Justitiematrikel 1941. Utgiven av ARTHUR GULLBERG,ERIK ALEXANDERSON och GUDMUND SILFVERSTOLPE. Sthm 1941. Hasse W. Tullberg. 644 s. Inb. kr. 28.00.

 

    Denna bok är den sjunde i ordningen av svenska justitiematriklar. Den första, som utkom 1887, var ombesörjd av HJALMAR GULLBERG, den kände statistikern, och Albert Köersners äldre bror historikern VILHELM KÔERSNER; för de tre följande, av 1902, 1914 och 1920, svarade Hj. G. ensam. Den nästa, av 1928, utgavs av SvJT genom advokaten ARTHUR GULLBERG — brorson till den 1923 avlidne Hj. G. och redan 1914 denne behjälplig — och numera bankdirektören SVEN CAVALLIN. Fullt självständigt redigerade advokaten Gullberg 1934 årsmatrikel, medan den nu föreliggande genom hans båda medarbetares nära samhörighet med SvJT erinrar till sin proveniens om 1928 års edition.
    Antalet biograferade har varit i ständig tillväxt; från begynnelsen 605 ökades det efter hand till 1934 års siffra 1,263 och har nu tagit ett jättesteg fram till 2,173. Väsentligen beror tillväxten på att nya persongrupper medtagits. Nu senast har man strävat att få med, bl. a., även de pensionerade. Sådana förekommo ej alls i 1887 års matrikel, men där fanns dock plats för en mer än 80-årig domare, den 1806 födde häradshövdingen Rudling. Den nyutkomna matrikeln torde ej upptaga andra än akademiskt, om också ej juridiskt, examinerade. I den äldsta, vars förord beklagade att, mot vad ursprungligen varit avsett, de icke lagfarna rådmännen måst utelämnas, kunde man läsa om hur krigshovrättens ordf. generalen Sven Lagerberg bevistade enligt nådigt uppdrag vapenövningar i Ryssland 1853 o. s. v. Till omväxling i enformigheten kunde kanske i nästa matrikel rum beredas för de militära ledamöterna i HD och i krigshovrätten?

    Genom välbetänkta förenklingar (jfr SvJT 1927 s. 72—73) kunde 1928 års matrikel på sina 390 sidor meddela halvt annat hundratal flerabiografier än sin närmaste, 469 sidor starka föregångare. Den yngre av dessa två matriklar införde dock den nyheten att månad angavs med bokstäver, ej såsom tidigare blott med nämnaren i ett bråk. Anm. skulle nu med tillfredsställelse hälsa ett återupplivande av den gamla metoden. Gärna skulle han även se vissa andra små reformer, t. ex. att fil. kand. ersattes av f. k., jur. kand. (liksom även jur. u. kand.) avj. k. och att tidskrifter med obönhörlig konsekvens citerades så som brukas i de SvJT:s bibliografiska översikter, vilka en av matrikel utgivarna själv plägar upprätta (nu råkar man, vid sidan av F T. o. dyl., sådana stötande vidlyftigheter som Förv.-rättsl. tidskr., Nord. Tidsskr.for Strafferet o. s. v.; sista bibliografiraden s. 327 är anskrämlig med sina många punkter). Anm. vill också hoppas att, hur det än går med processreformen, L. Sv. Adv. S. — ännu 1920 hette det led. av Sveriges advokatsamf. — måtte i nästa matrikel ha fått vika för en kortaresignatur.
    Med vad nyss sades om citeringar har redan något berörts den ojämnhet i de biografiska notiserna varom talas i förordet. Till långt övervägande del beror den på primäruppgifternas skiftande beskaffenhet. Särskilt vad familjeförhållandena angår ha utgivarna ofta varit bundna av grannlagenhetshänsyn, och även där så ej varit fallet fårman resignera, t. ex. i fråga om en sådan ofullständighet som att, mot regeln, uppgift saknas om vilket av flera förnamn är tilltalsnamnet (s. 621 anges det blott för den äldste i en syskonkrets). Att i några undantagsfall ett »förs.» fått åtfölja födelseorten tillhör de inadvertenser som icke vålla någon förargelse; det gör ej heller den överraskande lokaliseringen s. 246 av Vedum till »Västerg. l.». Men det innebär icke något underkännande av utgivarnas högst förtjänstfulla arbete om man tycker att de på vissa punkter kunde i likformighetens intresse ha övat en strängare censur. Varför t. ex. godkänna en uppgivares »dipl. fr. Handelshögsk. i Sthm» då en annans »D. H. S.» anses tillfyllest (s. 554, 607) ? Angivandet av ordensutmärkelser företer snart sagt alla tänkbara variationer. Borde icke — om nu ordnar alls skola nämnas — den princip följas (jfr Günther och Gyllenswärd) att redan passerade lägre grader förbigås med tystnad och att för utländsk orden ej sättes någon tidsbestämmelse alls, för svensk på sin höjd blott året, ej dagen? Av de omkr. tjugu hänvisningarna till Markska festskriften äro knappast två varann alldeles lika. Att ett bidrag till SvJT ingår i något av dess festhäften bör ej, såsom nu ganska nyckfullt skett, särskilt omnämnas. Överhuvud ha vissa bibliografier fått en nästan besvärande fullständighet; det kan ju dock inte vara meningen att matrikeln skall vara ett slags nominalkatalog till SvJT. En liten lustig detalj rör redovisningen av tvillingar. Om särskild yrkestitel anges för vardera, kan det vara lämpligt att födelsedagen upprepas (såsom skett s. 349), men upprepning är onödig om titeln är densamma för båda (s. 16, 641) ochbör icke medföra att »tv» utelämnas (såsom skett s. 641). Än mindre

umbärligt är »tv» när födelsedagen står blott en gång. Vid notisen s.214 »Margit o. Louise, f. 10 juli 25» kan man nu undra om namnen endast på grund av tryckfel kommit att beteckna mer än en ungmö (jfr 1887 års matrikel s. 115). — Får man till sist fråga varför två av männen på titelbladet, men icke den tredje, även inuti boken omnämnt sitt utgivarskap?
    I förordet till 1902 års matrikel meddelades en efter födelseorten gjord fördelning av de biograferade i 26 grupper, en för Stockholm, en för vart län och en för utländsk eller okänd ort. Anm. har gjort enahanda uppdelning av de senast matrikulerade (så till vida onöjaktig som hans gruppsiffror sammanlagda ge blott 2,164, alltså 9 enheter mindre än vederborde), och en jämförelse mellan förr och nu saknar inte sitt intresse. År 1902 kommo skåningarna främst med 124 eller — såsom utgivaren, själv skåning, konstaterade — i det närmaste 1/5 av hela antalet 643; så följde 94 stockholmare, 93 smålänningar, 55 västgötar, 39 östgötar, 31 värmlänningar o. s. v. Nu ha stockholmare och skåningar bytt plats — de förra 467 eller mer än 1/5 av hela antalet, de senare 364 — och i tredje rummet komma inbyggarne i Göteborgs och Bohus län med 158. Därefter är ordningen densamma som 1902 eller 148 smål., 131 västg., 91 östg. och 51 värml. I proportion till folkmängden äro dock skåningarna fortfarande överrepresenterade: av rikets folkmängd 1/1 41, 6,370,000, utgjorde skånelänens 777,000 icke fullt 1/8, medan 364 är något litet mer än 1/6 av 2,173. De fem norra länen voro 1902 företrädda av 42 eller — anmärkte utgivaren — med blott 1/5 av summan för Stockholm och Skåne, ehuru de fem länens folkmängd var lika stor som Stockholms och Skånes tillsammans. Förhållandet har nu blivit något gynnsammare för de fem länen. Deras folkmängd understiger Stockholms och Skånes med 245,000, men deras 187 jurister motsvara nära 1/4 av medtävlarnas 831; och medan 42 blott var 1/15 av 643, är 187 något mer än 1/12 av 2,173.
    På matriklarna skulle naturligtvis många andra statistiska beräkningar kunna byggas. Man kunde t. ex. söka fastställa förskjutningarna under årens lopp i procenttalet av dem som leva i barnlösa eller barnfattiga äktenskap eller i celibat. Förmodligen bleve siffrorna ganska nedslående och knappast rekommenderande för juristyrket. För egen del har anm. roat sig med några dilettantiska iakttagelser på ett mindre allvarligt område: namngivningen åt juristbarnen. Redan vid ett flyktigt genom ögnande av senaste matrikeln frapperas man av att namn, som 1887 ej alls eller blott sparsamt förekommo, nu blivit starkt populära. Marianne hette 1887 blott två döttrar och kanske ingendera tilltalades så. Nu bäres namnet av flera än 60, av vilka åtminstone 40 ha det som tilltalsnamn. I äldsta matrikeln letar man förgäves efter Inger; nu är det tilltalsnamn för mer än 25 döttrar och ingår bland förnamnen för ytterligare minst 16. En familj (s. 346) har både en Inger och en Marianne, och på en enda sida (510) finnas två döttrar som heta Inger Marianne. Kan det vara diktens kvinnogestalter som här gå

igen — Fru Inger till Östråt, Fru Marianne (som såg dagen s. å. som äldsta matrikeln), Marianne Sinclaire i Gösta Berlings saga? Andra helt nymodiga namn äro Ingela (bl. a. 2 ggr både s. 54 och s. 78), Barbro, Gunvor, Anita m. fl. Man träffar också på det pseudofinska Aina som, enligt vad Valfrid Vasenius på sin tid berättade för rikssvenska vänner, av finländska svensktalande föräldrar hopsattes efter initialerna i Anna Johanna Natalia Appelbom, en äldre förmögen tant till vars särskilda välvilja man önskade rekommendera flickebarnet. Både gossar och flickor i juristfamiljerna få numera ofta nöja sig med ett enda namn, och det helt kort: Stig, Jan, Britt. Rekordet torde ha satts av de föräldrar (s. 631) vilkas fyra barn heta Siv, Kurt, Gun och Ulf.
    Och så återstår blott att rikta ett ärligt tack till utgivarna för deras möda. Någon anbefallning tar var boken icke.
 

Birger Wedberg.