Äger ordföranden i tryckfrihetsmål informera juryn om lagens innebörd? I ett uppmärksammat tryckfrihetsmål i Göteborg, som handlades förra året, uppstod fråga, huruvida rättens ordförande förfarit riktigt då han, såsom sedermera uppgavs ha skett, till ledning för juryns avgörande av brottslighetsfrågan lämnade juryn en information om innebörden av vissa i målet åberopade lagrum. I skrivelse till ordföranden framlade justitiekanslersämbetet resultatet av en utredning, som verkställts i frågan. Skrivelsen återges här in extenso i den mån som den är av intresse utanför målet.
    De särskilda bestämmelser rörande juryprocessen, som tidigare gällde, innehöllos i tryckfrihetsförordningen. Sedan där vissa grundläggande föreskrifter lämnats om juryns medverkan i tryckfrihetsmål, stadgades, att jurymännen, vilka skulle väljas efter rannsakningens fullbordande i målet, skulle sammankallas av domstolen till viss dag, då de inför domstolen hade att avgiva edlig försäkran att de efter bästa förstånd och samvete skulle avgiva utlåtande i saken. Därefter hette det i förordningen: »Jämte en kort och noga bestämd skriftlig sammanfattning av målets beskaffenhet och skick, bör domaren då för nämnden framställa denna fråga: Är skriften brottslig efter det lagens rum, åklagaren åberopat? Och må nämnden, sedan domstolens ordförande och ledamöter avträtt, icke åtskiljas, innan densamma häröver med ja och nej röstat.» Någon bestämmelse, enligt vilken domstolens ordförande hade att lämna juryn några upplysningar om de lagrum, vilkas tilllämpning ankom å juryn, fanns icke. Överhuvudtaget var juryns närvaro i ett mål inför domstolen av helt kort varaktighet.
    Att juryn sålunda understundom kunde vara i avsaknad av tillräckliga insikter om de lagrum, den hade att tillämpa, uppfattades såsom en allvarlig brist i jurysystemet. Härutinnan kan erinras om vad NILS ALEXANDERSON yttrar i sina år 1907 utgivna föreläsningar över den svenska tryckfrihetsprocessen. Efter att ha omnämnt vissa betänkligheter mot juryinstitutet, bland andra den att juryn kan taga miste i fråga om sitt kompetensområde, yttrar Alexanderson följande:

 

    »Och slutligen, om ock juryn rätt fattar själva uppgiftens räckvidd, så står alltid kvar den oförnekligen icke ringa risken, att juridiskt oskolade lekmän icke skola mäkta uppgiften själv, vilken, med modernt straffrättsinnehåll och strafflagsteknik, så ofta sätter även en grundlig juridisk bildning och ett övat skarpsinne på prov. — Vill man nu juryinstitutet, har man tydligen att uppsöka lämpliga medel att i möjligaste mån neutralisera dessa brister. I utländsk rätt hava i den vägen huvudsakligen följande anordningar eller kombinationer av dem funnit användning: — — — 2. En juryns överläggningföregående sammanfattning av målets status i förening med en informationangående rättens verkliga innehåll i de delar, som det kan komma i frågaatt tillämpa. — — — Den svenske lagstiftaren åter har tagit sin uppgiftmycket sorglöst, — — — Juryfrågan är hos oss så formulerad, att den alldeles icke tjänar att inrikta juryns blick på alla de olika juridiska spörsmål,som dölja sig under densamma i vidare mån än dessa kommit till ett direkt,även för lekmannen otvetydigt uttryck i ett speciellt straffbud; — — — Vidsådant förhållande hade en utredning av rättsfrågorna, en information destomer varit på sin plats. Men all föreskrift i denna riktning saknas.» (S. 155—157.) — — — » [Däremot] ha domstolarna icke ansett sig befogade att meddela juryn den information angående rätta förståndet av de rättsregler, somför målet äro av betydelse, vilken efter vad vi tidigare påpekat vore i såhög grad behövlig, men varom lagen icke har ett ord att förmäla.» (S. 169.)

    De särskilda kommitterade,¹ som år 1912 avgåvo förslag till tryckfrihetsordning, förordade, att rättens ordförande skulle i offentlig session företaga en för lekmän avpassad föredragning av målet. Däremot togo de avstånd från tanken att låta domaren informera juryn i rättsfrågor och anförde härutinnan:

 

    »Det kunde ifrågasättas, att detta referat, som naturligtvis måste hållas helt neutralt, skulle åtföljas av en 'information' rörande de till tillämpning ifrågasatta lagparagrafernas rätta förstånd, på sätt inom den utländska juryprocessen, exempelvis den engelska, tyska och norska, skall ske. Domstolens ledning är emellertid därvid anförtrodd åt särskilt högt kvalificerade domare, och övervägande skäl torde tala för att icke pålägga våra rådstuvurättsordförande en så särskilt grannlaga, svårlöst och för dem hittills främmande uppgift.» (S. 279.)
    1912 års förslag till tryckfrihetsordning ledde icke till någon lagstiftning i ämnet. De nuvarande bestämmelserna angående juryprocessen äro utarbetade på grundval av ett år 1934 av särskilda sakkunniga avgivet betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning.² I detta betänkande kritiserades starkt jurysystemet. Bland annat framhölls, att en »brist i det nuvarande förfarandet är att juryn lämnas utan handledning i fråga om bedömandet av den strafflagsparagraf under vilken en viss artikels brottslighet bör subsumeras».

De sakkunniga, som stannade vid att endast söka avlägsna de mest påtagliga bristerna i jurysystemet, föreslogo såvitt nu är i fråga, att rättens ordförande eller domaren skulle vara närvarande under juryns överläggning för upplysningars meddelande men avträda innan ansvarsfråga upptoges till slutlig prövning. Till stöd för denna bestämmelse anfördes bl. a., att det system, som föreslagits för juryns uttagande, icke innebure garantier för att den i det särskilda fallet konstituerade juryn bland sina medlemmar komme att räkna personer, som ägde juridiska insikter. En sådan samling lekmän beginge lätt misstag i juridiska frågor. Vore rättens ordförande med,kunde han lämna vägledning rörande de i målet avgörande juridiska synpunkterna. (Se s. 32 och 45.)
    De sakkunnigas förslag — som rörande själva förfarandet innebar en fullständig om gestaltning av processen med handläggning av målet i ett sammanhang i juryns närvaro vid en huvudförhandling omedelbart före juryns enskilda överläggning till beslut — omarbetades inom justitiedepartementet, därvid bestämmelserna om förfarandet utbrötos till en särskild lag utan grundlagskaraktär. I det lagförslag, som remitterades till lagrådet, upptogs ej föreskriften om rättens ordförandes närvaro under juryns överläggning men i stället infördes i 13 § andra stycket en bestämmelse av innebörd, att juryn ägde att av rätten införskaffa erforderliga upplysningar i frågor som uppkommo under överläggningen. Den ändring, som sålunda vidtogs, motiverades ej särskilt. Av förslagets innehåll må vidare erinras om ett stadgande — meddelat i anslutning till sakkunnigförslaget — att juryman ägde framställa frågor till parter och vittnen m. fl.
    Vid förslagets behandling i lagrådet förordade en av dess ledamöter de sakkunnigas förslag om rättens ordförandes närvaro vid juryns enskilda överläggning, under det att övriga ledamöter i fråga om 13 § anförde:

 

¹ Bland dem Alexanderson.

² SOU 1934: 54.

    »Departementschefen har icke upptagit den av de sakkunniga föreslagna nyheten att under juryns överläggning inom lyckta dörrar domstolens ordförande skall närvara för upplysningars meddelande. I stället har för att tillgodose ett liknande syfte såsom andra stycke i förevarande paragraf införts en bestämmelse av innehåll att juryn skall äga att av domstolen införskaffa erforderliga upplysningar.
    Av den motivering, som åberopats av de sakkunniga, synes framgå, att deras förslag tillkommit väsentligen i ändamål att skapa en förutsättning för att juridisk insikt må komma att öva tillbörligt inflytande på juryns beslut. Det måste dock ifrågasättas, om ett dylikt behov kan vara särskilt framträdande vid den reform av tryckfrihetsprocessen, som nu förestår. Fastmera torde det böra förväntas, att efter en offentlig handläggning i enlighet med förslaget målet skall kunna överlämnas till juryns prövning i ett bättre utrett skick än måhända stundom är fallet under nuvarande ordning. Åt jurymännen har uttryckligen givits befogenhet att vid den offentliga förhandlingen, som skall ske i deras närvaro, framställa frågor, och dessa kunna tydligen hänföra sig till alla sådana synpunkter, som äro av betydelse för juryfrågans besvarande. I varje fall lärer det knappast vara väl förenligt med juryns uppgift och ställning i rättegången, om dess överläggning till beslut komme att äga rum under sådana former, att en viss påverkan från domstolens sida i verkligheten eller åtminstone till skenet icke kan anses utesluten.
    Från principiell synpunkt torde det remitterade förslaget möta mindre betänklighet än sakkunnigförslaget, men däremot synas större praktiska svårigheter vara förbundna med dess utförande. — — —»

 

    Lagrådets flesta ledamöter hemställde på grund härav, att bestämmelsen i 13 § andra stycket skulle utgå.
    Denna hemställan biträddes av föredragande departementschefen, som tilllika förklarade, att han av skäl som lagrådets flesta ledamöter åberopat icke ansett sig böra förorda en ătergång till de sakkunnigas förslag, enligt vilket rättens ordförande skulle vara närvarande vid juryns överläggning för upplysningars meddelande. Ingendera bestämmelsen upptogs således i det för riksdagen — genom propositionen nr 2 — framlagda lagförslaget och återfinnes ej heller i lagen.
    Tillkomsten av denna lag är jämväl i ett annat hänseende av intresse i förevarande ärende, nämligen för frågan om domarens processledning i tryckfrihetsmål. Denna fråga uppmärksammades vid övervägandena, om domstolen vid framställandet av frågor till juryn rörande en skrifts brottslighet skulle vara bunden av åklagarens eller målsägandens brottsrubricering eller allenast — såsom i den vanliga straffprocessen — av de fakta som rörande den tilltalades brottslighet åberopats i målet. I 10 § av det för riksdagen framlagda lagförslaget fanns ett stadgande av samma lydelse som det sedermera i lagen upptagna, att rätten skulle till juryns besvarande skriftligen avfatta frågan, huruvida skriftens innehåll är brottsligt efter »det eller de lagrum, som åklagaren eller målsäganden funnit tillämpliga». Men därjämte hette det i förslaget: »Anser rätten annat lagrum kunna ifrågakomma, skall jämväl det lagrummet upptagas.»
    Härom anförde första lagutskottet i sitt utlåtande (nr 18):

 

    »Utskottet finner det uppenbarligen åligga rätten att, i samband med det slutliga uppställandet av den åtalande partens frågor till juryn, på sådant sätt begagna sin processledning att frågorna komma att motsvara vad målsäganden i sak önskar få underställt juryns prövning. Något direkt lagstadgande härom synes icke vara erforderligt. En bestämmelse enligt vilken

rätten skulle äga att av eget initiativ uppställa frågor till juryn skulle däremot kunna medföra att en skrift av juryn förklarades brottslig enligt lagrum vilka målsäganden icke önskat skola ifrågakomma. [I likhet med de sakkunniga] anser utskottet att så icke bör kunna ske.»

 

    Sedan utskottet på grund härav föreslagit, att ifrågavarande bestämmelseskulle utgå, beslöt riksdagen i enlighet härmed.
    I det utlåtande, som lagrådet avgav över det av riksdagen antagna förslaget i vad det skilde sig från K. M:ts förslag, anförde lagrådet:

 

    »Då juryfrågorna framställas av rätten och icke av 'den åtalande parten', måste det anses naturligt att en ny lagregel i detta ämne (10 §) grundas på den i straffprocessen gällande uppfattningen att utgången av ett brottmål icke skall röna inverkan av att åklagare eller målsägande givit en formellt oriktig brottsrubricering eller åberopat lagrum, vilka icke äga tillämpning å det åtalade brottet. De bestämmelser K. M:ts förslag innehåller rörande juryfrågornas avfattning torde icke hava annat syfte än att dessa frågor, såsom utskottet yttrar, 'komma att motsvara vad målsäganden i sak önskar få underställt juryns prövning'. Ett sådant resultat bör emellertid enligt utskottets mening utan särskilt lagstadgande framkomma genom domstolens processledning, och det av riksdagen antagna förslaget återger endast den hittills å stadgande i tryckfrihetsförordningen grundade regeln att frågorna icke må avse andra lagrum än dem åklagaren eller målsäganden funnit tillämpliga. Innebär detta, att parten skall, när anledning därtill förekommer, lämnas tillfälle att formligen angiva huruvida han önskar få sin talan bedömd efter de lagrum, vilka rätteligen hänföra sig till det av honom beskrivna brottsfallet och vilka under rättegången anvisas av domstolen, lärer vid jämförelse mellan de båda förslagens bestämmelser få antagas att de, praktiskt sett, komma att hava väsentligen samma verkan, i varje fall under förutsättning att parten är tillstädes när frågorna slutligt avfattas och att processledningen verkligen blir den sålunda avsedda. Det kungl. förslaget synes emellertid i denna del beteckna en riktigare och klarare ståndpunkt.»

 

    Den 9 april 1937 utfärdades förevarande lag — lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål — och den trädde i kraft d. 1 juli 1937.
    Av stadgandena i lagen äro de som avse förhandlingen inför juryn framförallt av intresse. Sedan rörande förberedelsen bl. a. stadgats, att målet skall så beredas att det vid förhandling inför juryn kan slutföras i ett sammanhang, samt bestämmelser meddelats om den försäkran juryns medlemmar skola avlägga m. m., heter det i 8 §: »Målet handlägges av rätten i juryns närvaro. Förhandlingen skall vara muntlig. Part må ej ingiva rättegångsskrift. — Juryman äger att genom rättens ordförande framställa fråga till part, vittne, sakkunnig eller annan.» I 9 § regleras det fall, att part ejär tillstädes vid den för förhandlingen inför juryn utsatta dagen eller hinder eljest möter för målets slutförande denna dag, m. m., varefter i 10 § — på sätt redan delvis berörts — föreskrives:

 

    »Sedan förhandlingen inför juryn blivit förd till slut, skall rätten utan uppskov till juryns besvarande skriftligen avfatta frågan huruvida skriftens innehåll är brottsligt efter det eller de lagrum som åklagaren eller målsäganden funnit tillämpliga. Avser åtalet flera brott eller föranleder målets beskaffenhet i övrigt flera frågor, skola de framställas var för sig. Innan frågorna till juryn slutligen avfattas, skall närvarande part beredas tillfälle att yttra sig över desamma. Därefter överlägge juryn i enrum under en av juryn utsedd ordförande. Framställd fråga skall av juryn besvaras med ja eller nej. Ej må juryn åtskiljas innan samtliga frågor blivit besvarade.»

    Den lämnade framställningen giver vid handen, att före 1937 års lagstiftning såväl teori som praxis anslöt sig till den uppfattningen att domaren i en juryprocess icke ägde meddela juryn någon information om innebörden av de lagrum den hade att tillämpa. Någon ändring i detta hänseende har berörda lagstiftning icke medfört. Utan uttryckligt stöd av lag lärer en sådan befogenhet som nu nämnts icke tillkomma domaren i en process av den formbundna karaktär juryprocessen utgör. Men någon bestämmelse i ämnet har icke meddelats i lagen. De under förarbetena ifrågasatta stadgandena i syfte att juryn genom domaren eller rätten skulle bliva upplyst om åberopade lagbud blevo avvisade redan före lagförslagets framläggande för riksdagen. Och lagen utvisar, att så snart förhandlingen inför juryn förtstill slut — den tidpunkt vid vilken en information väl lämpligen skulle äga rum, därest sådan vore avsedd — intet annat skall förekomma innan juryn sammanträder till enskild överläggning än frågornas avfattning och framställande till juryn.
    Att märka är emellertid, att den nuvarande lagen — såsom lagrådet antytt — i motsats till äldre rätt innehåller bestämmelser, vilka i viss mån tillgodose det behov av upplysning i juridiska spörsmål som juryn kan äga. Härutinnan må erinras om den förut omförmälda befogenheten för jurymedlem att genom domaren framställa frågor till parter och ombud m. fl. Av betydelse i förevarande hänseende är jämväl domarens processledande verksamhet. Skulle domaren exempelvis anse, att ett lagrum felaktigt åberopats av part, lär det tillkomma honom att anmoda parten att yttra sig ifrågan. Om verkligen ett misstag föreligger, torde detta då bliva rättat. I allt fall kan parten härigenom föranledas att utveckla sin ståndpunkt beträffande det uppmärksammade lagrummet och motparten att, i fall av behov, ingå i bemötande därav. Att domaren i juryprocessen på sätt nu berörts är verksam under förhandlingen inför juryn — liksom ock under förberedelsen — är tydligen av en annan karaktär än att han, sedan förhandlingen avslutats och parterna alltså ej vidare skola yttra sig i huvudsaken, lämnar juryn en framställning om innebörden av de lagrum som åberopats i målet.
    Sistnämnda förfarande behöver i och för sig icke innebära mera än att ett formellt fel förelupit i handläggningen av tryckfrihetsmålet. Därest emellertid domarens framställning jämväl giver anledning till erinran i sak, är läget ett annat. Särskilt betänkligt är det härvidlag, om framställningen innebär en anvisning åt juryn, huru den har att bedöma brottslighetsfrågan. Juryn har tillkommit såsom ett värn för tryckfriheten och syftet med detta institut är tydligen att medborgarna själva skola, oberoende av domaremakten, pröva huruvida en tryckt skrift är brottslig eller icke. Det ligger nära till hands att antaga, att lagstiftaren icke önskat, att domaren skulle meddela juryn undervisning om lagens rätta förstånd, av farhågor för att denna undervisning kunde komma att i verkligheten innebära en påverkan å juryn att i viss riktning fatta sitt beslut. Den synnerliga varsamhet med vilken lagstiftaren framgått, då det gällt att finna former för avhjälpande av juryns understundom bristfälliga juridiska insikter, är härutinnan belysande.