadade fattat tag i lägenhetens dörr, som häftigt sprungit upp, att trappuppgången var inbyggd i ett trapphus, som tillkommit vid en ombyggnad av huset, att dörren till lägenheten anbragts i omedelbar anslutning till trappan utan något mellanliggande plan, och att ombyggnaden utan anmärkning avsynats av vederbörande byggnadsnämnd, medan däremot ritningarna till ombyggnaden icke syntes ha upptagit ifrågavaran-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 309de dörr. Jfr Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1940 s. 100 o. 130 (det senare rörde fastighetsägares ansvar för att strömbrytare i trappa ej fungerat).
    NJA 1940 s. 550. Medan en kund behandlades i en frisérsalong, lossnade en i väggen framför kundens plats fastsatt tung marmorskiva, varvid denna föll ned och skadade kundens ena knä. Olyckshändelsen förorsakades därav, att den ena av de två konsoler, som i väggen fasthöllo marmorskivan, lossnade. Skadeståndstalan mot frisérsalongens innehavare ogillades. Två ledamöter av HD voro emellertid här skiljaktiga och ansågo innehavaren vållande, främst emedan marmorskivan, efter vad det syntes dem böra antagas, uppsatts av icke yrkeskunnig person. — Jfr Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1940 s. 241. (Hyresvärds ansvar för takkrok, som uppehåller ljuskrona.)
    NJA 1940 s. 598. En 14-årig gosse skadades då han — av okynne —sökte stanna den av farten roterande remskivan å ett tröskverk, vars motor frånslagits. Skadeståndsanspråk mot tröskverkets ägare, grundat därå att en vid remskivan tidigare befintlig skyddsanordning blivit av honom avlägsnad, ogillades.
    Att döma av de genomgångna rättsfallen under förevarande rubrik synes HD följaktligen endast i ett mycket begränsat antal fall ha bifallit en skadeståndstalan av här avsedd beskaffenhet. I varje fall tyda rättsfallen angående fastighets bristfälliga skyddsräcke och frisérsalongs lossnade marmorskiva på en för den skadelidande tämligen sträng uppfattning. (Jfr STRAHL i Festskrift för Marks von Würtemberg s. 588.)
    Ansvar för annans handlingar (i fall, som ej ovan anmärkts, och med undantag av rättsfall rörande olycksfall i arbete):
    NJA 1936 s. 141. Skadeståndstalan väcktes i två särskilda mål (Ioch II) mot kronan, därför att fartygs grundstötning skulle vållats av att sjömärke — prick — blivit av lotsverkets personal felaktigt utsatt, med påföljd att fartygets befälhavare missletts i fråga om farledens rätta sträckning. I målet, refererat under I, fastslogs av 4 ledamöter mot 2, att kronan, som genom lotsverket ombesörjer säkerhetsanstalterna för sjöfarten, måste anses pliktig ersätta skada, som för sjöfarande uppstode till följd därav att sjömärke blivit på lotsverkets föranstaltande utsatt på sådant sätt, att det gåve oriktig anvisning omrätta farleden. Käromålet bifölls. Målet under II fick annan utgång, men detta berodde på att fel från lotsverkets sida här icke ansågs styrkt. — Att kronan här i princip förklarades ansvarig, torde följaktligen ha sin grund i att kronan ansågs befinna sig i ett åtminstone quasiobligatoriskt förhållande till sjöfarande, såvitt anginge utsättande av sjömärken.
    NJA 1936 s. 287. En arbetare vid ett vägbygge, som bedrevs av statens arbetslöshetskommission, gjorde sig skyldig till försummelse vid vård av sprängämnen genom underlåtenhet att hålla en sprängämneslåda låst, med påföljd att sprängämnen åtkommits av minderåriga poj-

310 FRITJOF LEJMAN.kar, som skadats vid explosion. Skadeståndstalan mot arbetsledaren vid ifrågavarande vägarbeten ogillades, enär det icke styrkts, att denne brustit i förpliktelse, som ålegat honom i fråga om vården av sprängämnen.
    NJA 1936 s. 471. En bank yrkade åläggande för kronan och Hälsingborgs stad att gälda ersättning för skada, som banken skulle hava lidit därigenom att den av ett felaktigt taxeringsbevis föranletts att giva inteckningslån beträffande en fastighet i staden till vida högre belopp än fastighetens rätta taxeringsvärde. Fastigheten hade vid taxeringen förväxlats med annan fastighet. Talan ogillades, enär den felaktighet, som begåtts av taxeringsnämnden eller till dess förfogande stående tjänsteman, icke lagligen kunde medföra skyldighet för vare sig kronan eller staden att ersätta ifrågavarande skada.
    NJA 1937 s. 629. Ett fartyg skadades vid grundstötning, som under lotsning av fartyget vållats genom försummelse av lotsen. Skadeståndstalan mot kronan bifölls av Hovrätten men ogillades i HD, enär »den omständigheten, att lotsen varit vållande till grundstötningen, icke i och för sig medförde, att kronan vore ansvarig för ifrågavarande skada». — Hovrätten hade här utgått från en kronans garantiplikt, när det gällde lotsning, liksom f. övr. HD:s majoritet, när det gällde utsättande av sjömärken, i nyss refererade mål. Samma uppfattning accepterades alltså icke beträffande lotsning. Jfr särskilt votum av en ledamot i HD.
    NJA 1938 s. 22. Å ett av landsting drivet sjukhus blev en där icke intagen patient skadad vid behandling å röntgenavdelningens poliklinik genom att en röntgenordination av poliklinikens föreståndare — en läkare — felaktigt verkställdes av dess personal. Talan mot landstinget bifölls, enär landstinget ansågs ansvarigt för skada, som uppkommit genom fel eller försummelse av personalen vid röntgenavdelningen. Däremot ogillades käromålet mot läkaren, enär denne icke vore ansvarig för personalens åtgärder och icke heller förfarit felaktigt genom underlåtenhet att övervaka behandlingen. — Även i detta fall torde talans bifallande ha haft sin grund i ett antaget kontraktsförhållande mellan landstinget och patienten.
    Till slut må i detta sammanhang anmärkas rättsfallet NJA 1939 s. 196, där HD:s ståndpunkt till frågan om arbetsgivares ansvar förarbetares culpa mera klart belyses: Vid ett rörledningsarbete, som utfördes i en fastighet efter avtal mellan en rörledningsentreprenör och fastighetsägaren, inträffade till följd av att en sticksåg och en plåthylsa genom någon arbetares försummelse kvarglömts i ett rör, en översvämning, som skadade en hyresgästs klädeslager. Skadeståndstalan, som hyresgästen anhängiggjorde mot entreprenören — ett bolag— ogillades. Såsom motivering härför angavs, att avtalet mellan bolaget och fastighetsägaren icke medförde förpliktelse för bolaget att i förhållande till hyresgästen svara för skada genom försummelse av bolagets arbetare, samt att det icke visats, att bolaget eller hos detta anställd arbetsledare genom försummelse beträffande arbetenas anord-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 311nande eller tillsyn över dem vållat skadan. — I rättsfallet har följaktligen givits ett tämligen klart uttalande av att en arbetsledares culpa är att jämställa med arbetsgivarens egen culpa, men att rent arbetsgivaransvar för underordnads culpa icke kan accepteras. (Jfr ALEXANDERSON i Nordiska Juriststämmans förhandlingar 1926 s. 41 ff.)
    Ansvar för olycksfall i arbete. I åtskilliga rättsfall har arbetsledare dömts utgiva skadestånd vid arbetares olycksfall i arbete. Så har skett i NJA 1936 s. 574 (för bristfälligt konstruerad färgbehållare, som söndersprängts), i NJA 1939 s. 311 (för olämpligt tillvägagångssätt vid rivning av en byggnad, vilket åstadkom, att ett för arbetare avsett skyddstak störtade ned), i NJA 1939 s. 609 (för otillfredsställande byggnadsställning och s. k. bärplankor av dåligt material), i NJA 1940 s. 270 (för oförsiktig användning av en till ett lyftblock hörande kätting med en länk, vari fanns en djupgående spricka), ävensom i SvJT 1939 rf s. 58 (för 16-årig arbetares hållande till tröttande övertidsarbete, som ansågs ha medverkat till olycksfallet). — I det först omnämnda målet ansågo tre ledamöter av HD, att vid utdömande av gottgörelse för sveda och värk, sjukdom och lyte hänsyn borde tagas till graden av arbetsledarens vållande.
    I rättsfallet NJA 1936 s. 667 ansågs kronan skyldig att utgiva skadestånd jämlikt 6 kap. strafflagen med anledning av att två flygfurirer omkommit, då ett militärflygplan — under användning vid ett för särskilt ändamål organiserat detachement inom en av flygkårerna —störtat till följd av felmanövrering av föraren — en fanjunkare, somtillika var chef för detachementet. I motiveringen betonades särskilt, att flygföraren intagit förmansställning. — Avgörandet utgör följaktligen en tillämpning av den princip, som kommit till uttryck i det ovan refererade rättsfallet i NJA 1939 s. 196.
    Däremot ogillades — i överensstämmelse med nyssnämnda princip— i rättsfallet NJA 1938 s. 575 talan mot kronan, då en lotslärling under tjänsteresa i en lotsbåt skadats av skott från ett i båten medfört, båtens befälhavare tillhörigt jaktgevär. Skottet hade brunnit av, när lotslärlingen fattat tag i geväret, som legat på ett sittbräde i båten. Han hade icke haft reda på att det varit laddat. I domen framhölls, att olycksfallet med hänsyn till omständigheterna icke kunde anses ha vållats av vårdslöshet eller försummelse i tjänsten från befälets i lotsbåten sida.
    I NJA 1939 s. 356 ålades ett bolag såsom huvudentreprenör för ett brobygge skadestånd med anledning av att en arbetare hos ett annat bolag, vilket såsom underentreprenör åtagit sig utföra brons järnkonstruktion, dödats. Olycksfallet hade inträffat, när en av underentreprenören utförd ställningsbro rasat på grund av underhaltig beskaffenhet hos de s. k. pålok, som uppburo denna. Dessa s. k. pålok hade emellertid uppförts av huvudentreprenören. Domen motiverades med att dennes på platsen varande arbetsledning brustit i sin skyldighet att tillse, att pålokens bärkraft vore betryggande.
    Slutligen har i NJA 1940 s. 673 en veterinär ålagts skadestånd för

312 FRITJOF LEJMAN.olämpliga anordningar vid en kreatursoperation, varvid en person, som gick veterinären till handa, råkade falla omkull och ådraga sig kroppsskada.
    Skada genom tjänstefel o. dyl. NJA 1936 s. 688. En posttjänsteman hade underlåtit att avisera ett rekommenderat brev till en lantbrukare med anmaning att inlämna en häst till militärmyndighet. Underlåtenheten hade medfört, att en annan häst måst inlegas med extra kostnad för kronan. Posttjänstemannen ansågs icke skyldig gottgöra den skada, för vilken i målet fordrats ersättning.
    Likaså har talan ogillats i NJA 1939 s. 216 mot rättens ombudsman i konkurs, som medverkat till slututdelning i konkursen, innan Kammarrättens utslag i ett skattemål vunnit laga kraft, men av omständigheterna haft anledning tro, att utslaget icke skulle överklagas.
    I NJA 1940 s. 606 har skadeståndstalan mot förrättningsman för växelprotester, vilken felaktigt upptagit en protest — med påföljd att krav mot växelutställaren i växelmål måst ogillas — bifallits, i vad den avsåge växelinnehavarens utgifter med anledning av växelmålet, men däremot icke, i vad den avsåge utbekommande av växelbeloppet.— Växelrättens förlust ansågs icke innebära sådan skada, att svaranden kunde förpliktas utgiva växelsumman, eftersom möjligheten att väcka talan i vanlig rättegångsväg kvarstod.
    I SvJT 1936 rf s. 17 ogillades vidare hyresvärds skadeståndstalan mot notarius publicus, som till hyresgäst återlämnat av denne deponerat hyresbelopp. Såsom skäl angavs, att hyresgästen icke avsagt sig rätt att återkalla depositionen.
    I NJA 1939 s. 501 ansågs ordföranden i en fattigvårdsstyrelse genom underlåtenhet att vidtaga anstalter för beredande av vård åt en sinnesslö kvinna ha ådragit sig skyldighet att ersätta skada, som kvinnan åstadkommit genom mordbrand.
    Under denna grupp av rättsfall må vidare anmärkas rättsfallet NJA 1937 s. 587. Ett bensinbolag med omfattande rörelse, i vilken utbetalningar verkställdes medelst bankcheck, hade anförtrott checkblanketter åt sin huvudbokförare och kassör, som genom förfalskning av firmatecknarnas namn utfått pengar på check i bank och förskingrat dem. Bolaget ansågs med hänsyn till kassörens ställning och rörelsens omfattning icke ha åsidosatt skälig aktsamhet i fråga om blanketternas förvaring. Anmärkas må, att bolaget vid checkbokens utfående förbundit sig att väl förvara blanketterna. Se jämväl NJA 1939 s. 360, där skadeståndsansvar ålagts personer, som bevittnat namnteckning på skuldebrev utan att förvissa sig om dess äkthet.
    Slutligen må i detta sammanhang anmärkas tvenne rättsfall angående gränsen mellan våda och vållande, nämligen NJA 1940 s. 226 I och II, i vilka båda fall talan förts om ersättning för kroppsskada — bestående i förlust av synen å ena ögat — som av minderårig under lek tillskyndats annan minderårig. I det ena målet, vari skadan åsamkats genom kastande av en fyrkantig pappskiva, ogillades talan, medan i det andra, vari skadan åsamkats genom en pil

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 313från ett s. k. luftgevär, talan bifölls. Dessutom förtjäna två rättsfall angående skadegörande handlings rättsstridighet att omnämnas. Ägare av kaningård ansågs i NJA 1937 s. 94 berättigad döda nattetid inom gården anträffad hund. Att märka är vidare SvJT 1939 rf. s. 66, där en person ålagts skadestånd för att han kastat sten mot en hund i syfte att skrämma bort honom från en 8-årig gosse. Svaranden ansågs ha kunnat begagna sig av andra medel än stenkastning.
    Regressrätt. I det betydelsefulla plenimålet NJA 1937 s. 264 har HD med stor majoritet (24 röster mot 2) brutit med den äldre uppfattningen, att en av flera personer, som solidariskt svara för skada på grund av brottslig gärning, icke skulle äga regressrätt mot de övriga för belopp, som han nödgats utgiva. (Jfr NJA 1918 s. 139.) I plenimålet ansåg majoriteten de solidariskt ansvariga sinsemellan böra tagadel i ersättning, som de dömts att utgiva för dylik skada, jämte rättegångskostnad, efter ty med avseende å omständigheterna kunde vara skäligt. Några justitieråd bland de nämnda 24 betonade, att ansvarigheten in dubio borde bestämmas efter huvudtalet; de tillämpade också i målet denna metod och stannade följaktligen i annat slut än de övriga.
    Skadestånds beräkning. Egendomsskada. NJA 1936 s. 693. En bil, som skadats vid en kollision, reparerades för en kostnad, som väsentligen översteg skillnaden mellan dess värde före kollisionen och skrotvärdet. Ersättning ansågs icke kunna utdömas annat än efter sistnämnda beräkningsgrund. Ägarens invändning, att bilen för honom hade ett högre bruksvärde, ogillades alltså. Däremot tillerkändes ägaren ersättning för utebliven inkomst av bilen (s. k. stilleståndsersättning) under tid, som åtgått för reparation av skadorna vid kollisionen.
    NJA 1938 s. 147. Bilägare, som på grund av medellöshet ej blivit i tillfälle att omedelbart efter en kollision reparera bilen, tillerkändes icke stilleståndsersättning för längre tid än den, som skäligen borde åtgått för reparation. Såsom motivering härför angavs emellertid, att den skadelidande ej underrättat den skadevållande eller hans försäkringsgivare om att reparation ej kunnat påbörjas.
    NJA 1939 s. 481. Stilleståndsersättning för skadad buss ansågs böra utdömas, trots att bussägaren haft reservbuss, som trätt i den skadades ställe.
    Ersättning för kroppsskada. Mistad arbetsförtjänst. NJA 1939 s. 34. Ersättning för mistad arbetsförtjänst ansågs icke böra innefatta gottgörelse för förlust av måltidspengar och nattlogiersättning, som vid arbete utom hemorten utbetalades till arbetare vid telegrafverkets linjedistrikt. Se härom HÖRSTADIUS i SvJT 1935 s. 18.
    I NJA 1939 s. 319 utdömdes ett belopp av 2,000 kr. såsom ersättning för avbrott under ett läroår i utbildning till teckningslärare.
    Arbetsgivare har i NJA 1936 s. 593 ansetts befogad inträda i den

314 FRITJOF LEJMAN.skadades rätt till ersättning för mistad arbetsförtjänst, om han till denne utbetalt lön trots dennes arbetsoförmåga.
    Ersättning för stadigvarande men. NJA 1939 s. 647. Vid bestämmande av livränta åt skadad arbetare togs ej hänsyn till att han vid rättegången åtnjöt arbetsinkomst, som t. o. m. något översteg hans inkomst före olycksfallet. Livränta ansågs följaktligen oberoende härav böra utgå efter den skadades invaliditetsgrad 55 %. Detta är ju rimligt med hänsyn till att arbetsförmågan måhända icke är densamma för framtiden som vid rättegångstillfället. Jfr HörstaDIUS i SvJT 1935 s. 31. Livräntebelopp bör emellertid jämkas med hänsyn till ålder. (Se NJA 19351 s. 87).
    Om bestämmandet av gottgörelse för sveda och värk, sjukdom och lyte i NJA 1936 s. 574 se ovan.
    I rättsfallen NJA 1938 s. 223 och NJA 1939 s. 620 utdömdes ersättning för s. k. traumatisk neuros. (Jfr HÖRSTADIUS i SvJT 1935 s. 44 ff.) Likaså bifölls i NJA 1940 s. 382 talan om skadestånd för ett omkr. ett år efter olyckstillfället inträffat benbrott, som ansågs ägasamband med ett benbrott vid nämnda tillfälle. Däremot avslogs i NJA 1939 s. 544 — på grund av bristande kausalsammanhang — havande kvinnas anspråk på ersättning för blodproppssjukdom, som tillstött efter hennes mer än 4 mån. efter olyckstillfället inträffade förlossning.
    Anhörigas skadeersättning vid dödsfall. Anspråk på ersättning för sorgkläder har i NJA 1935 s. 303 jämkats med hänsyn till klädernas bruksvärde. Halvsyskon, som varit dödsbodelägare men ej sammanbott med den döde, ha i NJA 1938 s. 595 från käntsrätt till ersättning för sorgkläder och resor till begravningen. I NJA 1936 s. 106 utdömdes ersättning för gravsättning å annan ort samt resor dit m. m., enär det ansågs att begravningskostnaderna icke ökats därigenom.
    I NJA 1935 s. 242 ogillades änkas yrkande om livränta, så länge hon levde ogift, under motivering att hon endast var 23 år gammal, att äktenskapet var barnlöst och ej bestått mer än 1 år samt att hon ägde full arbetsförmåga, men tillades henne ett engångsbelopp under tiden närmast efter mannens död. Däremot bifölls i NJA 1935 s. 392 yrkande om sådan livränta av änka, som var 41 år gammal och vars avlidne man var 40. (Jfr om principerna för livräntas utdömande HÖRSTADIUS i SvJT 1935 s. 254.)
    Slutligen må nämnas NJA 1936 s. 12, där underhållsbidrag till efterlevande minskades med hänsyn till behållningen i boet.

 

1 I detta avsnitt ha också medtagits några rättsfall från 1935 med hänsyn till den lucka i rättsfallsmaterialet, som föreligger mellan uppsatser av Hörsta DIUS i SvJT 1935 och denna framställning.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 315NYTTJANDERÄTT TILL FAST EGENDOM.

    Allmänna bestämmelser. NJA 1937 s. 44. En rätt till grustäkt hade genom exekutiv auktion å fastigheten upphört. Genom felaktiga upplysningar av en tjänsteman hos vederbörande länsstyrelse hade såväl fastighetens inropare som rättighetsinnehavaren bibringats föreställningen, att rättigheten alltjämt vore gällande och icke kunde bringas till upphörande annat än efter uppsägning tidigast till laga fardag. Sådan uppsägning företogs även av inroparen. Då han sedan sålt fastigheten utan förbehåll om rättighetens bestånd med påföljd att rättighetsinnehavaren blivit avhyst före nämnda fardag, förklarades rättighetsinnehavaren berättigad till skadestånd. — Nyttjanderättshavaren ansågs alltså genom inroparens uppsägning ha fått en rätt att kvarsitta till fardagen, vilket kan synas anmärkningsvärt. Rättsfallet giver även ett exempel på ogillande av invändning om »bristande förutsättning»; inroparen har tydligen ansetts vara närmast att taga reda på utsökningslagens regler om exekutiv auktion. Det må emellertid observeras, att inroparen av referatet att döma icke väckt den oriktiga föreställningen hos rättighetsinnehavaren, varför avgörandet förefaller strängt för inroparen.
    NJA 1938 s. 517. Erläggandet av årlig avgift för en rätt att under 49 år bryta sten å ett hemman först en månad efter förfallodagen har icke ansetts innebära sådant kontraktsbrott, att rättigheten kunde anses förverkad. — Jfr 2:36 näst sista stycket nyttjanderättslagen.
    Arrende. NJA 1937 s. 535. Då i ett arrendekontrakt arrendetiden angivits till 10 år med rätt för jordägaren eller arrendatorn att före viss dag uppsäga arrendet för »halva tiden», har en uppsägning av jordägaren, varigenom kontraktet skulle upphöra efter 5 år, ansetts utan hinder av 2:3 nyttjanderättslagen kunna äga rum. — Avtalet har alltså betraktats såsom ingånget på 5 år med möjlighet till förlängning.
    NJA 1936 s. 713. Oaktat vid en tillträdande kronojägarboställshavares tillträdessyn kostnad för rensning av vissa diken ej uppskattats, har kronan ansetts berättigad till gottgörelse för brister, som vid avträdessyn befunnits föreligga i andra avseenden, enär boställshavaren icke under sin besittningstid utfört några förbättringsarbeten å dikena.
    NJA 1938 s. 354. Då i samband med ombyte av arrendator med kort mellanrum hållits dels tillträdessyn för den tillträdande arrendatorn och dels avträdessyn för den avträdande, ansågos — sedan jordägaren klandrat synerna — bristerna i förhållande till den avträdande arrendatorn böra fastställas till samma belopp som i förhållande till den tillträdande.
    NJA 1940 s. 74. I mål om klander av avträdessyn har HD godtagit, att brister å tak uppskattades enligt den s. k. slitningsprincipen, så att arrendatorn påfördes den värdeminskning, taken med hänsyn till täckningsmaterialets varaktighet beräknades hava undergått under arrende-

316 FRITJOF LEJMAN.tiden, varemot honom gottskrevs den beräknade kostnaden för ett under samma tid nylagt tak. Detta skedde med hänsyn till att vid tillträdet dåvarande jordägaren och arrendatorn finge anses ha varit ense om denna princip, som allmänneligen tillämpades vid arrendesyner i orten.
    Hyra. NJA 1939 s. 529. Hyresgästs talan mot hyresvärd om skadestånd för dennes underlåtenhet att upplåta avtalade utrymmen och utföra vissa reparationer har ogillats, enär bindande hyresavtal icke ansågs ha kommit till stånd på den grund, att parterna ej kunde visas ha varit ense om avstående från skriftligt kontrakt.
    NJA 1938 s. 349. En kommun, som för viss tid hyrt en lägenhet till bostad åt några understödstagare, hade i behörig ordning uppsagt hyresavtalet, enär understödstagarna erhållit ordnat arbete. Understödstagarna hade emellertid efter uppsägningen kvarbott i lägenheten och, då de åter drabbats av arbetslöshet, av kommunen erhållit hyresbidrag, vilket av kommunen direkt utbetalts till hyresvärden. Med hänsyn härtill ansågs hyresavtalet jämlikt 3:5 nyttjanderättslagen (3:6 efter 1939 års lagändringar) hava förlängts på obestämd tid efter uppsägningen. — Att kommunen även efter uppsägningen borde svara för ifrågavarande hyresavtal synes klart; ett direkt tillämpande av nämnda lagstadgande till stöd härför kunde förefalla tveksamt med hänsyn till att detta stadgande vid sin tillkomst förutsattes otillämpligt, då avtal tilländagår efter uppsägning. Jfr SvJT 1940 rf s. 53, där hyresavtal — som slutits för 1 år med sedvanlig bestämmelse om förlängning på 1 år, om uppsägning ej skedde 6 månader i förväg — tilländagått efter vederbörlig uppsägning och på grund av hyresgästens kvarsittande ansågs förlängt med 6 månaders uppsägningstid.
    Angående lägenhets skick och hinder för hyresrätts utövning märkas följande rättsfall, vilka samtliga röra avtal, som ingåtts före 1939 års lagändringar i nyttjanderättslagen. I NJA 1937 s. 337 har en hyresgästs dödsbo icke ansetts berättigat att häva hyresavtalet under den tid, som det lagligen svarade för detsamma efter dödsfallet, enär åberopade brister skulle krävt omfattande reparationer och väsentligen förefunnits, då den avlidna senast lät hyreskontraktet förlängas utan att påkalla bristernas avhjälpande. I NJA 1937 s. 423 har hyresgäst ansetts berättigad häva hyresavtal på grund av att effektiva åtgärder till utrotande av ohyra (rökning med cyanväte) icke företagits. Likaså har hävningsrätt tillerkänts hyresgäst i NJA 1939 s. 57, då hyresvärden upplåtit våningen närmast ovanför till klubb, som bedrivit restaurangrörelse, och i NJA 1939 s. 213 på grund av fortsatt olämpligt uppträdande från den i huset anställde portvaktens sida. I NJA 1940 s. 199 ogillades hyresgästs yrkande om skadestånd av hyresvärd för vattens inträngande från fastighetens (till stads avloppsledning anknutna) servisledning. Lägenheten utgjordes här av en till trycker i uthyrd källarlokal. Yrkande om hyresnedsättning bifölls emellertid. Hyresgästen tillerkändes därjämte i målet skadeersättning av staden. — Den allmänna tendensen synes på detta område vara att medgiva hyresgästen rätt att

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 317åberopa brister i större omfattning än tidigare. Så t. ex. bekomma hyresgäster numera ofta rätt till hyresnedsättning etc. även för s. k. psykiskt obehag vid nyttjanderättens utövande.
    I tvenne rättsfall, NJA 1936 s. 431 och 1940 s. 98, har hyresgäst tillerkänts rätt till nedsättning i hyran oberoende därav, att han erlagt förfallna hyresbelopp utan att uttryckligen förbehålla sig rätt därtill. Hyresgästen hade dock härvid före betalningarna gjort anmärkning ombristen, och åtgärder, som hyresvärden sedermera vidtagit för dess botande, hade visat sig gagnlösa. — Avgörandena måste ses i belysning av att de fall, då rättspraxis betagit hyresgäst ifrågavarande rätt, grunda sig på ett presumerat samtycke från hyresgästens sida att icke göra gällande anspråk på grund av bristen; närhelst anledning saknas till antagande, att hyresgäst samtyckt härtill, bör han tydligen icke frånkännas denna rätt.
    Rättsfallet NJA 1936 s. 328 rör tillämpning i en klausul i ett hyreskontrakt, att hyresgästen avsäger sig rätten att kräva hyresnedsättning eller skadestånd på grund av hinder eller men i nyttjanderätten. Klausulen torde efter 1939 års lagändring i följd av bestämmelsen i 3:19 nyttjanderättslagen sakna betydelse.
    I rättsfallet SvJT 1940 rf s. 33 förklarades bestämmelse i hyreskontrakt, att förfallen hyra skulle erläggas utan invändning om genfordran, icke tillämplig efter hyrestids utgång.
    NJA 1938 s. 489. När en fastighet bytte ägare 1936 befanns det, att ett för fastigheten gällande hyresavtal — som ursprungligen ingåtts 1925 för en tid av 5 år fr.o.m. d. 1 okt. s. å. med bestämmelse om 1 års prolongering för varje gång uppsägning ej skedde 4 mån. före hyrestidens utgång — genom överenskommelse 1930 förlängts att gälla på 5 år fr.o.m. d. 1 okt. d. å. under samma villkor, utom såvitt angick prolongeringstiden, som fastställdes till 5 år i stället för 1 år. Denna överenskommelse hade antecknats å hyresgästens men däremot icke å fastighetsägarens kontraktsexemplar. Överenskommelsen ansågs av HD såsom ett nytt hyresavtal och icke såsom en ändring i det gamla hyresavtalet, varför den nye ägaren ansågs bunden därav och följaktligen betagen möjligheten att enligt 3:19 nyttjanderättslagen i dess äldre lydelse (3:28 i dess lydelse efter 1939 års lagändringar) göra avtalet gällande enligt dess ursprungliga innehåll. — Genom detta avgörande, som nog måste sägas innefatta en för ny ägare till en fastighet synnerligen sträng ståndpunkt, elimineras i hög grad det skydd, som nyssberörda stadgande avser att giva honom.
    Slutligen må anmärkas SvJT 1940 rf s. 47, vari konkursbevakning icke ansågs avbryta preskription av fordran enligt 3:29 nyttjanderättslagen i dess äldre lydelse (3:41 i dess lydelse efter 1939 års lagändringar).