STEPHAN HURWITZ. Tvistemaal. Hovedpunkter af dansk Civilprocesret i Domssager. København 1941. Gad. 328 s. Inb. kr. 17.00.

 

    Professorn vid Köpenhamns universitet STEPHAN HURWITZ, som från innevarande års början övertagit straffrätten (SvJT 1942 s. 92), har under den tid, åren 1935—41, han vid universitetet representerat processrätten medhunnit en mycket omfattande och värdefull produktion inom detta senare ämne. Främst bland denna är att nämnadet mer än 800 sidor starka arbetet Den danske Strafferetspleje, utgivet i fyra häften under åren 1937—40. Tillsammans med landsdommer VICTOR HANSEN och den nye processrättsprofessorn ERWIN MUNCH PETERSEN, som nu övertagit sin faders lärostol, har HURWITZ år 1939 utgivit en upplaga av Retsplejeloven med tillhörande författningar jämte kommentar i tvenne band om 1800 sidor. År 1941 offenliggjorde han en avhandling om Begrebet »retlig Interesse» i Procesretten. Och snart därefter utkom den ovan omtalade framställningen av den danska civilprocessrätten.
    I arbetets förord framhåller förf., att de genomgripande ändringar i Retsplejeloven, som ägt rum under de sista årtiondena, medfört behov av en ny framställning av civilprocessrätten. Förf. har valt att giva denna framställning formen av ett självständigt arbete i stället för att åstadkomma en reviderad utgåva av H. MUNCH-PETERSENS Danske Retspleje i de delar detta verk behandlar civilprocessen. Då den ovannämnda kommentaren till Retsplejeloven innehåller alla de hänvisningar till rättspraxis, administrativa bestämmelser och dylikt, som höra hemma i en handboksmässig framställning av civilprocessrätten, har det icke synts förf. nödigt att nu åstadkomma en sådan framställning. Arbetet har därför fått en mera sammanträngd form. Litteraturhänvisningarna äro tämligen summariska, ehuru för ändamålet fullt tillräckliga, och hava i allmänhet placerats i texten. Arbetet är i första hand skrivet med hänsyn till de studerandes behov. Men förf. hoppas, att det också skall komma till nytta i praxis på grund av de synpunkter, som däri anlagts på en rad processuella spörsmål, och på grund av materialets systematiska sammanfattning.
    Dessa förhoppningar komma säkerligen att infrias. Arbetets förtjänster äro icke minst framträdande i formellt hänseende. Det giver en synnerligen klar och koncis redogörelse för den danska civilprocessen i den utformning, som denna erhållit genom den senare tidens lagstiftning. För den svenske juristen, som nu står inför uppgiften attbörja arbeta med en processordning av modern typ, äger denna framställning ett betydande komparativt intresse. Man har ju i Danmark haft att lösa problem av samma art som dem vi brottats med. Under genomläsningen av arbetet har man också ständigt en känsla av att trots olikheter i praktiska detaljer den principiella grundsynen på nämnda problem är den samma i båda landen. Till detta intryck bidrager säkerligen att förf. — därutinnan ett föredöme för nordiska juri-

diska författare — ägnar uppmärksamhet även åt grannländernas processordningar. Det är ju ingalunda ovanligt, att danska författare uppmärksamma den närbesläktade norska rätten. Mera ovanligt men synnerligen glädjande är det, att även svensk lagstiftning och juridisk litteratur beaktas.¹
    Arbetet börjar med en kortfattad framställning av civilprocessrättens allmänna läror. Förf. får härvid tillfälle att draga en lansför den hävdvunna uppfattningen av förhållandet mellan civilprocessrätt och materiell rätt gentemot den kritik, som mot densamma riktats av representanter för HÄGERSTRÖMS filosofiska skola. Till värdet av den av BÜLOW lancerade teorien om processen som rättsförhållande ställer sig förf. — enligt undertecknads mening med rätta — skeptisk.
    En avdelning om domstolarna och »Sagførerordningen» följes av några kapitel ur civilprocessrättens allmänna del, om parterna, om processförutsättningarna och om »Proceskravet» (talan, kumulationmed mera). Till den allmänna delen synes förf. med fördel kunna hava fört jämväl kapitlen om bevisningen, om domstols beslut och om domens rättskraft. Dessa upptagas nu på olika ställen i den del av arbetet, som behandlar förfarandet och som omfattar principerna för förfarandets anordning, rättegången i första instans, rättsmedlen och de extraordinära processarterna. Erkännas må emellertid, att förf:s systematik överensstämmer med den hittills i allmänhet även vad angår svensk doktrin brukliga, se sålunda KALLENBERGS arbete Svensk Civilprocessrätt. Enligt undertecknads mening är emellertid den systematik, som upptagits av vår nya rättegångsbalk — särskiljandet av en allmän del och en mera speciell del om förfarandet i de olika instanserna — även ur vetenskaplig synpunkt att föredraga. Den uppställning förf. valt fyller likvisst alla befogade anspråk på överskådlighet och reda.
    Att lämna en närmare redogörelse för innehållet i det förevarande arbetet kan icke anses påkallat i en anmälan som denna. Den som önskar förvärva kännedom om dansk civilprocess måste själv stifta bekantskap med den anmälda boken. Vissa partier av denna äro emellertid av särskilt intresse för icke danska jurister, då de behandla problem, som ej närmare reglerats av processlagstiftningen och vilkas lösning därför kan sökas tämligen oberoende av denna. Bland sådana frågor har undertecknad särskilt fäst sig vid läran om bevisskyldigheten och om domens rättskraft. Framställningen av dessa viktiga ämnen synes mig vara av stort intresse även för den, som icke önskar särskilt studera den danska civilprocessen. I nordisk processlitteratur torde man svårligen finna så lättillgängliga och instruktiva redogörelser för huvudpunkterna i dessa materier som dem föreliggande arbete erbjuder. Förf. har särskilt på dessa punkter ådagalagt sin för

 

¹ En särskild eloge förtjänar förf. för det intresse och den sakkännedom, varmed han i Den danske Strafferetspleje behandlat svensk straffprocessuell litteratur. I nämnda arbete har han haft större anledning och möjlighet att sysselsätta sig med svensk rätt än i boken om Tvistemaal.

måga att på ett begränsat utrymme giva en intresseväckande och värdefull belysning av intrikata problemställningar.
    I avdelningen om bevisskyldigheten (Bevisbyrden, s. 138 ff.) klargöres först begreppet bevisskyldighet. Förf. påpekar, att detta begrepp använts i tvenne olika betydelser, vilket komplicerat ämnets behandling. Till frågan om förhållandet mellan bevisskyldigheten ochden materiella rätten intager förf. en förmedlande ställning. Därefter följer en framställning av allmänna regler om bevisskyldigheten. Förf.,som ställer sig kritisk till försöken att formulera dylika regler, finner att reglerna om bevisskyldigheten böra bestämmas efter praktiska ändamålsenlighetshänsyn i förbindelse med de materiella rättsreglerna och med vikten lagd på uppställandet av praktiskt tillfredsställande regler för de olika typerna av rättsförhållanden. Han framhåller, att dessa linjer i det stora hela följts av dansk lagstiftning, rättsvetenskap och praxis vid bedömandet av frågor om bevisskyldighet. I anslutning härtill gives en översikt av speciella regler om bevisskyldigheten. Det är onekligen en brist i vår rättslitteratur, att en sammanfattande framställning av detta ämne alltfort saknas för den svenska rättens del. För ett dylikt arbete erbjuder förf:s redogörelse en god utgångspunkt.
    Liksom avdelningen om bevisskyldigheten börjar kapitlet om rättskraften (s. 258 ff.) med en principiell utredning. Förf. uttalar här, att kärnan i begreppet rättskraft eller res judicata-verkan, som man också brukar säga, är en till domen knuten preklusiv eller prejudicerande funktion, varigenom ny realitetsprövning av ett redan avgjort rättsförhållande som regel avskäres. Beträffande rättskraftens så kallade positiva funktion synes förf. vara benägen att intaga samma ståndpunkt som OLIVECRONA (SVJT 1940 s. 180 ff.), nämligen att domen i positivt hänseende blott bör tilläggas bevisverkan i ny rättegång. Han menar, att partsintresset är nöjaktigt tillgodosett genom denna bevisverkan, i det att någon större fara icke finnes för att rätten till motbevisning skulle giva upphov till en rad nya processer (s. 269). På denna punkt torde förf:s mening stå i strid med allmän svensk rättsuppfattning, sådan denna formulerats av processlagberedningen (motivs. 223: den förra domen är prejudicerande för det senare avgörandet). I den omtvistade frågan om den verkan, som bör tillkomma dom överkvittningsvis framställd motfordran, ansluter sig förf. till den mening, varom man numera i svensk doktrin torde vara tämligen enig (se OLIVECRONA a. st.); vår nya rättegångsbalk synes dock komma attintaga annan ståndpunkt. De utredningar förf. giver av reglerna om rättskraftens objektiva och subjektiva omfång äro instruktiva, och deframlagda resultaten synas i stort sett överensstämma med de slutsatser, som den svenska doktrinen kommit till.
    Det må tillåtas mig att till sist uttala en förhoppning om att det nu anmälda arbetet måtte finna en vid läsekrets bland nordiska jurister även utanför förf:s hemland. Svenska jurister kunna icke önska sig en bättre introduktion i danskt rättegångsväsen än professor HURWITZ' Tvistemaal.

 

Åke Hassler.