Återfallsfrekvensen för unga brottslingar. Lagen om ungdomsfängelse har ännu varit itillämpning för kort tid för att man på föreliggande material rörande återfall i brott av personer som undergått ungdomsfängelse skall kunna bygga några säkra slutsatser angående resultatet av ungdomsfängelsebehandlingen. För att i den mån det på föreliggande siffror är möjligt belysa den genomsnittliga återfallsriskenför dem som utskrivas på prov har emellertid ungdomsfängelsenämnden redan nu låtit undertecknad utarbeta en statistik över de under åren1939 och 1940 på prov utskrivna männens1 första återfall i brott ochövriga återintagningar å anstalt. Som jämförelsematerial har en motsvarande utredning verkställts över återfallsfrekvensen för de under samma tid frigivna manliga straffångar som vid intagandet å anstalt varit i åldern mellan 18 och 21 år. Materialet är för ungdomsfängelseklientelet hämtat från ungdomsfängelsenämndens aktsamling och för straffångarna från centrala fångregistret. Som återfall ha räknats sådana brott som förskyllt eller kunnat förskylla frihetsstraff. Som tidför återfall har räknats tidpunkten för det första nya brottets begå-

 

1 Det kvinnliga klientelet är ännu för litet för att kunna statistiskt redovisas.

T. LINDBERG. 459ende. Återfallen ha beräknats under första och andra observationsåret efter utskrivningen på prov resp. frigivningen. Med första observationsåret avses tiden från den dag utskrivning på prov eller frigivning ägt rum fram till motsvarande dag under nästa kalenderår, med andra observationsåret ytterligare ett år framåt i tiden. Antalet personer som återfallit har ställts i relation till antalet återfallskapabla, d. v. s. det antal personer som under ett helt resp. två hela år efter utskrivning på prov eller frigivning haft möjlighet att återfalla. Som återfallskapabla ha icke de räknats vilka utvisats, omhändertagits å utlänningsförläggning, intagits å annan anstalt eller av annan anledning ej haft möjlighet att återfalla. Det antal personer som under första året återfallit i brott och intagits å anstalt har från och medingången av andra observationsåret fråndragits från antalet återfallskapabla. Vidare har avräknats det antal personer som efter utgången av första observationsåret icke kunnat observeras ytterligare ett heltår. Antalet till ungdomsfängelse dömda som voro återfallskapabla utgjorde under första observationsåret 250 (varav 97 utskrivna år 1939 och 153 år 1940) samt under andra observationsåret 85 (samtliga utskrivna 1939). Motsvarande siffror voro för straffångarna 173 (84 +89) resp. 66.
    För att beräkna återfallsrisken inom två år efter provutskrivning resp. frigivning har först den genomsnittliga återfallsprocenten per år beräknats genom att hela antalet personer som återfallit ställts i relation till summan av antalet under första och andra året återfallskapabla. Det därvid erhållna procenttalet har därefter multiplicerats med 2, varigenom återfallsfrekvensen inom två år erhållits.
    Den statistiska bearbetningen har verkställts enligt de metoder som professorn GUNNAR DAHLBERG redogjort för i sitt år 1940 utgivna arbete Statistical Methods for Medical and Biological Students.1 Medelfelet å ett procenttal (m) har beräknats ur formeln

 

m = ± √p (100—p)/n

 

där p är procenttalet och n är antalet kapabla. Med hänsyn till skillnaden mellan två olika procenttal användes följande formel för beräkning av medelfelet

 

Є (D) = ± √m12 + m22

 

där m1 är ena medelfelet och m2 andra medelfelet. Om skillnaden uppgår till minst 3 gånger medelfelet räknas den som statistiskt säkerställd, om den uppgår till 21/2—3 gånger medelfelet betraktas den som sannolik.
    Resultatet av utredningen har redovisats i en vid nämndens årsberättelse för år 1941 fogad tabell. Av tabellen framgår att återfalls-

 

1 George Allen and Unwin Ltd., London, 1940. Betr. den statistiska bearbetningen av föreliggande undersökning har förf. haft förmånen att få rådgöra med prof. Dahlberg.

460 T. LINDBERG.frekvensen i brott under första observationsåret utgör, för de till ungdomsfängelse dömda 17.6 ± 2.41 % och för straffångarna 27.2 ± 3.38 %. Den högre återfallsprocenten för straffångarna, som på grund av det ringa materialet dock ej är statistiskt säkerställd, torde bero på att detta klientel i motsats till de till ungdomsfängelse dömda iregel icke ställes under tillsyn och placeras i viss arbetsanställning vid frigivningen. För såväl ungdomsfängelseklientelet som straffångarna är återfallsprocenten under första observationsåret lägre för de 1939 än för de 1940 utskrivna resp. frigivna. Skillnaden (11.9 ± 4.56 % för ungdomsfängelseklientelet och 11.2 ± 6.68 % för straffångarna) är måhända så betydande att man har anledning antaga ett samband med de från år 1940 försämrade konjunkturerna.
    I fråga om andra observationsåret, för vilket materialet endast är hämtat från de 1939 utskrivna och frigivna, är återfallsfrekvensenstörre för ungdomsfängelseklientelet än för straffångarna (17.6 ± 4.13 resp. 15.2 ± 4.42 %). Differensen är för liten för att föranleda några slutsatser. Möjligen avtar sannolikheten för att tillsynen skall verka som brottshämmande faktor med den tidrymd som förflyter efter utskrivningsdagen.
    Om man betraktar återfallen i brott inom två år efter provutskrivning resp. frigivning utgör frekvensen 35.2 ± 2.61 % för ungdomsfängelseklientelet och 47.6 ± 3.23 för straffångarna. Skillnaden, 12.4 ±4.15 %, är statistiskt sannolik. Man kan alltså våga hålla för antagligt att återfallsrisken är mindre efter undergånget ungdomsfängelse änefter straffarbete. Detta blir än mer tydligt i betraktande av vad nedan skall anföras om återfallsfrekvensen i förhållande till brottstyp och psykisk beskaffenhet.
    En återfallsundersökning som den förevarande borde helst kompletteras med detaljerade undersökningar rörande återfallsrisken i förhållande till de observerades brott, tidigare asocialitet, ålder, strafftid, alkoholförhållanden, situation vid frigivningen m. m. Materialet är emellertid ännu så begränsat att en långt driven specifikation ger för små grupper för att kunna läggas till grund för statistisk jämförelse. På grund av det stora intresse som knyter sig till återfallsfrekvensen i förhållande till brottstyp, tidigare asocialitet och sinnesbeskaffenhet skola emellertid vissa jämförelser mellan huvudgrupper här redovisas.
    I förhållande till brottstyper har materialet delats i tre grupper: för huvudsakligen tjuvnadsbrott dömda, för andra vinningsbrott dömda och för övriga brott dömda. De tre grupperna ha jämförts med hänsyn till återfallsfrekvensen inom två år efter provutskrivningresp. frigivning. Som varit att vänta är för såväl ungdomsfängelseklientelet som straffångarna återfallsfrekvensen störst bland tjuvarna. Av de till ungdomsfängelse dömda tjuvarna ha 37.4 ± 3.09 % återfallit, medan frekvensen för andra vinningsbrottslingar är 28.6 ±5.15 %. De för övriga brott till ungdomsfängelse dömda visa något högre återfallsfrekvens än de för andra vinningsbrott än tjuvnad

ÅTERFALLSFREKVENSEN FÖR UNGA BROTTSLINGAR. 461dömda, men antalet är här så litet att ingen som helst slutsats därav kan dragas. Bland straffångarna är återfallsfrekvensen för tjuvarna 55 ± 3.73 %, för andra vinningsbrottslingar 52.6 ± 11.45 % och för övriga 14.2 ± 5.39 %. Jämför man återfallsfrekvensen för till ungdomsfängelse och till straffarbete dömda tjuvar, finner man att strafffångarna återfallit i betydligt större utsträckning. Skillnaden, 17.6 ±4.84 %, är statistiskt säkerställd.
    Att utreda återfallsfrekvensen i förhållande till tidigare asocialitet är av särskild betydelse. Den ideala frågeställningen vore: hur stor är risken för ett återfall efter ett första brott, ett andra brott etc.? Då det som nu är fråga om en undersökning som avser att utreda återfallsfrekvensen efter tillämpandet av vissa straffarter, skulle det emellertid vara mindre lämpligt att utgå från den observerades första brott, som ofta föranlett endast villkorlig dom eller skyddsuppfostran. Man får i stället nöja sig med att redovisa den tidigare asocialiteten. För att möjliggöra jämförelse mellan ungdomsfängelseklientelet och straffångarna, för vilka icke lika utförliga uppgifter föreligga, har endast tidigare villkorlig dom, tvångsuppfostran och frihetsstraff beaktats. Det bör då till en början nämnas, att straffångarna endast i obetydligt högre grad än de till ungdomsfängelse dömda tidigare varit föremål för ingripande på grund av visad kriminalitet. För de 250 till ungdomsfängelse dömda hade någon av dessa åtgärder tillämpats en gång mot 123, två gånger mot 9 och tre gånger mot 1 av dem. Av de 173 straffångarna hade 88 en gång varit föremål för någon av nämnda åtgärder, 12 två gånger och 3 tre gånger. En beräkning av återfallsfrekvensen inom två år efter utskrivning på prov resp. frigivning har givit vid handen att av de till ungdomsfängelse dömda som icke tidigare varit föremål för någon av de ifrågavarande åtgärderna 33 ± 3.74 % återfallit i brott, medan för dem som en eller flera gånger villkorligt dömts, undergått tvångsuppfostran eller frihetsstraff återfallsprocenten var 37.6 ± 3.65 %. Motsvarande siffror voro för straffångarna 30.6 ± 4.66 % för de helt ostraffade och 59.2 ± 4.12 % för recidivisterna.
    Prognosen med hänsyn till sinnesbeskaffenheten är av särskilt intresse. Då endast sparsamma upplysningar i detta hänseende föreligga i fråga om straffångarna, har undersökningen måst begränsas till ungdomsfängelseklientelet. Det är emellertid sannolikt att de psykiskt abnorma icke äro tillnärmelsevis så starkt representerade bland straffångarna, då ungdomsfängelse alltmera börjat tillgripas gentemot dessa grupper brottslingar, vilka i varje fall icke kunna anses böra behandlas med tidsbestämda straff utan eftervård. För ungdomsfängelseklientelets vidkommande saknas läkarundersökningar beträffande enstor del av de år 1938 intagna som utskrivits på prov under år 1939. Då antalet personer som kunna observeras under två år efter utskrivningen därför blir mycket litet, har undersökningen begränsats till att avse återfallsfrekvensen under första observationsåret efter utskrivningen på prov. De personer för vilka läkarundersökningar sak-

462 ÅTERFALLSFREKVENSEN FÖR UNGA BROTTSLINGAR.nas ha redovisats som varande av okänd sinnesbeskaffenhet. Av 96 normalfall hade 15 eller 15.6 ± 3.70 % återfallit, av 50 debila och imbecilla1 14 eller 28 ± 6.35 % och av 42 psykopater2 17 eller 40.5 ± 7.57 %. Av de 62 okända fallen hade 3 recidiverat. Även om materialet ännu är mycket litet, torde alltså tendensen mot en betydligt större återfallsfrekvens för abnormfallen, särskilt psykopaterna, vara tydlig.
    Man kan visserligen med en viss rätt säga, att en prognosundersökning, som visar att återfallsfrekvensen för psykopater är särskilt hög, är av föga intresse. I den mån diagnosen avser konstitutionell psykopati, vilket kan betraktas som en permanent egenskap, bör man ju ha att vänta en hög återfallsfrekvens. Det är emellertid av intresse att få en uppfattning om hur hög den verkligen är. Man måste vid bedömandet av siffrorna komma ihåg, att psykopaterna liksom andra, vilka utskrivits från ungdomsanstalt, bli föremål för eftervårdande åtgärder. Den eftervårdande behandlingen gentemot psykopater torde böra taga sikte på att placera dessa i sådan miljö att de såvitt möjligt icke utsättas för sådana yttre stimuli som kunna utlösa kriminalitet. Ett synnerligen vägande skäl synes sålunda föreligga attförstärka eftervården beträffande psykopaterna. Med de begränsade resurser som stå till buds för eftervård åt ungdomsfängelseklientelet är detta emellertid en vansklig uppgift.
    Det sagda har även giltighet beträffande den oligofrena delen av klientelet. För de mest efterblivna bör en placering sökas som så nära som möjligt ansluter sig till den inom sinnessjukväsendet tillämpade familjevården.
    Förutom återfallsfrekvensen i brott har för ungdomsfängelseklientelets del jämväl beräknats antalet återintagna å anstalt utan brott. Under första observationsåret efter utskrivning på prov återintogos i denna ordning 5 eller 2 ± 0.8 % av 250 möjliga, under andra observationsåret 5 eller 5.9 ± 2.56 % av 85 kapabla och inom två år efter utskrivningen alltså 10 eller 3 ± 0.9 %.
    Det är av intresse att veta i vilken utsträckning de unga recidivisterna återfalla i brott av samma slag som det för vilket de dömts till ungdomfängelse resp. straffarbete. En undersökning härav har givit vid handen att av 111 huvudsakligen för vinningsbrott dömda 97 återfallit i vinningsbrott. Bland dessa hade av 95 för tjuvnadsbrott dömda 78 återfallit i tjuvnad. Av 5 våldsbrottslingar hade 2 återfalliti våldsbrott.
    Som tidigare anförts avser förevarande prognosundersökning endast det första återfallet i brott. Då materialet ännu är för litet för att tillåta en statistisk utredning om återfallsfrekvensen efter förnyad återintagning å ungdomsanstalt eller annan fångvårdsanstalt, kan en statistik i detta hänseende först senare framläggas.

 

T. Lindberg.

 

1 En imbecill psykopat har redovisats som imbecill.

2 En debil psykopat har redovisats som psykopat.