Till Kristoffers landslags 500-årsjubileum. Förhållandet mellan landslagens två redaktioner, Magnus Erikssons landslag (MELL) från mitten av 1300-talet och Kristoffers landslag (KrLL) från 1442, har sedan gammalt varit dunkelt. Den ursprungliga orsaken härtill var, att de två redaktionerna redan kort efter KrLL:s tillkomst sammanblandades med varandra, vilket i sin tur berodde dels på de stora inbördes likheterna, dels därpå att KrLL av outredda skäl ej omedelbart blev ensam giltig. I domböcker, dombrev och andra handlingar från senare delen av 1400-talet och från 1500-talet talas genomgående om »Sveriges lag», »lagen» eller »lagboken»; de numera gängse benämningarna på de båda landslagarna började begagnas först på 1600-talet. För övrigt kan nämnas, att man i allmänhet under dessa århundraden hade synnerligen förvirrade begrepp om de svenska lagarnas ålder och ursprung.1
    Under dessa omständigheter är det ej svårt att förstå, att man inom litteraturen sökt hävda, att i själva verket endast en landslag funnits, och att alltså KrLL representerat blott en handskriftsgrupp av MELL. HARALD HJÄRNE, som företräder denna uppfattning, har i anslutning härtill även sökt bevisa, att stadfästelsen till KrLL vore en förfalskning.2 Trots att dessa Hjärnes teorier omedelbart på goda grunder vederlades av K. H. KARLSSON,3 ha även åtskilliga senare forskare4 ifrågasatt stadfästelsens äkthet. Numera synas emellertid den historiska litteraturens målsmän vara ense om att KrLL är en fullt självständig redaktion, och den kungliga konfirmationens äkthet torde också vara ställd utom allt tvivel.5
    Om man sålunda kan konstatera dessa fakta, kvarstår dock ett annat svårlöst problem. Frågan är, varför KrLL ej ensam kom att tilllämpas efter 1442. Det är vidare så gott som outrett i vilken utsträckning den yngre landslagen begagnats före 1608,6 då Karl IX fast-

 

1 Se härom närmare J. E. ALMQUIST, Johan Stiernhöök och den yttre laghistorien (1934), s. 16 ff.

2 Om förhållandet mellan landslagens båda redaktioner (1884), passim.

3 Förhållandet mellan landslagens båda redaktioner (i Historisk tidskrift 1884), passim.

4 Se t. ex. H. SCHÜCK, Svensk literaturhistoria I (1890), s. 149 och K. G. WESTMAN, De svenska rättskällornas historia (1912), s. 42 f.

5 Se t. ex. K. KUMLIEN, Karl Knutssons politiska verksamhet 1434—1448 (1933), s. 193, J. E. ALMQUIST, a. a. s. 19, K. G. WESTMAN, Från landskapslagar och folkting till rikslag och ämbetsmannamässig rättstillämpning (i Minnesskriftägnad 1734 års lag, Bd 1 1934), s. 15 f. samt G. CARLSSON, Senare medeltiden (1941), s. 507.

6 Det må i detta sammanhang framhållas, att man i de ojämförligt flesta dombrev och liknande handlingar från denna period ej kan utläsa, vilken landslagsom begagnats. 

 

27—427004. Svensk Juristtidning 1942.

418 CARL OLOV SOMMAR.slog vilken landslagsredaktion, som skulle gälla. Några bidrag till kännedomen om dessa förhållanden skola här nedan lämnas.
    Förhållandet, att KrLL ej genast slog igenom i praxis, har förklarats på olika sätt. SCHLYTER1 anser, att orsaken helt enkelt var, att den nya lagen ej blev tillräckligt känd. Domare och andra fortsatte att tillämpa den gamla lagen, emedan de ej visste om någon annan. I och för sig kan ingenting invändas mot denna ståndpunkt, men det återstår då att visa, hur det komsig, att den nya lagen ej blev allmänt vedertagen. K. G. WESTMAN2 har framfört den teorin, att 1442 års lagredaktion tillkommit för att svenskarna skulle få konung Kristoffers bekräftelse på vissa nya — huvudsakligen statsrättsliga — stadganden, vilka avsågo att tillvarataga de nationella intressena gentemot unionskonungen. Sedan detta syfte uppnåtts, förelåge intet behov att framlägga den nya lagen till antagande på landstingen, utan i övrigt kunde lika väl den äldre landslagen gälla. Mot detta resonemangkan invändas, att KrLL innehåller åtskilliga nyheter av skiftande slag, såväl på straff- och processrättens område som på privaträttens, vilket uppenbarligen varit onödigt, om avsikten endast varit den av Westman antydda. Dessutom kan nämnas, att de män, som främst synas ha medverkat vid KrLL:s tillkomst, nämligen ärkebiskopen Nicolaus Ragvaldi och upplandslagmannen Bengt Jönsson [Oxenstierna], snarare representerade unionens än det egna landets intressen. En annan förklaring till KrLL:s fördröjda genombrott skall här nedan framställas. Först må emellertid påpekas, attmeningen med den nya lagredaktionen av allt att döma huvudsakligen varit den i stadfästelsen angivna, d. v. s. att tillskapa en enhetlig, moderniserad kodifikation, vari bland annat upptagits innehållet i vissa nyare stadgarsamt en del sedvanerättsliga grundsatser, som ej funnits i MELL. Att dessutom politiska syften funnits skall dock ej förnekas. Särskilt anmärkningsvärd är den i KrLL betydligt starkare än i MELL framträdande aristokratiska tendensen.
    Det är högst troligt, att KrLL kommit till användning under konung Kristoffers regering (1440—1448). Det skulle ju vara synnerligen egendomligt, om icke åtminstone de, som utarbetat den nya lagen, själva begagnat densamma. Att KrLL sålunda i varje fall använts i högsta instans, visas av det faktum, att de i KrLL stipulerade tiderna för räfsteting3 vid flera tillfällen iakttagits. Så skedde t. ex. vid landstinget i Strängnäs måndagen efter Samting 1443 samt i Linköping den 19 januari 1445.4 Då i MELL ingen bestämd tidpunkt fixeras för konungsräfsten, kan härigenom fastslås, att KrLL tillämpats. Det är visserligen möjligt,5 att regeringen därvidlag utgått från bestämmelserna i 1413 års rättegångsstadga,6 men då denna författning redan något år efter utfärdandet upphörde att gälla i praktiken,7är det mindre troligt, att den plötsligt skulle ha återupplivats 30 år senare.

 

1 C. J. SCHLYTER, Magnus Erikssons landslag (1862), s. LXXII f.

2 Från landskapslagar och folkting etc., s. 15 ff.

3 TingmB 9.

4 Jfr K. H. KARLSSON, Den svenske konungens domsrätt och formerna fördess utöfning under medeltiden I. — 1470 (1890), s. 90.

5 Jfr J. E. ALMQUIST, a. a. s. 18, not 1.

6 Tryckt i Sv. Dipl., n:o 1702.

7 Jfr K. H. KARLSSON, a. a. s. 83.

TILL KRISTOFFERS LANDSLAGS 500-ÅRSJUBILEUM. 419    Däremot torde KrLL ej ha slagit igenom ute i landet vid härads- ochlagmansting, detta av flera skäl. Dels mötte genomförandet av den nyalagen åtskilliga yttre svårigheter. Det viktigaste hindret var måhända böndernas djupt rotade konservatism. Om sådant vittnar ju vältaligt det långsamma, successiva införandet av MELL. Men dessutom lära konung ochråd ha ansett en viss försiktighet vara av nöden, när det gällde att genomdriva den »förbättrade» lag, där de nytillkomna stadgandena avgjort gingo till kronans och frälsets favör. Om konungen med maktspråk genomdrev den nya lagen, riskerades ju, att bönderna, då de i lagen funno sin frihet ytterligare beskuren, ställde till oroligheter, vilket ju förekommit endast några år tidigare under Engelbrekts ledning. Veterligen har icke heller vad som sägs i stadfästelsen om att det som dömts efter 'the förre laghböker' skall vara ogillt1 omedelbart tillämpats i praktiken. Regeringen hyste förmodligen planer på att i stället införa KrLL i lagsagorna först så småningom, mera i tysthet. Saken kom emellertid i ett annat läge genom Kristoffers död i januari 1448.
    I juni samma år valdes Karl Knutsson till konung. Alltsedan 1430-talet hade ett spänt förhållande rått mellan denne och den mäktiga stormannagrupp, som företrädde unionens intressen. Motsättningarna hade ytterligare skärpts under Kristoffers regering, då de främsta representanterna för unionspartiet sutto i rikets råd och sålunda utövade det största inflytandepå landets styrelse. Det blev nu för konung Karl angeläget att med alla medel inför sin samtid nedsvärta sin företrädare på Sveriges tron, varigenom han även kunde ställa dennes anhängare i en ofördelaktig dager. Ett led i denna strävan var Karlskrönikan, författad i början av 1450-talet och utgången från det kungliga kansliet. Här utmålas i bjärta färger det förtryck och elände, som skulle ha rått under Kristoffers tid.2 Under sådana omständigheter ligger det antagandet nära till hands, att Karl Knutsson även motarbetat användandet av KrLL.3 Dels var ju denna utarbetad av konung Karls fiender, dels kunde denne genom åsidosättande av KrLL med dess antidemokratiska bestämmelser hoppas på att vinna folkets förtroende. Såsom stöd för detta resonemang kan anföras några hittills av forskningen obeaktade rader ur Karlskrönikan. Det talas om att Karl Knutsson efter sin ankomst till Stockholm på senvåren 1448 utfärdat kallelser till riddare, köpstadsmän, män av allmogen, biskopar och klerker. Dessa skulle överlägga om rikets bästa, och de skulle laga så att de måtte komma »ater til rikens gambla lag ha».4 Detta kan väl knappast tolkas som något annat än ett uttryck för den nye konungens strävan att återinföra den gamla landslagen, d. v. s. MELL. Något som tyder på att dessa ansträngningar icke voro förgäves, är det relativt stora antalet handskrifter av den äldre landslagen, som tillkommit omkring 1450. Minst 15 handskrifter av MELL härröra från denna tid, medan det ej kan fastslås, att någon endaavskrift av KrLL blivit gjord samtidigt.5 Det är även känt, att Karl Knuts-

 

1 KrLL s. 3.

2 Se härom närmare G. CARLSSON, a. a. s. 518 ff.

3 Jfr J. E. ALMQUIST, a. a. s. 18.

4 Nya eller Karls-krönikan (ed. G. E. KLEMMING, 1866), v. 7460.

5 Beträffande denna och följande uppgifter ang. handskrifterna hänvisas till C. J. SCHLYTER, Magnus Erikssons landslag, s. I—LV samt C. J. SCHLYTER, Christoffers landslag (1869), s. I—LXXIX.

420 CARL OLOV SOMMAR.son själv innehaft ett exemplar av MELL.1 Det faktum, att KrLL knappast alls kom att begagnas under 1400-talet, måste alltså ses mot bakgrunden av denna konung Karls politik.
    Ett belägg för MELL från denna tid finns också. I 1450 års s. k. hamnskrå2 åberopas på flera ställen landslagen. Bland annat stadgas rörande stöld av fiskredskap, att tjuven skall behandlas i enlighet med Tjuva B 1 samt vissa andra lagrum. Det nämnda kapitlet avser i KrLL det fall, att någon stulit eller lockat till sig en annan mans hustru, medan det i MELL innehåller bestämmelser om behandlingen av gårtjuv — så kallades den, som stulit boskap. Parallellen är klar. Fiskredskapen betydde för fiskarensuppehälle lika mycket som kreaturen för bonden, och nämnda lagrum var alltså analogivis tillämpligt. Dessutom finnas i KrLL, TjuvaB 1, föreskrifter om böter till biskopen, något som knappast kan ifrågakomma vid stöld avnät, garn etc. Det är således tydligt, att det är MELL hamnskrået refererar till.
    Redan på 1450-talet synes konung Kristoffers namn i samband med den senaste lagredaktionen ha fallit i glömska, och härigenom bildades en av förutsättningarna för den mer än sekellånga förvirringen och oredan på rättskipningens område. Man började dock så småningom skriva av de visserligen fåtaliga exemplaren av KrLL,3 och då kommo sålunda de båda landslagarna att användas jämsides, utan att man i regel hade någon klar föreställning om deras inbördes relationer. Att KrLL begagnats under konung Karls första regering är som ovan nämnts ej troligt; något belägg förett sådant förhållande finnes ej heller. Däremot har år 1458 ett räfsteting hållits i Skara på den i KrLL föreskrivna tiden, d. v. s. den 16 augusti.Det kan nämnas, att bland domarna voro Erik Nipertz och Magnus Bengtsson [Natt och Dag], båda förklarade anhängare av unionspartiet.5 I ett dombrev av den 5 maj 1459 från Daga härad talas om en båtled, som befunnits ligga i »största djupet, som lagen ock utvisar».6 Då KrLL, förutomde från MELL hämtade bestämmelserna, upptar ett nytt stadgande om attbåtled skall ligga »där mesta djupet är»,7 är det sannolikt, att det är den förstnämnda lagen, som åsyftas.8 I dombrevet omtalas, att biskopen i Strängnäs samt några riddare varit närvarande. Som det knappast är antagligt, att domhavanden vid Daga häradsrätt haft tillgång till en ny lagbok, innehållande KrLL, kan man i stället förutsätta, att de nämnda stormännen lämnat upplysning om det nya stadgandet. Vid minst ett ytterligare tillfälle har KrLL begagnats under 1400-talet. Sålunda äro vissa be-

 

1 Se N. BECKMAN, Ett bidrag till den svenska rikslagstiftningens historia (i Historisk tidskrift 1917), s. 297 noten.

2 Tryckt i Skråordningar (ed. G. E. KLEMMING, 1856), s. 289.

3 Från 1440-talet finnas endast tre handskrifter av KrLL.

4 Se härom F. ÖDBERG, Förteckning öfver räfstetingsdombref för Vestergötland under medeltiden (i Vestergötlands fornminnesförenings tidskrift, I, h. 4—5,1888), s. 17.

5 Jfr KUMLIEN, a. a. s. 145 samt G. CARLSSON, a. a. s. 522.

6 Aktsamling till kungsådreinstitutets historia (ed. K. G. WESTMAN, 1920),s. 19.

7 KrLL, BB 34, § 3.

8 Jfr även K. G. WESTMAN, Kungsådran i den svenska rätten under medeltiden (1927), s. 23.

TILL KRISTOFFERS LANDSLAGS 500-ÅRSJUBILEUM. 421stämmelser i Kalmar stadga av 14741 nära nog ordagrant hämtade ur denna lag. Detta gäller speciellt förordnandet om upprättande av humlegårdar, stadgandet om ödehemmans återupptagande samt förbudet mot landsköp.I alla tre fallen saknar MELL motsvarande stadganden. Man måste alltså ha utgått från KrLL. Det egendomliga är emellertid, att ingen hänvisning till lagen — som vanligen gjordes i dylika fall — förekommer. Av detta kan möjligen dragas den slutsatsen, att KrLL ej ansetts giltig,3 eller att man i varje fall av någon anledning ej ansett det opportunt att hänvisa till den yngre landslagen.
    Under 1400-talet och sannolikt även under medeltidens två sista decennier torde huvudsakligen MELL ha använts vid de svenska domstolarna. Bevarade handskrifter av MELL från 1400-talet finnas till ett antal av omkring 80, medan motsvarande siffra för KrLL rör sig omkring 20.
    I samband med en långvarig arvstvist mellan Erik Eriksson [Gyllenstierna] och Ture Turesson [Bielke] ingav den förre år 1461 till konung Kristiern en skrift,4 vari han redogör för sina anspråk. Härvid åberopar han flera gånger olika kapitel i ÄB, och det framgår av sammanhanget, att det är MELL det gäller. I städerna brukade som bekant landslagen användas subsidiärt; ett exempel på dylikt förfarande återfinnes i Jönköpingsstads tänkebok i en anteckning av 1474,5 där landslagen, Tjuva B 15 nämnes på ett sätt, som klart anger MELL. Då Ragvald Ingemundsson 14816översatte vad han ansåg vara Sveriges gällande lag till latin, utgick han från MELL. SCHLYTER har påstått, att Ragvald själv trodde sig ha översatt KrLL,7 men detta är säkerligen oriktigt.8 I en dom 1486 åberopar Arvid Trolle MELL; så även lagmannen i Södermanland Åke Jönsson [Svarte Skåning] i ett 1489 utfärdat dombrev.9 I arvstvister 1490, 1492, 1505 och 1507 har MELL begagnats.10 Särskilt anmärkningsvärd är en passus i riksens råds dombrev av sistnämnda år.11 Här upplyses, att några år tidigare på en herredag i Kalmar den s. k. mellersta lagen blivit stadfäst. Då denna vid ifrågavarande tidpunkt kan identifieras endast med en handskriftgrupp av den äldre landslagen, kan man fastslå, att i alla de fall under medeltiden, då den mellersta lagens arvsprinciper tillämpats, är det MELL, som legat till grund för domarna. Genom den i Kalmar företagna åtgärden skulle både den avvikande s. k. östgötatexten av MELL och även KrLL blivit sus-

 

1 Tryckt i Några gambla stadgar (ed. J. HADORPH, 1687), s. 56 ff.

2 KrLL, resp. BB 50, BB 41, KöpmB 6.

3 Jfr E. HERTZBERG, De nordiske Retskilder (1890), s. 123.

4 Tryckt i Arfstvisten mellan Erik Eriksson Gyllenstjerna och Ture Turesson Bjelke 1451—1480 (ed. K. H. KARLSSON, 1908), s. 12 ff.

5 Se Jönköpings stads tänkebok (ed. C. M. KJELLBERG, 1918), s. 64.

6 J. MESSENIUS lämnar denna, kanske icke fullt tillförlitliga tidsuppgift i förordet till den av honom ombesörjda utgåvan av 1614.

7 C. J. SCHLYTER, Magnus Erikssons landslag, s. LVI.

8 Jfr HERTZBERG, a. a. s. 123, samt J. E. ALMQUIST, Strödda bidrag till familjerättens historia (1932), s. 38.

9 Jfr H. REUTERDAHL, Svenska kyrkans historia, III: 1 (1863), s. 434.

10 Se härom närmare J. E. ALMQUIST, Strödda bidrag, s. 43, 38, 40, 25. Betr. handlingarna i fallet av 1492 se vidare Upplands lagmansdombok 1490—1494 (ed. K. H. KARLSSON, 1907), s. 48 f.

11 Tryckt hos C. G. STYFFE, Bidrag till Skandinaviens historia, Bd 5 (1884), s. 227.

422 CARL OLOV SOMMAR.penderade. Resultatet blev emellertid, att den mellersta lagens bestämmelser rörande utsträckt istadarrätt kommo att införas i åtskilliga senare 1500-talshandskrifter av KrLL.1 Märkligt nog bibehöllo dock de flesta handskrifterna av den yngre landslagen de ursprungliga bestämmelserna; de ha säkerligen utan hinder härav använts i praktiken. — Av en finsk dombokfrån 1506—15102 framgår, att stämning skett enligt MELL, Tingm B 9, samtatt svaranden i fall av utevaro efter stämning enligt MELL fått böta 3 mark.3
    K. G. WESTMAN4 har lämnat uppgiften, att av bevarade handskrifter innehållande landslagen, som tillkommit efter 1500-talets början, representera 140 KrLL och blott 10 MELL. Detta är visserligen riktigt, men dock något missvisande, eftersom man härigenom snarast får det intrycket, att KrLL dominerat under hela det sextonde århundradet. I stället förhåller det sigså, att från perioden 1500—1545 är känt endast ett tiotal nya handskrifter av vardera redaktionen. Under nämnda tid fanns sammanlagt minst ett nittiotal exemplar av den äldre landslagen, medan för den yngre motsvarande siffra är ungefär 30. Från tiden 1545—1608 förskriva sig 130 handskrifter av KrLL samt två eller tre av MELL, vilka senare förmodligen tillkommit av misstag. Med stöd av dessa fakta kan man räkna med att MELL i stor utsträckning och troligen övervägande begagnats ända fram till 1540-talet, under det att KrLL slagit igenom under detta decennium för att sedan helt dominera.
    Om anledningen till detta hastiga genombrott kan ingenting med bestämdhet sägas. Det faktum, att ej mindre än 35 handskrifter av KrLL tillkommit under några få år vid 1500-talets mitt, skulle kunna motivera den hypotesen, att Gustaf Vasa medvetet befrämjat den yngre landslagens ökade användning. En bidragande orsak härtill torde ha varit, att myndigheterna föredrogo den lagredaktion, som var modernast i stil och språk och därigenom lättare att förstå och tillämpa. Dessutom var den politiska situationen nu en helt annan än den, som under 1400-talet i vissa kretsar förorsakat en ödesdiger animositet gentemot den av unionskonungen stadfästade nya lagen.
    Det förefaller, som om Gustaf Vasa i början av sin regering ej haft någon kännedom om KrLL. Konungen utfärdade 1528 den s. k. Västerås stadga,5 vilken bl. a. innehåller bestämmelser om straff för tidelag i anslutning till Upplandslagens kyrkobalk. Man förbigick alltså helt KrLL, vars stadganden i detta ämne äro hämtade ur Södermannalagen.6 Däremot hänvisas i ett riksrådsbetänkande om hor från 15467 till EdsB 12, varmed måste avses KrLL. — Överdomstolen för Västergötland, det s. k. regementet, som verkade under åren 1540—1542, åberopade i flera domar olika bal-

 

1 Se ÄB 1, not 6 och 11.

2 Dombok för sydvästra Tavastland 1506—1510 (ed. R. HAUSEN, 1881—1883), s. 176, 237, 285.

3 Jfr R. A. WREDE, Tvenne domböcker från medeltidens sista skede (i Tidsskrift for Retsvidenskap 1933), s. 30—31. Wrede förutsätter för övrigt utan vidare, att KrLL tillämpats i Finland vid denna tid, vilket emellertid är felaktigt.

4 De svenska rättskällornas historia, s. 43.

5 Tryckt hos J. SCHMEDEMAN, Justitieverket (1706), s. 5.

6 Jfr J. E. ALMQUIST, Tidelagsbrottet (2 uppl. 1938), s. 19.

7 Tryckt hos SCHMEDEMAN, a. a. s. 27.

TILL KRISTOFFERS LANDSLAGS 500-ÅRS JUBILEUM. 423kar och kapitel i lagen.1 Med ledning härav kan konstateras, att MELL tillämpats vid ett tillfälle 1541 och KrLL senare vid fyra tillfällen.
    Om man vill söka fastställa, hur de rättsliga förhållandena gestaltade sig vid häradsrätterna under decennierna kring 1500-talets mitt, äro möjligheterna begränsade. Endast ett förhållandevis litet antal häradsrättsdomböcker finnes från denna tid bevarat, och av dem äro till yttermera visso de flesta otryckta. Föreliggande undersökning har därför måst begränsas till Åland, Dalarne, Småland och Uppland. I åländska domböcker från åren 1538—15602 finns ett tiotal fall, då mökränkning bestraffats med 40 marks bot. Då MELL ej alls upptager detta brott,3 medan KrLL föreskriver just detnämnda bötesbeloppet,4 är det tydligt, att den yngre landslagen tillämpats på Åland under denna tid. Från Dalarne finnas åtskilliga handlingar, som oförtydbart bära vittne om vilken landslag som tillämpats. I ett fastebrev från 1537,5 utfärdat av häradshövdingen Lars Jespersson, åberopas JB 9 i ett sammanhang, som måste åsyfta KrLL. Å andra sidan har MELL begagnats senare. Från 1546 till den 17 augusti 1550 finnas sålunda åtta belägg6 för den äldre landslagen, alla i dombrev, utfärdade vid häradsting, där häradshövdingen Jöns Pedersson dömt. Vid ett ting, hållet den 7 november 1550,7 har Jöns Pedersson i varje fall övergått till att åberopa KrLL, såsom han ock senare vid tre tillfällen gör.8 — Vid småländska häradsrätter synes KrLL ha tillämpats åtminstone under senare hälften av 1540-talet. Sålunda finns ett fall från 1545, då en bonde gått in i en annans gård med spänt armborst och skjutit »med vred håg, dock gjorde han ingen skada».9I sådant fall är enligt MELL10 »hött med ingo bött», men här utdömdesdryga böter, tydligen i enlighet med KrLL EdsB 5. Vidare har 40 marksbot åtskilliga gånger under 1540-talets sista år ådömts dels för mökränkning (jfr ovan) dels för falsk beskyllning.11 I det senare fallet torde KrLL TingmB 20 ha tillämpats; MELL upptager nämligen intet stadgande av motsvarande innehåll. Från uppländska häradsting i Vaksala och Ulleråker 1548 finnas ett par belägg för KrLL.12
    Den ryktbara höga nämnden, som dömde i högsta instans under Erik

 

1 Se Redogörelse öfver regimentsrådets i Westergötland förhandlingar (i Handl.rör. Skandinaviens historia, Bd 29), s. 114, 123, 130—31, 143.

2 Tryckta i Bidrag till Finlands historia Bd 2 (ed. R. HAUSEN, 1894—98), s.10, 12, 51, 66, 108, 122, 146, 148, 150, 152.

3 Jfr dock N. STJERNBERG, Några blad ur horsbrottets historia (i Festskriftför B. J. Grotenfelt, 1929), s. 129, not 4.

4 GB 3 § 1.

5 Tryckt i Diplomatarium Dalekarlicum Bd 2 (ed. C. G. KRÖNINGSSVÄRD och J. LIDÉN, 1844), s. 233.

6 A. a., Bd 3 (1846), s. 53, 59, 64, 70, 71, 77, 88, 114.

7 A. a., Bd 3, s. 116.

8 A. a., Bd 3, s. 117, 129, 153. — Betr. Dalarnes äldsta domböcker se även J. E. ALMQUIST, Om Johan Olofsson Stiernhööks fädernehärstamning (i Personhistorisk tidskrift 1932), s. 95 f. samt B. LINDÉN, Dalarnas äldsta domböcker (i Västmanlands-Dala nations skriftserie Bd 4, 1933), s. 19 ff.

9 Se G. BERG, Bidrag till den inre statsförvaltningens historia under Gustaf den förste hufvudsakligen i afseende på Småland (1893), s. 77.

10 EdsB 5.

11 BERG, a. a. s. 78, 83, 88, 89.

12 Uppländska häradsrättsdomböcker från 1500-talet (ed. N. EDLING, 1941), s. 4 och 8.

424 TILL KRISTOFFERS LANDSLAGS 500-ÅRSJUBILEUM.XIV:s regering, har använt KrLL. I åtminstone 16 fall kan detta påvisas.Synnerligen märklig var den stora process, i vilken utslag avkunnades den 1 september 1563.2 En hel mängd personer dömdes denna dag för högförräderi enligt Högm B 7 och 8, lagrum som närmast föra MELL i tankarna.3 KrLL har nämligen motsvarande stadganden i kapitlen 8 och 9. Förklaringen torde emellertid vara den, att den lagbok som begagnats, bevarat fragment ur den äldre landslagen, så att det i KrLL nytillkomna kapitel 4 saknats eller ock att kapitlen i Högm B blivit omkastade. I varjefall är det orimligt att tänka sig att samma domstol, som den 17 juli citerar KrLL, den 1 september övergått till MELL, för att sedan den 15 i samma månad återgå till KrLL.
    Härmed är denna undersökning i det närmaste slutförd. Att KrLL sågott som genomgående tillämpats efter 1568 torde knappast behöva bevisas.4 Det kan nämnas, att av ett utkast till K. M:ts dom 1587 framgår, att man vid denna tid var fullt på det klara med att den gamla lagen kommit ur bruk. Här talas om »de ny översedde lagböcker, somnu mest brukas».5 Och vad beträffar häradsrätterna, har jag vid en undersökning av uppländska domböcker från åren 1568—1599 funnit 27 belägg för den yngre landslagen och intet enda för MELL.6 Även vid Ydre häradsrätt, vars domböcker från och med 1597 delvis blivit tryckta,7 visar det sig, att varje hänvisning till lagen avser KrLL. Givetvis är det dock tänkbart, att MELL ännu i slutet av 1500-talet använts vid en eller annan häradsrätt. KrLL:s definitiva genombrott kom sålunda först 1608, då Karl IX lät av trycket utge och påbjuda 1442 års landslagsredaktion. Som en sammanfattning kan slutligen sägas, att den äldre landslagen, som tilllämpats över hela riket åtminstone från förra hälften av 1400-talet, först under 1540-talet började utträngas av den yngre landslagen, som sedan dominerade under resten av det sextonde seklet, för att därefter ensam begagnas ända fram till 1736, då vår ännu i vissa delar gällande lag trädde ikraft.

 

Carl Olov Sommar.

 

1 Konung Erik XIV:s nämnds dombok (ed. C. SILFVERSTOLPE, 1884), s. 40,44, 82, 95, 97, 113, 138, 166, 172, 190, 191, 196, 228, 293.

2 A. a. s. 110.

3 Jfr P. A. ÖSTERGREN, Till historien om 1734 års lagreform. I. (1902), s. 7,not 2.

4 Ett fall från 1573 finnes dock, där det vid första påseendet kan förefalla, som om MELL begagnats. Konung Johan III:s sekreterare meddelade detta år i ett svar på några förfrågningar rörande en arvstvist, att bestämmelser angående treårig hävd i Sveriges lag återfunnes i ÄB 12 och 13, JB 14 och 18 samt i Tingm B27. De båda första hänvisningarna synas endast stämma med MELL; motsvarande kapitel i KrLL äro ÄB 15 och 16. JB 14 kan åsyfta vilken landslag somhelst, medan JB 18 och TingmB 27 måste avse KrLL. Detta verkar ju egendomligt, men konflikten löses lätt, om man vet att i åtskilliga handskrifter av KrLL (t. ex. 11, 12, 14, 31, 32, 39, 46, 47, 57) ÄB 11 och 12 äro överhoppade eller återfinnas på annan plats. I detta fall har tydligen den kunglige sekreteraren begagnat ett sådant exemplar av KrLL, där ÄB bibehållit samma uppställning som i denäldre landslagen. [Se Handlingar ang. de Gustavianska arfvegodsen (i Historiskahandlingar, Bd 1, 1861), s. 59.]

5 Se Erik Sparres rättegångsinlagor (ed. J. E. ALMQUIST i Historiska handlingar, Bd 27: 1, 1924), s. 155.

6 Uppländska häradsrättsdomböcker, s. 63, 64, 139, 151, 152, 153, 157, 161,163, 171, 173, 177, 181, 190, 195, 203, 206, 209, 212, 214, 215, 222, 226, 227.

7 Se L. F. RÄÄF, Beskrifning öfver Ydre härad, Bd 3 (1861), s. 150 f.