Arbetet på en ny tysk civillagbok. Professorn vid universitetet i München HEINRICH LANGE har i en skrift givit en med rikliga litteraturhänvisningar försedd skildring av den vetenskapliga diskussionen i Tyskland på det privaträttsliga området allt sedan 1933.1
    Efter en kort karakteristik av den tyska jurisprudensens olika försök under de föregående årtiondena att med utgångspunkt från BGB bryta nya vägar ger förf. en antydan om de tendenser, som trängde sig fram under nationalsocialismens första år. Så småningom kunde man urskilja olika riktningar inom denna rörelse, som berörde hela juristvärlden. Inom den nybildade Akademie für Deutsches Recht började snart ett arbete på särskilda uppgifter för privaträttens förnyelse. Andra krafter samlades kring CARL SCHMITT i Fachgruppe Hochschullehrer in Bund Nationalsozialistischer Deutscher Juristen (BNSDJ). Nära besläktad med denna grupp utvecklade sig den s. k. Kielerskolan (ECKHARDT, LARENZ m. fl.), som försökte bygga upp en ny rätt på helt nya grundvalar och med ny metod. Såsom ett resultat av denna strävan står Studienordnung av 15 jan. 1935, vilken betydde en häftig attack mot BGB:s teknik, omfång och betydelse. Allgemeiner Teilströks helt, och i övrigt delades stoffet efter helt nya linjer, kännetecknade t. ex. av motsatserna Boden å ena, Ware und Geld å andra sidan. Såväl rättsskipningen som doktrinen i övrigt förblevo emellertid relativt oberörda av dessa radikala strävanden, och den nya studieordningen visade sig icke kunna ge studenterna erforderlig ledning.
    Så småningom trädde Akademie für Deutsches Recht mera i förgrunden under ledning av sin president, riksminister FRANK. År 1936 samlade W. Kisch biträdd av WERNER WEBER och HEINRICH LANGE under akademiens ledning ett stort antal vetenskapsmän i arbetet på en förnyelse av lagstiftningen. Under detta arbete visade det sig meroch mer vilken rättstekniskt fullkomlig prestation BGB var, och det gjorde sig gällande en strävan att förena beprövad vetenskaplig tradition med vilja till ny gestaltning. Häremot uppträdde emellertid statssekreteraren i justitieministeriet FRANZ SCHLEGELBERGER med ett skarpt angrepp, betitlat »Abschied vom BGB».2 Han vände sig framförallt mot »das Zusammenpressen von Lebensordnungen verschiedener Wertebenen» i en lagbok. Viktiga resultat av samarbetet mellan akademien och justitieministeriet blevo äktenskapslagen av 6 juli 1938och testamentslagen av 31 i samma månad.4

 

1 Die Entwicklung der Wissenschaft vom bürgerlichen Recht seit 1933. Tübingen 1941. Mohr. 40 s. M. 1.50.

2 Se SvJT 1937 s. 342 f.

3 Se SvJT 1939 s. 604 ff. och TfR 1939 s. 209 ff.

4 Se TfR 1939 s. 202 ff.

KNUT RODHE. 481    Dessa och senare lagar motsvarade emellertid icke de högt spända förväntningar, som inställts på ett avsked från BGB. I språk, lagstiftningsteknik och sakligt innehåll byggde de på BGB, togo ut enstaka delar därav och förbättrade dessa, men kunde icke frigöra sig från lagbokens band. De framstodo mer och mer som nödvändiga provisorier, bakom vilka måste ur ny anda och i ny form komma den stora och definitiva lagstiftningen. Därtill kom dåmera, att införlivningen av stora områden med österrikisk rätt gjorde det nödvändigt att såsom ersättning för den där gällande ABGB ge dessa områden något mer än en förbättrad BGB. I maj 1939 proklamerade riksminister FRANK i Akademie für Deutsches Recht kravet på att lagstiftningsarbetet skulle avslutas och krönas med en Volksgesetzbuch.
    I sin avslutning ger Lange uttryck för en viss resignation. Efter den första rättspolitiska kraftanspänningen har följt utskottssammanträdenas vardag. Inträngandet i de särskilda områdenas svårigheter och en önskan att komma till avslutade resultat leder till att man av oro föroprövat nytt blir det gamla prövade trogen.
    Nya uppgifter vänta emellertid. Den tyska rättsförnyelsens grundvalar utformades då Tyskland kämpade för frihet och rättvisa. »Jemehr Deutschland zum Grossdeutschen Reiche und zusammen mit Italien zur europäischen Führungsmacht erwächst, um so mehr tritt die Aufgabe der rechtlichen Durchbildung dieses Reiches und Raumes inden Vordergrund.»
    Arbetet på den nya tyska lagboken står under ledning av professorn vid Berlins universitet JUSTUS WILHELM HEDEMANN, som i en annan skrift redogör för detta arbete.1
    Das Volksgesetzbuch (VGB) är nära förbunden med tidens stora händelser: »Das Werk des Krieges und der Politik soll durch ein Gesetzbuch für das völkische Leben der neunzig Millionen gekrönt werden.» Häri ligger en medveten och avsiktlig bekännelse till rättens idé. Som alla revolutioner av världshistorisk ordning kan den nationalsocialistiska icke avstå från att förverkliga innehållet i sitt ideologiskaprogram genom rättsordningen (Frank).
    Den nya lagboken skall i princip omfatta det område, som man hittills betecknat såsom privaträtten; den skall behandla de förhållanden, som utgöra grundvalarna för varje enskild medborgares (Volksgenosse) liv. Det är avsett att fördela reglerna i sex böcker. Den första har till föremål medborgaren i hans egen personliga rättsställning: här skyddas hans ära och hans arbetskraft, hans namn och hans bild. I den andra boken bygges familjen upp, medan arvsrätten behandlas i den tredje. Den fjärde boken har provisoriskt fått titeln »Vertrags- und Haftungsordnung». En del av det här upptagna stoffet, nämligen de särskilda avtalstyperna, är »durchaus volkstiimlich». Men här måste därjämte finnas allmänna regler som utformas med juridisk teknik; beträffande detta område är det lagstiftarens plikt att avstå från en

 

1 Das Volksgesetzbuch der Deutschen. München & Berlin 1941. Beck'sche Verlagsbuchhandlung. 53 s. M. 2.40.31—427004.

Svensk Juristtidning 1942.

482 KNUT RODHE.lättfärdig popularisering. Den femte boken ägnas den tyske medborgarens »Hab und Gut» med äganderätten i centrum. Slutligen är det avsett att i den sjätte boken upptaga vissa grunder av de rättsregler, som beröra sammanslutningar av olika slag.
    Avgränsningen av stoffet bereder emellertid stora svårigheter. Hurman än delar in rättsreglerna, blir mycket som medtages intimt förbundet med det som lämnas ute. Detta kan man ej komma ifrån, men målet bör vara att taga med de regler, som kunna beröra varje enskild medborgare, icke blott vissa grupper av folkgemenskapen.
    Den nya lagboken skall ersätta två äldre kodifikationer, BGB och ABGB, och man måste taga ställning till det »Gedankengut», som är nedlagt i dessa. Alla de som under ansvar bearbeta reformfrågorna äro ense om att man ingalunda får förkasta allt som står i BGB. Vissa skikt utgöra det definitiva resultatet av det tyska folkets tidigare utveckling. Men i övrigt gäller det att genomföra »die Errungenschaften des neuen nationalsozialistischen Rechtserlebens». Framförallt skall plikttanken komma till sin rätt på ett helt annat sätt än i de tidigare lagböckerna, medan begreppet subjektiv rätt skjutes åtsidan.
    Rättslivet begär inför den rikligt flödande lagstiftningen en koncentration. Denna kan genomföras på tre vägar. Man har försöktmed en »Stammgesetz», som skall innehålla de ledande tankarna, medan allt annat överföres till kortare eller längre tillämpningsförordningar. Detta passar icke för en nyreglering av hela folkets samlevnad. En annan väg är inriktad på att skapa vissa omfångsrika menfrån varandra isolerade block, som vart och ett reglera ett område av rättslivet (jfr Schlegelbergers ovan omtalade »Abschied vom BGB»). Till slut har man dock stannat för den tredje vägen: ingen splittring utan ett stort centralt lagverk. Detta är icke blott en fråga om kylig lagteknik utan ett historiskt och politiskt krav av största betydelse, grundat i tanken på det tyska folkets politiska enhet. »Wir sind der Überzeugung, dass ein Grossvolk wie das neuerstandene Volk der Deutschen nicht nur einen territorialen Grossraum braucht, sondernauch geistige Grossräume. Dazu gehört die Spannweite überragender Gesetze!»
    En kritisk fråga är lagens språkliga utformning. Här går det icke att komma ifrån kravet på teknisk precision. Medborgaren skall känna sig hemma i lagboken, men han behöver därför icke förstå varje enstaka konstruktionsdetalj, lika litet som han förstår de tekniska finesser som använts när hans bostad byggts av fackmän. Det avgörande är att lagen kan ge honom hjälp. En annan mycket kritisk fråga är lagens omfång. Det förefaller knappast möjligt att hålla VGB kortare än de äldre kodifikationerna. Framför allt beror detta på att allavåra levnadsförhållanden bli mer och mer komplicerade.
    Det är avsett att i spetsen för lagboken ställa en rad »grundregler», som skola på ett lätt förståeligt språk tjäna medborgaren såsom en inledning till lagen. Grundreglerna skola icke vara en allmän del i

ARBETET PÄ EN NY TYSK CIVILLAGBOK. 483gammal stil, icke heller några vanliga generalklausuler; de skola vara»unmittelbares Volksgut», »die Brücke vom Volk zum Rechtswahrertum».
    Vid det rastlöst pågående arbetet söker man tillgodogöra sig det sista halvseklets erfarenheter. Bl. a. gäller detta avtalsrätten, där inflationstiden förde fram principen om rätt att frånträda avtal på grund av ändrade förhållanden eller att få till stånd en lämplig utjämning mellan kontrahenterna under domstolens ledning. Man är också medveten om att rättslivets dynamik måste erkännas. Kodifikationen får icke, framhåller Hedemann, lägga band på utvecklingen, den måste bilda en utgångspunkt för framtiden.

 

Knut Rodhe.