Kammarkollegiets historia. Sthm 1941. Marcus. 479 s. Kr. 10.00.

 

    Som bekant har kammarkollegiet först i år (fred. 30 jan.) högtidlighållit 400-årsminnet av sin tillblivelse ehuru denna är att förlägga till sommaren 1539, då Gustav Vasa anförtrodde finansförvaltningens ledning åt tre svenska herrar, tillsammans bildande ett kollektivt organkammarrådet och även var för sig benämnda kammarråd. Uppskovet med högtiden föranleddes väsentligen av att minnesskriften, den bok vars titel läses här ovan, hade blivit till utgivandet försenad.
    Skriften är till övervägande del författad icke, såsom flertalet liknande arbeten, av lejda historici eller arkivmän utan av befattningshavareinom kollegiet. Blott 185 sidor (ej 194 såsom uppges s. 7) härröra från främmande hand, och förvisso den mest kompetenta: den första av bokens tre avdelningar, Från Gustav Vasa till Karl XII:s död, är skriven av NILS EDÉN vilken därmed återvänt till och fortsatt sin ungdomsförvaltningshistoriska forskningar. Den andra och längsta avdelningen (s. 195—421), som förer berättelsen fram till närvarande tid, har författats av kammarrådet ERIK SCHALLING och den sista, betitlad Kammarkollegiet i våra dagar av kollegiets nuvarande chef, generaldirektören LENNART BERGLÖF. Med denna skriftens intima anknytning tillkollegiet överensstämmer att intet författarenamn förekommer vare sig å titelbladet eller å det närmast följande med dess presentation. Det är i denna KUNGL. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGIUM självt, som iegen hög juridisk person ger tillkänna att skriften vill erinra om grundläggandet av Sveriges äldsta förvaltande ämbetsverk och »tillkommitgenom Kungl. Maj:ts ekonomiska bistånd» — citatet är den tydligen med omsorg valda, efter kollegiets dignitet avpassade motsvarigheten till det övliga tacksamma erkännandet av åtnjutet statsbidrag.
    Det är växlingsrika öden som kollegiet genomgått under seklernas lopp. Till de tidigaste uppgifterna att, som räknekammare, revidera och sammanfattningsvis bokföra fogdarnas räkenskaper och att, som räntekammare, mottaga den centrala penningeuppbörden lades redan efter några år andra göromål av skiftande slag, såsom att ombesörja pålitliga lönelängder, anskaffa krut och kläde åt knektarna och socker till konungens kök. Enligt 1618 års kammarordning skulle skattmästare och kammarråd icke blott hava inspektion och disposition över alla kronans inkomster och räntor utan också verka för riksens inkomsters förökelse, genom tullar och acciser, bergverk, salpetersjuderier, fisken m. m. Ären-

406 BIRGER WEDBERG.denas mångfald växte så, att då vid 1600-talets mitt termen kammarkollegium blev den officiella, hade redan den utbrytning av särskilda förvaltningsgrenar begynt som låtit kollegiet framstå som stammoder åt snart sagt alla våra övriga centrala ämbetsverk. En viss personalunion bevarades länge: presidenten i kammarkollegiet var också chef för statskontoret eller kammarrevisionen, ett kammarråd kunde presidera i bergs- eller kommerskollegium. Att en sådan föreningslänk fann sig äga sin respektablaste miljö i kammarkollegiet torde kunna tagas för givet (jfr anekdoten i Hugo Hamiltons Hågkomster s. 181: presidenten Fredrik Åkerman ansågs skatta kommerskollegium högre än bergskollegium, tyhan höll Posttidningen för ansiktet då han sov i kommer sen, men intenär han sov i bergsen). Sitt verksamhetsfält fick kollegiet under frihetstiden avsevärt vidgat med vården om »den allmänna hushållningen»,ett då högst omfångsrikt begrepp. Denna vårdnadsplikt, yttrade kammarrådet Lönberg i sitt högtidstal 1790 till nye presidenten Ruuth, »bemöda vi oss även med all omtanka, nit och trohet utföra, så att landet i våto och torro må förkovras, blomstra och bliva fruktbärande, som hade kollegium en lustgård under händer». Under 1800-talet och ännu i samband med regeringsrättens tillkomst 1909 gjordes inskränkningar i kollegiets arbetsuppgifter, bl. a. genom överflyttning av mål till de allmänna domstolarna. Men nya åligganden ha också kommit till; exempelvis må nämnas att antalet till advokatfiskalsämbetet inkomna ärenden, som 1910 utgjorde 392, steg 1939 till 2,252, varav 1,507 voro arvsfondsärenden.
    Med arbetsuppgifternas mängd växlade arbetspersonalens storlek. Antalet befattningshavare, som 1778 var 138, sjönk efter hand till omkr. 30, men har åter stigit till 51 (1941). Den normala dagliga arbetstiden fastställdes 1618 till 6—11 f. m. och 2—5 e. m. (för hovrätten föreskrevs 1615 kl. 8—11 f. m. och vid behov 1 el. 2 timmar e. m.), ökades med ännu en timme 1694 (7—12 f. m., 3—7 e. m.), minskades under 1800-talet till 5 t. (9 f. m.—2 e. m.) och regleras nu av bestämmelsen om en 42-timmars arbetsvecka. Stundom iakttogos timmarna ej så noga, ty utom verket måste sökas fyllnad i de låga lönerna som förövrigt ibland, under den karolinska tiden, icke alls eller blott delvis blevo utbetalda. Anmärkningsvärt förefaller att under nämnda tid lönen för kammarråd (1,800 dr smt) utgjorde ej ens 1/6 av presidentens (11,250). Kammarrådstiteln har aldrig legat nere, kammarförvanter och kammarskrivare försvunno under 1800-talet, den siste presidenten avgick 1914. Auskultanterna kallades en tid kammarjunkare, men Gustav III förbehöll denna benämning för hovet. Den lägste befattningshavarens tjänstetitel var av ålder kammardräng, ett nätt och kärnfulltord som lyckligt utmärkte samhörigheten med verket och ännu på 1850-talet levde kvar, men nu är utbytt mot — expeditionsvaktsaspirant (s. 462).
    Under den karolinska tiden gavs kollegiet det vitsord »att detsamma var såsom ett korrekt urverk, som nästan kunde gå av sig självt», men redan i frihetstidens begynnelse förspordes den klagan över att ur

ANM. AV KAMMARKOLLEGIETS HISTORIA. 407verket gick för långsamt som sedermera väl aldrig helt förstummats. I en riksdagsskrivelse 1756 sades det vara en erkänd sanning att kammarverket vore sjukt, och året därpå tillsattes en kommission med uppgift att råda bot för verkets vanmakt — en kommission som också tillden ändan planerade en särskild »kammarlag» i fyra balkar (vad månne de skulle heta?), men vars arbete synes ha runnit ut i sanden. Kollegiet kunde naturligen ej vara okänslig för klandret. Till sitt prot. 25 april 1723 antecknade det med misshag att man måst höra »en och annan obetänkt anten av malice eller okunnighet om verket brista ut i åtskilliga obevislige insinuationer såväl angående ledamöterne som betjänterne». Å kollegiets sida kunde med fog hänvisas till ärendenas mängd och besvärliga art. Verket vore likasom ett outöseligt hav däringen botten är, utlät sig 1742 den i kollegiet uppfostrade pres. Lindcreutz, och om befattningshavarnes mödor yttrade 1819 v. pres. Rolén att arbetets tyngd och bristen på arbetskrafter »gjort deras ämbeten förtungande och oftast i förtid medtagit deras krafter samt ådragit dem långvariga sjukdomar och bräckligheter». Kanske har också den populära föreställningen gärna just med kollegiet förknippat bilden av en medtagen och bräcklig, något skinntorr ämbetsman. Med all reverens må här såsom ett litet bidrag till kollegiets historia bringas i erinran den snart hundraåriga lustspelskuplett (Rika morbror, på mel. ur Kärleksdrycken), vari värdshusflickan som kontrast till det glada livet bland ungherrarna på Blå Porten motser för äldre dar att »jag får mig nog till make/något gammalt kammarråd».1
    Åt »förvaltningsgrundsatser och förvaltningstradition» har Schalling ägnat ett intressant parti i sin avdelning (s. 408—418). Han framhåller att kollegiets huvudsakliga arbetsuppgifter, som mindre krävt snabbhet i avgörandet än omsorgsfullt och moget övervägande, genom sin storlek, tyngd och ansvar ha redan på 1600-talet grundlagt en känsla för kvalitetens betydelse som allt sedan dess bevarats såsom endyrbar tradition. »Den karolinska anda av plikttrohet och arbetsamhet, som är ämbetsverkets bästa arv från en stor tid, har aldrig kunnat förstöras», skriver han, utan tvivel med all rätt, på samma gång som han låter veta att arbetet i kollegiets olika kontor fortfarande är, liksom det varit, tungt och tålamodsprövande. Vill man ha närmare besked om arbetsförhållandena nu till dags, bör man emellertid gå till verkets tredje avdelning. Edén och Schalling tolka »wie es eigentlich gewesen», Berglöf inviger oss i hur det verkligen är, ja även hur det — i vissa avseenden — borde vara, och han gör det på ett sätt som icke kunde vara mera angenämt och givande. Redan om de yttre formerna för kollegiets verksamhet får man upplysningar av varierande art vilka näppeligen stått att i annan väg förvärva, t. ex. att, enligt traditionens bud, fram-

 

1 Dalins verkligt roliga verser till pres. Piper på hans 50-årsdag

2 0/2 1750(Vitterhets-Arbeten IV s. 495-500) borde lämpligen tryckts i sin helhet som bilaga. Dalin låter kollegiets alla olika avdelningar (de många kontoren, arkivet, myntet o. s. v.) framföra lyckönskningar var på sitt karakteristiska vis, så att dikten utgör en livfull kommentar till Schallings redogörelse för ämbetsverkets dåtida organisation (s. 221—224).

408 ANM. AV KAMMARKOLLEGIETS HISTORIA.ställningar mellan kollegiet och dess äldsta dotterverk (ej ett dotterdotterverk sådant som det i år jubilerande patentverket) städse göras »vänligen» eller att — fjärran från all tradition — verkets städerskor tillhöra det med förhandlingsrätt utrustade civilförvaltningens personalförbund. Men framför allt är man tacksam för den inblick som gesi kollegiets inre liv, i den anda som besjälar samarbetet mellan högre och lägre befattningshavare av skilda »lynnen och kynnen». Vad därom säges uppbäres av sådan personlig värme, mänsklig förståelse och smittande kärlek till ämnet att även den utomstående läsaren känner sig vorden sympatiskt förtrogen med kollegiet, delande såväl dess pietetför fyra seklers minnen som dess förhoppningar och bekymmer förframtiden. Och t. o. m. en gammal sveahovrättist lärer ej kunna annatän hjärtligt instämma i den önskan att kollegiet icke måtte, såsom detsatts i fråga, nödgas vika från sitt hem i kungshuset till förmån försin yngre granne där. — Hr Berglöfs bidrag hade icke kunnat skrivas av någon annan än kollegiets chef och är, såvitt anm. kan erinra sig,utan föregångare i vår litteratur; pres. Bendz' fängslande bok om Göta hovrätt är ju uteslutande historisk. Anm. kan försäkra de många jurister, som finna sig sakna tid och lust att studera festskriften i dess helhet, att den sista avdelningen förträffligt kan läsas oberoende av de andra och är en lektyr som icke bör försummas.
    De sista åtta bladen återge »i kollegiet befintliga porträtt av chefer», nämligen — förutom en fotografi av hr Berglöf — en serie av 30 oljemålningar. Den börjar med riksens överste skattmästare Ture Bielke (1585—1589) och är från och med Matthias von Hermansson, somblev pres. 1767, utan luckor.
    En viss redaktionell brådska vid sammanförandet av arbetets olika partier kan man, med god vilja, på ett par ställen spåra: s. 71 talas en smula förvillande om »titelbladet till detta arbete»; Goertz och d. s. m. hos Edén motsvaras av Görtz och daler s:mt hos Schalling; förteckningarna över källor och litteratur synas icke ha sinsemellan jämförts; o. s. v. Några av de goda fynd, som Schalling gjort i protokollen, har han använt mer än en gång; men i flera fall äro citaten av ett och samma stycke, ehuru de göra anspråk på att vara ordagranna, ej alldeles likalydande (jfr t. ex. s. 199 och 257, 267 och 417,317 och 411). Huruvida prot. 4 juni 1731 upplyser att kollegiets sammanträden med annat ämbetsverk år 1729 voro 173 (s. 254) eller 143 (s. 397), därom lämnas läsaren i ovisshet. Riddarfjärden har s. 456 fått ett åtminstone för infödda stockholmare stötande längre namn. Allt detta är dock sådana påpekanden som väl en anm. kan frestas göra till styrko av att han ej alltför slumrande skött sitt värv, men vilka, såsom det plägar heta, icke förringa arbetets värde. Boken är i allo ett förnämligt verk och skall helt säkert kraftigt bidraga till att åt kollegiet trygga — för att låna exc. Löfvenskiölds avskedsord till kollegiet i juni 1830 (s. 325, 416) — »den plats, som våra samhällsförhållanden för detsamma utmärkt, och varifrån återskenet av Kongl. Collegi i ära sprides på dess personal».

 

Birger Wedberg.