»Fardagsår» vid fideikommiss. I Kungl. förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende å fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas, säges bl. a.:
Vidare och med övervägande av lagens stadgande i 16 kap. jordabalken om fardag för lantbonde och hyresman eller deras sterbhusdelägare samt Kungl. förordningen den 22 oktober 1766 om en lika förmån för tjänstemänsänkor och arvingar å deras innehavande boställen, har K. M:t med Rikets Ständer velat stadga, att när den, som under fideikommissvillkor innehaver fast egendom, avlider, skola alla, som efter allmän lag äro hans sterbhusdelägare, njuta fardag å hus och gård i staden efter 10 och 13 §§ av 16 kap. jordabalken samt å hem man på landet efter 2 § sista mom. och 5 § samma kap., jämförde med ovannämnda Kungl. förordning: dock att blotta dödsfallet anses äga lika verkan med uppsägning: och må, när fideikommissförfattningen uttryckligen stadgar annat förhållande med flyttning och uppsägning sådant efter ordalydelsen följas.
Avliden fideikommisshavares dödsbodelägare enligt detta lagrum tillerkänd rätt att njuta fardag — i praxis benämnd »fardagsår» — kan stundom innebära en icke obetydlig ekonomisk förmån. I enlighet med § 4 i promulgationslagen till 1907 års nyttjanderättslag torde numera beträffande fardag bestämmelserna i nyttjanderättslagen gälla i ställetför bestämmelserna i 16 kap. jordabalken. I fråga om exempelvis jordbruksfideikommiss innebär detta, att avliden fideikommissaries dödsbodelägare jämlikt 2 kap. 39 § nyttjanderättslagen äga kvarsitta å fideikommisset till den fardag, som inträffar näst efter sex månader från dödsfallet.1
Rätt till »fardagsår» föreligger icke vid annat fideikommiss än fastighetsfideikommiss.1
Ett omstritt spörsmål är frågan om »fardagsårets» rättsliga natur. Innebär det en särskild personlig förmån, som tillerkännes dödsbodelägare efter avliden fideikommissarie på grund av 1810 års förordning? Eller är »fardagsåret» en tillgång för dödsboet? I detta fall torde beaktas, att man inom dödsboets ram tydligt urskiljer två intressesfärer, fideikommisset och den avlidne fideikommissariens personliga bo.2 I den mån »fardagsåret» är en tillgång för det personliga boet, torde det i motsvarande mån få anses vara en belastning för fideikommisset.
Det föreliggande spörsmålet har varit under omprövning i praxis. Särskilt är att uppmärksamma en av HD den 4/11 1858 meddelad dom; den torde ha ansetts särskilt betydelsefull såsom prejudicerande, ty den har sedermera blivit närmare belyst av justitierådet QUIDING — en av de ledamöter, som deltogo i avgörandet i HD3 — i en uppsats i Naumanns tidskrift 18654. Enligt Quidings mening går fideikommissarie på grund av 1810 års förordning miste om förmånen att få tillträda fideikommisset omedelbart vid företrädarens frånfälle, och härför bör han erhålla ekvivalens. En sådan är det »fardagsår», som infaller vid hans död; det innebär en utsträckning av hans dispositionsrätt till fideikommisset. Quiding gör gällande, att fardagsåret, såsom HD:s dom gav vid handen, är en tillgång, över vilken fideikommissarie kan disponera genom testamente;5 likaså går denna tillgång till betalning av den gäld, som åvilar fideikommissaries dödsbo. Till stöd för sin uppfattning åberopar Quiding förarbetena till 1810 års förordning.
Emellertid saknas icke skäl, som tala för riktigheten av den uppfattningen, att »fardagsåret» är en personlig förmån för dödsbodelägarna. Till kvarlåtenskapen efter avliden fideikommissarie lär normalt endast kunna räknas den vid dödsfallet behållna avkastningen av fideikommisset; om lagstiftaren icke medgivit dödsbodelägarna rätt att njutafardag. skulle den därefter fallande avkastningen gå till den efterföl-
jande fideikommissinnehavaren. När lagstiftaren emellertid i dödsbodelägarnas intresse medgivit dem att njuta fardag, bör den rätt, som sålunda tillerkänts dem, vara självständig, liksom exempelvis fallet är i fråga om nådårsrätt tillförsäkrad änka eller omyndiga barn efter avliden ecklesiastik befattningshavare enligt prästerskapets privilegier.
Det torde dock icke vara riktigt att likställa »fardagsåret» med nådåret, som är en specifik löneförmån för ecklesiastik befattningshavare. Lagstiftaren har uppenbarligen icke avsett att giva »fardagsåret» lönekaraktär; för att komma därhän torde fordras en positiv lagbestämmelse. Å andra sidan torde icke den av Quiding uttalade uppfattningen till alla delar kunna tagas för god. Quidings konstruktion, att fideikommissarie skall erhålla ekvivalens för vad han genom 1810 års förordning går miste om, synes vara alltför abstrakt för att kunna accepteras, och de belägg för sin uppfattning, som Quiding vill finna i förarbetena till lagen, torde icke verka helt övertygande.1
I praxis torde emellertid hittills skäl icke ha ansetts föreligga för avsteg från den uppfattning, som har kommit till uttryck i 1858 års dom. Det torde också synas antagligt, att »fardagsåret» är en avliden fideikommissaries dödbodelägare på grund av lag tillkommande förmån i denna deras egenskap; »fardagsåret» torde sålunda ingå i den avlidnespersonliga kvarlåtenskap, vilket i sin ordning innebär, att det är en tillgång av beskaffenhet att gå till betalning av boets gäld.
Därmed torde dock i och för sig icke vara fastslaget, att fideikommissarie skulle äga överlåta »fardagsåret» eller disponera över detta genom testamente.2 En så personlig förfoganderätt för fideikommissarie synes icke kunna utläsas ur 1810 års förordning. Det torde kunna ifrågasättas, om icke »fardagsåret» är att anse som ett legat, vilket legalt utgår till dödsbodelägarna. Att en person icke äger genom testamente disponera över vad som ingår i hans kvarlåtenskap är ju i och för sig icke någon anomali; jfr exempelvis förhållandet i fråga om laglott.3
Emellertid förtjänar det att särskilt beaktas, att enligt 1 kap. 1 §
boutredningslagen jämväl universell testamentstagare numera är dödsbodelägare och sålunda enligt ordalydelsen i 1810 års förordning berättigad till »fardagsår». Vid sådant förhållande nödgas man antaga, att lagstiftaren med den nya ordningens genomförande accepterat uppfattningen om fideikommissaries testationsfrihet, såvida man icke villgöra gällande, att universell testamentstagare icke är dödsbodelägare i den mening, som avses med 1810 års förordning; för sistnämnda ståndpunkt torde dock icke finnas fog.
Den nyttjanderätt eller rätt till fideikommissets avkastning, som »fardagsåret» innebär, torde få sägas innefatta en rätt för dödsbodelägarna till inkomsten av fideikommisset under nyttjanderättstiden efter avdrag för omkostnaderna för inkomstens förvärvande, i vilka omkostnader utom egentliga driftskostnader då få inräknas bl. a. ränta å den i fideikommissegendomen intecknade gälden samt skatt (såväl inkomst- som förmögenhetsskatt).
För den händelse »fardagsåret» i enlighet med vad som ovan antagits får anses ingå i kvarlåtenskapen efter avliden fideikommissarie, uppstår det särskilda spörsmålet, huruvida »fardagsåret» skall såsom en särskild fixerad tillgång upptagas i bouppteckningen efter fideikommissarien. I praxis har detta spörsmål stundom lösts positivt på såsätt, att på tillgångssidan upptagits en post »fardagsåret» el. dyl. med ett utfört belopp motsvarande det beräknade resultatet av dödsboetsdrift under nyttjanderättstiden.1
Emellertid torde denna lösning av spörsmålet icke vara riktig. I bouppteckning skall, såsom stadgas i 3 kap. 4 § boutredningslagen, antecknas boets tillgångar och skulder sådana de voro vid dödsfallet.»Fardagsåret» må visserligen vara en tillgång i och för sig, men denna tillgång uppkommer först efter dödsfallet genom en praktisk verksamhet, som boet utövar, och verksamhetens resultat kan icke rimligen bestämmas på förhand.
I bouppteckningen antecknas emellertid den fideikommitterade egendomen i vanlig ordning; och detta torde vara tillfyllest. Frågan om »fardagsårets» värde torde vara ett spörsmål, till vilket ståndpunkt skall tagas först i samband med arvsbeskattningen av boet, liksom frågan om värdet av tillträdande fideikommissaries nyttjanderätt till fideikommisset först då blir aktuell.
Slutligen torde än en gång bemärkas, att i den mån »fardagsåret» är en tillgång för avliden fideikommissaries personliga bo torde det i motsvarande mån vara en belastning för fideikommisset. Boets ställning in toto vid dödsfallet, den tidpunkt som är avgörande för bouppteckningen, torde m. a. o. icke influeras av »fardagsåret».
I fråga om arvsbeskattning av »fardagsår» torde följande förtjäna att uppmärksammas.
Tillträdande fideikommissarie har före ikraftträdandet av K. M:ts förordning den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt erlagt arvsskatt å värdet av den honom tillkommande nyttjanderätten till fideikommisset i enlighet med bestämmelserna i 7 § kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva (sådant detta lagrum lyder enligt kungl. förordningen den 30 juni 1933).1 Värdet av nyttjanderätten torde i praxis i allmänhet ha beräknats så som om nyttjanderätten tillkommit den tillträdande fideikommissarien från tidpunkten för förutvarande fideikommissariens död. I själva verket synes emellertid hänsyn i detta avseende ha bort tagas till »fardagsåret», och arvsskatt beräknats efter en uppdelning av värdet av nyttjanderätten, så att å den lott, som tillkommit delägarna i det personliga boet, skolat läggas värdet av nyttjanderätten för den tid, som motsvarat »fardagsåret», medan å tillträdande fideikommissariens lott skolat läggas värdetav nyttjanderätten för tiden efter »fardagsårets» utgång.2
Numera erlägger fideikommissarie arvsskatt enligt bestämmelserna i 8 § andra st., 13 § andra st., 24 § andra st. och 30 § andra st. 1941 års arvsskatteförordning. Enligt 13 § andra st. inräknas icke — liksom tidigare varit fallet — bland boets tillgångar egendom, vilken av den avlidne med fideikommissrätt innehafts, och enligt 24 § andra st. uppskattas fideikommissrätten alltjämt såsom nyttjanderätt. Enligt 34 § är allmän underrätt beskattningsmyndighet, och deklaration avgives enligt 45 §.
Gällande bestämmelser torde icke lägga hinder i vägen för tillämpning av en sådan ordning, att tillträdande fideikommissarie erlägger arvsskatt å fideikommissrätten så uppskattad, som om den tillfallit honom från tillträdet av fideikommisset. Därmed torde å andra sidan följa, att dödsboet särskilt skall arvsbeskattas för den tillgång, som »fardagsåret» utgör, och denna tillgång torde då få definieras som värdet av nyttjanderätten till fideikommisset för tiden från dödsfallet till den nye fideikommissariens tillträde.
Spörsmålet hur detta värde skall beräknas torde vara föremål för delade meningar. Så mycket torde emellertid böra kunna fastslås, att det värde, å vilket arvsskatt skall utgå, icke bör bestämmas till den slutliga intäkt, »fardagsåret» visar sig ha lämnat. I den slutliga intäkten, som inkomstbeskattas i vanlig ordning3 torde nämligen i regel äveningå en sådan vinst å driften, som får anses bero på dödsboets personliga insats.
En mening är denna, att »fardagsårets» värde skall beräknas till skillnaden mellan å ena sidan värdet av den nyttjanderätt, tillträdande
fideikommissarie erhållit, därest han tillträtt fideikommisset vid förutvarande fideikommissariens frånfälle, och å andra sidan värdet åden nyttjanderätt, som han erhåller, d. v. s. med beräkning från tillträdet av fideikommisset. Ur fiskalisk synpunkt torde dock vara att förorda, att värdet av den nyttjanderätt, som »fardagsåret» innebär, beräknas enligt vanliga normer. Denna beräkning kan äga rum vid bouppteckningens inregistrering; på detta sätt elimineras olägenheten avatt arvsbeskattning äger rum särskilt för fideikommisset och särskilt för dödsboet.
Enligt 8 kap. 1 § giftermålsbalken äga makar genom äktenskapsförord bestämma, att egendom, som tillhör eller tillfaller en av dem och som eljest skulle vara hans giftorättsgods, skall tillhöra honom enskilt. Genom äktenskapsförord må ock avtalas, att egendom, som eljest skulle vara ena makens enskilda, skall vara hans giftorättsgods. I övrigt kan make ej genom äktenskapsförord disponera över sin egendom.
Någon disposition beträffande egendom, i vilken giftorätt ej ägerrum, t. ex. fideikommissegendom (utom avkastning under fideikommissariens livstid), torde ej kunna träffas genom äktenskapsförord. Endast en mening torde råda därom, att bestämmelserna om giftorätt icke äro tillämpliga å fideikommissegendom.1
Enligt 1810 års förordning skola alla, som efter allmän lag äro fideikommissaries sterbhusdelägare, njuta fardag.
Enligt 1 kap. 1 § boutredningslagen äro efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare dödsbodelägare. Har bodelning skett, eller är giftorätt eljest utesluten, är dock efterlevande maken ej dödsbodelägare.
Fråga uppstår nu, om make, som på grund av nämnda stadgande ej är dödsbodelägare, likväl är sterbhusdelägare i den mening, som avses med 1810 års förordning.
Det torde knappast vara ett uttryck för billighet, att den, som på grund av bestämmelse i äktenskapsförord att giftorätt är utesluten ej är dödsbodelägare, jämväl skall vara utesluten från rätt till »fardagsår»; genom äktenskapsförord torde ju make, såsom ovan sagts, icke i och för sig kunna betagas sin rätt enligt 1810 års förordning. Rätten till »fardagsår» har tillkommit som en förmån för samtliga dem, som enligt tidigare gällande lagstiftning voro dödsbodelägare, och denna rätttorde för makes vidkommande närmast vara jämförbar med den make enligt 1 kap. 5 § boutredningslagen tillerkända rätten att städse njuta nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.
Med hänsyn till avfattningen av bestämmelserna i 1810 års förordning och 1 kap. 1 § boutredningslagen samt boutredningslagens promulgationsförordning torde dock make, som ej är dödsbodelägare, icke äga rätt till »fardagsår».2
Wilh. Penser.