Demokratien och ju-ristutbildningen. ALVA och GUNNAR MYRDAL ha i sin utomordentligt intressanta och välskrivna bok »Kontakt med Amerika» ägnat ett kapitel, kallat »uppfostran i samhällets mitt», åt amerikanskt skol- och universitetsväsen. De ha därvid även gjorten jämförelse med svenska förhållanden och uttala bl. a., att det svenska systemet att låna sig fram på studiebanan vore praktiskt taget okänt i Amerika; eget förvärvsarbete jämte föräldrauppoffringar vore där den enda vägen. Studenternas förvärvsarbete räddade inte endast deras urval ur bredare ekonomiska klasser. Det tjänade även skolpolitiskt sett att närma kontakten mellan skolan och livet. Cirkulationen mellan studielivet och det praktiska livet hade i särskilt hög grad kommit att bli idealet för den amerikanska yrkesutbildningen.
    Enligt makarna Myrdal kan man inte låta bli att förvånas över att vårt högre skolväsen tycks bygga på en ekonomisk elitteori. Studenternas sociala ursprung i Sverige vore fortfarande sådant att det bättre motsvarade ståndsrepresentationens tid än demokratiens.
    Detta demokratiska utbildningsproblem har som bekant även i andra sammanhang varit föremål för uppmärksamhet. Senast har professor ALF NYMAN i en nyligen utgiven bok »Begåvningarna och samhället» framfört en del i hög grad beaktansvärda synpunkter »på våra andliga naturtillgångar och deras tillvaratagande». Nyman framhåller med rätta, att det är ett livsintresse för ett demokratiskt samhälle att utgallra och hjälpa fram begåvningarna utan hänsyn till samhällsklass och förmögenhetsförhållanden.
    Enligt WICKSELLS och JERNEMANS utredning om studenternas sociala och ekonomiska förhållanden m. m. (SOU 1935:52 och 1936:34) kommer endast 5.6 % av studenterna inom den juridiska fakulteten från arbetarklassen. Motsvarande tal för bondeklassen är 7 %. De största befolkningsgrupperna äro följaktligen mycket dåligt representerade redan bland de juris studerandena.
    Vad makarna Myrdal yttra därom, att vi fortfarande har ett ekonomiskt snarare än ett intelligensurval till vår högre bildning, synes mig slående riktigt i vad angår domarutbildningen.
    Efter juris kandidatexamen kan som bekant den unge juristen i regel icke omedelbart räkna med avlönad tjänstgöring i domsaga. Han måste först tjänstgöra som oavlönad extra notarie längre eller kortare tid. Normalt torde väntetiden vara 1/2—1 år. Via goda relationer kan den bli ganska kort. Utmärkta vitsord torde knappast ha samma effekt. Det är helt naturligt, att den som icke kan falla till-

468 G. DANIELSON.baka på egna eller andras pengar lätt drar sig för svårigheterna att finansiera uppehället under väntetiden och även i fortsättningen samt försöker skaffa sig någon avlönad sysselsättning. Här sker i själva verket en gallring efter ekonomiska principer, varigenom många mindre bemedlade men högt begåvade unga jurister utestängas från domarbanan. Den oavlönade perioden innebär i realiteten en stoppklack för de ur ekonomisk synpunkt minst motståndskraftiga.
    Under väntetiden utföra notarierna ett för domsagan nyttigt och nödvändigt arbete, vilket ej sällan är av mycket ringa betydelse ur utbildningssynpunkt. Det är för övrigt knappast någon hemlighet, att många domsagor äro direkt beroende av de extra notarierna, då de avlönade notarierna och skrivbiträdena icke äro tillräckliga för domsagans skötsel.
    Notariearvodena med dyrtidstillägg utgöra för närvarande för förste notarie 288:—/mån. och för andre notarie 216:—/mån. Under nästa budgetår komma de att bli resp. 324:— och 240:— (se prop. nr 94/1942 s. 24—25 och SvJT 1942 s. 483). Dessa arvoden synas mig vara för låga med hänsyn till notariernas långa och dyrbara utbildning samt omfattningen och arten av deras arbetsuppgifter. En väsentlig höjning är påkallad, varvid även bör tillses att all nödig och nyttig arbetskrafti domsagorna blir avlönad.
    I en motion för några år sedan (I: 2 år 1938) angående översyn av domaraspiranternas avlönings- och tjänstgöringsförhållanden vid hovrätterna uttalade universitetskansler UNDÉN och borgmästare LINDER, att det icke är något lämpligt system att avlöna unga tjänstemän dåligt med hänvisning till att de vid äldre år kanske få goda avlöningar. Enligt deras mening förbehåller man då viktiga befattningar åt dem som ha den ekonomiska styrka, att de kunna en längre tid draga sigfram på låga löner, eller åt dem som icke ha familj. Dessa uttalanden synas med särskild styrka kunna göras beträffande domsagonotarierna.
    Det är ingen överdrift att påstå, att en mycket betydande del av arbetet i underrätterna på landet utföres av oavlönad eller klart underbetald arbetskraft. I den heliga utbildningens missbrukade namn har, enligt min bestämda uppfattning, bedrivits en ganska hänsynslös exploatering av de unga domsagojuristerna.
    Efter domsagotjänstgöringen, vilken synes med fördel kunna begränsas till 2 år, har vederbörande att taga ställning till frågan huruvida han skall söka inträde i hovrätt. Det är helt naturligt, att den mindre bemedlade, som längtar efter en inkomst för att kunna försörja sig, avbetala eventuella studieskulder och bilda familj, drar sigför hovrättsvägen. Till en början måste han räkna med att gå utan ersättning någon tid tills han kan komma i åtnjutande av aspirantarvode. Vidare måste utgången av hovrättsprövningen även för en aspirant med hög uppskattning av den egna kompetensen framstå såsom oviss. Ett underkännande är givetvis för den mindre bemedlade en allvarligare historia än för den som kan falla tillbaka på god ekono-

DEMOKRATIEN OCH JURISTUTBILDNINGEN. 469mi och kanske värdefulla relationer. Den mindre bemedlade har all anledning att hesitera inför hovrätten, i synnerhet sedan befordringsutsikterna för de unga hovrättsjuristerna försämrats så katastrofalt som fallet är. Här sker i själva verket en ny gallring efter ekonomiska principer.
    Den som till äventyrs påstår, att det är den intellektuella eliten bland juris kandidaterna, som vandrar till hovrätterna, synes mig göra sig skyldig till en överdrift.
    Att rekryteringen av domarkåren icke sker på bredare demokratisk grund än vad nu är fallet måste anses vara betänkligt såväl ur juridiska som sociala synpunkter. De som av ekonomiska skäl uteslutas från domarbanan torde många gånger vara personer, som väl lämpa sig för domararbete. De ha ej sällan fått kämpa för tillvaron och därigenom fått vidare erfarenheter samt en annan förankring i den praktiska verkligheten än de som komma från mera ombonade miljöer.
    Man behöver inte vara särskilt lyhörd för att märka ett växande missnöje bland de unga juristerna, vilket ur flera synpunkter är beklagligt.
    Vilka åtgärder kunna och böra nu vidtagas för att åstadkomma en rättvisare och bättre rekrytering på domarbanan? Det utrymme, som står mig till buds, tillåter mig endast att skissera några punkter.
    1) Åtgärder böra vidtagas för att begränsa den ohämmade tillströmningen av okvalificerade studenter till de juridiska fakulteterna och därigenom råda bot på den nuvarande överproduktionen av jurister. En sållning efter kvalitativa synpunkter synes i hög grad påkallad. Professor NYMAN har i sin förut omnämnda bok ingående behandlat det akademiska överbefolkningsproblemet och därvid framhållit bl. a., att den akademiska utbildningen borde förbehållas dem som äga de naturliga förutsättningarna för densamma. Den mest praktiska åtgärden synes Nyman vara att införa en allmän och kraftig betygsspärr, »som under kärvt uteslutande av B- och Ba-hjärnorna tillförde våra högsta vetenskapliga utbildningsanstalter ett urval verkligt och högt intelligenta studenter». Även andra åtgärder i detta syfte böra givetvis övervägas.
    2) I samverkan med de unga juristernas ledande organisation —Sveriges yngre juristers förening — bör en kraftig propaganda igångsättas för att vinna ökad förståelse för den tanken, att förvärvsarbete bör i görligaste mån ersätta det nuvarande studieskuldsystemet. Utsikterna på de olika juristbanorna äro så mörka att det nästan kan anses lättsinnigt att finansiera studierna helt eller till större delen genom lån. Här krävs en omställning av tänkesätt. I anslutning härtill erfordras en intensifierad och av statsmakterna uppmuntrad studentarbetsförmedling. Dessa åtgärder kunna dock knappast bliva av störrevärde annat än för Stockholms vidkommande.
    3) Statsstipendier böra utgå till juris studerande efter sträng prövning av behov och begåvning (fallenhet). I första hand bör emellertid förvärvsarbete uppmuntras och underlättas. I anslutning härtill må

70 DEMOKRATIEN OCH JURISTUTBILDNINGEN.anmärkas, att vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet finnas för närvarande de s. k. Engbergsstipendierna, innebärande att utmärkt begåvade, obemedlade studerande under högst tre läsår få naturastipendier i form av mat och husrum (se SFS 1939: 148 samt åttonde huvudtiteln 1942 s. 206—209).
    4) Studierna böra ges en mera praktisk inriktning genom ökad kontakt med rättslivet och förvaltningen. Den nuvarande föreläsningsverksamheten synes böra begränsas. Tillgängliga handböcker och kompendier kunna i mycket stor utsträckning läggas till grund för studiearbetet. Tentamina böra avse kontroll icke endast å inhämtat kunskapsstoff utan även å juridiskt omdöme samt i viss mån andlig mognad över huvud taget.
    5) Häradshövdingarnas inflytande på notarietillsättningen, vilket förnärvarande i praktiken är av avgörande betydelse, bör reduceras.
    6) Väsentligt höjda notarielöner.
    7) Förbud att använda oavlönad juridisk arbetskraft i domsagorna bör genomföras efter en lämplig avvecklingsperiod. Hovrätterna böra kunna dispensera på grund av synnerliga skäl.
    8) Notarietiden begränsas till 2 år.
    9) Ökat antal samt höjda aspirantarvoden i hovrätterna. Vissa av dessa arvoden böra i form av stipendier utgå från inträdesdagen eftersträng prövning av behov samt fallenhet för domaryrket. Prövningen verkställes av hovrättspresidenterna. Förvärvsarbete (delarbete) av dem som icke uppbära arvoden underlättas.
    En del av de nu berörda spörsmålen komma sannolikt att uppmärksammas vid behandlingen av den aktuella frågan om en lönereglering för häradshövdingarna och de rättsbildade domsagobiträdena. Åtskilliga av de övriga frågorna synas mig vara av en sådan betydelse för individ och samhälle, att de böra inom en nära framtid göras till föremål för en grundlig utredning genom verkligt sakkunniga personer, bland vilka representanter för de unga juristerna uppenbarligen icke få saknas.

 

G. Danielson.