Kollektivavtal såsom förutsättning för arbetsdomstolens behörighet. Tillämpningen av de lagstadganden, som reglera arbetsdomstolens och de allmänna domstolarnas inbördes kompetens, erbjuder många intressanta och ofta svårlösta frågor. Detta gäller icke blott med avseende å de i lagen om arbetsdomstol givna bestämmelserna angående behörigheten i de rena kollektivavtalstvisterna utan också beträffande stadgandet i 17 § lagen om semester och andra lagrum, som äro utformade efter dess modell. Dessa frågor hava emellertid icke avsatt större spår i de allmänna rättsfallssamlingarna. Arbetsdomstolen har däremot mycket ofta haft anledning att taga ståndpunkt till spörsmål av denna natur, på sätt också publikationen Arbetsdomstolens domar utvisar. Särskilt gäller detta den ovan angivna första gruppen av behörighetsregler. Jag skall här nedan beröra ett par frågor inom denna grupp, närmare bestämt frågor som hänföra sig till kravet på tillvaron av ett kollektivavtal såsom förutsättning för att ett mål skall höra under arbetsdomstolen.
    Det utmärkande för kollektivavtalet i kollektivavtalslagens mening är som bekant dels att avtalet skall vara slutet mellan å ena sidan en arbetsgivare eller en organisation av arbetsgivare och å andra sidan en organisation av arbetare och dels att avtalet skall innehålla normer för reglerandet av rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. En överenskommelse mellan en arbetsgivare och särskilda hos honom anställda arbetare angående deras arbetsförhållanden blir således icke ett kollektivavtal; detta är uteslutet redan därför att avtalet på arbetarsidan icke är slutet av en organisation. För kollektivavtal uppställer kollektivavtalslagen krav på viss form. Avtalet skall nämligen upprättas skriftligen. Enligt vanlig juridisk terminologi menas ju härmed, att avtalet skall innehållas uti ett för ändamålet upprättat dokument, försett med de avtalsslutande parternas underskrift. Då detta med hänsyn till förekommande praxis på arbetsmarknaden i åtskilliga fall skulle innebära en för sträng fordran, har man medgivit några viktiga undantag, i det att kollektivavtal förklarats skola vara gällande, även om det tillkommit därigenom att ett skriftligt förslag till avtal godkänts genom brev eller därigenom att avtalets innehåll upptagits i ett protokoll, som till riktigheten vitsordats på sätt parterna överenskommit.
    Det må också här erinras om stadgandet i 2 § lagen om kollektivavtal, att kollektivavtal är bindande icke blott för organisation, som slutit avtalet, utan jämväl för dess medlemmar.

ARTHUR LINDHAGEN. 455    I 1 § lagen om arbetsdomstol stadgas, att en arbetsdomstol med säte i Stockholm skall finnas för upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal. Därefter utvecklas närmare i lagens 11 § vilka mål som äro att hänföra till mål rörande kollektivavtal. Enligtde sålunda givna reglerna räknas till mål rörande kollektivavtal sådana mål, däri tvisten är: 1. om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd; 2. huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot vad i lagen om kollektivavtal stadgas; eller 3. om påföljd av förfarande, som förmenas strida mot kollektivavtal eller nämnda lag.
    När inom ett visst fack finnes ett så att säga tongivande kollektivavtal, gällande för hela riket eller för viss ort, är det mycket vanligt, att en arbetsgivare, som står utanför den avtalsslutande arbetsgivarorganisationen, med en arbetarorganisation inom facket, vare sig huvudorganisationen eller underavdelning av denna, träffar en överenskommelse, enligt vilken nämnda avtal skall tillämpas i arbetsgivarens verksamhet. Om överenskommelsen upprättats i enlighet med de för kollektivavtal gällande formföreskrifterna, föreligger tydligen ett speciellt kollektivavtal mellan denne arbetsgivare och den organisation, med vilken han kontraherat. Vanligen återgives icke huvudavtalets text i specialavtalet, utan man inskränker sig till att hänvisa till huvudavtalet, eventuellt med vissa ändringar och tillägg.
    Det förekommer emellertid icke sällan, att en arbetsgivare överenskommer med de arbetare, som äro anställda hos honom, att ett gällande kollektivavtal skall tillämpas mellan dem, utan att denna överenskommelse träffas med en arbetarorganisation. Av åtskilliga förfrågningar, som jag fått från jurister, framgår att man ibland missuppfattat behörighetsreglerna i ett dylikt fall. Man resonerar tydligen på det sättet, att eftersom en mellan arbetsgivaren och hans arbetare uppkommen tvist om arbetsvillkoren icke kan lösas utan tolkning av det kollektivavtal, som de enats om att tillämpa, och tvisten sålunda rör ett kollektivavtals rätta innebörd, arbetsdomstolen och icke allmän domstol är behörig att upptaga tvisten till prövning. Detta resonemang är emellertid felaktigt. För att en tvist skall kunna dragas under arbetsdomstolen förutsättes, att det kollektivavtal, om vars tilllämpning fråga uppkommit, är bindande för både den arbetsgivare och den eller de arbetare, som beröras av tvisten (processparterna). Arbetsgivaren skall således antingen själv hava slutit avtalet eller vara medlem av den avtalsslutande arbetsgivarorganisationen, och arbetaren eller arbetarna skola vara medlemmar av den avtalsslutande arbetarorganisationen. Skulle det på detta sätt bindande avtalet i sin tur beträffande innehållet hänvisa till ett annat kollektivavtal, gäller dock tvisten innebörden i det förstnämnda avtalet, även om denna innebörd icke kan utredas utan att man ingår på tolkning av det avtal, till vilket hänvisningen skett. En uppgörelse mellan arbetsgivare och enskild arbetare angående tillämpning av ett kollektivavtal, som icke är bindande för någon av dem eller endast för den ene, kan aldrig

456 ARTHUR LINDHAGEN.bliva annat än ett enskilt arbetsavtal, låt vara att också detta lånat sitt innehåll från ett kollektivavtal, och tvister i anledning av uppgörelsen höra således under allmän domstol, även om det för tvistens avgörande är nödvändigt att ingå i bedömande av kollektivavtalet. Se härom NJA 1933 s. 147. Jfr också Arbetsdomstolens domar 1941 nr 123.
    Vad här ovan anförts om arbetsgivarens och arbetarens ömsesidiga bundenhet av kollektivavtalet såsom förutsättning för att det skall tillkomma arbetsdomstolen att slita en tvist mellan dem om avtalets innebörd har sin alldeles särskilda betydelse med hänsyn till de oorganiserade arbetarnas ställning. För det fall att på en arbetsplats gäller ett kollektivavtal men arbetsgivaren vid sidan av medlemmar i den avtalsslutande arbetarorganisationen sysselsätter även andra arbetare, har arbetsdomstolen upprepade gånger förklarat, att kollektivavtalet vid saknad av bestämmelse i motsatt riktning måste anses innefatta skyldighet för arbetsgivaren att icke bereda de utomstående arbetarna sämre förmåner än som fastställts i kollektivavtalet. Detta har skett med hänsyn till att arbetsgivaren eljest skulle hava ett intresse i att göra kollektivavtalet illusoriskt genom att anställa uteslutande arbetare, som stå utanför den avtalsslutande arbetarorganisationen. Denna arbetsgivarens förpliktelse uppfattas emellertid såsom gällande allenast i förhållande till nämnda organisation, och påföljden av ett åsidosättande av förpliktelsen kan därför endast bliva skadestånd till organisationen. De utomstående arbetarna, vilka icke äro bundna av kollektivavtalet, kunna icke vid arbetsdomstolen resa krav mot arbetsgivaren på tillämpning av detta. Om någon annan överenskommels emellan arbetsgivaren och dessa arbetare icke träffats, kan man emellertid antaga, att dem emellan föreligger ett enskilt arbetsavtal av innebörd, att kollektivavtalets normer skola tillämpas, men anspråk mot arbetsgivaren på denna grund måste då anhängiggöras vid allmän domstol.
    Något avgörande av allmän domstol, som avviker från vad här ovan utvecklats, känner jag icke till. Däremot kan man få se domsmotiveringar, som ur terminologisk synpunkt icke äro tillfredsställande. För fall där en arbetsgivare med en arbetarorganisation slutit ett speciellt kollektivavtal, vari hänvisats till ett annat kollektivavtal, har det inträffat, att domstol uttalat, att arbetsgivaren blivit bunden av detta andra avtal. Såsom framgår av vad förut anförts hänför sig dock hans bundenhet uteslutande till specialavtalet. Det bakomliggande avtalet har i formellt avseende endast den betydelsen, att specialavtalet lånat sitt innehåll från detta. I realiteten är emellertid naturligen det bakomliggande avtalet av avgörande vikt, eftersom tvist mellan parter, som äro bundna av specialavtalet, i regel icke kan slitas utan att man ingår på tolkningen av innehållet i det bakomliggande. Härmöter för övrigt en fråga av stor processuell betydelse. Avgörandet av en tvist mellan parter, som endast äro bundna av specialavtalet, kan nämligen verka faktiskt prejudicerande för innebörden i det andra

ARBETSDOMSTOLENS BEHÖRIGHET VID KOLLEKTIVAVTAL. 457avtalet, och fråga uppstår då, huruvida och i vilken form kontrahenterna i detta avtal på den grund böra få tillfälle att yttra sig i rättegången. Detta spörsmål faller emellertid utanför ramen för denna uppsats, men jag kan hänvisa till en redogörelse i EKELÖF, Om interventionsgrunden s. 270 o. f.
    I det föregående har jag bland annat uppehållit mig vid fall, där en oorganiserad arbetsgivare och en arbetarorganisation sluta ett kollektivavtal, vilket beträffande sitt eget innehåll endast hänvisar till ett annat kollektivavtal. Särskilt inom byggnadsfacken är det emellertid mycket vanligt, att en uppgörelse med en oorganiserad arbetsgivare sker i den formen, att arbetsgivaren på uppmaning av en funktionär hos arbetarorganisationen ensam undertecknar en förbindelse — vanligen enligt ett av funktionären tillhandahållet tryckt formulär — att han skall i sin rörelse tillämpa bestämmelser, som finnas upptagna i visst angivet kollektivavtal. Fråga har då uppkommit huruvida en sådan ensidigt utfärdad förbindelse kan anses utgöra ett kollektivavtal. Ett fall av denna typ har, ehuru huvudsakligen från andra synpunkter, refererats i SvJT 1940 Rf s. 69. I detta fall kommo både underrätten och Göta hovrätt till det resultatet, att kollektivavtal ej finge anses hava slutits genom förbindelsen, och en mellan arbetsgivaren och arbetarna föreliggande tvist om arbetsvillkoren upptogs därför av domstolarna till saklig prövning. Någon motivering för den intagna ståndpunkten lämnades icke, och det är därför ovisst, huruvida det avgörande för domstolarna varit, att brist i den skriftliga formen ansetts föreligga eller att uppgörelsen antagits icke hava träffats med arbetarorganisationen. Jag känner även till vissa äldre, icke refererade utslag av Göta hovrätt (ett av den 12 november 1934 och två av den 18 maj 1937), där förhållandena synas hava varit analoga och där hovrätten undanröjt underrätternas utslag, varigenom tvisten förklarats höra under arbetsdomstolen, dock utan annan motivering från hovrättens sida än att tvisten icke vore av beskaffenhet att skola upptagas av arbetsdomstolen.
    Alla dessa avgöranden av Göta hovrätt stå i bestämd motsättning till en av arbetsdomstolen meddelad dom (Arbetsdomstolens domar 1937 nr 33), som senare följts av andra likartade domar. I detta fall hade arbetsgivaren undertecknat en förbindelse av ovan angivna typ. På grund av en mellan arbetsgivaren och hans arbetare uppkommen tvist, som hänförde sig till förbindelsens innehåll, blev arbetet förklarat i blockad av vederbörande arbetarorganisation. Arbetsgivareninstämde då organisationen till arbetsdomstolen med yrkande om blockadens hävande och om skadestånd. Till stöd för dessa yrkanden åberopades, att ett kollektivavtal förelåg och att tvist angående dettas tillämpning enligt lag icke finge föranleda stridsåtgärd. Från arbetarsidan bestreds, att ett kollektivavtal förelåge, eftersom förbindelsen vore underskriven endast av arbetsgivaren.
    Arbetsdomstolen fann emellertid att förbindelsen innefattade ett kollektivavtal. Såvitt angår formkravet fäste arbetsdomstolen avgöran-

458 ARBETSDOMSTOLENS BEHÖRIGHET VID KOLLEKTIVAVTAL.de vikt vid analogin med fastighetsköpet. Den i 1 kap. 2 § jordabalken upptagna fordran på att köp av fast egendom skall ske skriftligen har ju ansetts uppfylld, ehuru någon annan köpehandling icke upprättats och överlämnats till köparen än ett av säljaren undertecknat köpebrev. Längre gående fordringar kunna ej uppställas i fråga om kollektivavtalets form. Har förbindelsen tillkommit genom underskrift på ett tillhandahållet formulär, synes man komma till samma resultat redan med hänsyn till de undantag i fråga om formen, som stadgas i kollektivavtalslagen. Om kollektivavtal kan komma till stånd genom att den ena parten överlämnar ett skriftligt förslag till avtal, som den andra parten godkänner genom brev, bör väl också arbetsgivarens underskrift på ett från arbetarorganisationen tillhandahållet formulär till förbindelse böra godkännas.
    Man måste emellertid fasthålla vid att en ensidigt utfärdad förbindelse av en arbetsgivare icke kan utgöra kollektivavtal under annan förutsättning än att förbindelsen är ett uttryck för en med arbetarorganisationen träffad överenskommelse. Detta har ytterligare understrukits i en senare dom av arbetsdomstolen (Arbetsdomstolens domar 1940 nr 89). Där hade en arbetarorganisation inom byggnadsträarbetarfacket förskaffat sig en arbetsgivares underskrift på en förbindelse, däri denne åtog sig att tillämpa de kollektivavtal, som på orten gällde icke blott inom nämnda fack utan också inom en rad andra,till byggnadsindustrien hörande fack (murare, grovarbetare, plåtslagare, o. s. v.). Det sista hade skett utan att organisationen haft något uppdrag från motsvarande organisationer inom de andra facken. Förbindelsen förklarades här icke gälla annat än i förhållande till den organisation, med vilken arbetsgivaren direkt förhandlat.
 

Arthur Lindhagen.