Besittningsviljans gåta. 1 den pandekträttsliga doktrinen alltifrån SAVIGNY lärdes som bekant, att besittningen inneslöt tvenne moment, corpus och animus. Med corpus förstod man en faktisk makt över saken, medan imus en vilja att besitta. Kring båda momenten uppstod en omfattande litteratur. Inte minst blev besittningsviljans natur omstridd. Det visade sig vara ytterst svårt att förstå, vad denna vilja skulle innefatta. Inte heller var det lätt att förlika besittningsviljan med det praktiska rättslivets krav.
    Den nordiska doktrinen på besittningslärans område har baserats på den pandekträttsliga, ehuru de nyare författarna icke följt Savigny utan fastmera IHERING. Särskilt har dennes mera tänjbara bestämning av corpuselementet upptagits. Däremot har man på senare tid helt enkelt tappat bort animus, utan att dock någon utredning skett om vad romarna därmed förstodo.
    I sitt arbete »Der römische Obligationsbegriff I» påvisade HÄGERSTRÖM, att de romerska juristerna skarpt skilde mellan begreppet animus vid animus possidendi och vid possidere animo. Det senare uttrycket betydde »besitta med själen» och syftade icke på någon vilja eller överhuvud taget på någon psykisk realitet.² Animus possidendi betecknade däremot ett realt, psykiskt element, som skulle vara för handen vid besittningsförvärvet.³ Han komemellertid icke i nämnda arbete att närmare undersöka, varut i denna animus possidendi skulle bestå. Senare riktades hans uppmärksamhet på detta spörsmål och han gav en lika överraskande som enkel och tillfredsställande förklaring av frågan. Hans teori framlades endast i ett brev. Men den ärav det intresse, att den synes böra publiceras, trots att han aldrig fick tillfälle att närmare utföra den.
    Anledningen till teorins uppställande var min skrift »The Acquisition of Possession in Roman Law» (1938). Där förfäktades den åsikten, att uttrycket corpore adquirere possessionem betyder »förvärva besittning med kroppen» och att härför krävdes vidrörande av föremålet.⁴ Med sin vanliga generositet gjorde professor Hägerström mig den tjänsten att genomläsa manuskriptet och rättade därvid ett misstag, som jag begått. Utan att närmare ingå på just den saken hade jag tolkat vidrörandet såsom ett symboliskt tillägnande av makt över saken. Hägerström anmärkte här, att vidrörandet i detta fall näppeligen hade symbolisk betydelse. Genom anföran-

 

¹ Förslag till allmän criminallag, 1832, s. 46; Motiver s. 77.

² Det vanliga sättet att beteckna corpus och animus såsom två element i besittningen strider alldeles emot romarnas egen uppfattning. De sade att man förvärvade och bibehöll besittningen corpore et animo d. v. s. med kroppen och själen. I vissa fall, såsom då en slav rymt, kunde man bibehålla besittningen enbart med själen. Därpå syftar uttrycket possidere animo.

³ Anfört arbete s. 143.

⁴ Jfr SvJT 1939 s. 227 ff.

de av parallellfall påvisade han, att vidrörande enligt romersk åskådning var nödvändigt för att man skulle kunna komma i sådan förbindelse meden saks inre väsen att man kunde behärska detta.¹ I samband därmed framställde han sin förklaring av begreppet animus possidendi.
    Uppenbart är att vidrörandet måste ha haft magisk betydelse. Någon annan förklaring är icke möjlig. Men vid utövande av beröringsmagi brukades alltid hos romarna, såsom Hägerström påvisat, att man tillkännagav avsikten med beröringen.² Med all sannolikhet måste samma princip ha tillämpats vid besittningsförvärv. Det kan icke antagas, att magiens vanliga principer här övergivits. Samtidigt med att man vidrörde saken skulle man alltså ursprungligen uttala någon formel, som tillkännagav att man tog saken i besittning.³ Liksom man sedermera med hjälp av fiktioner uppmjukade kravet på vidrörande har man så småningom eftergivit kravet på att formeln skulle uttalas. Tydligen blev det tämligen besvärligt att använda den vid livligare omsättning. Animus possidendi skulle alltså vara en förbleknad rest av det ursprungliga kravet på uttalandet av en formel. Man kan tänka sig, att övergången skett därigenom att det ansetts tillräckligt, om man mumlat formeln halvhögt och sedan bara för sig själv.
    Hägerströms intressanta förklaring utvecklades i ett brev till mig i anledning av den ovannämnda skriften om besittningsförvärvet, och brevet publiceras i innevarande årgång av Zeitschrift der Savigny-Stiftung für Rechtsgeschichte, Romanistische Abteilung. Hägerström gör där flera andra observationer till besittningsläran, vilka äro av stort intresse.
 

Karl Olivecrona.