Ett par anteckningar om spådoms- och signerideliktet. I prop. nr 4 till årets riksdag om änd ring i vissa delar av strafflagen har K. M:t mot straffrättskommitténs förslag bibehållit straffbestämmelsen för spådom och signeri. På hemställan av första lagutskottet har emellertid riksdagen följt kommitténs förslag och alltså beslutat att straffbestämmelsen skall strykas. Med anledning härav kan det måhända vara av intresse att kasta en blick på dessa instituts historia.
    Spådoms- och signeribrottet är som självständigt delikt av ganska sent datum. Länge betraktades dessa handlingar såsom ingående i trolldomsbegreppet och således ur synpunkten av religionsförbrytelser; de torde alltså ha bestraffats i denna sin egenskap. Redan i den äldsta svenska rätten möter dödsstraff för trolldom. Enligt vissa lagar blirden skyldiga trollkvinnan stenad,¹ enligt andra blir hon halshuggen eller hängd² och enligt andra åter skall hon brännas på bål.³
    Även i främmande rättssystem märker man under medeltiden icke någonting av spådom och signeri som självständiga delikt.⁴ Hos oss finner man likaså att det sammanfattande begreppet trolldom länge är allenarådande. Hänvisas kan således till bestämmelserna i Västerås recess,⁵ i krigsartiklarna 1621⁶, där det talas om att allt avguderi skall vara förbjudet »och ingen avgudadyrkare, trollkarl eller vapendövare i lägret och ibland krigsfolket liden varda», samt i krigs- och sjöartiklarna av 1683 och 1685,⁷ där ungefär liknande bestämmelser givas.
    Begreppen signeri och spådom synas också i rättspraxis vara relativt sena. Överhuvudtaget äro straffen för de olika trolldomsförbrytelserna ytterst växlande och man har för olika grader härav exempel från praktiskt taget hela straffskalan. Ett närmare bedömande av brottens innebörd försvåras också av flera förhållanden. Bl. a. äro brottsbeskrivningarna ofta dels mycket vaga, dels ytterst kortfattade. Även är att märka att hårdheten i bestraffningen av dessa brott under olika perioder företer mycket starka variationer. Som exempel på hurusom

 

¹ Östgötalagen Vådamålsbalken 31: 1, Dalalagen Kyrkobalken 11, Magnus Erikssons landslag Högmålabalken 5.

² Västgötalagen I Tjuvabalken 5: 2 och Västgötalagen II Tjuvabalken 33.

³ Västmannalagen Manhelgdsbalken 16 pr, Uplandslagen Manhelgdsbalken 19 pr, Södermannalagen Manhelgdsbalken 32 och Bjärköarätten 36: 1.

⁴ Se R. His, Das Strafrecht des deutschen Mittelalters, II, 1935, s. 23 ff.

⁵ SCHMEDEMAN, Kungl. stadgar — angående justitie- och exekutionsärenden —,1706, s. 3 ff.

⁶ SCHMEDEMAN a. a. s. 193.

⁷ SCHMEDEMAN a. a. s. 803, 816, 897, 946.

brottsbeskrivningarna ofta ej ge mycken ledning för ett närmare bestämmande av brottets innebörd kan nämnas ett fall från Stockholm 1546¹ beträffande en kvinna som »här i staden bedragit många kvinnor och pigor med trolldom». Domen lyder på att hon »för sådan skalkhet och mycken trolldom» av bödeln skall ledas ur staden. En sådan brottsbeskrivning är ju icke mycket upplysande och detsamma är förhållandet med ett fall från nya Lödöse 1594, innehållande det äldsta mig kända fallet där uttrycket signelse möter. Det heter kort och gott att vederbörande straffas »för sin signelses skull».² Något senare möter samma begrepp i Vadstena, där det talas om signelse, planetläsning m. m.³ Uppenbarligen betraktas emellertid »signelse» och »lövjeri» som de lindrigaste formerna av trolldom. Endast vid återfall och då vederbörande länge brukat dessa vidskepelser inträdde dödsstraff.⁴ I ett annat ungefär samtidigt fall lydde anklagelsen bl. a. på att den tilltalade utgivit sig för spåkvinna, att kunna hjälpa sjuka till hälsa o. s. v.» och med sådant löfjeri bedragit folk och fixerat dem deras gods och penningar ifrån». Följden härav blev häradsförvisning och vid återfall landsförvisning.⁵ Även i övrigt möter ganska ofta under 1600-talets första decennier dessa begrepp.⁶
    Så småningom finner man emellertid hurusom de ifrågavarande delikten tydligare och tydligare utskiljas från det allmänna trolldomsbegreppet. Sålunda föreslår 1643 års lagkommission att den som genom trollkarlar försökte erfara sin eller annans tillstundande lycka skulle straffas med häkte och »den som understår sig sådant att veta och visa och låter sig därtill bruka» skulle vid upprepat återfall straffas tilllivet. Lövjeri, signelse, att »läsa i salt och slikt» skulle beläggas med häkte.⁷ Vid jämförelse med de stadganden, vilka voro riktade mot vad som betraktades såsom egentlig trolldom,⁸ framträda de nu ifrågavarande brotten närmast som en enklare eller lindrigare form av trolldom.
    I stadgorna mot eder och sabbatsbrott 1665 och 1687⁹ möta bestämmelser, som direkt taga sikte på dessa brott. I 1665 års stadga talassåledes dels om trolldom, men dels även särskilt om »all vidskepelse med signeri, spådom, planetläsande eller andra onda och fördömliga konster till att göra sig hård, att vinna lycka» o. s. v. I 1687 års stadga behandlas först brottet att försynda sig »med förbindelse till satan,

 

¹ Stockholms stadsböcker från äldre tid. 2. Tänkeböcker. Ny följd. 1 s. 191.

² Nya Lödöse tänkeböcker 1586—1621, utg. av S. Grauers, 1923, s. 346.

³ Vadstena tänkebok 5/5 1603; att »planetläsning» särskilt nämnes antyder en i viss mån ändrad uppfattning. Ännu under 1500-talet stod som bekant astrologien högt i kurs i hela Europa; om dess betydelse i Sverige under nämndaårhundrade se INGVAR ANDERSSON, Erik XIV och astrologien, Lychnos 1936, s.103 ff. Jfr nedan bestämmelserna i 1665 års stadga om eder och sabbatsbrott.

⁴ Promptuarium in rebus criminalibus, Svea hovrätts arkiv, fol. 164; fallet är från 1633.

⁵ Promptuarium fol. 161; fall från 1630.

⁶ Se t. ex. Svenska riksrådets protokoll, bd 7, s. 55 (1637).

⁷ WAHLBERG, Åtgärder för lagförbättring 1633—1665, 1878, s. 164 f.

⁸ WAHLBERG a. a. s. 161.

⁹ SCHMEDEMAN a. a. s. 453 p. 20 och 1142 p. 9.

skrift- eller muntligen», vilket liksom trolldom straffades till livet. Vidskepelse med signeri, spådom m. m. straffades återigen arbitralt med fängelse vid vatten och bröd, gatulopp eller risslitande »alltsom brottet och personen är till». Även i 1687 års hovartiklar¹ talas om spådom och signeri.
    Under decennierna före 1734 års lags tillkomst synes man även ha uppehållit en mycket klar skillnad mellan grövre trolldom å ena sidan, som fortfarande principiellt ansågs som livssak, och signeri och spådom å andra sidan, vilket senare brott enligt uppgift² straffades med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd. Dock kunde straffet för signeri stiga ända till 40 par ris. (Detta var det högsta antal, som vid denna tid kunde utdömas). Att man såg mycket allvarligt på dessa brott visas också av att sådana mål, innan straffet finge verkställas, alltid skulle underställas hovrättens prövning.³ Å andra sidan kunde fullständig straffrihet inträda om vederbörande befanns hava begått brottet »av enfaldighet».⁴
    Även om således vid denna tid en ganska klar skillnad framträder mellan grövre trolldom å enda sidan och de nu närmast ifrågavarande delikten å andra sidan, så visar det sig alltjämt tydligt att de ansågos stå varandra mycket nära. Under förarbetena till 1734 års lag behandlas de senare genomgående i omedelbar anslutning till trolldomsbrotten. 1696 års förslag till högmåla- och edsöresbalk likställer dem som»far med spådom, signeri, lövjeri, brukar för dolda bokstäver och ritningar, läser i syne, salt och såll, offrar vid träd, sjö eller källa eller med slika andra vidskepligheter umgås».⁵ I de följande förslagen är brottsbeskrivningen förkortad till huvudsaklig överensstämmelse med den antagna lagen.⁶ Straffbestämmelsen var i början avsevärt hårdare: sålunda kunde vid återfall landsförvisning inträda.
    I 1734 års lag behandlas de ifrågavarande delikten som bekant i MB kap. 2 med rubriken »Om trolldom och vidskepelse». Fortfarande skulle sådana mål enligt RB 25:5 alltid underställas hovrätten. Straffetför spådom, signeri eller annan vidskepelse är där böter eller alternativt fängelse vid vatten och bröd. Även vid återfall inträdde sammastraff. Av intresse är att även den som sökte »råd eller bot hos signare eller spåmän» var underkastad straff.⁷ Uppenbarligen ansågs även efter 1734 spådom och signeri såsom en lindrigare form av trolldom. Ett tecken härpå är bl. a. FLINTBERGS uttalande att »till det i 2 kap. 2 §MB förbudne signeri hörer även — — — att tilltro sig kunna läsa bort sjukdomar».⁸

 

¹ SCHMEDEMAN a. a. s. 1150.

² ARNELL S. 738.

³ ARNELL anf. st.

⁴ ABRAHAMSSON s. 731.

⁵ Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1736, bd IV s. 382.

⁶ A. a. bd V s. 284, VI s. 317, 366.

⁷ Karakteristiskt för det nära sambandet mellan trolldom och signeri och spådom är även att i det av DRYSELL 1728 utgivna registret till ABRAHAMSSONS kommentar det under ordet spådom hänvisas till trolldom.

⁸ FLINTBERG, Lagfarenhets-Bibliothek, bd 5, 1803, s. 53.

    Det är först i lagkommitténs förslag som spådom och signeri eller annan vidskepelse icke längre betraktas ur synpunkten av religionsbrott. I lagkommitténs förslag¹ äro sålunda dessa delikt överflyttade till bedrägerikapitlet. För straffbarhet fordrades icke att någon ekonomisk vinst skulle ha uppstått, utan vederbörande — för att tala med kommitténs egna ord — »anses straffvärde, evad de någon fördel därav haft, eller ej».

Henrik Munktell.