Om konung Karl IX:s s. k. straffordning. Ordet straffordning har under 1600-talet stundom begagnats i annan bemärkelse än den numera gängse. I olika sammanhang omtalas konungarna Karl IX:s och Gustaf II Adolfs samt drottning Kristinas straffordningar. Den sistnämnda är första gången tryckt 1706 i J. SCHMEDEMANS bekanta Justitieverk under rubriken: »Drottning Christinæ straffordning, dat. Stockholm den 18 maij 1653.» Av innehållet framgår, att det i varje fall ej kan vara fråga om någon uttömmande straffkatalog. Förordningen, som är kontrasignerad av Johan Stiernhöök, berör i själva verket blott tre brott, nämligen enkelt hor, kusiners lägersmål och stöld, varjämte edgärdsmännens ed närmare reglerats till sin innebörd. I den moderna litteraturen1 har också med rätta framhållits, att benämningen drottning Kristinas straffordning i detta fall »är något oegentlig». Det kan då vara av intresse att veta, att denna benämning från början icke varit officiell. I Riksregistraturet (RA) är förordningen sålunda införd under rubriken: »Resolution öfwer någre criminalsaker, särdeles hoor och stöldh», vilken åtminstone från vår synpunkt sett vida bättre motsvarar innehållet. Även i själva texten förekomma smärre skiljaktigheter mellan de båda redaktionerna i Justitieverket och Riksregistraturet. Anledningen härtill är, att Schmedeman som förlaga till urkunden begagnat en avskrift av originalhandlingen, i vilken bl. a. insmugit sig ovanstående missvisande rubrik. Benämningen straffordning har tydligen hämtats från förordningens ingress, där drottningen förklarar, att efterföljande punkter skola gälla, tills hon kunde få »tid och lägenhet lagen att överse och över alla criminalia en stadig straffordning avfatta».
    Gustaf II Adolfs straffordning omtalas i förbigående i Svea hovrätts dombok under den 8 december 1617.2 Av de närmare omständigheterna framgår, att därmed åsyftats vissa moment i konungens den 23 juni 1615 avgivna förklaring på hovrättens frågepunkter, vilken förklaringi dess helhet är tryckt i Justitieverket. Beteckningen straffordning är på detta ställe om möjligt ännu mera misslyckad än i förutnämnda fall, enär det här var fråga om blott en mindre del av en kunglig resolution, som dessutom var tillämplig endast för överrätten.
    En liknande kritik kan riktas mot förhållandet, att i Justitieverket införts en urkund, som i en särskild sidrubrik betecknats såsom Karl IX:s straffordning. Då i formellt avseende åtskilligt är att säga

 

1 G. OLIN. Några blad ur det svenska straffsystemets historia (Minnesskrift ägnad 1734 års lag, Bd 2, 1934), s. 837.

2 Svea hovrätts dombok (RA) 1617 8/12 fol. 53.

536 J. E. ALMQUIST.om denna urkund, vilken även i litteraturen1 av naturliga skäl plägarciteras under samma benämning, är det lämpligt att först avtrycka den in extenso i det skick den förekommer hos Schmedeman. Urkunden har där följande utseende:
Then Stormächtigste Högborne Konungz och Herres / Herr CARLS then Nijondes medh Gudz Nåde etc. Swar uppå the Högmåhls Saker / som N. N. Högstbe:de Kongl. May:tz Ståthållare opå Calmar hafwer sig hos Högstbem:te Kongl. May:t förfrågat, af Siöholm den 1 Oct. Anno 1611.
    Til thet förste / den kona som hafwer mördat barn / skal straffas efter Domen / och där barnfadren hafwer warit i råd med henne / skal han stå samma straff / hwar ock icke skal han böta 50 Daler.
    Til thet andra / äre twå som hafwa lägrat sig med hwarandra / och Horan hafwer mördat barnet honom owitterligit / hon skal stå sitt Straff: och han skal böta för Lägersmåhlet 30 Daler.
    Til thet tridie / then som hafwer giordt kätterij / och lägrat sin Systerdotter / skal både twå stå sitt Straff effter Domen.
    Til thet fierde / then som hafwer giordt kiätterij med sin Halfsysters Man / hon skal stå sitt Straff I och där Mannen kan framdeles fås igen /skal han stå sitt Straff / så wäl som hon.
    Til thet fempte / the twå bröder / som hafwa legat när ena kona / och then ena brodren wiste intet utaf / then andra hade lägrat henne för / så skole hwardera böta 80 Daler / om Hustrun beder för honom / och konan skal straffas effter Domen til lifwit.
    Til thet siette / den kona / som hafwer låtit sig lägra / och hon hafwer förr giordt hoor och kiätterij / skal effter Domen stå sitt Straff / och han böta 80 Daler.
    Til thet siuende / de som hafwa giort dubbelt hoor / han skal mista lifwet / eller böte 160 Daler / och Horkonan 80 Daler.
    Til thet ottonde / den som hafwer giordt enfalt hoor / han skal böta 80 Daler; och om konan hafwer giort hoor tilförende / skal hon kåkstrykas och böta 40 Daler.
    Til thet nijonde / den som hafwer lägrat sin lego-pijga / och han bekänner at han hafwer giordt tu hoor förr / han skal böta 160 Daler / och hon 40 Daler.
    Til thet tijonde / den giffta Hustru som hafwer lägrat sig med den ogiffte eller löske karl / hon skal behålla lifwet / om Mannen beder för henne / och böte 80 Daler / och han 40 Daler.
    Til thet elloffte / then som hafwer förtalt sin Öfwerhet / brännesmärckie i pannan / och skiäres både öronen af honom.

 

    En blick på innehållet ger snart nog vid handen, att urkunden icke utgör någon förordning i vedertagen mening. Snarare skulle kunna påstås, att det är fråga om en till omfånget något begränsad prejudikatsamling i brottmål. Den skänker i varje fall upplysning om den praxis, som Karl IX vid en given tidpunkt tillämpat, då högmåls-

 

1 Se senast Olin, a. a., s. 808 och 813.

OM KONUNG KARL IX:S S. K. STRAFFORDNING. 537saker, d. v. s. vissa grövre brottmål, vilka som regel medförde dödsstraff, författningsenligt underställts honom i benådningssyfte. Av rubriken framgår dessutom, att samlingen är begränsad även i territoriellt avseende, nämligen till högmålsbrott, begångna av personer, som ur exekutionssynpunkt lydde under ståthållaren på Kalmar slott.1Härav följer, att ifrågavarande urkund måste hava varit en bland många liknande, och frågan uppstår då, varför just denna blivit hedrad med benämningen straffordning och som sådan tryckts i Justitieverket.
    Den närmaste orsaken utgör för visso urkundens förmodade sammanhang med en senare författning, som likaledes ingår i publikationen. Schmedeman har nämligen icke kunnat undgå att observera, hurusom i den ovan anförda kungliga förklaringen 1615 på hovrättens frågepunkter åberopas en straffordning, som förutsattes hava utfärdats av konung Karl. Eller som det därstädes ordagrant heter:»Möekränckning och lönskeleghe straffes effter lagen. Giör någon offtare möökränckning och lönskelego, då fördubblas straffet hwargång han kommer igen. Men kräncker någon möö eller gör lönskelegoi någon skyldskapzleed, som icke står uttryckeligen [i] Levit. 18 förbuden, han skall bötha ottatijo dahler effter salig Konungz 1.May:tz konung Carls höglofl. i åminnelse giordestraffordning.» Under sådana förhållanden var det ganska naturligt, att Schmedeman, som personligen ingalunda saknade ambition, skulle göra vad på honom ankom för att söka införliva den sålunda åberopade straffordningen med Justitieverket. Då han därförunder sin jakt efter äldre förordningar i olika privata avskriftssamlingar lyckades påträffa flera exemplar av en urkund, som enligt påteckning utgav sig vara Karl IX:s straffordning,2 ansåg han problemetsom löst och lade utan vidare dessa exemplar till grund för sin utgåva.
    Att döma av det som förut framkommit beträffande tryckningen av drottning Kristinas straffordning synes Schmedeman ej haft tillgångtill Riksregistraturet eller snarare ej brytt sig om att före utgivningen i mån av behov3 kontrollera sina avskrifters ordalydelse och autenticitet med till hjälp av denna viktiga källa. I fråga om »Karl IX:s straffordning» hade emellertid en dylik försiktighetsåtgärd icke hjälpt, ty Riksregistraturet saknar alla upplysningar om denna urkund. Ej heller äro några andra samtida avskrifter kända för eftervärlden. Även koncept och original äro spårlöst försvinina. Under sådana förhål-

 

1 Ang. den dåvarande omfattningen av Kalmar län, se J. A. Almquist. Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, D. 2 (1919), s. 5. — Anledningen till att ärendet handhades av ståthållaren och icke såsom efter vanligheten av vederbörande häradsfogde var förmodligen, att samtliga brottslingar i detta fall— i brist på lämpliga förvaringsrum i respektive härad — sutto fängslade på Kalmar slott i avbidan på domarnas verkställighet.

2 Dessa exemplar finnas fortfarande kvar i den s. k. Schmedemanska samlingen av »kungl. förordningar och acta publica» i Kungl. bibliotekets handskriftssamling, sign. B 220.

3 En stor del av urkunderna i Justitieverket har tidigare förekommit i årstrycket, och i dessa fall har det naturligtvis varit tillräckligt med ett omtryck.

538 J. E. ALMQUIST.landen, och då urkunden även tekniskt sett företer egendomliga drag, torde det vara av behovet påkallat att underkasta det schmedemanska avtrycket en kritisk granskning ur olika synpunkter.
    Till en början förefaller det tämligen klart, att den straffordning, som åberopas i 1615 års kungliga förklaring, icke kan vara identisk med den urkund, som Schmedeman publicerat under benämningen Karl IX:s straffordning. Enligt den kungliga förklaringen skulle nämligen straffordningen innehålla straffet för lägersmål inom sådana skyldskapsled, som icke uttryckligen äro förbjudna i Tredje Mosebok, kap. 18, och detta straff skulle utgöra 80 dalers böter. Visserligen talas det i det schmedemanska avtrycket på flera ställen om bot av 80 daler, men om lägersmål mellan kusiner eller deras närmaste avkomlingar säges i detta sammanhang intet. Förmodligen har Schmedeman ej märkt detta. Eljest hade han väl näppeligen låtit trycka urkunden i fråga. Kvar står dock, att Gustaf II Adolf 1615 haft tillgång till ett kungligt brev av liknande slag som det av Schmedeman publicerade, och att han därur hämtat den straffsats, som han i förklaringen till hovrätten önskade återuppliva. Det är emellertid ej säkert, att han med uttrycket straffordning velat beteckna just detta brev utan snarare hela den prejudikatsamling i underställningsmål, som fadern efterlämnat. Med straffordning skulle således enligt 1600-taletsspråk menas en eller flera straffsatser, som fastställts av överheten vare sig i underställningsväg eller genom särskild förklaring eller på annat sätt. Vad prejudikatsamlingen angår, finnes en del därav ännu bevarad,1 men det av Gustaf II Adolf vid tillfället begagnade brevet synes relativt tidigt hava förkommit.2 Det kan således ej räknas Schmedeman till last, att han ej lyckats påträffa och publicera den urkund, som enligt hans mening bort vara den rätta »straffordningen». Sannolikheten talar emellertid för att denna tillkommit först vid slutet av Karl IX:s regering, ty tendensen i prejudikatsamlingen går i allmänhet kronologiskt sett i riktning mot allt större strafflindring, och ännuden 8 och 9 februari 1610 hade lägersmål mellan kusiner av konungen benådats med 100 dalers böter för den manliga kontrahenten.
    Även om det schmedemanska avtrycket av Karl IX:s straffordning icke i brist på säkert tillförlitliga källor kan i detalj kontrolleras, ger dock förhållandet, att liknande urkunder av enahanda slag finnas i behåll, vissa möjligheter i detta hänseende. Vad först rubriken beträffar, synes den innehålla åtskilliga smärre förvanskningar. Att döma av ett otal skrivelser i Riksregistraturet från ungefär samma tid torde början, bortsett från ortografien, haft följande lydelse: »Den stormäktige högborne furstes och herres herr Karls den niondes med Guds nåde Sveriges, Götes etc. konungs svar uppå de högmålssaker »etc. — Istället för N. N. som mottagare av brevet påträffas i Schmedemans egna förlagor vederbörandes namn, nämligen Bo Gustafsson,

 

1 Jag hoppas i annat sammanhang få tillfälle att närmare redogöra för detta material, som hittills föga utnyttjats av forskningen.

2 Det har sålunda ej heller varit känt av Becchius-Palmcrantz, då denne mot 1600-talets slut hopbragte sina stora juridiska samlingar.

OM KONUNG KARL IX:S S. K. STRAFFORDNING. 539en omständighet, som är av ovärderlig nytta för den kommande bevisföringen. — Slutligen måste antingen dateringsorten eller brevets datum eller båda vara felaktiga. Detta kan lätt fastställas genom att med stöd av Riksregistraturet konstatera, att Karl IX den 1 oktober 1611 ej befann sig på Sjöholm, utan på resa mellan Ryssby och Ålem i egenskap av överste krigsherre i det då pågående kriget med danskarna. Ryssby ligger i Norra Möre härad nära Kalmarsund, och Ålem två mil norr därom i Stranda härad. Det enda Sjöholm, om vilket det här skulle kunna vara tal, är det kända säteriet i Södermanlands län, som vid denna tid innehades av Josua Arendsson Gyllenhorn.Då Karl IX den 30 september 1611 undertecknat brev i Ryssby och den 2 oktober s. å. andra i Ålem, är det uteslutet, om hänsyn tages till dåvarande kommunikationsmöjligheter, att han inom loppet av en enda dag skulle hava kunnat göra en avstickare till Södermanland. Tidsläget och konungens allmänna hälsotillstånd förbjuda f. ö. varje tanke därpå. Den enda fasta hållpunkten i dateringsfrågan representerar i själva verket den person, som mottagit brevet, nämligen Bo Gustafsson [Bååt], som den 20 juni 1610 utnämnts till ståthållare på Kalmar slott.2 Brevet måste alltså, om det är autentiskt, hava utfärdats någon gång efter nämnda datum och senast den 30 oktober 1611 eller konungens dödsdag.3 Under mellantiden har emellertid Karl IX, såvitt man vet, icke vid något tillfälle vistats på Sjöholm.4 Dateringsorten måste alltså under alla omständigheter vara felaktig. Utgår man som naturligt är ifrån, att felaktigheten oavsiktligt uppstått vid avskrivningen genom felläsning, bör den rätta dateringsorten till utseendet påminna om Sjöholm. Den enda ort, som därvid kan komma i fråga bland de platser, vilka Karl IX besökt under ifrågavarande tid, är utan tvekan Stockholm. Därvid bör uppmärksammas, att Sjöholm å en av Schmedemans förlagor skrives »Siööholm», vilket i handskrift företer stora likheter med »Stocholm», såsom huvudstadens namn vid denna tid ej sällan stavades.5 Antalet bokstäver blir härigenom också detsamma i båda orden. Karl IX vistades i Stockholm under tiden den 20 juni till den 12 november 1610, men återvände sedermera ej dit före sin

 

1 Se härom J. ALMQUIST, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, D. 2 (1935), s. 621.

2 Riksregistraturet (RA) 1610 20/6 fol. 210.

3 Strängt taget är det icke nödvändigt att gå så långt fram i tiden som till konungens dödsdag. Något brev till Kalmar kan nämligen knappast hava avgått efter den 3 augusti 1611. då slottets besättning kapitulerade för danskarna. Själva staden hade f. ö. erövrats redan den 28 maj s. å. Dessutom är att märka, att ståthållarskapet över Kalmar senast i början av april månad uppdelats mellan Bo Gustafsson och Jakob Jakobsson [Bååt], och de kungliga breven brukade därför efter denna tid vara riktade till båda ståthållarna gemensamt. Se t. ex. Riksregistraturet (RA) 1611 16/4.— Nu anförda omständigheter äro dock icke ägnade att i någon högre grad påverka lösningen av dateringsproblemet och havahär nämnts blott för fullständighetens skull.

4 Konungens resor under denna tid kunna snart sagt dag för dag följas i Riksregistraturet.

5 Även namnformen »Ståcholm» förekommer emellanåt i officiella handlingar från 1600-talets förra hälft.

540 OM KONUNG KARL IX:S S. K. STRAFFORDNING.död. Då nu »straffordningen» hos Schmedeman är daterad Sjöholm den 1 oktober 1611, förefaller det i högsta grad sannolikt, att brevet i själva verket utfärdats i Stockholm den 1 oktober 1610. Härför talar också i viss mån, att konungen samma dag låtit utgå en skrivelse till fogden över arvegodsen i Småland och Västergötland Anders Påvelsson »om en högmålssak». Karl IX brukade nämligen, såsom framgår av Riksregistraturet, exempelvis under den 28 februari 1611, samtidigt besvara flera brev om högmålssaker från olika trakter av riket, vilket förhållande förmodligen berott på att dylika ärenden föredrogos inför konungen av en särskild sekreterare.1
    Om urkundens text är i detta sammanhang mindre att säga. Dock är det tämligen tydligt, att denna av någon avskrivare förkortats i syfte att nödtorftigt giva brevet sken av allmängiltig förordning. Karl IX lät nämligen i hithörande skrivelser till de lokala exekutionsmyndigheterna som regel utsätta namnen på brottslingarna. Detta var f. ö. så mycket mera av behovet påkallat, som eljest lätt en ödesdiger förväxling kunnat uppstå mellan personer, vilka gjort sig skyldiga tillsamma eller liknande brott. Alla namn jämte övriga eventuellt förekommande identifieringsbeteckningar såsom titlar och dylikt hava emellertid sorgfälligt avlägsnats ur »straffordningen». Även själva slutklämmen är borta, som i dylika fall brukade lyda: »Det rätter eder efter. Datum ut supra Carolus».

 

J. E. Almquist.