Part eller ställ-företrädare? Det kunde tyckas självklart att domstolarna i sina protokoll och domar alltid såsom parter angåve deverkliga parterna. Så sker naturligtvis i regel men långt ifrån alltid. Finnes en ställföreträdare (representant), antecknas och behandlas i stor utsträckning denne och icke parten själv såsom part. Detta gäller såväl när parten är en juridisk person och alltså måste ha ställföreträdare som när han är en med ställföreträdare utrustad fysisk person.
    Men det förhåller sig ingalunda så, att när en representant utförtalan, det alltid är representanten som behandlas som part. Beträffande fysiska personer synes regeln vara att betrakta representanten som part. Part blir N. N. i egenskap av förmyndare (god man) för X. I fråga om de flesta juridiska personerna såsom aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser gör man däremot, mig veterligen, numera aldrig representant till part. Ingen domare faller på den idén att skriva: N. N i egenskap av firmatecknare i aktiebolaget X, utan anger helt enkelt aktiebolaget X som part. Inför vissa juridiska personer synas emellertid domstolarna alltjämt känna någon tvekan. Det gäller särskilt dödsbo och konkursbo. Såsom part angivas mestadels samtliga delägare i dödsboet eller, om boutredningsman är förordnad, denne, och då en konkursförvaltare för talan för konkursbo, antecknas vanligen förvaltaren och icke boet såsom part.
    När domstolarna sålunda i vissa fall föredraga representanten eller delägarna (dödsbodelägare äro ju även representanter) framför parten, sker det väl i allmänhet utan reflexioner över anledningen; man gör så, som man vant sig att göra. Ofta är stämningsansökningen riktad mot ställföreträdaren, och man följer dess lydelse målet igenom. Ifråga om dödsbo och konkursbo har nog från början rått osäkerhet om deras rättssubjektivitet, en osäkerhet som, i varje fall när de nya boutrednings- och konkurslagarna äro tillämpliga, borde vara undanröjd. När förmyndare behandlas som part medverkar sannolikt — särskilt om den omyndige är ett barn eller en svårt sinnessjuk — en motvilja mot att framställa den omyndige som part i en rättegång. Över huvud synes man tidigare ej ha så noga skilt mellan parts- och processhabilitet; jfr definitionen på målsägande i 6:8 strafflagen.
    Att behandla en ställföreträdare som part är naturligtvis ur principiella synpunkter långt ifrån tillfredsställande. Vore detta allt som kunde invändas mot metoden, förtjänade för visso hela frågan ej att diskuteras. Men metoden har också sina praktiska olägenheter. Det omständliga skrivsättet faller genast i ögonen. Man kan ju ej skriva

ställföreträdare (eller delägare) såsom parter rätt och slätt utan måste varje gång förse dem med ett påhäng: i egenskap av etc. eller dylikt. Om parten under rättegången får en annan ställföreträdare eller blir sui juris, kommer en ny person att framträda som part, oaktat partsställningen i själva verket är oförändrad. Särskilt invecklat blir det, när en dödsbodelägare dör under rättegången. Den som läser måletfår då bevittna hur en ny truppavdelning marscherar in på slagfältet med namn som ofta äro förvillande lika dem han förut med stormöda sökt inpränta i minnet. Är olyckan framme, kunna flera sådana ändringar inträffa under loppet av en lång process.
    Dessa olägenheter hänföra sig till protokollet. Men även för domens del har metoden sina olämpor. Om en viss förmyndare i denna sin egenskap berättigats eller förpliktats till något, är det naturligtvis meningen, att domen skall kunna göras gällande även för eller emot en ny förmyndare eller parten själv, när han blivit myndig. De exekutiva myndigheterna lära väl ej heller tveka härom. Men det kan jutänkas, att ett sådant skrivsätt uppmuntrar en tredskande motpart till onödigt betalningskrångel. Och nog verkar det egendomligt då —som jag nyligen såg — en förmyndare strax innan myndlingen fyllde 21 år berättigades att föra framtida talan om ytterligare skadestånd. Det är lätt gjort att på ett eller annat ställe glömma att förse förmyndaren med det viktiga tillägget: i egenskap av förmyndare. Därav kan uppkomma osäkerhet om vad meningen är. Jag har sett fall, då i huvudsaken ett belopp tilldömts förmyndaren i hans berörda egenskap, under det att ersättning för rättegångskostnader tillerkänts honom utan vidare.
    Särskilt överrätterna sakna ofta, då de döma, kännedom om inträffade ändringar beträffande ställföreträdarskap, och deras domar kunna därför lätt komma att vara från början formellt oriktiga.
    När en förmyndare ålägges betalningsskyldighet i denna hans egenskap eller, med en annan vanlig fras, skyldighet att med den omyndiges (scil. av förmyndaren omhänderhavda) medel gälda det utdömda beloppet, kan domen bliva sakligt oriktig. Om nämligen den omyndige själv förvaltar en del av sina tillgångar, svarar även denna förmögenhet för förpliktelsen, men genom domens avfattning torde den bliva undantagen från exekution. — När dödsbodelägarna, i stället för dödsboet, behandlas som parter på svarandesidan, brukar vid bifall till käromålet betalningsskyldighet åläggas dem (solidariskt). Om nya boutredningslagen är tillämplig och domen faller, innan tid för egendomsavträde är ute, blir detta i regel ej riktigt. Dödsbodelägarnas ansvarighet inträder enligt boutredningslagen, först därest ansökan om egendomens avträdande ej göres inom föreskriven tid. — Det har vid flera tillfällen förekommit, att nuvarande förfaringssätt givit anledning till oriktiga fullföljdshänvisningar. Sålunda har t. ex. då en god man företrätt flera parter, som icke ägt gemensam talan, gode mannen berättigats att fullfölja talan mot nedsättande av enkel fullföljdsavgift.
    De här anförda exemplen, som ej avse att vara uttömmande, torde

visa att »representantmetoden» är behäftad med ej alldeles obetydliga praktiska brister. Det förefaller mig därför önskvärt, att den ju förr dess hellre övergives och ersättes med det enklare och redan nu delvis brukade förfaringssättet att låta parten vara part. Att därav skulle uppkomma några menliga följder, har jag ej kunnat finna. Den förut berörda, ganska förklarliga betänksamheten mot att låta barn och sinnessjuka framstå som självständiga parter, behöver ej leda till att deras ställföreträdare behandlas som parter. Det bör vara nog, att man t. ex. angiver, att den omyndige genom sin förmyndare uttagit stämning i målet. Och ingen inskrivningsdomare beviljar väl lagfart för förmyndaren, därför att förvärvaren är omyndig.
    Jag förbiser icke, att i ett eller annat undantagsfall representantmetoden möjligen kan ställa sig enklare än den här förordade. Jag tänker därvid särskilt på vissa familjerättsmål, däri talan föres av modern såväl för egen del som i egenskap av vårdnadshavare för sina barn. Finnas verkligen bärande skäl för att i vissa mål eller grupper av mål behålla nuvarande praxis, bör så ske.
    Det torde ej behöva särskilt framhållas att den här förordade ordningen ej inverkar på domarens skyldighet att undersöka ställföreträdarens behörighet och redovisa denna i protokollet. Så sker ju redan nu, då bolag är part. — Beträffande konkursmål har vad här anförts endast avseende å mål, däri konkursboet är part. Detta är ej fallet i tvister om betalnings- eller förmånsrätt i konkurs. Enligt vedertagen praxis betecknas som parter i sådana mål å ena sidan den, mot vilkens bevakning gjorts jäv, och å den andra övriga borgenärer i konkursen. Denna praxis är fullt korrekt. I återvinningsmål däremot liksom i vanliga rättegångar mot utomstående är konkursboet part och bör betecknas som sådan. I allt fall gäller detta, då det är konkursförvaltaren som förtalan i målet.
    Om de synpunkter som här framställts anses värda att beaktas, är det angeläget att de tillämpas redan från rättegångens början och i varje fall senast i underrättens dom. Har i denna ställföreträdare eller dödsbodelägare behandlats som parter, kan hovrätten knappast göra annat än fortsätta på samma väg. Helst bör redan stämningsansökningen riktas mot den omyndige, dödsboet eller konkursboet. Vem som är förmyndare, boutredningsman, dödsbodelägare eller konkursförvaltare är av intresse, först då stämningen skall delgivas, och behöver ej nämnas i ansökningen. Har likväl stämning begärts å representanten, kan jag ej se något hinder för att den utfärdas å parten. Och även om stämningsgivaren anser sig skyldig att följa ansökningens ordalag, kan detej vara rätten förmenat att i protokoll och dom använda rätta partsbenämningar. Lika litet kan domstolen vara bunden av att en kärande sagt sig anhålla om stämning i egenskap av representant.

 

    I största korthet skall jag beröra ett par närstående frågor.
    Beträffande juridiska personer förekommer ej sällan att icke den juridiska personen själv utan ett dess organ angives vara part. Numera är väl detta bortlagt beträffande privaträttsliga rättssubjekt, men tidi-

gare förekom det att t. ex. styrelsen för ett aktiebolag betecknades som part. Vanligare synes det ha varit, om rättssubjektet hade en viss officiell prägel såsom en hypoteksförening eller ett av K. M:t oktrojerat bankbolag. Alltjämt är detta beteckningssätt i viss utsträckning brukligt, då staten eller en kommun är part. Någon bestämd princip, som praxis följer, låter sig nog ej påvisa. Helt generellt kan måhända sägas, att om det processförande organet har en mera allmän uppgift att företräda staten eller kommunen, dessa och ej organet anges som parter. Om en länsstyrelse, en kommunalnämnd, en drätselkammare, ett kyrkoråd eller ett landstings förvaltningsutskott utför talan i rättegång, skrives väl i regel K. M:t och kronan, kommunen eller staden etc. som part. Egendomligt nog tyckes det däremot ej ha slagit igenom, att vägdistrikten äro kommunala rättssubjekt; oftast ser man deras allmänna organ, vägstyrelserna, i partsställning. Har däremot det processande organet en speciell förvaltningsuppgift, angives vanligen organet som part. Detta gäller särskilt om statens affärsdrivande verk, med undantag möjligen fördomänstyrelsen. Likaså är det vanligt, att som part antecknas t. ex.barnavårdsnämnd eller hälsovårdsnämnd.
    Någon olägenhet torde denna praxis ej medföra. Tvekan lär väl ej kunna råda om att staten eller kommunen med alla sina tillgångar och ej endast de av organet förvaltade svarar för vad som ålägges organet att utgiva.
    I åklagarmål betraktas ju undantagslöst organet som part. Att skriva att K. M:t och kronan har påstått ansvar skulle verka ytterst främmande. I själva verket går ju praxis ofta ännu ett steg och upptager åklagaren personligen med utsatt namn som part. Alldeles undantagslöst sker dock ej detta. I hovrätternas och HD:s rubriker ser man ofta: Allmän åklagare har yrkat ansvar etc., vilket ju kan vara praktiskt, om åtalet utförts av skilda åklagare vid olika rättegångstillfällen. Och de högsta åklagarna namngivas ej; man skriver justitiekanslersämbetet, riksdagens justitieombudsman. Likaså helst advokatfiskalsämbetet eller advokatfiskalen (utan namn) i Svea hovrätt. Mot den praxis, som utbildat sig på detta område, torde intet vara att erinra.

    Till sist ett önskemål. Varför skall det behöva heta: handelsbolaget med firma N. N. & Co.? Kunde det ej räcka med: handelsbolaget N. N. & Co.?

    Syftet med dessa reflexioner har varit att verka för en praktisk förenkling och förbättring, ej för en likriktning av principiella eller formella skäl. Nuvarande praxis vid ställföreträdarskap är ägnad att åstadkomma oklarhet om vilka som egentligen äro parter i målet. Att utreda detta kostar sällan nämnvärd tid eller möda. Var och en som befattat sig med rättegångar vet att det kan vara hopplöst att få en ens någorlunda säker kännedom om de relevanta rättsfakta. Men det borde väl ej vara för mycket begärt att åtminstone få klart besked om partsställningen.

Nils von Steyern.