»Uppskovsdjävulen.» Nu, då en koncentrerad, uppskovsfri rättskipning står för dörren, torde det kunna äga sitt behag att bli påmind om en fordom gängse term i juristspråket, vilken kanske var fulare än vederborde.
»Ibland vår lagskipnings ofullkomligheter är icke någon så mycket överklagad och med så stora skäl överklagad som långsamheten», skrev Nils August Fröman i den berättelse han som JO avgav 1862. Långsamheten berodde till stor del av de talrika uppskoven, och dessa åter hade en av sina vanligaste orsaker i »den omständighet att parterne komma oberedde att sin talan utföra eller ock sakna nödigt omdöme för att inse på vad sätt de skola sin talan utveckla och styrka, så att domstolen måste, i följd av vår rättegångsordnings natur, själv angiva och infordra de upplysningar som för tvistefrågans bedömande kunna vara av nöden». F. återkom till ämnet i 1865 års berättelse. Han anmärkte bl. a. att till angivelser om obehöriga uppskovsbeslut »äro tvistande parter icke särdeles benägna, ty dels förstå-
de icke själva att bedöma saken, dels frukta de, som det heter, att stöta sig med domstolen; och när de begagna sakförare, vilka vanligast avlönas i förhållande till antalet av de rättegångsdagar på vilka målet förevarit, hava dessa en given fördel av tidsutdräkten».
Då dessa uttalanden om vår process lästes av F:s gode vän statsrådet Henrik Wilhelm Bredberg, vaknade kanske hos honom minnen från ungdomsåren. F. och den tre år yngre B. blevo i april 1843 juris utriusque kandidater i Uppsala, båda med ovanligt vackra vitsord. Examen omfattade 10 ämnen. I 5 av dessa hade F. betyget cum, i 3 non sine, i de 2 återstående approbatur — det var den fruktade prof. Lindblads ämnen »den komparativa processen» och »processrättens teori» — således tillhopa 161/2 betyg, eller 1/2 mer än Olivecrona tagit året förut. B. fick samma betyg som F., med undantag allenast för den komparativa processen i vilket ämne Lindblad, efter 71/2 timmars tentamen, gav blott ett cum approbatione admittitur, en prickning som kom B. att övergiva varje tanke på den docentur Bergfalk förespeglat honom. (Som bekant blev även F. året därpå motad avLindblad vid sina försök att vinna insteg på den akademiska banan.) Efterexamen begav sig F. till sin hembygd Dalarna för att tjänstgöra hos domhavande. När den första tingsturen avslutats skrev han d. 13 juli 1843 ett brev till B. om de processrättsliga lärdomar han inhämtat. Han har fått lära sig, säger han, att »utdragningskonsten» ej är någon så svår konst:brevet har formen av »utdrag av protokollet, hållet i min Hjärnkammare i Järna prestgård», och visar i början prov på en mycket utdragen piktur. Och vidare har han erfarit »att det ej är så 'förfasligt' konstigt att vara domare på landet, åtminstone ej i Västerdalarne och Bergslagen. I de ojämförligt flesta fallen är domaren näml. endast förlikningsman, avkunnande sina utslag efter parternas överenskommelse, sedan de blivit påminte om och fått för sig utredde var sina rättigheter och skyldigheter. Dessutom har den ovane domaren en ogement god och användbar hjälpare i vad man på lagspråket kallar 'uppskovsdjävulen', men som för den stora nytta han vid vissa tillfällen gör borde ha ett vackrare namn. Du kan aldrig föreställadig, innan du varit med på några häradsting, i huru oändligt många skepnader denna varelse visar sig och låter använda sig då parterna i brist påalla juridiska begrepp ej veta vad de skola bevisa och huru en bevisning skall presteras. Och aldrig är här exempel på att någon part anfört besvär över ett sålunda medgivet uppskov. Många av de rättsökande, åtminstone var det förhållandet i Grangärdes tingslag, emottogo ett sådant utslag med största begärlighet emedan det gav dem en 'otvungen anledning' att nästa ting få driva bort några dagar i den behagliga sysslolöshet, vari en tingsmenighet dväljes.»
Vad JO F. androg å ämbetets vägnar har, som man finner, en viss likhet med vad tingsbiträdet F. ett tjogtal år tidigare skrev privatim.
B. W.