Forum vid brott på skilda orter. Det undantag från den allmänna huvudregeln, att brottmål skola handläggas av domstolen i den ort, där brottet begåtts, vartill lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål giver möjlighet, har visat sig vara till stort gagn. Lagen gällde till en början endast mål, däri den tilltalade hölls häktad. Man ansåg vid lagens tillkomst, att något faktiskt behov ej påkallade, att lagändringen utsträcktes till att omfatta jämväl mål, i vilka den tilltalade befann sig på fri fot.¹ Genom lag den 15 mars 1935 utvidgades emellertid 1924 års lag till att avse även icke häktade personer.
    Lagen gällde vidare endast vid allmän underrätt tilltalade. Den uteslöt alltså från kretsen av de mål, vilka skulle kunna upptagas avannan domstol än den enligt allmänna regler därtill behöriga, sådana, vilka på grund av särskilda föreskrifter skulle handläggas av specialdomstol eller eljest vid speciellt forum. Under förarbetena till lagen yttrade dåvarande departementschefen vid remissen till lagrådet den 3 mars 1922 i fråga om upprätthållandet av de speciella forumföreskrifterna följande:
    »För den ståndpunkt, förslaget alltså intager i fråga om upprätthållande av samtliga nu gällande speciella forumföreskrifter, kunna visserligen icke, i varje fall ej genomgående, åberopas tvingande sakskäl. En ändring av de allmänna reglerna angående forum, vilken icke går längre än till att giva domstolen en diskretionär befogenhet att efter lämplighetshänsyn avvika från dessa regler, skulle ganska visst utan skada kunna gälla åtminstone även för ett eller annat av de fall, då de speciella forumbestämmelserna skola tillämpas. Men det kan näppeligen anses riktigt eller lämpligt att i samband med här närmast föreliggande spörsmål och särskilt med hänsyn till den blivande lagens karaktär av ett efter all sannolikhet jämförelsevis kortvarigt provisorium upptaga också frågan om dessa föreskrifters ovillkorliga berättigande i varje särskilt fall. Till att avbida denna frågas lösning i och med den allmänna reformeringen av vårt rättegångsväsen finnes så mycket större anledning som frågan otvivelaktigt har ringa betydelse i nu förevarande sammanhang. Praktiskt sett torde härvid hänsyn vara att taga endast till krigsdomstolarna, och beträffande dessa pågår sedan någon tid, oberoende av arbetet på den stora processreformen, särskild utredning angående deras avskaffande under fredstid.»

 

    Under min verksamhet som åklagare har jag upprepade gånger funnit, att det skulle hava varit fördelaktigt, om 1924 års lag varit tilllämplig ej blott på allmän underrätt utan även på en sådan specialdomstol som krigsdomstol.
    Efter det att departementschefens ovannämnda yttrande avgavs, hava förhållandena blivit andra. I stället för ifrågasatt avskaffande av krigsdomstolarna hava dessas antal under senare år utökats liksom antalet mål vid krigsrätterna. Följden härav har bl. a. blivit, att det

 

¹ Se Första lagutskottets utlåtande 1929 nr 9 med anledning av motion avhr SCHLYTER om lagens ändring till att gälla även tilltalade på fri fot.

oftare inträffar fall, då en förvisning från allmän domstol till krigsdomstol eller omvänt ej är av någon egentlig betydelse för målets utredning utan i själva verket blott utgör det formella iakttagandet även i fråga om dessa fall onödig procedur.
    För att belysa det berättigade i min uppfattning vill jag nämna följande exempel.
    En person häktades i S. för ett flertal i orten begångna tjuvnadsbrott. Under utredningen därom framkom, att han under sin värnpliktstjänst vid ett regemente i Ö. förövat enahanda brott dels i F. socken och dels i regementets lokaler genom olovligt tillgrepp av såväl kronan som krigsman tillhörig egendom. Den häktade rannsakades inför häradsrätt i S. Med stöd av 1924 års lag blev han där lagförd ävenför brott, som han begått utanför häradsrättens domvärjo med undantag av dem, som skulle handläggas av krigsdomstol. På grund av gällande forumbestämmelser måste häradsrätten efter säker förklaring av den häktade förvisa målet till fortsatt handläggning inför krigsrätt i Ö. Samma rättegångsbiträde (en advokat i S.), som biträdde den häktade inför häradsrätten och som ägde bästa kännedom om hans samtliga brott och hans personliga förhållanden, förordnades att biträda honom även inför krigsrätten. Denna dömde den häktade för samtliga brott till fem månaders straffarbete, villkorlig dom, och försatte honom påfri fot.
    Olägenheterna med denna förvisningsprocedur voro många: förlängd häktningstid för den tilltalade, fångtransport från S. till Ö., rättegångsbiträdets kostnader för resa från S. till Ö. och för ytterligare en domstolsuppvaktning, två domstolars handläggning av målet och två åklagares personliga utförande av talan i målet.
    Särskilt under den gångna förstärkta förvarsberedskapen har det upprepade gånger hänt, att en krigsman, som stått under eller förväntat åtal vid allmän domstol, rymt från krigstjänsten, innan han av domstolen blivit dömd. Enär allmän domstol ej kan handlägga mål om rymning, blir det, efter det rymlingen fasttagits, en onödig dubbel procedur genom att den åtalade måste lagföras vid både allmän domstol och krigsdomstol.

 

N. L. Eklund.