E. ALTEN. Tvistemålsloven med kommentar. Annen utgave. Oslo 1940. Aschehoug. 484 s. Kr. 26.90.

    När här i Sverige den »förberedande utredningen angående en rättegångsreform» för jämnt 30 år sedan tog sin början under justitierådet Hellners ledning, hade i Norge modern straffprocess redan länge varit i tillämpning (sedan 1890). Arbetena på en civilprocessreform hade fortskridit så långt,

LITTERATURNOTISER. 37att civilproceslovkommissionens utkast til lov om rettergangsmåten i tvistemål av 1908 med vissa ändringar förelagts stortinget genom ot. prp. nr. 1 for 1910. Det svenska reformarbetet följde noggrant utvecklingen i Norge, och särskilt sedan lov om rettergangsmåten for tvistemål utfärdats d. 13 aug. 1915, blev denna av största betydelse för det svenska utredningsarbetet på civilprocessens område.
    Det dröjde emellertid innan den norska lagen kom i tillämpning. Visserligen beslöts genom en promulgationslag av 14 aug. 1918 att lagen skulle träda i kraft 1 jan. 1923 — mera än sju år efter dess utfärdande — men av hänsyn till kostnaderna och motstånd från advokaters och domares sida uppsköts ikraftträdandet gång efter annan. Slutligen trädde lagen i kraft d. 1 juli 1927 efter betänkliga kompromisser beträffande reglerna för fullföljd av talan i högre instans — bl. a. bibehölls såsom ett provisorium den skriftliga proceduren i de gamla overrettene, vilken enligt den ursprungliga lagen skolat ersättas av muntlig process i lagmannsrettene.
    Enligt Alten väckte den nya rättegångsordningen allmän tillfredsställelse så vitt angick herreds- och byrettene, men den skriftliga processen i andra instans gav snart anledning till klagomål. År 1934 tillsattes en kommitté under ordförandeskap av Høyesteretts justitiarius Paal Berg för att revidera fullföljdsrätten. Utredningen resulterade i en lag 21 juni 1935 om forandringer i rettergangslovene. »Overrettene» med sin skriftlighet avskaffades, och lagmannsrettene med muntlig process trädde i deras ställe efter de ursprungliga linjerna. Däremot vidhölls icke den ursprungligen beslutade begränsningen av Høyesteretts prövning till rättsfrågan, men det förutsattes att klagan över andra instansens bevisprövning i praxis skulle bli väsentligen inskränkt till följd därav att bevisomedelbarhet ej kunde genomföras i Høyesterett. Kjæremålsutvalget (motsvarande HD:s dispensavdelning) kan sålunda enligt § 373 »nekte å fremme anken» bl. a. när det enhälligt »finner at anken ikke vil kunne gis medhold uten at Høyesterett fraviker den påankede avgjørelse i et punkt hvor det antas å ha vært av væsentlig betydning, at retten har hatt høve til umiddelbart å høre forklaringer av parter eller vitner eller til å foreta en granskning, som ikke kan foretas av Høyesterett».
    Alten menar, att det till förebyggande av att bevisfrågor i onödan bringas inför Høyesterett skulle varit önskvärt att kjæremålsutvalget erhållit större frihet att avvisa en klagan, och citerar härutinnan med gillande den svenska processlagberedningens förslag (54 kap. 10 § i det av K. M:t godkända förslaget, SOU 1941:7).
    Första upplagan av Altens kommentar till tvistemålsloven utkom 1924 innan ens de provisoriska ändringarna i fråga om fullföljdsrätten antagits. Den nya, grundligt omarbetade upplagan har kunnat bringas helt up to date. Under alla de skildrade förändringarna i Norge har det svenska lagstiftningsarbetet på processreformen oavbrutet fortgått. När det stora reformförslaget nu äntligen förelagts riksdagen till prövning, kommer för visso erfarenheterna från Norge att bli till ovärderligt gagn. Altens lärorika kommentar till den norska tvistemålsloven kan därför påräkna att bli en även av intresserade här i landet ofta anlitad kunskapskälla.

K. J. S.