SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

INTERNATIONELL PRIVATRÄTT 1936—1940.

AV

ENVOYÉN FOLKE MALMAR.

I det i NJA 1939 s. 96 refererade målet förelåg fråga om tillämpning av återförvisningsläran. En person, som förlorat sitt svenska medborgarskap utan att, så vitt känt, ha förvärvat medborgarskap i annat land (statslös), hade avlidit i staten Washington, där han hade sitt hemvist, och efterlämnat förutom egendom i hemvistlandet del i fast egendom i Sverige. I tvist mellan den avlidnes släktingar om arvsrätt beträffande nämnda fastighetsandel har Högsta domstolen —som ansett svensk domstol behörig upptaga målet — tillämpat hemvistlandets arvsordning utan avseende därå, att enligt nämnda lag frågor om rätt på grund av arv till fast egendom skola bedömas enligt lagen i den stat, där egendom finnes. (Målet var av första domstol avdömt, innan lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo trätt i kraft.) Genom det avgörande, som träffats i detta mål, har HD intagit en motsatt ståndpunkt till den, som intogs avHD beträffande tillämpning av den s. k. återförvisningsläran (théoriedu renvoi) i det i NJA 1919 s. 546 refererade målet.
    I det i NJA 1939 s. 101 refererade målet förelåg fråga om tolkning av ett i staten Massachusetts upprättat testamente. Testatorn hade föreskrivit bl. a., att »all the rest and residue of my estate, real and personal, wherever situated, I give absolutely and in fee simple to my brother Johann Henrick Johanson of Orust, Sweden». Vid skifte i Sverige av kvarlåtenskap efter Johansons hustru hade skiftesmännen med stöd av äldre GB 10: 2 upptagit det till Johanson testamenterade beloppet såsom Johansons och hans hustrus gemensamma egendom, enär egendomen icke blivit tillagd Johanson med villkor, att den skulle utgöra hans enskilda egendom, och hade med hänsyn härtill övriga dödsbodelägare tillagts vederlag med anledning av att Johanson av den testamenterade egendomen överlämnat ett belopp av 15,000 kr. till en sin son i ett föregående äktenskap. Johanson yrkade i stämning till svensk domstol, att det förrättade skiftet skulle ändras, enär det testamenterade beloppet tillkommit honom såsom enskild egendom. I målet förekom en vidlyftig utredning rörande betydelsen av orden »give absolutely and in

fee simple». Detta uttryck förklarades i de till motpartens förmån avgivna utlåtandena allenast betyda, att överlåtelsen skedde med full äganderätt och förfoganderätt för testamentstagaren, varemot däri ej kunde inläggas den betydelsen att egendomen vore given såsom enskild. Från en advokat, som varit testator behjälplig med testamentets upprättande, företeddes ett beedigat intyg, vari förklarades, att testamentet enligt lagen i staten Massachusetts skulle så tolkas, att den testamenterade egendomen bleve Johansons absoluta och enskilda egendom och ej kunde övergå till hustruns barn i ett tidigare gifte, varjämte uttalades, att det varit testators och advokatens mening, att egendomen skulle tillfalla Johanson på sådana villkor, samt att, om det för advokaten eller testator påpekats, att enligt svensk lag tvekan kunde råda om tolkningen, i testamentet skulle hava intagits bestämmelser, som undanröjt denna tvekan. HR:n yttrade beträffande testamentet, att även om i testamentet ej uttryckligen förordnats, att den testamenterade egendomen givits med villkor att den skulle vara mottagarens enskilda egendom, omständigheterna dock gåve vid handen att en sådan verkan av testamentet varit av testator åsyftad. Överinstanserna gjorde ej ändring. Den hänsyn, som vid tolkningen av testamentet togs till Massachusetts lag, synes naturlig, särskilt i ett fall som det förevarande, då testator vid upprättandet biträtts av advokat i denna stat och av denne erhållit anvisningar om testamentets formulering på ett sätt, som enligt lagen i Massachusetts gav ett klart uttryck åt testators avsikter.
    Det i NJA 1937 s. 261 refererade rättsfallet avsåg skadeståndsskyldighet på grund av uraktlåtenhet att fullgöra ett avtal om fastighetsköp i Ryssland. På hösten 1917 träffades i Moskva mellan en svensk medborgare och en ryss ett s. k. handpenningsavtal av innehåll, att svensken skulle senast å viss angiven dag s. å. till ryssen för visst belopp, av vilket en del, 100,000 rubler, erlades i handpenning, försälja en fastighet i staden. Avtal träffades vidare därom, att om avtalet icke fullföljdes av ryssen, denne skulle gå förlustig handpenningen samt att, om däremot svensken icke fullföljde sina i avtalet ingångna förpliktelser å den utsatta dagen, svensken skulle ej blott återbetala handpenningen utan även till ryssen erlägga ett vitesbelopp å 100,000 rubler. Avtalet kunde emellertid icke fullgöras, enär bolsjevikerna föreden ifrågavarande dagen kommo till makten. Ryssens dödsbodelägare yrkade sedermera att av den svenske medborgaren och det svenskdansk-ryska bolag han företrädde återfå handpenningen och utfå vitet efter värdet å tsarrubler nämnda dag eller ock motsvarande belopp i skadestånd. Underrätterna ogillade dödsbodelägarnas talan, emedan det icke blivit styrkt att de genom arv förvärvat ryssens rätt. HD återfann dödsbodelägarna arvsberättigade, då det ryska dekretet om arvsrättens upphävande icke hade giltighet beträffande egendom utanför ryskt territorium och det i målet vore fråga om här i riket befintlig kvarlåtenskap. Handpenningen ägde dödsbodelägarna återfå, men de hade ej rätt till skadestånd, då de ej styrkt att det berott på svensken eller bolaget att försäljningen icke kommit till stånd. Vid den tidpunkt, då krav på

återfående av handpenningen först framställts, hade emellertid rubeln varit värdelös, och på den grund kunde dödsbodelägarnas talan icke bifallas.
    I det i NJA 1937 s. 1 refererade målet förelåg fråga, huruvida amerikansk lag ägde tillämpning å ett av svenska staten upptaget obligationslån å 30,000,000 dollars. Obligationerna, vilka utgåvos år 1924, innehålla en s. k. guldvärdeklausul, enligt vilken obligationens såväl kapital som ränta äro betalbara i Förenta Staternas guldmynt av nuvarande eller därmed jämngod vikt och finhet. Emellertid antogs i Förenta Staterna den 5 juni 1933 en s. k. Joint Resolution avseende att säkerställa ett uniformt värde åt Förenta Staternas mynt och cirkulerande betalningsmedel. För uppnående av detta syfte förklarades i resolutionen, att varje stadgande, som innehölles i eller vore meddelat med avseende å en förbindelse, vilken avsåge att giva fordringsägare rättighet att påfordra betalning i guld eller något särskilt slag av mynt eller cirkulerande betalningsmedel eller till ett belopp i Förenta Staternas penningar som beräknades därefter, förklarades strida mot det allmänna bästa. Intet sådant stadgande finge intagas i eller meddelas med avseende å någon förbindelse, som därefter inginges. Tillika stadgades, att varje förbindelse ingången dessförinnan eller därefter, skulle, vare sig något sådant stadgande intagits däri eller icke, vara behörigen fullgjord genom betalning, dollar för dollar, i varje myntsort eller cirkulerande betalningsmedel för allmänna och enskilda skulder. Vidare uttalades, att med ordet »förbindelse» förstodes en förbindelse som vore betalbar i Förenta Staternas penningar. Försäkringsaktiebolaget Skandia anförde efter stämning, i jan. 1934 å riksgäldskontoret till Svea hovrätt, att bolaget för placering av medel tillhörande dess försäkringsfonder inköpt nominellt 736,500 dollars obligationer av ifrågavarande obligationslån. Att bolaget beslutat förvärva obligationerna hade till stor del berott på den säkerhet, som en dylik penningplacering syntes bjuda därigenom att obligationerna försetts med s. k. guldvärdeklausul. Då emellertid bolaget den 1 maj 1933 för erhållande av betalning av då förfallna obligationskuponger företett dessa hos National City Bank i New York, varest obligationerna vore betalbara, med yrkande om betalning efter guldvärde, hade banken vägrat dylik betalning. Riksgäldskontoret hade därefter före nästa förfallodag den 1 nov. 1933 låtit tillkännagiva, att vid likvider sistnämnda dag komme att förfaras på samma sätt som å nästföregående förfallodag. Det förhållandet, att den åsyftade undantagslagstiftningen kunde förhindra betalningsagenten för lånet att för närvarande ombesörja betalning i guld i Amerika, berättigade väl riksgäldskontoret att betala å annan än amerikansk ort men kunde icke fritaga riksgäldskontoret från den uttryckliga valutagaranti, som riksgäldskontoret genom obligationerna iklätt sig. Bolaget hävdade att riksgäldskontoret vore skyldigt att jämlikt guldvärdeklausulen fullgöra utgående likvider för obligationerna i gulddollar eller i ett mot dessas värde svarande belopp i sedlar. HovR:n fann, att enär lånet utgjorde ett svenskt

26—427004. Svensk Juristtidning 1942.

statslån samt det varken vid upptagandet av lånet blivit uttryckligen angivet, att berörda rättsförhållanden skulle regleras av Förenta Staternas rätt, eller av omständigheterna tydligen framginge att så likväl varit avsett, svensk rätt vore tillämplig å rättsförhållandet, utom i vad avsåge frågan om själva sättet för verkställande av betalning och därmed sammanhängande frågor av rent mynträttslig natur för vilka frågor Förenta Staternas rätt vore avgörande.
    Båda parterna sökte revision.
    I NRev:s betänkande togs ej klar ståndpunkt till frågan om vilken lag som vore tillämplig å rättsförhållandet. Den ifrågakomna klausulens väsentliga innebörd vore, att svenska staten genom riksgäldskontoret iklätt sig ansvaret för den förlust obligationshavaren kunde lida genom en depreciering av dollarn. HD fann emellertid amerikansk lag tillämplig och ogillade därför bolagets talan.
    HD:s dom i detta mål innefattar en ändring i hittills gällande rättspraxis vid bedömande av obligationsrättsliga förhållanden. Enligt deti NJA 1912 s. 231 refererade målet tillämpades sålunda lex domicilii debitoris. I nu föreliggande fall har någon klar regel ej givits. I domen har uppräknats en mängd omständigheter, som föranleda till att rättsförhållandet närmast måste anses ha anknytning till amerikansk rätt. Huruvida lex loci solutionis eller lex loci contractus ansetts tillämplig har ej klart angivits. Den omständigheten, att dessa regler i föreliggande fall ge enahanda resultat, har måhända i särskilt hög grad medverkat till utgången. Säkerligen har den regel, som vunnit tillämpning, varit ägnad att ge ett lyckligare resultat än regeln om lex domicilii debiloris, som oftast ger anledning till svårigheter vid tillämpningen med hänsyn till den bristande överensstämmelsen i de skyldigheter, som åligga de båda kontrahenterna i ett avtal, om dessa skola bedömas enligt varderas domicillag.
    Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke en i NRev:s betänkande anförd tanke, att spörsmålet om guldklausulens giltighet — oavsett vilken lag i övrigt skulle anses vara å rättsförhållandet tillämplig —borde avgöras särskilt för sig, har visst fog för sig. Sålunda synes kunna anföras att den lagstiftning, som ligger till grund för guldklausulens ogiltighetsförklarande tillkommit för att inom Förenta Staternas eget territorium åstadkomma ett enhetligt värde å alla å dollars lydande förbindelser. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida en sådan lagstiftning till sitt syfte kan äga några extraterritoriella verkningar. I självaverket innebar denna lagstiftning just en sådan myntförsämring, motvars verkningar guldklausulen var avsedd att garantera obligationsinnehavarna. Med hänsyn härtill kan det sättas i fråga, huruvida icke lagstiftningen i denna del råkat i konflikt med så fundamentala rättsgrundsatser att dess tillämpning borde anses stridande mot ordre public international och att följaktligen svensk rätt, enligt vilken en klausul sådan som den föreliggande otvivelaktigt måste anses giltig, i stället bort vinna tillämpning.¹

¹ Jfr A. BAGGE och R. KNOPH i TfR 1937 s. 15S och 1938 s. 46.

    Av det i NJA 1938 s. 322 refererade målet framgår, att den omständigheten, att utmätning enligt dansk lag ej finge ske av ett insolvent likvidationsbolags tillgångar, icke hindrade utmätning av det danska bolagets fordran hos borgenär med hemvist i Sverige.
    I det i NJA 1940 s. 354 refererade rättsfallet förelåg fråga, huruvida förbindelser, som ingåtts av utländskt handelsbolag vid telefonsamtal mellan en representant för handelsbolaget — vilken befann sig i Goteshafen — och en i Göteborg varande representant för ett svenskt aktiebolag, kunde anses vara ingångna här i riket, så att handelsbolaget vore skyldigt att svara vid svensk domstol enligt 10 kap. 1 § RB. HD besvarade frågan nekande. Av rättsfallet framgår, att forum deprehensionis ej ansetts tillämpligt beträffande utländskt handelsbolag (jfr SvJT 1921 rf s. 60).
    Enligt det i NJA 1939 s. 247 refererade målet har, då ett certeparti ingåtts i Sverige mellan svenska kontrahenter, vid beräkning av överliggedagar i tysk lastningshamn svensk lag tilllämpats. Utgången av målet lärer få anses bero därav, att, genom att båda parterna voro svenska, rättsförhållandet ansetts äga närmast anknytning till svensk rätt. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke samfärdselns krav varit bättre tillgodosett genom en annan utgång. Den tyske avlastaren måste anses helt naturligt hava utgått ifrån att med hänsyn till att lastning skulle ske i tysk hamn den tyska lagens övertidsregler skulle vara gällande med avseende å lastningen.
    Det i NJA 1938 s. 184 refererade rättsfallet avser kursberäkning av tysk s. k. spärrmark vid beräkning av stämpel å bouppteckning. HD fann i motsats till RR:n att värdet av en arvlåtare tillhörig andel i ett tyskt handelsbolag borde uppskattas efter kursen på s. k. Kreditensperrmark och ej efter den vanliga kursen på tyska riksmark, vilken var avsevärt högre. På enahanda sätt avgjorde HD samma dag ett annat mål rörande stämpelbeläggningen av en bouppteckning, som upptog en i Tyskland belägen fast egendom.
    I det i NJA 1937 s. 438 refererade rättsfallet förelåg fråga om tilllämpningen av bestämmelsen i 2 § 1. i lagen den 1juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. Sedan gift man, som vid äktenskapets ingående var tysk medborgare men sedermera vunnit medborgarskap i Sverige, avlidit, har vid stämpelbeläggning av bouppteckning efter honom — jämlikt 1 § 2. sagda lag— all egendom i boet med tillämpning av tysk lag behandlats såsom sådan egendom, vari giftorätt ej äger rum. Den efterlämnade makan yrkade hos Svea HovR, att enär makarna icke på sätt i 2 § 1. i nyssnämnda lag hos rätten anmält, att tysk lag skulle äga tillämpning å makarnas inbördes förmögenhetsförhållanden, samt dessa enligt hennes förmenande sålunda borde bedömas enligt svensk lag och följaktligen hälften av kvarlåtenskapen tillkomma henne i giftorätt, varå arvsskatt ej borde utgå, hon måtte berättigas återfå vad för mycket erlagts i arvsskatt. Advokatfiskalen hemställde i infordrat

yttrande — under hänvisning till 1 § 2. i åberopade lag — att ansökningen måtte lämnas utan bifall. Anmälan till rätten varom i 2 § 1.samma lag förmäldes vore erforderlig endast i sådana fall, då i rättsförhållande med tredje man make ville, att makarnas inbördes förmögenhetsförhållanden skulle bedömas enligt utländsk lag. HovR:n fann emellertid, att RR:n vid arvsskattens beräknande förfarit riktigt och HD gjorde ej ändring i HovR:ns utslag.
    I det i NJA 1936 s. 291 refererade rättsfallet förelåg fråga om tilllämplig lag vid bedömande av skadeståndsskyldighet i följd av fartygskollision. Å Themsen hade kollision inträffat mellan ett svenskt och ett danskt fartyg, varvid det senare tillfogats skada. Det svenska fartyget fördes vid tillfället i fråga av engelsk lots, som fartyget varit skyldigt anlita. Det danska rederiet instämde det svenska rederiet inför Stockholms RR med yrkande om skadestånd med 10,224 kr. 44 öre och 122 £ 5 sh. 1 p. Enligt vad följer av svenska sjölagen 8 § är svensk redare ej ansvarig för skada, som åstadkommits av lots, som fartyget varit skyldigt anlita. Enligt engelsk lag Pilotage Acte 1913 kap. 3 avd. II är redaren däremot även i dylikt fall ansvarig förförlust och skada, som förorsakats av fartyget eller genom fel vid manövreringen på samma sätt som han skulle vara, om lotsplikt ej förelåge. Svaranden yrkade under åberopande av strafflagen 1 kap. 1 §, att svensk lag borde tillämpas. RR:n fann, att engelsk lag vore tillämplig, och då det svenska fartyget befanns vara vållande till kollisionen bifölls käromålet. HovR:n fastställde RR:ns utslag. HD godkände NRev:s hemställan, att K. M:t måtte pröva rättvist fastställa HovR:ns dom.
    Den ståndpunkt, som intagits i detta mål, lärer svara mot den inom den internationella privaträtten allmänt antagna regeln, att rättsförhållanden, som äga sin grund i delikt eller kvasidelikt, skola bedömas enligt gärningsortens lag. Denna regel torde kunna anses betingad av samfärdselns krav. Envar, som befinner sig inom en stats territoriumeller där utövar verksamhet, måste vara underkastad de bestämmelser i där gällande lag, som äro avgörande för huruvida en handling är rättsstridig och som fastställer följderna av en handling, åt vilken tilllägges sådan karaktär. Det skulle framträda som uppenbart obilligt, om en skadelidande ej skulle komma i åtnjutande av det rättsskydd, till vilket han eljest skulle vara berättigad på den grund att den, som vållat skadan eller härför eljest är ansvarig på grund av medborgarskap, hemvist eller annan omständighet, hade anknytning till annan stat änden, där skadan vållats.