JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1940-1941.

 

    Rättshistoria. Professorn i Finlands historia JALMARI JAAK-KOLA har i Historiallinen Aikakauskirja 1940 s. 19─35 publicerat en uppsats »Suomen oikeus, jus finnonicum», i vilken han undersöker naturen av rätten i Finland vid mitten av 1300-talet, d. v. s. innan Magnus Erikssons Landslag började tillämpas. Det är särskilt tre urkunder från nämnda tid, som professor Jaakkola gör till föremål för ingående analys, näml. Hausen, Finlands medeltidsurkunder n:ris 487 (1344) och 518 (1347) samt Svenskt Diplomatarium n:r 4573 (1350). I dessa urkunder, som angå ett fastighetsköp, talas om en »legifer in Finlandia», lagman i Finland, och »legifer parcium orientalium iuris finnonici», lagman i Österland underlydande finsk rätt, varjämte i dem förekommer uttrycket »secundum legum nostrarum statum», enligt våra lagars ståndpunkt. Jaakkola finner att den i urkunderna nämnda fastighetsöverlåtelsen, som skedde i Ulvsby i Finland, icke ansetts vara giltig i Östergötland, och att detta berott på olikheterna mellan rätten i Sverige och den i Ulvsby enligt »våra lagar» gällande finska rätten. Härav ävensom av den benämning lagmannen tillägger sig drar Jaakkola den slutsatsen, att Finland i rättsligt avseende vid denna tid utgjorde en egen enhet med egen nationell rätt, jus finnonicum. Den finska rätten var redan århundraden före den svenska erövringen en bonderätt och sedvanerätt av liknande slag som i de övriga nordiska länderna före upptecknandet av landskapslagarna. Den finska rätten var en lika nationell produkt av utvecklingen som hos vilket som helst av de nordiska grannfolken.
    Prof. Jaakkolas framställning är föremål för kritik av professor RAGNAR HEMMER i FJFT 1941 s. 56─80. Med hänvisning till ett omfattande urkundsmaterial påvisar Hemmer, att en reception av svenska rättsregler på åtgärd av statsmakten ägt rum i Finland redan före slutet av 1300-talets förra hälft, att svensk rätt då betraktades såsom gällande i Finland och att det citerade uttrycket »våra lagar» avser en uppteckning av svensk landskapsrätt. Också Hemmer fastslår emellertid, att Finlands rättsordning vid nämnda tidpunkt bestod, förutom av svensk rätt såsom den officiella, också av finsk sedvanerätt, som i betydande grad behärskade rättslivet. (Om meningsutbytet mellan Jaakkola och Hemmer se också ett kort referat i Historisk Tidskrift för Finland 1940 s. 136, 1941 s. 40).

    För att celebrera 300-årsminnet av tillkomsten av Per Brahes akademi i Åbo har Helsingfors universitet låtit utgiva »Kongliga och Cancellers bref 1640─1713» (574 s.), under redaktion av bibliotekarien ARNE JÖRGENSEN, ävensom banden VI─VIII av »Consistorii Academici Aboensis protokoll» för åren 1685─1690, 1690-1699, 1699─1705 (638, 674, 581 s.) under redaktion av förutv. universitetssekreteraren friherre TOR CARPELAN. Till jubileet utkom ytterligare en historik »Helsingforsuniversitet 1640─1940» (795 s.), författad av universitetets förutv rektor professor IVAR A. HEIKEL.
    Romersk rätt. Skadeersättning enligt Lex Aquilia har behandlats av jurisdoktorn, numera professorn i romersk rätt AATOS ALANEN i monografien »Lex Aquiliaan perustuva vahingonkorvaus» (174 s.) Skriften är upplysande och intresseväckande särskilt i de kapitel, som angå rättsstridigheten och skuldfrågan. Ehuru förf. icke anställer jämförelse med våra dagars rätt och behandlingen av motsvarande problem i vår tids samhällen, fäster sig läsaren dock vid i huru hög grad skadeståndsläran fortfarande bygger på romersk grund.
    Familjerätt. Frågan om vårdnaden av barnen vid äktenskapsskillnad och vid avbrytande av makars samlevnad på grund av söndring har undersökts av universitetsadjunkten ILMARI MELANDER i en skrift kallad »Avioeron ja puolisoiden välien rikkoutumisesta johtuneenerillään asumisen vaikutuksesta lapsen huoltoon (130 s.)». ─ När makar innan äktenskapsskillnad beviljats ingå avtal om vårdnaden av barnen för den tid makarna leva åtskilda, är avtalet enligt förf. bindande; avtalet binder tills frågan om vårdnaden av barnen blivit underställd domstols prövning och rätten eventuellt finner skäl bestämma annorlunda därom än i avtalet överenskommits. Det är icke riktigt att tala om ett avstående från vårdnadsrätten, ty föremål för avtalet är icke själva vårdnadsrätten utan bara dess utövande. Härav följer, att avtalet icke berättigar den make, som tilldelats vårdnaden, att på grund av avtalet vidtaga åtgärder, vilka omöjliggöra en ny, slutlig reglering. För missbruk av den make, som tillerkänts vårdnaden av barnen, är andra maken skyddad därigenom att han utan hinder av avtalet när som helst under tiden för särboendet kan underställa frågan om reglering av vårdnaden domstols prövning. För den händelse att makarna icke vid avbrytandet av samlevnaden träffat överenskommelse om vårdnaden av barnen, tillkommer vårdnaden fortfarande makarna gemensamt. Den omständigheten att barnet efter samlevnadens avbrytande blir kvarboende hos fadern eller modern har icke i detta avseende avgörande betydelse, därest det icke är uppenbart, att tyst överenskommelse föreligger. ─ När domstol uttalar sig om vårdnadsrätten, bör barnets bästa vara den ledande synpunkten; det av makarna ingångna avtalet kan härvid beaktas blott under förutsättning att det ej står i strid med barnets fördel. Om föräldrarna anses lika skickade att handhava vårdnaden, torde åtminstone de mindre barnens fördel bäst tillvaratagas genom att vårdnaden om dem tillerkännes modern. Hava ma-

karna flere barn, kan vårdnaden om dem dock uppdelas så, att några tillerkännas modern, andra fadern. Som översta regel uppställer förf. att vårdnaden av döttrar och mindre barn borde ombetros modern, av gossar åter fadern. Dock kan domstolen beakta jämväl makes personliga fördel, i den mån denna icke uppenbart strider mot barnets bästa. Särskilt när makarna äro lika skickade att handhava vårdnaden, bör domstolen taga i beaktande vilkendera maken som är mera fäst vidbarnet. - Förf. fäster särskilt uppmärksamheten vid den makes rätt att träffa barnet, som icke tillerkänts vårdnaden om detsamma Han anser, att make enligt finländsk rätt har dylik rätt. Rätten att sammanträffa med barnet vore icke att anse såsom en del av vårdnadsrätten, vilken fortfarande tillkomme också den från vårdnaden skilde maken, utan utgör en av vårdnadsrätten fullt oberoende, av skyldskapsförhållandet mellan barnet och föräldrarna härrörande subjektiv rätt. Utövandet av denna rättighet bör förvägras om barnets bästa eljest bleve lidande. Huru vidsträckt nämnda rätt är, beror på prövning i vart fall med beaktande av barnets fördel. Den av föräldrarna, som skilts från vårdnaden av barnet, har emellertid, ifall barnet icke förorsakas särskilt men därav, rätt att träffa barnet med regelbundna mellan tider, t. ex. på bestämd dag varje vecka eller månad, och har även rätt att någon gång en kortare tid hålla barnet hos sig. I rätten attträffa barnet inbegriper förf. även befogenheten att upprätthålla förbindelse med barnen genom brevväxling och telefonsamtal. Dock bör detta enligt hans uppfattning icke förstås sålunda, att en från vårdnaden om sitt barn skild fader eller moder skulle ha obegränsad rätt i förevarande avseende. Telefonsamtal och brevväxling komma i synnerhet i fråga, om möjlighet att personligen sammanträffa icke förefinnes, exempelvis på den grund att barnet bor på annan ort. Om möjlighet till personlig beröring existerar, föreligger däremot grundad anledning att förbjuda en alltför vidlyftig brevväxling.
    Speciell avtalsrätt. Direktören i järnvägsstyrelsen jurisdoktor OSSIAN HELLMAN har i sin avhandling »Määräysoikeus rahtitoimissa» (217 s.) upptagit till behandling det avsnitt ur läran om landfraktavtalet, som gäller avsändarens och mottagarens befogenhet attefter det fraktavtalet avslutats och innan transporten slutförts ensidigt förfoga över fraktgodset, d. v. s. giva fraktföraren anvisningar om fraktgodset. - Förf. skiljer mellan land-, sjö-, luft -och postfraktavtal och ägnar sin uppmärksamhet enbart åt det först nämnda. Landtransporterna uppdelar förf. i vanlig transport (t. ex. med bil och buss) och järnvägstransport. Vanliga landfraktavtal äro formfria konsensualavtal, medan järnvägsfraktavtalen däremot vore formbundna realavtal; formbundna emedan statsjärnvägarnas trafikstadga kräver att varje godsförsändelse skall vara åtföljd av fraktsedel, och realkontrakt enär sammastadga uttalar, att fraktavtalet anses avslutat så snart avsändningsstationen till befordran mottagit godset. - I anslutning till härskande mening särskilt i Tyskland, uttalar förf., att fraktavtalet är ett arbetsbetingsavtal, vilket tillika, emedan fraktföraren förbinder sig att av-

lämna godset till tredje man, mottagaren, är ett avtal till förmån för tredjeman. Den rätt mottagaren vinner genom fraktavtalet är att börja med endast en s. k. gestaltningsrätt. ─ Till sitt omfång är avsändarens förfoganderätt vid järnvägsfraktavtal reglerad i vår trafikstadga och innebär att avsändaren får bestämma, att godset återställes till honom på avsändningsstationen, innan transporten vidtagit, att godset kvarhålles på bestämmelsestationen eller mellanliggande station, att det utgives på annan station eller till annan mottagare än vad fraktsedeln angiver samt att det återsändes till avsändningsstationen, varjämte avsändaren kan återkalla utsatt efter krav. Avsändarens förfoganderätt uppstår i och med fraktavtalet och upphör så snart transporten fullgjorts och godset avlämnats till mottagaren. Vid vanliga landfraktavtal utövas förfoganderätten formfritt, vid järnvägsfraktavtal bör det däremot ske skriftligt och genom förmedling av avsändningsstationen, varvid fraktsedelsduplikatet bör företes. ─ Mottagarens förfoganderätt går vid järnvägsfrakt ut på godsets lossning, vägning, lagring, hemforslingo. a. dyl., men icke dess återsändande till avgångsstationen, vid vanliga transportavtal dessutom på godsets stoppande på vägen och avlämnande till mottagaren redan före framkomsten till bestämmelseorten. Fraktavtalet är grunden för mottagarens förfoganderätt, men till en början är den, såsom redan antyddes, blott en gestaltnings- resp. vänterätt, somövergår till fordringsrätt först sedan mottagaren anslutit sig till fraktavtalet. Vid järnvägsfraktavtal sker denna anslutning så snart godset framkommit till bestämmelsestationen genom att järnvägen överlämnar fraktsedeln till mottagaren eller denne framställer till järnvägen yrkande att få mottaga fraktsedeln eller godset eller båda. Verkan av ett sådant yrkande är att avsändarens förfoganderätt avbrytes; den upphör icke, ty skulle avlämnandet bli omöjligt, fortsätter avsändarens förfoganderätt, och den upphör först sedan fraktavtalet verkligen fullgjorts och mottagaren fått godset. Redan förrän godset framkommit till bestämmelsestationen kan avsändaren ha frånsagt sig förfoganderätten genom överlämnande av fraktsedelsduplikatet till mottagaren. Mottagarens förfoganderätt är emellertid icke beroende av detta duplikat, ty mottagarens förfoganderätt är en självständig i fraktavtalet grundad rätt.
    Handels- och sjörätt. ─ Professor LAURI CEDERBERGS skrift »Om revision enligt finsk aktiebolagsrätt» (179 s.) utgör en omarbetad svenskspråkig upplaga av hans 1938 på finska utgivna arbete i samma ämne (SvJT 1939 s. 769). Med mycken sakkunskap redogör förf. förett av handelsrättens centrala avsnitt, och det är att vänta att arbetet skall vara till nytta och vägledning också utanför förf:s hemland.
    Såsom nr 5 i Försäkringsjuridiska föreningens i Finland publikationer har försäkringsdirektör EERO HAGAN utgivit en samling av 92 stycken Högsta domstolens avgöranden i försäkringsmål: Korkeimman oikeuden ratkaisuja vakuutusasioissa v. 1930─1939 (196 s.).
    Förvaltningsrådet, docenten RUDOLF BECKMAN har under rubriken »Finlands sjörätt. Föreläsningar» (360 s.; jfr SvJT 1942 s. 33) utgiviten systematisk lärobok i sjörätt, som omfattar icke blott den privat

rättsliga utan även den offentliga eller sjöfartsrätten. Efter tillkomsten av 1939 års reform av sjörätten har professor J. N. Langs kända framställning av Finlands sjörätt blivit föråldrad, och Beckmans arbete hartill uppgift att ersätta den. Arbetet är sålunda främst avsett att tjäna som lärobok och fyller på ett utmärkt sätt denna uppgift, i det att framställningen är översiktlig, klar och tillika i nödig utsträckning uttömmande. De nu utgivna föreläsningarna böra icke förväxlas med samma författares Handbok i sjörätt (SvJT 1940 s. 768).
    Ekonomisk rätt. Första delen av professor KYÖSTI HAATAJAS stort anlagda verk om Finlands jordrätt utkom 1936 och behandlade skiftesrätten (SvJT 1937 s. 847). Andra delen, kallad »Maaoikeus II. Asutuslainsäädäntö» (595 s.), är ägnad kolonisationslagstiftningen. Denna lagstiftning är här i Finland mycket omfattande, och det är därför en god gärning prof. Haataja gjort när han givit en systematisk och mycket ingående framställning av den. Förf. utlovar ännu en tredje del omfattande lagstiftningen om skogar.
    »Lag om vattenrätten» är rubriken på ett vidlyftigt kommittébetänkande (1939 nr 3, tryckt 1941; 106, 458 s.), innefattande förslag till lagom vattenrätt m. m. jämte motiv. Som ordförande i kommittén har fungerat hovrättsrådet EDVARD HÄLLFORS.
    »Valutaregleringen» är namnet på en skrift (112 s.) författad av professorn i nationalekonomi vid Åbo Akademi CARL ERIK KNOEL-LINGER. Förf. redogör för vår valutareglering och granskar systematiskt de viktigaste bestämmelserna samt anställer jämförelser med motsvarande förhållanden utomlands, särskilt i Tyskland och Sverige. Skriften utgör särtryck ur Ekonomiska Samfundets i Finland tidskrift, ny serie häfte 53.
    Stats- och förvaltningsrätt. President K. J. STÅHLBERGS »Finlands förvaltningsrätt. Allmänna delen», som utkommit i finska upplagor 1913 och 1928, har nu utgivits också i en svensk upplaga (565 s.; jfr SvJT 1940 s. 709). Framställningen är indelad i två avdelningar: förvaltningens organisation och förvaltningsverksamheten. Den första avdelningen upptar statsförvaltningens organisation inbegripet tjänstemannarätten ävensom en utredning om självstyrelsesamfunden. I den senare avdelningen behandlas förvaltningsåtgärder i allmänhet, bl. a. deras lagbundenhet och giltighet samt förvaltningstvång och rättsskyddet på förvaltningens område. Arbetets värde ökas genom talrika och vidlyftiga litteraturhänvisningar. ─ I Finland har president Ståhlbergs Förvaltningsrätt alltid åtnjutit högt anseende. Denna svenska upplaga har delvis bekostats av Letterstedtska föreningen i Sverige.
    I den av Finlands svenska landskommuners förbund utgivna serien Medborgarens handbok har docenten vid Åbo Akademi SVEN LINDMAN författat en skrift »Statsskick och förvaltning i Finland» (164 s.). Skriften ger en översiktlig redogörelse för stats- och förvaltningsrättens viktigaste stycken och kan rekommenderas för självstudier, vid undervisning i folkhögskolor och vid propedeutiska kurser vid högskolorna.

    Ett tungt vägande bidrag till finländsk statsrättslig litteratur utgör jurisdoktor PAAVO KASTARIS avhandling om upplösning av riksdagen, »Eduskunnan hajoitus Suomen oikeuden mukaan» (389 s. exkl. en på tyska given översikt av innehållet på 27 s. ─ Lakimiesserien nr 21).─ Stadganden om upplösning av parlamentet i modern mening upptogos i Finland i 1906 års lantdagsordning och fingo där enahanda utformning som i svensk statsförfattning. Trots den överensstämmande ordalydelsen ha dessa stadganden emellertid tolkats olika i de båda länderna. I Sverige anser man, att förordnande om verkställande av nyval utan vidare upphäver medlemmarnas av riksdagen fullmakter. I Finland däremot uppfattar man saken så, att riksdagsmännens full─makter också i fall av upplösning fortfara till dess de nya valen verkställts; till följd härav kan den gamla riksdagen trots upplösningen arbeta till dess den nya riksdagen genom valen inträtt i dess ställe ─något som inträffat också i praktiken hos oss. Förf. betonar, att upplösningsintitutet, praktiserat på detta sätt, förlorar sitt negativa drag och blir i stället ett positivt medel att förnya riksdagen. ─ På tal om förhållandet mellan upplösningsrätten och parlamentarismen uttalar förf. bl. a., att republikens president saknar befogenhet att fatta ett beslut, för vilket statsrådet (resp. dess majoritet) vägrar påtaga sig ansvaret; i denna punkt avviker förf:s uppfattning från den i Finland hittills allmänt omfattade. Men ehuru presidenten enligt förf. sålunda icke vore befogad fatta beslut för vilket statsrådet ej vill svara, vore presidenten dock icke nödsakad underkasta sig statsrådets vilja: han kan ersätta den motspänstiga regeringen med en ny, som åtar sig att svara för beslutet; så förfor president Ståhlberg 1924. En sådan nyregering, tillkommen med stöd av presidentens maktutövning och i stället för den gamla som åtnjutit riksdagens förtroende, kan knappast påräkna stöd hos riksdagen, och därför leder ett dylikt regeringsskifte i praktiken till riksdagsupplösning. Angående ett sådant regeringsskiftesförenlighet med det parlamentariska styrelsesättet framhåller förf., att regeringsskiftet och riksdagsupplösningen äro så förknippade vid varandra, att utnämningen av den nya regeringen kan ske med hänsyn taget till den efter nyvalen sammanträdande riksdagens förtroende. Den nya riksdagens presumerade förtroende och den med tanke på detta förtroende utnämnda nya regeringen ersätta den gamla riksdagens krav på parlamentariskt förtroende. Med denna konstruktion vill förf. rädda parlamentarismen i nu antydda situation, och han uttalar att bildandet av en s. k. kampregering enligt hans teori kan anses vara en parlamentariskt sett oklanderlig åtgärd. ─ Enligt finländsk statsförfattning (RF 34 § 3 st.) ankommer det icke på medlem av vare sig den avgående eller nytillträdande regeringen att kontrasignera regeringsskiftet, utan detta är förbehållet chefen för statsrådets kansli. Skulle presidenten genom att utnämna ny regering söka genomföra en uppenbart revolutionär handling, t. ex. åsidosätta det parlamentariska styrelsesättet, vore nämnde kanslichef både berättigad och skyldig neka kontrasignation; detta blott i det fall att det vore alldeles uppenbart att den rege-

ring presidenten står i beråd att utnämna, icke skulle få den efter nyval sammanrädande riksdagens förtroende. Förf. uttalar att kanslichefens vägran att kontrasignera utgör en effektiv garanti mot ett författningsvidrigt regeringsskifte och fyller tillika den lucka, som förefinnes i de flesta andra parlamentariska regeringssystem.
    Straffrätt. En »Grundkurs i allmän straffrätt» har utgivits av professor O. HJ. GRANFELT (88 s.; jfr SvJT 1941 s. 921). Den återger en propedeutisk framställning av straffrättens allmänna läror och är så mycket mer välkommen som straffrätten under senare tider i Finland genomgått betydande reformer.

Erik af Hällström.