Förslag till brandlag och brandstadga m. m. I april 1941 tillkallade kommunikationsministern sju sakkunniga för att utreda frågan, vilka åtgärder som borde vidtagas för stärkande av rikets brandförsvar. Att denna fråga vunnit aktualitet har sin orsak dels i den höga brandfrekvensen i vårt land och dels däri, att brandförsvarets betydelse i händelse av anfall från luften blivit alltmera uppenbar genom de senaste årens erfarenheter från krigförande länder. De sakkunniga (brandförsvarsutredningen) ha nu avgivit betänkande med förslag till brandlag och brandstadga m. m. (SOU 1942:10).
    De grundläggande författningarna rörande rikets brandförsvar äro brandstadgan den 15 juni 1923 samt lagen den 7 maj 1937 om förekommande och släckning av skogseld. Härjämte finnas i 24 kap. byggningabalken vissa föreskrifter om vådeld i by. Enligt utredningens förslag skola brandstadgan, skogseldslagen och det nämnda kapitlet i byggningabalken ersättas av en brandlag samt en till lagen anknuten brandstadga.
    Enligt gällande brandstadga äro endast städer och därmed jämförliga samhällen ovillkorligen skyldiga att vidmakthålla en betryggande brandorganisation. Landskommunerna äro pliktiga att ordna sitt brandsförsvar endast i den mån länsstyrelse giver förordnande därom. Den viktigaste nyheten i förslaget är, att en brandorganisation skall vara obligatorisk även å landsbygden. Sålunda skall, med vissa undantag, i varje kommun finnas brandchef och brandstyrka m. m. Vidare föreslås, att skogsbrandförsvaret skall samordnas med brandförsvaret i övrigt, samt att en riksbrandinspektör och länsbrandinspektörer skola tillsättas.
    Förslaget innehåller vidare regler om bl. a. tjänsteplikt. Envar, man eller kvinna, mellan 16 och 70 år skall vara skyldig att deltaga i brandsläckning och därmed sammanhängande arbeten. Vidare skall ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning vara skyldig att anskaffa och underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap även som att i övrigt vidtaga de åtgärder, som till förekommande av brands uppkomst och spridning äro av nöden, och som icke medföra oskälig kostnad. Bland övriga nyheter i förslaget kan nämnas, att en allmän straffbestämmelse införts för vårdslöshet med eld.
    Vissa statsbidrag skola enligt förslaget utgå till landskommunernas engångskostnader för brandförsvaret.
    De sakkunnigas ordförande var till en början landshövdingen Ola Jeppsson. Sedan denne avlidit i juni 1941, förordnades landshövdingen A. E.Rodhe till ordförande. Sekreterare har varit fiskalen i Svea hovrätt Bengt Petri.

 

B. P.

 

    Förslag om hyresreglering. Efter krigsutbrottet på hösten 1939 har bostadsproduktionen minskat i mycket hög grad trots omfattande stödåtgärder från det allmännas sida. Hyresnivån har dock i stort sett ännu icke undergått någon avsevärd höjning, men det har ansetts föreligga risk för en sådan utveckling. Med anledning härav har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria angående hyresreglering (SOU 1942:14).
    Vid promemorian är fogat ett utkast till lag om hyresreglering m. m. Detta lagutkast innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

    Från den 1 oktober 1942 skola hyrespriserna vara reglerade i alla städer, köpingar och municipalsamhällen, där folkmängden vid årets ingång uppgick till minst 5,000 personer. Om det befinnes erforderligt, att hyresreglering införes på annan ort, kan K. M:t förordna härom.
    För sådana lägenheter, som helt eller till väsentlig del äro uthyrda till bostad, innebär hyresregleringen, att hyrespriserna maximeras genom bestämmelser om s. k. grundhyra, som icke utan tillstånd får överskridas. Grundhyran motsvarar i regel det hyresbelopp, som varje lägenhet betingade den1 januari 1942. I den mån så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning, skall K. M:t kunna meddela generellt tillstånd till hyreshöjning med viss procent. Om synnerliga skäl föreligga, skall även för viss lägenhet grundhyran kunna justeras.
    Dessa bestämmelser om fixerad maximihyra avse icke lägenheter i sådana fastigheter, som färdigställts efter den 1 januari 1942, och ej heller lägenheter, som uthyras i möblerat skick. Såsom redan antytts omfatta bestämmelserna ej heller butiker, kontor, verkstäder, restauranger, biografer och andra dylika lägenheter. För alla dessa fall gäller emellertid, att ett hyresbelopp, som uppenbarligen är högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda, skall kunna nedsättas till skäligt belopp efter särskild prövning.
    I fråga om alla slag av lägenheter skall ersättning för värme och varmvatten kunna bli föremål för särskild reglering.
    Uppsägning av hyresavtal från hyresvärdens sida skall kunna förklaras ogiltig, om uppsägningen strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är obillig mot hyresgästen. För sådana fall, då hyresavtal icke innehåller förbehåll om uppsägning, finnes möjlighet för hyresgästen att under motsvarande förutsättningar få hyresavtalet förlängt. De nu angivna reglerna avse alla slags lägenheter utom sådana, som uthyras i möblerat skick.
    Bostadslägenheter skola icke utan särskilt tillstånd få förvandlas till affärslokaler och ej heller uthyras i möblerat skick, om de förut uthyrts omöblerade.
    I de samhällen, där hyresreglering införes, skall avgiftsfri bostadsförmedling anordnas. Det skall vara förbjudet att taga ersättning av hyressökande för anvisning å lägenhet. En avflyttande hyresgäst skall icke heller få betinga sig avträdesersättning av sin efterträdare.
    Hyresregleringen skall enligt promemorian handhavas av kommunala hyresnämnder. Varje sådan nämnd skall bestå av en opartisk ordförande samt en representant för hyresvärdarna och en för hyresgästerna.
    För vissa överträdelser av hyresregleringen föreslås straffansvar. Därjämte uppställas särskilda regler för att hindra att lagen kringgås genom skenavtal. Det är avsett, att hyresregleringen skall kunna tillämpas även på avtal, som ingåtts före lagstiftningens ikraftträdande.

 

H. Z.