HILDING EEK. Om tryckfriheten. Akad. avh. 1942. Geber. 356 s. Kr. 12.65.

 

    För att kommentera tryckfrihetsförordningen bör man helst vara expert i såväl statsrätt som straffrätt och processrätt. Genom att tryckfrihetsförordningen är grundlag ha dess statsrättsliga sidor kommit mest i förgrunden, och föreliggande avhandling är också huvudsakligen av statsrättslig natur. Författaren behandlar dock även ingående särskilt vissa straffrättshga frågor, vilket är tacknämligt då förordningen på det rent juridiska området är i stort behov av rättsvetenskaplig utläggning. Avhandlingen erbjuder mycket av intresse ur statsrättsliga och politiska synpunkter. Dessa skola emellertid ej här beröras. Det må endast reageras mot författarens åsikt (s. 229), att tryckfrihetens främsta fiende i Sverige alltid varit byråkratien.
    Författaren kritiserar i skarpa ordalag den senaste tidens tryckfrihetslagstiftning och vänder sig särskilt mot de nya ansvarighetsreglerna för tryckfrihetsbrott (s. 214—215). Han anser, att dessa ej undanröja möjligheten av uppkomsten av olika slags konkreta ansvarighetssituationer, vilkas lösning enligt desamma måste komma att mot sig uppresa den allmänna rättskänslan. Bulvanarrangemang i fråga om ansvarigheten för periodisk skrift äro med desamma icke omöjliggjorda. Därjämte äro de till följd av det ansvar de ålägga boktryckarna ägnadeatt väcka till liv en boktryckarcensur, vilken kan komma att medförasvåra hämningar av publicistiken i allmänhet.
    Ännu torde det väl vara för tidigt att bedöma verkningarna av den nya lagstiftningen i angivna hänseenden. Anmärkningar i samma riktning framfördes emellertid redan under förarbetena till lagstiftningen, men ansågos då icke vara av den art att de borde hindra dess genomförande. I praktiken torde de nya reglerna icke medföra någon egentlig ökad risk för boktryckarna. Någon boktryckarcensur bör därför rimligen ej befaras och har ej heller hittills såvitt man vet uppstått. Vad angår möjligheten att även nu kunna anordna bulvanförhållanden ifråga om ansvar för tryckt skrift har lagstiftningens syfte varit att så mycket som möjligt försvåra bulvansystem. Emellertid var utgångspunkten för reformen, att det artificiella ansvarighetssystemet skulle bibehållas. Ett sådant system kan knappast ordnas så, att ej en viss möjlighet att åtminstone tillfälligt etablera bulvanförhållande står öppen. Denna möjlighet torde dock numera vara ganska ringa. En annan sak är däremot, att det naturligen kan diskuteras om det artificiella ansvarighetssystemet är det lämpligaste i fråga om tryckfrihetsbrott. Att

532 OLOF THULIN.de av lagstiftningen närmast berörda fortfarande vilja ha kvar detta system står dock utom allt tvivel.
    Författaren berör (s. 216) det i denna tidskrift (1938 s. 405 ff.) diskuterade spörsmålet i vad mån ändringar i strafflagen, när tryckfrihetsförordningen hänvisar till denna, skola påverka tryckfrihetsförordningens straffbestämmelser. Närmaste anledningen är, att den i 3 § 9 mom. andra stycket upptagna särskilda straffbestämmelsen för spridande av falska rykten eller lögnaktiga uttalanden år 1941 ersattes med en hänvisning till allmän lag, varvid i motiven uttalades att straff därigenom även skulle följa för oaktsamhetsbrott enligt 8 kap. 21 § strafflagen. Författaren anser, att detta uttryckligen bort angivas i 3 § 9 mom. Häremot kan invändas, att när tryckfrihetsförordningens ansvarsbestämmelser hänvisa till allmän lag utan att ange något visst lagrum domstolen ej kan göra annat än att tillämpa de bestämmelser i ämnet somi olika skiftningar finnas i strafflagen.
    Bland de många andra intressanta spörsmål som författaren behandlar må här slutligen beröras den omstridda frågan om förhållandet mellan konfiskationsbestämmelserna i 3 § 9 mom. och 5 § 13 mom. För indragning enligt 5 § 13 mom. förutsättes formlig framställning av främmande makts sändebud eller regering, varjämte som garanti mot missbruk stadgas att tryckfrihetskommittén skall höras, om åtal ej sker, och att ersättning av statsmedel i sådant fall eventuellt kan utgå till förläggaren eller boktryckaren. Författaren menar (s. 226), att lagrummen före 1941 års lagändring stått i det samband med varandra, att konfiskation enligt 3 § 9 mom. skolat åtföljas av det förfarande varom stadgas i 5 § 13 mom. Detta motsäges dock av att 1841 års konstitutionsutskott i utlåtande nr 97 föreslog upphävande av 5 § 13 mom. Förslaget föll visserligen men detta skedde framför allt på grund av att tillvaron av 5 § 13 mom. liksom av 3 § 9 mom. tidigare åberopats som skäl för att stadgandet i 4 § 8 mom. om indragningsmakten kunde avskaffas (se debatten i prästeståndet den 6 april 1841). Vad utskottet i sitt berörda utlåtande anförde är fortfarande av så aktuellt intresse, att det förtjänar att här citeras. Utskottet yttrade bl. a.:
    »Utskottet kan icke tveka om lagstiftarens rätt och plikt att förekomma, det en eller annan politisk skriftställares obetänkta yttranden må sätta rikets fredliga förhållande med utländska makter i fara. Men grannlagenheten emot främmande stater och avseendet på deras ömtålighet för tadel hava dock en gräns, vilken ett självständigt folk icke kan överskrida, utan att uppoffra sin egen värdighet.
    Inom denna gräns anser utskottet tryckfrihetsförordningens 3 § 9 mom. stå. Detta lagrum innehåller icke blott bestämmelse av ansvar för smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande omdömen och yttranden om samtida nationer eller stater m. m. utan ock det stadgande, att en skrift, genom vilken missförstånd yppat sig med utländsk makt, må, ehuru icke smädlig eller förgriplig, kunna utan rättegång konfiskeras. Härigenom synes verkligen allt, vad grannlagenheten emot främmande kan bjuda, vara iakttaget, och lagstiftaren hava trätt den ovannämnda

ANM. AV HILDING EEK: OM TRYCKFRIHETEN. 533gränsen ganska nära. Utskottet tadlar det icke. Men att därutöver ännu medgiva sekvester och indragning av en skrift, utan annat skäl, än att en eller flera främmande staters sändebud eller deras regeringar anmält, att samma skrift innehåller ämnen, vilka kunna föranleda till missnöje hos andra makter, skulle lätt kunna tydas såsom bevis, mindre på hovsamhet och fredskärlek, än på något annat, som hittills icke ansetts, och väl icke heller hädanefter skall komma att anses, såsom ett kännetecken på svenska folkets lynne. Sådant är likväl medgivet uti 5 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen; och utskottet har ansett såsom en plikt att hos riksens ständer hemställa, huruvida de anse detta medgivande böra kvarstå i svensk grundlag.
    Utskottet har icke glömt, att det uti memorialet n:o 16 anfört tillvaron, icke blott av 3 § 9 mom., utan ock av 5 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen, bland de skäl, på vilka utskottet i samma memorial grundade sitt förslag om upphävande av omförmälda förordnings 4 § 8 mom. Men, ehuru utskottet sålunda erkänt, att tillvaron av stadgandet i 5 § 13 mom., sålänge det kvarstår, utgör ett skäl bland de många, vilka kunna anföras för den fullkomliga umbärligheten av 4 § 8 mom. i berörda förordning, har utskottet därigenom icke medgivit, att detta skäl verkligen är nödigt och attdärförutan de övriga, i samma memorial anförda äro otillräckliga att ådagalägga olämpligheten och onödigheten av tryckfrihetsförordningens 4 § 8 mom. Följaktligen har utskottet icke heller av sin nämnda åtgärd funnit sighindrat ifrån att nu även fästa riksens ständers uppmärksamhet på det olämpliga uti 5 § 13 mom. oftanämnda förordning.»

 

Olof Thulin.