Utredning om fri rättegång. Justitieministern, statsrådet K. G. Westman, anförde i statsråd den 5 december 1941:
    Den fria processuella rättshjälpen regleras i vårt land huvudsakligen av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång samt dess tillämpningsförordning av den 19 december samma år (nr 790). Är 1929 genomfördes ett flertal ändringar i lagstiftningen med huvudsakligt syfte att bereda domstolarna ökade möjligheter att dels erhålla en tillförlitligare utredning om sökandes ekonomiska ställning, dels vägra fri rättegång i mål av synnerligen ringa betydelse för sökanden, dels ock mera effektivt pröva behovet av rättegångsbiträde.
    Statsverkets kostnader för den fria rättegången ha sedan lagens tillkomst visat en nästan oavbruten stegring. Anslaget för detta ändamål har till följd härav vid upprepade tillfällen måst höjas. Det allmännas nettoutgifter nådde sin toppunkt budgetåret 1938/39 och utgjorde då omkring 600,000 kronor. Kostnaderna ha därefter nedgått, nämligen till cirka 500,000 kronor för budgetåret 1939/40 och till cirka 410,000 kronor under det senast tilländalupna budgetåret. Det hittills högsta anslaget för den fria rättegången beviljades av 1940 års riksdag och utgjorde 525,000 kronor. För det nu löpande budgetåret har anslagits 500,000 kronor.
    De betydande kostnaderna för den fria rätttegången ha givetvis under rådande statsfinansiella förhållanden varit föremål för skärpt uppmärksamhet.
    Genom cirkulär till domstolarna den 1 december 1939 framöll Kungl. Maj:t angelägenheten av att i mål, vari fri rättegång åtnjötes, beslut om förordnande av biträde eller om inkallande av vittnen icke meddelades, utan att behovet av sådan åtgärd blivit noga övervägt. Kungl. Maj:t fäste tillika domstolarnas synnerliga uppmärksamhet på vikten av att iakttaga största möjliga sparsamhet vid bestämmande av ersättning åt biträden och vittnen i sådana mål.
    Riksdagens år 1939 församlade revisorer framställde i sin berättelse flera anmärkningar rörande domstolarnas tillämpning av lagen om fri rättegång samt ifrågasatte i samband härmed vissa jämkningar i lagen med huvudsakligt syfte att förhindra missbruk av den fria rättegången och nedbringa statsverkets utgifter. I anledning härav meddelade Kungl. Maj:t genom cirkulär den 26 januari 1940 domstolarna de av revisorerna gjorda anmärkningarna angående lagens tillämpning till kännedom och beaktande. Genom ett annat cirkulär samma dag erinrade Kungl. Maj:t länsstyrelserna om nöd-

60 NOTISER FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET.vändigheten av att, innan avkortning av rättegångskostnader som part enligt nämnda lag ålagts att återgälda till statsverket verkställdes, med största noggrannhet pröva, huruvida förutsättningarna för dylik åtgärd vore förhanden. Dessutom anbefalldes länsstyrelserna att genom meddelanden i länskungörelserna eller på annat lämpligt sätt hos de myndigheter, vilka jämlikt 1919 års tillämpningsförordning äga behörighet att bestyrka sådan uppgift som enligt lagen skall åtfölja ansökan om fri rättegång, inskärpa vikten av att innan uppgiften bestyrktes verkställa noggrann undersökning rörande sökandens förmögenhetsvillkor och andra förhållanden, som vore av betydelse för bedömande av frågan om beviljande av sagda förmån.
    De sålunda av Kungl. Maj:t vidtagna åtgärderna torde icke oväsentligt hava bidragit till minskningen av statsverkets utgifter för den fria rättegången under de båda senaste budgetåren.
    Efter en förberedande utredning inom justitiedepartementet ha genom skrivelse den 21 oktober 1940 från domhavandena i rikets domsagor samt frånsamtliga rådhusrätter och polisdomstolar infordrats statistiska uppgifter rörande lagens tillämpning under 1939 samt första halvåret 1940. Domhavandena och rådhusrätterna ha tillika anmodats uppgiva, bland annat, efter vilka grunder arvode och annan ersättning som tillerkänts biträde åt part i fri rättegång brukat beräknas. Vidare har i skrivelsen begärts ett uttalande angående möjligheten att, utan åsidosättande av obemedlade parters berättigade intressen, nedbringa statsverkets kostnader för den fria rättegången, varvid särskilt borde uppmärksammas huruvida gällande lagstiftning vore ägnad att effektivt förhindra missbruk av den fria rättshjälpen.
    I statsverkspropositionen till 1941 års riksdag erinrade jag vid behandling av frågan om anslag till kostnader enligt lagen om fri rättegång om den sålunda av domstolarna begärda utredningen samt framhöll att jag, då resultatet av denna förelåge, ämnade till övervägande upptaga frågan, huruvida ändringar i lagstiftningen om fri rättegång kunde anses påkallade. I sitt yttrande rörande denna anslagspunkt betonade riksdagen angelägenheten av att en sådan prövning komme till stånd och att för riksdagen framlades det förslag vartill prövningen kunde föranleda.
    I anledning av förutnämnda skrivelse av den 21 oktober 1940 har ett vidlyftigt utredningsmaterial inkommit till justitiedepartementet. De statistiska uppgifterna ha sammanställts och resultatet härav föreligger i ’Statistisk utredning rörande fri rättegång’ (Statens offentl. utredn. 1941:21). De yttranden, som inkommit från domstolarna, ha även varit föremål för bearbetning inom departementet. Ett betydande antal av de hörda myndigheterna har gjort gällande, att vissa brister vidlåda lagstiftningen, samt ifrågasatt jämkningar av densamma i olika hänseenden.
    Genom den sålunda verkställda utredningen har erhållits en god bild av lagstiftningens tillämpning samt hållpunkter för bedömandet av frågan huruvida och i vad mån ändringar i lagstiftningen äro påkallade.
    Jag anser mig nu böra tillstyrka att lagen om fri rättegång jämte dess tilllämpningsförordning göras till föremål för en allmän översyn. Denna synes lämpligen böra anförtros åt särskilda sakkunniga. Arbetet bör bedrivas med skyndsamhet.

NOTISER FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET. 61    Vid denna utredning böra givetvis de synpunkter och uppslag, som framförts av riksdagens revisorer samt de förutnämnda domstolsmyndigheterna, tagas under närmare övervägande. Särskilt bör uppmärksammas, huruvida ytterligare åtgärder böra vidtagas för att förhindra missbruk av den fria rättegången, därvid i första hand böra undersökas möjligheterna att på ett betryggande sätt avskilja sådana fall, i vilka kostnadsfri rättshjälp icke rimligen bör lämnas. Stor uppmärksamhet måste ägnas frågan huruvida det är möjligt att begränsa statsverkets utgifter för den fria rättegången utan förfång för den obemedlade rättssökande allmänheten. Härvid bör övervägas bland annat lämpligheten av och formerna för ett intimare samarbete mellan domstolarna och de offentliga rättshjälpsanstalterna i ärenden rörande fri rättegång. Bland spörsmål i övrigt, som i detta sammanhang böra beaktas, må nämnas frågan om skyldighet för part att till statsverket återgälda dess utgifter för fri rättegång.
    Under de senaste åren ha till Kungl. Maj:t inkommit vissa framställningar rörande partiella ändringar i förevarande lagstiftning. Sålunda har riksdagens justitieombudsman i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 december 1937 upptagit frågan om rätt för svarandepart, som beviljats fri rättegång, att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet även om begäran därom framställts först efter det utslag meddelats. Vidare har 1939 års riksdag hemställt (skriv. nr 67) om utredning rörande ändrade bestämmelser i syfte att i vidgad utsträckning bereda möjlighet till ersättning åt biträde i överrätt i fri rättegång. Även dessa spörsmål böra bliva föremål för övervägande.
    Slutligen må nämnas, att 1937 års riksdag anhållit (skriv. nr 192) om utredning rörande sådan ändring av lagen om fri rättegång, att medellös part må, utöver vad för närvarande gäller, av allmänna medel kunna erhålla hjälp till sin inställelse vid domstol. Syftet med denna framställning var i första hand att bereda obemedlad part ersättning för personlig inställelse vid underrätt. Riksdagen har i anslutning härtill uttalat, att kostnaderna för den av riksdagen förordade reformen säkerligen skulle i tämligen stor omfattning kompenseras såväl genom en minskning av de stundom mycket dryga utgifterna för parts hämtning till rätten som ock genom minskade utgifter för rättegångsbiträden. Enligt riksdagens mening kunde den eventuella kostnadsökningen icke antagas bliva av sådan storleksgrad, att den borde hindra genomförandet av ett så angeläget önskemål som det förevarande.
    Även denna fråga bör upptagas till övervägande i detta sammanhang, varvid de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av en reform härutinnan böra ägnas uppmärksamhet.»
    K. M:t bemyndigade justitieministern att tillkalla högst sex sakkunniga att biträda med översyn av lagstiftningen om fri rättegång (se nedan s. 94).