C. W. WESTRUP. Mand og Kvinde. Af Ægteskabets Historie. København 1941. Munksgaard. 249 s. Kr. 8.75.

 

    Bokens titel inriktar tankarna på en bred framställning av äktenskapets historia och en grundlig utläggning av äktenskapet som livsform och rättslig företeelse. Förväntningar i denna riktning bli knappast infriade. Och det måste nog erkännas att så högt ställda anspråk helt enkelt icke kunna motsvaras av någon historiker, hur beläst och kringsynt han än må vara. I själva verket har också den danske författaren nöjt sig med att genom sammanställning av anteckningar ur hävderna historiskt belysa förhållandet mellan man och kvinna i den fastare gemenskap som kallas äktenskap. Särskilt har författaren strävat efter att insätta äktenskapet i ett kulturhistoriskt och socialt sammanhang. Att dessa bemödanden ibland stannat vid försök innebär icke något nedsättande. Vem kan göra anspråk på att levande och riktigt återgiva vad som varit i framfaren tid? Även om många yttre händelser låta sig fastställa, kan man sällan med säkerhet nå fram till bakomliggande motiv eller psykologiska förutsättningar överhuvud taget.
    Av antydda skäl är det förklarligt att åtskilliga avsnitt huvudsakligen innefatta plockgods från äldre historia. Emellertid lämnar det i andra partier frambragta materialet ledning såväl för överblickar av äktenskapet såsom samhällsinstitution som för närmare begrundande av väsentliga sidor av förhållandet mellan könen.
    Lärorik är exempelvis författarens utredning om den äktenskapliga troheten, vilken som bekant i äldsta tid upprätthölls med synnerlig skärpa men enbart till mannens fördel. För vår tids kvinna, som känner sig hämmad i sin likställighetskamp, kan det vara gott att erfara något om den behandling som ensidigt drabbade kvinnan i fall av otrohet. Ännu för tvåtusen år sedan var det en lindrig påföljd att nödgas i blotta linnet taga plats på torget under elva dagar i följd. Och fastän alla ha hört om änkornas skyldighet att frivilligt gå i döden vid makens eldbegängelse, tänka de flesta icke på att man här har att räkna med uppfyllelse av trohetskravet och icke med uttryck för sorg eller saknad. Stannar man i respekt inför synen av krigarhustrun som bestiger bålet, ryggar man dock tillbaka vid skildringen av herulerkvinnan som enligt lagens bud har att hänga sig på sin makes grav. Av författaren framhålles, hurusom dessa bistra vanor egentligen icke äro annat än ett följdriktigt hävdande av äktenskapets uråldriga idé att tjäna familjens bestånd och utveckling. Till

bevis för mannens maktställning inom familjen citeras följande krassa ord av en lagkarl på Demostenes' tid: »Hetärerna ha vi fått för vårt nöjes skull och konkubinerna för kroppens dagliga vård men äkta hustrur för att avla äktfödda barn.» Oaktat kristendomen så småningom införde mildare seder och lika trohetskrav mot man och kvinna, har det — såsom författaren påpekar — alltjämt kommit att kvarstå en obenägenhet att döma man och kvinna efter samma mått. Enligt författaren är det en urgammal fordran på kvinnans renhet som under skiftande former anmäler sig på nytt och som i den kristna kulturvärlden fått sin vackraste sinnebild i tillbedjandet av madonnan. Försiktigtvis har författaren lämnat öppet, huruvida trohetskravet till äventyrs är i viss mån personligt psykologiskt betingat, med andra ord har att skaffa med avigsidan av vad moderna människor kalla kärlek. Men av hänsyn till det svaga könet får väl denna teori tillbakavisas, eftersom man riskerar att frånkänna kvinnan — eller åtminstone stammödrarna — förmågan av starkare känsloliv.
    Med tanke på den klagan, som i våra dagar föres mot allt för stora möjligheter till skilsmässa, kan det vara befogat att erinra om att samma spörsmål alstrade bekymmer i det gamla Rom, där icke minst hustrurna visade fallenhet för omväxling. Att en romersk kvinna endast varit en mans hustru var så sällsynt att det antecknades i gravskriften, och det berätta som fruar som under fem år hade åtta män. Tydligen har samhället undertidernas lopp förgäves sökt bemästra äktenskapets grundproblem: att upprätthålla familjelivets värden utan att allt för hårt inkräkta på det enskildalyckokravet. Men det rör sig här blott om en variant av den urgamla konflikten mellan individuell frihet och tvång för det allmänna bästa, en konflikt som städse hållits vid liv och knappast får sin lösning inom överskådlig tid.
    Nutida politiker kunna i sitt sökande efter nya inkomstkällor för statliga behov finna antika förebilder till en ungkarlsbeskattning. Man gick under kejsar Augustus' tid till och med så hårt fram mot de ogifta männen att de förklarades oberättigade att mottaga testamentsarv. Och i Atén kunde endast familjefäder utnämnas till strateger eller uppträda som retorer. Dessa uppgifter låta emellertid förstå att den stränga behandlingen av ungkarlarna mindre hade till ändamål att öka statens inkomster än avsåg att säkra tillgången på vapenföra män. Härom vittnar också förekomsten av premier för äktenskap med talrik barnskara.
    Ehuru frågan om barnbegränsningen ännu står på dagordningen, kunde man hoppas att späda barns utsättande, varom författaren lämnar intressanta upplysningar, representerar en övervunnen ståndpunkt. Men vem vet? Det är tryggast att icke ingå på några spådomar.

 

Harry Guldberg.