Skydd för anförtrodda medel. I flera av de yttranden, som avgåvos över straffrättskommitténs på sommaren 1940 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott, framställdes önskemål om utredning av frågan angående regler för avskiljande medverkan mot borgenärerna av medel som mottagits under redovisningsskyldighet. Under riksdagsbehandlingen av förslaget om förmögenhetsbrotten har styrelsen för Sveriges advokatsamfund i skrivelse till Konungen understrukit angelägenheten härav, och första lagutskottet har i sitt utlåtande över förslaget (nr 18) framhållit såsom önskvärt, att en lagstiftning i ämnet kommer till stånd och träder i kraft samtidigt med de nya straffbestämmelserna, d. v. s. den 1 januari 1943. En utredning om ökat skydd för anförtrodda medel har ock, såsom justitieministern meddelade vid förslagets remitterande till lagrådet, igångsatts inom justitiedepartementet. Diskussion i ämnet har förekommit dels vid ett sammanträde med danska kriminalistföreningen
i Köpenhamn på hösten 1941, dels vid ett sammanträde med Stockholmsavdelningen av Sveriges advokatsamfund innevarande år.
Vad som gjort frågan om skydd för anförtrodda medel aktuell i samband med den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrotten är framför allt den om gestaltning förskingringsbrottet undergått genom denna. Förskingring föreligger enligt den nya lagtexten, där någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik ställningfått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egendomen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet, förutsatt att gärningen innebär vinning för honom och skada för den berättigade. Det fordras alltså för förskingringsansvar ej såsom hittills, att förskingringsobjektet är annan tillhörig egendom. För förskingring straffas även den, som har egendom omhänder under redovisningsskyldighet på sådant sätt att han själv ärägare till egendomen. S. k. penningförskingring omfattas sålunda avden nya förskingringsbestämmelsen. Den som mottagit medel under redovisningsskyldighet och genom sammanblandning av medlen med sina egna gjort dem till sina, något som ofta är fullt lovligt, kan därför bliva att döma för förskingring, om han sedermera förfar så, att han blir insolvent. För att undgå risk för förskingringsansvar måsteen redovisningsskyldig efter den nya lagstiftningens ikraftträdande antingen hålla medlen avskilda från sina egna, så att den berättigades äganderätt till medlen bevaras, eller ock ständigt hålla sig solvent. Hittills har en redovisningsskyldig, såframt han ej såsom exempelvis en förmyndare varit skyldig att hålla de mottagna medlen avskilda, icke löpt risk att genom sammanblandning bliva straffrättsligt ansvarig under annan förutsättning än att han varit syssloman. I sådant fall har han kunnat drabbas av ansvar för trolöshet mot huvudman.
Att straffrättsligt ansvar kan inträda till följd av att anförtrodda medel sammanblandas med den redovisningsskyldiges egna, beror på den betydelse sammanblandning har för den berättigades rättsställning. Så länge medlen hållas avskilda, har den berättigade separationsrätt i den redovisningsskyldiges konkurs. Sammanblandas medlen så att den berättigades äganderätt till dem går förlorad, torde han däremot ha allenast en fordringsrätt, med vilken han får konkurrera med den redovisningsskyldiges övriga borgenärer. Icke heller vid utmätning hos den redovisningsskyldige torde medlen vara skyddade mot borgenärerna, med mindre den berättigade har äganderätt till medlen.
Det är sannolikt, att man i rättstillämpningen icke anser varje övergående sammanblandning av anförtrodda medel med mottagarens egna ha till följd att äganderätten övergår från den redovisningsberättigade till den redovisningsskyldige. Sveriges advokatsamfund, som i sina stadgar föreskrivit skyldighet för advokat att hålla klientmedel avskilda från egna medel, har i sin ovan nämnda skrivelse uttalat som sin mening, att medlen, även om de tillfälligtvis förvarats i
advokatens kassa, äro tryggade mot advokatens borgenärer om de i samband med mottagandet insättas på särskild bankräkning och det av advokatens bokföring framgår, att de icke använts av honom för egen eller annans räkning. Samfundet tillägger emellertid, att riktigheten av denna uppfattning kan ifrågasättas så länge något domstolsavgörande i frågan icke föreligger.
Vid övervägande av lämpliga åtgärder för att bereda de redovisningsberättigade större trygghet, varmed skulle följa minskad straffrättslig risk för den redovisningsskyldige, kommer i betraktande att införa förmånsrätt för redovisningsmedel. En förmånsrätt i all den redovisningsskyldiges egendom skulle emellertid kunna träda borgenärernas rätt för nära. Det möter mindre betänkligheter att stadga förmånsrätt i egendom, som den redovisningsskyldige, medan han är solvent, avskiljer för att kunna fullgöra sin redovisningsskyldighet.
En annan utväg är att stadga separationsrätt för redovisningsmedel även i fall, där den berättigade icke har äganderätt till medlen. Väljes denna utväg, torde regler böra införas i två hänseenden. Till en början torde böra slås fast, att icke varje övergående sammanblandning medför att separationsrätten går förlorad. Det torde böra stadgas, att redovisningsskyldig, som efter mottagandet av medlen utan dröjsmålavskiljer dem, gjort tillräckligt för att den berättigade skall vara skyddad mot borgenärerna. Den som regelbundet insätter de under dagen influtna medlen i bank först nästa dag, torde få anses ha verkställt avskiljandet utan dröjsmål, och under särskilda förhållanden torde jämväl insättningar som ske med längre mellanrum kunna godtagas. Vidare torde det, om nämnda utväg väljes, böra ges ett stadgande för det fall, att det ägt rum en sammanblandning av sådan varaktighet att skyddet mot borgenärerna trots den nyss antydda regeln gått förlorat. För detta fall torde böra öppnas möjlighet för den redovisningsskyldige att återställa skyddet mot borgenärerna genom att avskilja ett belopp för den berättigades räkning. För att borgenärernas rätt icke skall trädas för nära, torde därvid böra förutsättas, att avskiljandet sker vid en tidpunkt då gäldenären är solvent. Om sättet för avskiljandet behövas knappast närmare föreskrifter. Det förefaller emellertid lämpligt, att det ges en anvisning om att avskiljandet med fördel kan ske genom att medlen insättas på särskild bankräkning, vilken kan vara gemensam för flera berättigade, ett klientkonto.
Frågan om avskiljande av egendom med verkan mot borgenärerna har tilldragit sig uppmärksamhet även i Danmark. Enligt en författning den 20 juli 1940 äro danska advokater numera pliktiga att hålla anförtrodda medel insatta på särskild bankräkning, ett klientkonto som kan vara gemensamt för flera klienter, och att hava en bokföringsom utvisar vilka som äro berättigade till medlen på kontot. Enligt uttalande i ett år 1941 angivet betänkande med utkast till Lov om Gældsordning torde klienterna genom ett sådant tillvägagångssätt vara skyddade, för den händelse advokaten råkar i konkurs. I betänkandet föreslås emellertid, med tanke på även andra än advokater, en allmän
bestämmelse om skydd för anförtrodda medel. Den föreslagna bestämmelsen, § 79 andra stycket, lyder:
»Pengemidler, som Skyldneren har modtaget for Tredjemands Regning, betragtes, uanset om Skyldneren er forpligtet til at holde dem afsondret fra sin egen Formue, som tilhørende Tredjemanden, saafremt Skyldneren har fulgt den Fremgangsmaade at holde Midlerne adskilt fra sine egne Pengemidler ved at indsætte dem i et Pengeinstitut paa særlig Konto, være sig en Konto for en navngiven Person eller en fælles Konto for betroede Midler, samt har ført et Regnskab, hvoraf tilstrækkelig fremgaar, hvad dertil enhver Tid tilkommer hver af de paagældende. Pengemidler, der ikkeindestaar paa Kontoen, kan inddrages i Konkursmassen, medmindre deforefindes i en særlig Kasse for saadanne Midler, er henlagt i den udenugrundet Ophold efter Modtagelsen og ikke har henligget i Kassen i længere Tid, end Forholdene gav rimelig Grund til.»
Ivar Strahl.