Hovrätt för nedre Norrland. I sin motion i första kammaren (nr 172) om inrättande av en hovrätt för nedre Norrland lämnar herr Engberg till en början en historik över frågans tidigare behandling. I anslutning till ett citat från prop. om ny rättegångsbalk, enligt vilket frågan om hovrätternas antal och domkretsar utbrutits till särskild lagstiftning, erinrar motionären, att tillskapandet av en hovrätt för nedre Norrland i princip beaktats och förordats, samt fortsätter:
    »Det lider heller intet tvivel, att det framlagda förslaget till rättegångsbalk för Norrlands vidkommande skulle föga motsvara de grundsatser, varav det uppbäres, därest denna väldiga landsända, som dock representerar vida mer än hälften av riksområdet, skulle jämväl i fortsättningen ha endast en hovrätt. Norrlands kommunikationsförhållanden, de ofantliga avstånden, vanskligheterna att ta sig fram till en hovrätt och därmed göra verklighet av den muntliga processen — allt sådant understryker nödvändigheten av två hovrätter. Det vore rimligt och riktigt att Västernorrlands och Jämtlands län tillsammans med Hälsingland finge en egen hovrätt. Detta skulle på ett utomordentligt sätt underlätta förverkligandet av de lovvärda syften, som förslaget till rättegångsreform velat främja.»
    Frågan om den lämpligaste förläggningen av hovrätten anser herr Engberg böra prövas av K. M:t. Motionen går ut på att riksdagen måtte i skrivelse till K. M:t begära förslag till en hovrätt för nedre Norrland.
    Herrar Velander och med motionärer hemställa i sin motion (I: 147, likalydande med motionen II: 236) att riksdagen måtte i skrivelse till K. M:t anhålla om förslag senast till 1943 års lagtima riksdag om inrättande i Sundsvall av en hovrätt för nedre Norrland. Motionärerna anföra:
    »I samband med statsmakternas år 1935 fattade beslut om inrättandet av hovrätten för övre Norrland förutsattes uttryckligen, att jämväl en hovrätt för nedre Norrland skulle utan större dröjsmål komma till stånd. Det torde också kunna sägas, att inom riksdagen den uppfattningen då var allmän, att hovrätten för nedre Norrland borde förläggas till Sundsvall. Denna uppfattning stärktes måhända ytterligare av den omständigheten, att hovrätten för övre Norrland förlades icke till Luleå, såsom processlagberedningen föreslagit, utan till Umeå. I propositionen om sagda hovrätts inrättande anförde departementschefen såsom skäl härför bl. a. följande: 'Vid ett ställningstagande till frågan vilken av dessa städer —Luleå eller Umeå — som må anses äga företrädet i angivna hänseende synes i första hand hänsyn böra tagas till önskvärdheten av att hovrät-

NOTISER. 379ten förlägges till en ort, där den efter införande av ett muntligt överrättsförfarande kan beräknas bliva lättast tillgänglig för det övervägande antalet av den rättssökande allmänheten. Avgörande torde härvid icke vara vilken stad som geografiskt är att betrakta som hovrättsområdets central punkt. Hovrätten synes i stället böra vara lättillgänglig i första hand förde rättssökande inom den del av hovrättsområdet där det industriella och kommersiella livet pulserar starkast och som har den största måltätheten, d. v. s. största antalet vid underrätterna avgjorda mål.' Uppenbart torde vara att, därest domkretsen för hovrätten för nedre Norrland kommer att, såsom väl avsett är, främst utgöras av Jämtlands och Västernorrlands län, departementschefens sålunda återgivna uttalande utgör en den starkaste motiveringen för den nu avsedda hovrättens förläggande just till Sundsvall.»
    Motionerna, vilka av kamrarna först remitterats till första lagutskottet, hava efter hemställan från detta nu överlämnats till första särskilda utskottet.