RUDOLF BECKMAN. Finlands sjörätt. Föreläsningar. Helsingfors 1940. Söderström & Co. XVI + 360 s. Inb. kr. 17.50.
Den 1 januari 1940 upphörde 1873 års finska sjölag att gälla och ersattes av en helt ny sjölag jämte en särskild lag i anledning av Finlands tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement samt en förordning innefattande särskilda bestämmelser om gemensamt haveri. Den nya sjölagstiftningen, som tidigare omnämnts i denna tidskrift (årg. 1939 s. 808), 1 står i betydelsefulla delar, särskilt vad angår befraktningsrätten, i nära överensstämmelse med svensk liksom med dansk och norsk sjörätt.
För en mera ingående kännedom om finsk sjölagstiftning har man tidigare främst varit hänvisad till professor LANGS kända arbete angående Finlands sjörätt, varav en tredje upplaga utkom 1932,2 redigerad av sjöfartsrådet A. V.LINDBERG och författaren till det nu föreliggande arbetet, förvaltningsrådet BECKMAN. En Handbok i sjörätt har vidare utgivits av Beckman och i den tredje upplagan härav, som utkom 1939, har behandlats den nya finska lagstiftningen. Handboken är avfattad i form av en kommentar och är icke avsedd att giva en fullständig teoretisk och systematisk framställning av den finska sjörätten. Det nu föreliggande arbetet däremot är, enligt vad författaren anmärker i förordet, redigerat i stort sett efter de i Langs arbete uppdragna riktlinjerna. Då sistnämnda arbete på grund av den nya sjölagstiftningen numera i avsevärd utsträckning är föråldrat, måste det hälsas med tillfredsställelse att så snart efter denna lagstiftnings ikraftträdande tillkommit en systematisk redogörelse för Finlands sjörätt.
Författaren anmärker i förordet att, i anseende till arbetets ändamål att tjäna såsom lärobok vid Helsingfors universitet, framställningen inskränkts till det väsentligaste; detta gäller i synnerhet sjöfartsrätten, för vars närmare
studium hänvisas till Lindbergs framställning i Langs förberörda arbete. Sjöförsäkringen har hållits utanför redogörelsen, enär rättsreglerna därom blivit genom lag den 12 maj 1933 om försäkringsavtal överförda till den allmänna försäkringsrätten såsom en särskild del därav.
Efter en historisk översikt och ett angivande av huvuddragen av sjörättens utveckling kommer författaren in på senare tiders lagstiftningsarbete och betonar betydelsen av att Finland under de två sist förflutna decennierna kunnat deltaga i det omfattande nydaningsarbete på sjörättens område, som igångsatts av de skandinaviska länderna. I samband med behandlingen av stadgandena rörande fartygs redare uppehåller sig författaren särskilt vid frågan om redarens ansvarighet såväl enligt 1873 års sjölag som enligt den nya på internationell konvention grundade lagstiftningen av år 1931, vilken lagstiftning inarbetats i den nya sjölagen (10—23 §§). Författaren uttalar i detta.sammanhang, att enligt nutida uppfattning redaren kan på grund av sinställning som driftsherre i vissa fall bliva ansvarig för skada även om culpa icke kan läggas befälhavaren eller annan redarens underlydande till last.1 Befälhavarens rättigheter och skyldigheter beröras i arbetet. Förhållandet mellan befälhavaren och redaren har emellertid tidigare varit föremål för en ingående analys i författarens akademiska avhandling Om fartygsbefälhavarens rättsliga ställning (Åbo 1936).
I avdelningen om befraktning har författaren, såsom antydes i förordet, i stor utsträckning grundat sina uttalanden på 1933 års svenska sjölagstiftningskommittés betänkande, varjämte han flerstädes åberopat den nordiska sjörättslitteraturen, särskilt SINDBALLLES Dansk Søret och JANTZENS Godsbefordring til sjøs. I anslutning till stadgandet i 71 § sjölagen om befraktningsreglernas i princip dispositiva karaktär sysselsätter sig författaren med frågan om de för sjöfarten så betydelsefulla hamn- eller platskutymerna eller usanserna (customs of the port) och förordar tillämpning av en uppfattning liknande den i engelsk sjörättspraxis rådande, nämligen att även om en kutym enligt allmänna regler skulle kunna komma i betraktande, den dock bör åsidosättas om dess innehåll är orimligt och avtalet icke hänvisar till densamma. Beträffande det omstridda spörsmålet om verkan av de å vissa avskeppningsplatser av exportörerna uppställda normer rörande lastens avlämnande, fartygets expedierande m. m. framhåller författaren, att dylika normer icke utan vidare äro bindande för bortfraktaren, enär en kutym ej bildas ensidigt. Är en kutym baserad på verklig sedvänja, beror dess förbindande verkan allenast därpå och icke på att avlastarna blivit ense om densamma.
Bland delar av sjörätten, som erhållit en mera utförlig behandling, må här nämnas reglerna om skada genom fartygs sammanstötning. Författaren går här något in på den i lagstiftningen ej lösta frågan om ansvaret under bogsering. Med beaktande av vissa rättsavgöranden samt uttalanden i nordisk litteratur 2 söker författaren uppställa några principer till vägledning i detta synnerligen invecklade spörsmål (s. 269).
I ett tillägg till arbetet upptages texten till dels lagen i anledning av Finlands tillträde till konossementskonventionen dels ock förordningen rörande gemensamt haveri. Nämnda lag är tillämplig i fråga om export av gods från Finland samt import från stat som anslutit sig till konventionen (dock med undantag för den internordiska farten, vilken helt är underkastad sjölagens bestämmelser). Förordningen om gemensamt haveri har utfärdats med stöd av sjölagen 196 § och överensstämmer med York-Antwerpen-reglerna 1924.
Arbetet, som avslutas med ett utförligt sakregister, har utkommit på såväl finska som svenska.
Erik Hagbergh.