Adoption av finska barn. Genom cirkulär den 18 juli 1942 (nr 664) har K. M:t anbefallt domstolarna i riket att i ärenden rörande adoption av finska barn dels hänvända sig till utrikesdepartementets rättsavdelning för inhämtande av sådant yttrande från barnavårdsmyndighet i Finland, som erfordras enligt 1931 års nordiska familjerättskonvention art. 12 samt den svenska verkställighetsförfattningen i ämnet (SFS nr 429/1931), dels till rättsavdelningen inberätta beslut i dylika ärenden. I samband härmed hava anordningar träffats, innebärande att framställningar från svenska domstolar om yttrande från barnavårdsmyndighet liksom meddelanden om beslut i adoptionsärenden komma att på diplomatisk väg vidarebefordras till finska vederbörande.
    Dessa åtgärder hava tillkommit efter en framställning av finska regeringen, vilken har sin upprinnelse i en motion våren 1942 i finska riksdagen. Uti denna motion gavs uttryck för farhågor, att finska barn i Sverige skulle bliva föremål för adoption och därigenom avskiljas från det finska folket. Det framhölls, att enligt finsk lag visserligen som regel för adoption av finsk medborgare i främmande stat krävdes tillstånd av justitieministern i Finland. Genom 1931 års nordiska familjerättskonvention hade emellertid ett undantag gjorts så att i de övriga nordiska länderna enligt där gällande lag verkställd adoption av finsk medborgare för sin giltighet i Finland ej fordrade dylikt tillstånd; det erfordrades blott, att vederbörande barnavårdsmyndighet i Finland före ärendets avgörande haft tillfälle avgiva yttrande.
    Med anledning av motionen beslöt finska riksdagen hos regeringen anhålla om undersökning av möjligheterna att genom andra åtgärder än uppsägning av nordiska familjerättskonventionen begränsa adoptionen av finska barn i de övriga fördragsländerna.
    Den oro, som i Finland kommit till uttryck i denna fråga, har hittills icke visat sig grundad. En av Hjälpkommittén för Finlands barn i vintras företagen undersökning har givit vid handen, att av de omkring 7,000 finska barn, som under vinterkriget vistades i Sverige, endast adopterats fem à sex, beträffande vilka alldeles särskilda omständigheter förelågo. Med anledning av det nu pågående kriget hava närmare 25,000 barn mottagits i Sverige. Det är icke känt, att bland dem överhuvud förekommit någon adoption; alla till Hjälpkommittén framställda önskemål i avseende på adoption hava av denna avvisats.

    Det är avsett att större delen av i skolåldern varande finska barn i höstskola återvända till Finland. Då barnen i dessa åldersgrupper emellertid icke uppgå till mer än högst 8,000, kommer den här tillsvidare kvarstannande återstoden att utgöra ett betydande antal. I betraktande härav kan man väl förstå, att vederbörande finska myndigheter önska tillförsäkra sig större möjligheter att följa med eventuellt uppkommande adoptionsärenden och detta önskemål har också tillgodosetts genom det notifikationsförfarande varför ovan redogjorts. Formellt sett kvarstår möjligheten för svensk domstol att även mot finsk barnavårdsmyndighets avstyrkande bevilja adoption av finsktbarn. Ett dylikt förfarande skulle emellertid strida mot vad som varit och är hjälpverksamhetens syfte, nämligen att ge de finska barnen god omvårdnad hos oss för att senare vid lämplig tidpunkt låta dem återvända till sitt hemland. Då vidare nordiska familjerättskonventionens adoptionsregler tillkommit under helt andra förutsättningar än de som nu till följd av världskriget inträtt, är det självfallet, att vid bedömandet av hithörande frågor böra noga beaktas de önskemål som i detta sammanhang framförts från finsk sida. Adoptionsansökningar avseende dessa »krigsbarn» torde icke böra beviljas med mindre synnerliga skäl föreligga och vederbörande finska barnavårdsmyndighet tillstyrkt. Fall åter som uppkommit oberoende av kriget och barntransporterna och alltså äro sådana, som man vid konventionens tillkomst kan antagas hava haft i tankarna, lära kunna behandlas enligt vad som hittills varit brukligt. Att domstolarna även i dylika fall måste fästa stort avseende vid den finska barnavårdsmyndighetens yttrande är uppenbart.
 

M. Hallenborg.