OM UNDERHÅLLTILL BARN OCH REGRESSRÄTT MELLAN FÖRÄLDRARNA.

 

AV

 

LAGBYRÅCHEFEN GÖSTA WALIN.

 

I 15 § lagen om barn i äktenskap stadgas, att om föräldrarnaleva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad eller om deras äktenskap är upplöst, skyldighet åvilar den av föräldrarna, som ej har vårdnaden om barnet, att betala underhållsbidrag. Har ingendera av föräldrarna vårdnaden om barnet, åligger sådan skyldighet bägge föräldrarna. Motsvarande stadgande i 4 § andra stycket lagen om barn utom äktenskap innehåller föreskrift, att fader eller moder, som ej har vårdnadenom barnet, skall betala underhållsbidrag.
    Grundläggande för tolkningen av lagrummen är det av lagberedningen1 uttryckligen framhävda förhållandet, att »skyldigheten att lämna underhållsbidrag är en skyldighet emot barnet». Den av beredningen åsyftade skyldigheten motsvaras alltså icke av någon självständig rätt för den som har vårdnaden om barnet. Detta hindrar emellertid icke, att denne har ett betydande intresse för egen del i fastställandet av underhållsbidrag. Sådant fastställande har nämligen, om båda föräldrarna leva, tvåfaldig betydelse. I första rummet måste avgöras vad barnet är berättigat att allt som allt erhålla i underhåll, beräknat med hänsyn till bägge föräldrarnas villkor (jfr 3 § 1 st. lagen om barn utom äktenskap); det anses dock icke erforderligt att i domen utsäga resultatet av denna första prövning. Vidare skall bestämmas, hur stor del av underhållet åvilar den som ej har vårdnaden om barnet. Med vårdnaden lärer i lagrummen förstås den rättsliga vårdnaden (ej den faktiska vården, en tolkning som skymtat någon gång, jfr NJA I 1927 s. 230); särskilt lagberedningens uttalanden i motiven till 4 § lagen om barn utom äktenskap kunna åberopas härför. Den som själv har vårdnaden om barnet har att fullgöra sin anpart av

 

1 Se NJA II 1917 s. 386.32—427004.

Svensk Juristtidning 1942.

498 GÖSTA WALIN.underhållsskyldigheten i utövningen av vårdnaden, i regel sålunda att han med anlitande av bidraget bekostar det hushåll, i vilket barnet deltager, och bestrider dess personliga utgifter. Skulle han ha överlämnat barnet till någon annan person, kan det likväl icke komma i fråga att ålägga honom underhållsbidrag enligt någotdera av nämnda lagrum. Men naturligen kan den som faktiskt vårdar barnet vara berättigad att utkräva ersättning därför av vårdnadshavaren. Detta ersättningsanspråk är emellertid icke av familjerättslig natur utan grundas på vårdavtalet.
    Ehuru barnet är den till underhållsbidrag berättigade, äger det enligt lagberedningens uttalande icke själv utkräva bidraget.1 Om föräldrar, som ha vårdnaden om barn i äktenskap, försumma sin skyldighet mot barnet, finnes — säger beredningen — ej annan utväg till rättelse än att vårdnaden fråntages föräldrarna och överlämnas åt särskild förmyndare; sedan barnet kommit till mera mogen ålder, borde det själv kunna påkalla sådan åtgärd som sist sagts. Uttalandet torde äga motsvarande tillämpning med avseende å barn utom äktenskap. Dess räckvidd är emellertid begränsad till den tid under vilken barnet står under vårdnad. Om barnet uppnått myndig ålder och vårdnaden alltså upphört, är det berättigat att själv utkräva underhåll. Detta bekräftas av rättsfallet NJA I 1933 s. 39, i vilket fader på talan av en myndig son ålades att betala underhållsbidrag till dess sonen fyllt 24 år. I domen åberopades 13 och 15 §§ lagen om barn i äktenskap. Jfr även NJA I 1941 s. 16. Till lagberedningens uttalande bör numera fogas den anmärkningen, att barnavårdsman, om sådan finnes, kan föra talan om underhållsbidrag till barn i äktenskap, lika väl som till barn utom äktenskap; jfr 24 § lagen om barn i äktenskap. För barnet torde det vara väsentligt bekvämare att göra framställning hos barnavårdsmannen, att denne för talan om underhållsbidrag, än att hos rätten begära överflyttning av vårdnaden. Finnes ej barnavårdsman, kan barnet under vissa förutsättningar hos barnavårdsnämnden begära förordnande av sådan. Barnavårdsman kan naturligtvis icke vinna bifall till talan om utgivande av underhållsbidrag i andra fall än då 15 § lagen om barn i äktenskap eller 4 § lagen om barn utom äktenskap medgiver det. Om t. ex. modern till barnet har vårdnaden, kan barnavårdsmannen icke med framgång rikta talan om underhållsbidrag mot henne, även om annan person faktiskt har hand om barnet.

 

1 NJA II 1921 s. 260.

UNDERHÅLL TILL BARN OCH REGRESSRÄTT. 499    I flera rättsfall har uppkommit fråga om utdömande av underhållsbidrag, då makar levat åtskilda men något rättsligt avgörande om vårdnaden till deras barn ej föreligger. I rättsfallet NJA I1927 s. 257 anförde justitierådet TISELIUS, som tillhörde majoriteten, att enligt grunderna för 15 § lagen om barn i äktenskap skyldighet att betala underhållsbidrag för underårigt barn kunde inträda först efter det den underhållsskyldige skilts från vårdnaden om barnet genom interimistiskt beslut jämlikt 20 § i lagen eller genom slutligt utslag som vunnit laga kraft; denna regel syntes i rättspraxis ha underkastats sådan modifikation att, då den underhållsskyldige förpliktades att utgiva bidrag för tid efter det vårdnaden på omförmälda sätt frångått honom, förpliktelsen kunde retroaktivt utsträckas att omfatta jämväl bidrag för den del av särlevnads- eller hemskillnadstiden eller av tiden efter äktenskapets upplösning som låge före den bidragspliktiges skiljande från vårdnaden. Nämnda justitieråd slutar sitt votum med att uttala att, utan att ett verkställbart beslut angående vårdnaden förefunnes, kunde underhållsbidrag för barnet ej utkrävas.
    Den av justitierådet Tiselius anmärkta utvidgning som i praxis vidtagits i fråga om möjligheten att utdöma underhållsbidrag belyses av rättsfallet NJA I 1926 s. 6. I detta fall hade makar på grund av söndring levat åtskilda flera år efter det mannen lämnat hustrun och barnen. Oaktat mannen icke tidigare frånkänts vårdnaden om barnen, dömdes han att till hustrun utgiva bidrag till barnens underhåll för den tid han faktiskt icke haft vård om dem. I samma dom erhöll hustrun vårdnaden om barnen. Detta förhållande åberopades dock icke såsom domskäl såvitt angår underhållet. Icke heller omnämnes det i rubriken till rättsfallet.
    För att icke justitierådet Tiselius' uttalande skall föranleda missförstånd måste man noga bestämma vad frågan i rättsfallet gällde.
    Detta avsåg tolkningen av 15 § lagen om barn i äktenskap. Såsom förut framhållits avser lagrummet endast underhåll till barnet. Beträffande utdömande av underhåll till barnet för förfluten tid må emellertid påpekas, att varje underhållsbidrag, som tillerkännes barnet, bör vara avsett att täcka ett dess behov. Härav bör rätteligen följa att — även om den underhållsskyldige undergången tid eftersatt sina skyldigheter — »underhållsbidrag» för sådan tid i regel icke bör utdömas till barnet. Att i efterhand utdöma ett kapitalbelopp till barnet måste anses principiellt fel-

500 GÖSTA WALIN.aktigt, såvida icke barnet till äventyrs blivit skuldsatt genom underhållsskyldighetens eftersättande och beloppet skall tjäna till att avbörda denna skuld. Lagens bestämmelser om underhållsskyldighet avse ju icke att giva barnet tillgång till ett sparkapital; jfr SvJT 1937 Rf s. 17. Tydligen är det, såvitt angår förflutentid, fråga om utdömande av ett kapitalbelopp, även om i domen användes den vanliga formuleringen att underhåll utdömes med visst belopp per månad räknat från viss redan förfluten dag.
    Klart är emellertid, att om något kapitalbelopp icke kan utkrävas för förfluten tid, den som försörjt barnet skulle kunna bliva synnerligen missgynnad. Frågan är därför, om lagrummet utesluter regressrätt för make som haft utgifter för ett sitt barn men ej ensam haft vårdnaden om barnet. Motsvarande spörsmål uppkommer i fråga om fader eller moder till barn utom äktenskap.
    I motiveringen till 11 § lagen om barn utom äktenskap betonas, att fordran på förfallet underhållsbidrag är att anse såsom »vanlig gäld».1 Detsamma gäller naturligtvis förfallet underhåll tillbarn i äktenskap. Det utsäges ej i nämnda sammanhang vem somär berättigad till beloppet.
    I barnalagarna nämnes ej regressanspråk från den ena av föräldrarna mot den andra. Beträffande barn i äktenskap må emellertid erinras, att enligt 5 kap. 6 § giftermålsbalken finnes regressrätt mellan makar, som ej på grund av söndring leva åtskilda, om endera för familjens tillbörliga underhåll haft utgifter som uppenbarligen överstiga vad det ålegat honom att tillskjuta. Talan om ersättning må dock ej väckas, sedan ett år förflutit efter kalenderårets utgång. I familjens underhåll inkluderas uppenbarligen underhåll till makarnas barn. För det fall, att makarna på grund av söndring leva åtskilda, innehåller 5 kap. 7 § giftermålsbalken beträffande bidrag till barnens underhåll endast hänvisning till lagen om barn i äktenskap. Med hänvisningen åsyftas uppenbarligen 15 § i sistnämnda lag. Denna stadgar ju ingen regressrätt men, då den såsom förut sagts bör anses gälla allenast frågan om barnets rätt till underhåll, förefaller det ej befogat att för den skull anse regressrätt utesluten.

 

1 Det förefaller tvivelaktigt, om fordringen alltid skall i alla avseenden behandlas såsom vanlig gäld. Ifrågasättas kan huruvida icke skillnad t. ex. i fråga om möjligheten att åberopa motfordran till kvittning bör göras allteftersom införsel för förfallet underhållsbidrag kan äga rum eller ej.

UNDERHÅLL TILL BARN OCH REGRESSRÄTT. 501    Rättspraxis synes giva stöd för antagande, att regressrätt finnes.1 I det mål som refereras i NJA I 1937 s. 524 har nämligen regressrätt erkänts i ett till synes analogt fall. Ett av flera syskon, som ensam underhållit sin moder, ansågs berättigat att utkräva viss andel av annat syskon. Regressrätt på grund av utlägg, som gjorts till fullgörande av en familjerättslig förpliktelse, ansågs alltså finnas utan att uttryckligt stadgande meddelats därom. Även i andra fall, då enligt familjerätten två eller flera äro solidariskt underhållspliktiga, synes rimligen regressrätt dem emellan böra erkännas. Om en sådan rätt antages vara för handen, ligger det icke något egendomligt uti att make, som under viss tid, då makarna på grund av söndring levat åtskilda, haft vården om barn, i efterhand får uppbära bidrag till underhållet från andra maken även för tid, då den rättsliga vårdnaden tillkom makarna i förening. Så dömdes som nämnt i rättsfallet NJA I 1926 s. 6. Emellertid är det knappast antagligt, att makens anspråk för förfluten tid i detta rättsfall ansetts grundat på regressrätt. Äldre giftermålsbalken torde nämligen ha varit tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden och det förefaller ej troligt, att regressrätt mot make skulle ansetts förenlig med dess bestämmelser. Av justitierådet Tiselius' anförande i rättsfallet NJA I 1927 s. 257 kan man frestas tro, att utgången i det förra rättsfallet — även om nya giftermålsbalken varit tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden — bort bliva en annan, därest vårdnaden icke tillerkänts den make som framställde yrkande om underhåll för förfluten tid. Detta är såtillvida rätt som underhållsbidrag till barnet icke kunnat utdömas på hans talan. Formellt är alltså slutsatsen riktig. Uppenbarligen orimligt vore emellertid, om den materiella frågan angående ersättning för förfluten tid skulle vara beroende av utgången i vårdnadsfrågan. Kan ersättning för tid, då make ej ensam haft (den rättsliga) vårdnaden, utdömas i fall, då maken sedermera tillerkännes vårdnaden, borde maken också kunna utkräva dylik ersättning för den händelse vårdnaden skulle tillerkännas andra maken eller särskilt förordnad förmyndare. Det är tänkbart, att om äldre giftermålsbalken är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden, den utväg som anvisades i NJA I 1926 s. 6 är den enda möjliga för att åstadkomma materiell rättvisa för förfluten tid. Är nya giftermålsbalken tillämplig på makarnas

 

1 Såväl WESTKING, Nya giftermålsbalken 2:a uppl. s. 396 som UUDÉN, Föräldrar och barn 2:a uppl. s. 88 förutsätter en supplementär regressrätt.

502 GÖSTA WALIN.förmögenhetsförhållanden, synes däremot hinder icke böra föreligga mot nyss angivna tolkning. Med denna överensstämmer utgången i rättsfallet NJA I 1932 s. 259. Kungl. Maj:t förordnade där i mål om äktenskapsskillnad — i motsats till underdomstolarna - att mannen skulle ha vårdnaden om makarnas barn samt förklarade, att vid sådant förhållande frågan om skyldighet för mannen att utgiva underhållsbidrag till barnen förfallit. Hustrun befriades emellertid »skäligen» från skyldighet att återbära vad hon redan kunde ha uppburit i sådant hänseende. Rättsfallet stod i god överensstämmelse med vissa tidigare rättsfall angående hustrus underhåll för egen del, NJA I 1930 s. 417 och 652 samt 1931 s. 489. I samma riktning dömdes i rättsfallet NJA I 1930 s. 99: Sedan i tidigare mål angående hemskillnad och vårdnaden om en dotter underdomstolarna tillerkänt modern vårdnaden och ålagt fadern att utgiva underhållsbidrag under hemskillnadstiden, förklarade Kungl. Maj:t frågan om underhåll förfallen, enär dottern ingått äktenskap, och befriade fadern från att betala underhållsbidrag. Fadern yrkade därefter att av modern återfå vad han vid verkställighet av underdomstolarnas beslut betalt och modern mot borgen lyftat. Detta yrkande ogillades, enär det med hänsyn till vad i målet förekommit finge antagas att det av fadern erlagda underhållsbidraget, som avsåge tiden före det dottern ingått äktenskap, av modern använts till dotterns underhåll och uppfostran under samma tid samt modern vid sådant förhållande icke kunde anses pliktig att till fadern återbära beloppet. Denna motivering synes riktig under förutsättning, att äldre giftermålsbalkens bestämmelser voro tillämpliga å makarnas förmögenhetsförhållanden. Om nya giftermålsbalken varit tillämplig, borde — förefaller det — i domen endast ha konstaterats, att det underhåll som modern uppburit icke överstigit den anpart av underhållet till dottern som skäligen belöpt på fadern. Vid sådant förhållande kan ju modern icke rimligen förpliktas att återbetala något av det belopp hon uppburit för dotterns räkning, enär hon då väl borde för egen del erhålla en regressfordran hos fadern.
    Någon invänder kanske, att det skulle vara betänkligt att erkänna regressrätt mellan makar som på grund av söndring leva åtskilda i angiven omfattning. Därigenom skulle beredas tillfälle för make att konkurrera med andra borgenärer med emellanåt ganska stora belopp. Regressfordringen synes dock icke betänkligare än den rätt till underhåll som tillkommer make enligt

UNDERHÅLL TILL BARN OCH REGRESSRÄTT. 5035 kap. 7 § giftermålsbalken. Sådant underhåll kan ju utdömas retroaktivt.1 Överhuvud taget synes invändningen icke alltför tungt vägande. Det förefaller vara betydligt viktigare, att rättvisa verkligen kan skipas mellan makarna. En omdömesgill tillämpning torde vara tillfyllest som korrektiv.
    I detta sammanhang må jämväl behandlas ett annat rättsfall om underhåll till barn, NJA I 1921 s. 599. Enligt detta berättigades barnafader, som genom interimistiskt beslut förpliktats att utgiva större månatligt bidrag till barnets underhåll än honom slutligen ådömdes, att vid fullgörandet av sin betalningsskyldighet enligt slutliga domen tillgodoräkna sig skillnaden mellan de olika bidragsbeloppen såsom betalning för annan tid än den i det interimistiska beslutet avsedda. Om denna princip tilllämpas kritiklöst, kan följden bliva, att barnet under viss tid berövas det underhåll vartill det är berättigat. Det kan ju icke förutsättas, att modern alltid äger förmågan att fylla bristen. Principen bör i allt fall icke komma till användning annat än då domstolen finner, att ena parten under den gångna tiden fått betala mer än vad på honom bort belöpa och att en förskjutning åtandra hållet för att uppnå jämnvikt kan under viss tid ske utan intrång i barnets rätt. Sannolikt föreligger den senare förutsättningen mera sällan. Emellertid synes det rimligt, att den, som interimistiskt berättigats att uppbära underhållsbidrag, även eljest bör kunna lita på att beloppet tryggt kan användas för det avsedda ändamålet. Det riktiga synes vara, att underhållet för den tid som det interimistiska beslutet gällt icke i slutliga domen sättes lägre än förut bestämts eller i allt fall icke lägre än vad den underhållsberättigade med stöd av det interimistiska beslutet faktiskt räknat med. En sådan praxis skulle bättre överensstämma med rättsfallen NJA I 1930 s. 99, 417 och 652, 1931 s. 489 och 1932 s. 259. Kanske vågar man antaga, att den ståndpunkt som intogs i 1921 års rättsfall numera får anses övergiven. Vad här sagts om interimistiskt beslut gäller även slutligt utslag som gått i omedelbar verkställighet.
    I SvJT 1926 Rf s. 17 ha dragits vittgående slutsatser av förenämnda prejudikat från år 1921. En barnafader hade där enligt häradsrätts dom erlagt 150 kr. i månaden i underhåll under närmare tre års tid, varefter högsta domstolen bjestämde det månatliga underhållet till 100 kr. Införsel vägrades i barnafaderns

 

1 WESTRING a. a. s. 97—98.

504 GÖSTA WALIN.lön, enär denne ansågs berättigad att såsom betalning jämväl förtiden efter högsta domstolens dom tillgodoräkna sig vad han förmycket erlagt. Om överhuvud taget den underhållsskyldige skall anses berättigad att i dylikt fall få åter vad han för mycket betalt,kan det i alla händelser icke vara fråga om annat än en regressrätt mot den andre av föräldrarna, vars underhållsbörda blivit förlätt. Ä barnets underhåll kan icke få avräknas betalning för förfluten tid, och införsel borde alltså ha beviljats. Utgången i rättsfallet står i påtaglig strid med det syfte som uppbär 17 § i lagenom barn i äktenskap och 8 § lagen om barn utom äktenskap; jfr även NJA I 1941 s. 16.
    Även mellan föräldrarna till barn utom äktenskap torde regressrätt böra erkännas. Detta innebär, att självständig betydelse gives åt stadgandet i 4 § första stycket lagen om barn utom äktenskap, att envar av föräldrarna skall taga del i kostnaden för barnets underhåll efter sin förmåga. Denna regel bör således kunna effektueras icke blott genom bestämmande av underhållsbidrag enligt vad i 4 § andra stycket sägs. Det kan här förtjäna anmärkas, att bestämmelserna om underhållsbidrag till barn utom äktenskap ej skola tillämpas alltför schematiskt; se NJA I 1924 s.198. Där lämnades talan om utgivande av underhållsbidrag till barn utom äktenskap utan bifall, enär av utredningen framgick att barnet njöt skäligt underhåll av föräldrarna och anledning ej förekom att för det dåvarande utdöma bidrag därtill. Av särskilt intresse är den skiljaktiga mening som uttalades av justitierådet HÖGSTEDT. I dennes votum anföres, att enär modern förklarat sig icke fordra något bidrag till barnets underhåll av fadern, kunde av barnavårdsmannen förd talan icke bifallas, såvitt anginge redan tilländalupen tid. Härigenom erkännes tydligen, att modern har rätt att för egen del utkräva bidrag till barnets underhåll under förfluten tid.
    Frågan, huruvida bidrag till underhåll, som fader eller moder skall utgiva för förfluten tid, tillkommer barnet eller den andre av föräldrarna, är strängt taget av betydelse för partsställningen i varje rättegång om sådant bidrag. Såsom exempel å fall, då frågan kan vara av större praktisk vikt, må nämnas, att rättegång om faderskap till barn utom äktenskap kunnat anhängiggöras först mycket sent eller att den som haft hand om barnet helt enkelt under längre tid försummat att tillvarataga barnets rätt. Barnet lär väl då i allmänhet knappast för egen del ha något be-

UNDERHÅLL TILL BARN OCH REGRESSRÄTT. 505fogat anspråk med avseende å förfluten tid, eftersom det i allt fall erhållit sitt uppehälle, låt vara att detta kanske blivit knappt tillmätt. Vad den, mot vilken talan riktas, bort tillskjuta kan ha förskotterats av vårdnadshavaren själv, av någon släkting eller av fattigvården o. s. v.
    Det har i praxis ansetts, att underhåll för förfluten tid kan utdömas utan närmare utredning om de faktiska underhållskostnaderna för vårdnadshavaren. I rättsfallet NJA I 1920 s. 519 utdömdes på talan av modern underhåll till barn utom äktenskapför åtta år före stämningens delgivning utan närmare utredning om de faktiska underhållskostnaderna. En ledamot av högsta domstolen, justitierådet SUNDBEBG, var av skiljaktig mening och ansåg, att enär modern ej gittat förebringa utredning rörande de kostnader hon före målets instämmande haft för barnets underhåll, hennes talan i denna del ej kunde bifallas i vidare mån än svaranden medgivit. Rättsfallet synes icke böra tillerkännas alltför stor räckvidd Det torde knappast innebära mer än att, om ej grundad anledning till annat antagande föreligger, man är berättigad utgå från att det varit vårdnadshavaren som bestritt hela kostnaden för barnets underhåll. Detta antagande är naturligtvis praktiskt. Barnet måste ju, kan man resonera, ha erhållit sitt uppehälle, enär det alltjämt är vid liv; man känner visserligen ej exakt kostnaderna härför, men svarandens andel bör skäligen kunna för förfluten tid utmätas enligt samma jämförelsevis summariska metod som tillämpas när underhållsbidrag bestämmes för framtiden; det sker m. a. o. icke svaranden någon orätt, om man vid bestämmande av underhållet i efterhand tillämpar samma grova måttstock som skulle ha använts om prövningen skett på förhand. Annat är emellertid förhållandet, om grundad anledning finnes till antagande att barnets underhåll bestritts med främmande tillgångar. Om vårdnadshauarens släktingar — t. ex. morföräldrar till barn utom äktenskap — tillskjutit medel, kan detta visserligen emellanåt tänkas innebära, att medlen givits till vårdnadshavaren-modern personligen och att hon fördenskull, om de använts till barnets underhåll, även i detta fall bör anses ha av egna medel förskotterat vad som ej faller på hennes egen andel i underhållsbördan. Tillskott av medel kan emellertid även ha kommit från svarandens släktingar med uttrycklig förklaring eller under tyst förutsättning, att de skulle användas just för barnets underhåll. Eller barnet kan ha bekommit medel i

506 GÖSTA WALIN.testamente, vilka av vårdnadshavaren använts för underhållet.Vidare kan fattigvård ha meddelats. I alla dylika fall måste utredning äga rum, i vad mån nedsättning i svarandens underhållsskyldighet påkallas. Vad särskilt angår fattigvårdsfallet bör uppenbarligen den underhållsskyldige icke förpliktas att utgiva oavkortat underhåll för förfluten tid och samtidigt fortfarande vara skyldig att återgälda fattigvården dess kostnad. Då den senare förpliktelsen är ovillkorlig, bör vid beräkning av det underhåll som skall utdömas i målet göras avdrag för vad fattigvården utgivit. Även om fattigvårdens regressrätt preskriberats bör motsvarande avdrag ske.
    Det torde i regel icke vara svarandens sak att styrka invändningar av nu nämnda natur. Han gör nämligen ej gällande motfordran genom att framställa dem. Av svaranden bör icke fordras mer än att han rubbar tilltron till antagandet, att den vanliga summariska bestämningen av underhållsbidrag i tillbörlig grad träffar det rätta även med avseende å förfluten tid. Lyckas svaranden rubba denna tilltro, bör det åligga käranden att förebringa sådan utredning som i varje särskilt fall må anses erforderlig för bifall till hans talan. Undantag bör uppställas för det fall att svaranden påstår, att han förut lämnat bidrag till barnets underhåll. I sistnämnda fall är han närmast att förebringa erforderlig utredning.
    Oftast torde vårdnadshavaren icke göra fullt klart för sig, huruvida han med avseende å förfluten tid fordrar underhåll i egenskap av vårdnadshavare, alltså för barnets räkning, eller gör gällande regressfordran för egen del. Ur allmän synpunkt föreligger icke heller något praktiskt behov av att tvinga vårdnadshavaren att precisera sin ståndpunkt. Processen torde i de vanliga fallen utan tvekan löpa smidigast, om man icke ovillkorligen söker skilja ut den del av processföremålet, beträffande vilken vårdnadshavaren i själva verket uppträder för egen räkning. Den hänsyn som alltså — i överensstämmelse med rådande praxis —må tagas till det lämpliga i processuellt hänseende bör emellertid icke få leda till materiellt oriktigt resultat.
    Såväl för vårdnadshavaren som för svaranden kan det vara av vikt att i rättegången fastslås, i vad mån fråga är om krav å underhåll till barnet eller om en regressfordran från vårdnadshavarens sida. För vårdnadshavaren kan detta vara av betydelse t. ex. om vårdnaden frångår honom och annan representant för

UNDERHÅLL TILL BARN OCH REGRESSRÄTT. 507barnet inträder i rättegången eller om barnavårdsman uppträder i målet under uttalande av den uppfattningen, att vårdnadshavaren icke äger att tillgodogöra sig för egen del vad som utdömes i underhåll för förfluten tid. För svaranden kan frågan vara avgörande t. ex. för rätt att åberopa motfordran, som han gör gällande mot vårdnadshavaren personligen eller mot dennes dödsbo. Vidare kan nämnas det fallet att vårdnadshavaren avlidit och dödsboet vill göra gällande regressfordran.
    Jämväl för tiden från det yrkande om underhåll framställes till dess dom i saken meddelas kan spörsmålet uppkomma men torde i allmänhet vara av ringa praktiskt intresse. Även om fader eller moder som har vårdnaden måste förskottera underhåll till barnet, lärer yrkandet om underhåll beträffande nämnda tid utan olägenhet ur vårdnadshavarens synpunkt kunna framställas å barnets vägnar. Det måste nämligen som allmän regel gälla, att en vårdnadshavare är berättigad att ur inflytande underhållsbidrag gottgöra sig vad han själv förskotterat, åtminstone när fråga ej är om underhåll som kumulerats under någon längre tid. Man kan t. ex. tänka sig, att underhåll ena halvåret inflyter mycket oregelbundet medan detsamma andra halvåret i rikligare måtto kommer vårdnadshavaren till godo. En utjämning bör då kunna äga rum genom att vårdnadshavaren under det senare halvåret gottgör sig för sina förskott, i den mån det kan ske utan att barnets underhåll eftersättes. Om detta antagande är riktigt, lärer man också kunna antaga, att vårdnadshavaren är berättigad att ur underhållsbidrag, som avser tiden efter det yrkande om underhåll framställts, tillgodogöra sig ersättning för vad han fått själv förskjuta för samma tid. Det är därför i regel utan intresse för vårdnadshavaren, huruvida sådant underhåll utdömes till honom i denna egenskap eller — såsom kanske rätteligen borde ske — till honom för egen del.

    Beträffande underhåll, som förfallit efter det dom meddelatsom skyldighet att bidraga till barnets underhåll, lärer saken vara klar. Det är barnet som enligt domen är den underhållsberättigade, och därefter får man vid verkställigheten rätta sig, i den mån det ej är klart att barnets rätt övergått på annan. Ett stadgande härom innehåller lagen den 18 juni 1937 om förskottering av underhållsbidrag till barn, 17 §, enligt vilken barnavårdsnämnd å vederbörande kommuns vägnar för lämnat bidragsförskott inträder i barnets rätt till underhållsbidrag gent-

508 GÖSTA WALIN.emot fadern; angående innebörden av stadgandet se NJA I 1940 s. 10. En annan sak är, att vårdnadshavaren, även om barnet enligt dom är den berättigade, kan ha rätt att bereda sig gottgörelse för vad vårdnadshavaren förskotterat.
    Den uppfattning som här utvecklats kan, med bortseende från äktenskap, i vilka äldre giftermålsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden, sammanfattas sålunda.
    Underhåll för framtiden kan enligt 15 § lagen om barn i äktenskap eller 4 § lagen om barn utom äktenskap utdömas endast till barnet eller representant för barnet.
    Rätt till ersättning för förfluten tid bör anses tillkomma den av föräldrarna som bestritt underhållet, i den mån han därigenom haft för stor kostnad, och skall alltså utdömas till denne, om han yrkar det. Det oaktat kan underhåll för förfluten tid på talan av den, som hade vårdnaden eller den faktiska vården under samma tid och som under rättegången har eller får vårdnaden, utdömas till honom såsom representant för barnet, om ej den underhållspliktige därigenom försättes i sämre läge änom vårdnadshavaren gjort anspråk på beloppet för egen del.
    Om underhåll utdömts till barnet men inflyter ojämnt, lärer vårdnadshavaren vara gentemot barnet (och dess förmyndare) berättigad att ur underhållsbidrag för tid, som redan förflutit när det uppbäres, för egen del tillgodogöra sig ersättning för merkostnad som han fått vidkännas.
    Är fråga om barn i äktenskap, och leva föräldrarna ej på grund av söndring åtskils, ingår regressrätt för förskotterat underhåll i den mera omfattande regressrätt som stadgas i 5 kap.6 § giftermålsbalken och preskriberas enligt vad där stadgas.