Gustaf Cronhielm och domarreglerna. Att Cronhielm satte högt värde på domarreglerna, att dessa i honom ägde en rent av smått förälskad vän, torde en var som något intresserat sig för dem båda städse ha utan vidare tagit för givet såsom liggande så att säga i sakens egen natur. Det bestyrkes emellertid till överflöd av Cronhielms egna uttalanden. Lagkommissionens handlingar lära väl härom ha föga om ens något att upplysa; men desto mer justitierevisionens protokoll, efter vad det befunnits vid en genomgång av dessa, tillsvidare dock endast undantagsvis utsträckt längre än till Cronhielms avskedande ur rådet i dec. 1719. En kort redogörelse för protokollens vittnesbörd skall visa att Cronhielm, som redan första dagen han tog plats i justitierevisionen hänförde sig till domarreglerna, sedermera icke blott ganska flitigt åberopade särskilda delar av dem ─ detta i olikhet mot de övriga excellenserna ─ utan också betygade till yttermera visso att reglerna »hos oss brukas såsom en lag», ja framhöll »huru nådigt KM:t och dess höga förfäder ─ ─ ─ uti domarereglorne sig förklarat till befordran av rättvisan».
    Redogörelsen synes lämpligen kunna grupperas kring domarreglerna i nummerföljd, varvid ─ i överensstämmelse med bruket i protokollen ─ de numrerade styckena betecknas ej punkter utan §§.
    2─5 §§. Köpmannen Liebert Wolters arvingar sökte resning i ett år 1706 genom k. dom avgjort mål mellan dem och svenska kronan, rörande den ersättning som holländska regeringen genom 1667 års Haagtraktat förbundit sig att utge för övergreppen mot det svenska Afrikanska kompaniets egendom.¹ Arvingarnas resningsskäl tycktes väl knappast vara nya, men av andra grunder blev man övertygad om att arvingarna rätteligen bort av kronan bekomma vida högre beloppän som 1706 tillerkänts dem. Man tvekade huruvida dessa av parten själv ej åberopade grunder kunde beaktas, och man beslöt att hemställa saken till konungen personligen med en oförbehållsam berättelse om sammanhanget. Under diskussionen om hur en sådan berättelse borde avfattas yttrade Cronhielm:
    en domare bör ex nobili officio uppleta alla skäl som han finna kan till sanningens utletande och en lidande parts rätts bestyrkande, fast han parten ej vet och kan framdraga desamma. Uppläste själv domarereglornes 2, 3, 4 och 5 §§ att man vid slutet av berättelsen kunde lämpeligen införa

 

¹ Om denna ersättning och Woltrarnes lidanden, se GRANLUND i Hist. Bibliotek 1879 s. 400─403, där dock varken 1706 års dom eller resningsansökningen namnes.

deras mening, näml. att var och en av av oss önskar av en underdånigst zéledageligen kunna föröka och aldrig giva anledning till någon förminskning av KM:ts inkomster och höga rättigheter, men däremot oss också påminn om, huru nådigt KM:t och dess höga förfäder i bemälte rum uti domarereglorne sig förklarat till befordran av rättvisan och huru skadelig den tjänaren hålles som skaffar uti sin herres fatabur en orättfärdig penning, vilken sedan drager ut med sig allt rättfärdigt gods som herren själv däruti samlat med mera (18/10 16).

 

    14 och 20 §§. Man diskuterade huruvida en förbindelse kunde anses såsom växel ehuru den ej själv betecknade sig så. Cronhielm, som besvarade frågan nekande, anförde bl. a.:
    Sedan är usancen över allt i världen att växel skall vara nämnt i sedeln och enär usancen är jämlik lagsens rätta förstånd, så är ju klart att man skall rätta sig därefter, varföre ock i domarereglorna, som hos oss brukas såsom en lag, står att landssed, näml. när han icke haver oskäl med sig, bör räknas för lag varefter man döma skall när ingen klar lag i ett mål finnes (18/2 17).

 

    16 §. MUNKTELL (SvJT 1939) säger om ordsederna i denna § att man ytterst sällan ser domarreglernas ord citerade och att han aldrig i rättspraxis mött uttrycket »känd sak är så god som vittnad» (s. 523). Cronhielm har argumenterat med nämnda uttryck ordagrant vid åtminstone två tillfällen (25/11 14 och 7/11 17). »Det är ej allt sant som sanning är likt», varnade Cronhielm i ett uppmärksammat dråpmål.¹ Och säkerligen har ordseden 15 varit present för hans inre gehör när han formade slutfrasen i sitt diskussionsinlägg om borgaren i Norastad Lars Olofsson Ruths supplik. Ruth klagade att då han i förmågo av stadens privilegier var inbegripen i någon fiskehandel vid Hjälmaren, hade landsfiskalen med landsgevaldigerns till hjälp tagit av honom den fisk han köpt, ganska våldsamligen med hugg och slag illa hanterat honom och inmanat honom i Örebro fängelse. Sedan en av kollegerna i rådet till fiskalens ursäkt anfört att han lärer ha angripit Ruth såsom den där förövat landsköp, yttrade Cronhielm:
    i sådant fall hade varit nog om han har avhänt honom själva varan, varmed också lagligen hade bort förfaras, och ej med hugg och slag,

 

¹ Målet angick drängen Brattelius som dräpt sin far (av våda eller med vilja?) medan de ensamma arbetade i smedjan. Stor tvekan rådde, om ställande under Guds dom kunde förenas med omedelbart ådömande av straff. På Cronhielms förslag inhämtades härom yttrande från lagkommissionen; se SJÖGREN III s. 45─53 (s. 50 kallas dråparen Brachelius). Rådets brev till HovR:n, av 16/9 och 22/12 12, äro citerade av MUNKTELL dels s. 524 not 6 och dels i Lychnos 1940 s. 151 not 2, s. 155 not 5 och s. 158 not 5 och 7. I brevet den 22/12 12 heter det med någon omstuvning av Cronhielms från ordseden 12 hämtade ordalag: »vinogsamt erinrom oss att ingen utan fulla bevis bör dömas saker, särdeles icke allt är sanning som ser sannolikt ut, varföre ock en domare uti tvivelaktiga mål alltid bör vara benägnare att fria än fälla». Alldeles samma fras återfinnes ik. br. 5/7 16 till Amiralitets K. (sodomiteri med dotter), citerat av MUNKTELL delss. 524 not 5, där dock brevet anges vara ställt till Svea HovR, och dels i Lychnos 1940 s. 151 not 3. ─ Det k. br. 24/5 14, som avses hos Munktell s. 522 not 4, är ställt till Åbo HovR., ej Svea.

bastande och bindande. Och om detta fisks inköpande vid Hjälmaren är efter privilegierna staden förunt, kan han intet hållas för att vara depræhensus in actu illicito. Och vare härmed huru det vill, så bör lag gälla och intet slag (4/9 16).
    Såsom HOLMBÄCK påpekat (Festskr. t. Hägerström s. 266 not 1) igenkänner man 14 § om landssed och 16 § ordseden 17 (»känd sak» etc.) i RB av 1734 års lag, 1:11 och 17:36. Holmbäck anmärker att dessa stadganden kommo in först i 1734 års förslag till RB vilket utarbetats av hovrättsrådet Rosenstolpe. Emellertid, då man nu vet att Cronhielm i sin rättskipande verksamhet betjänat sig av stadgandenas förebilder i domarreglerna, månne icke man kan få antaga att han, ej Rosenstolpe, är primus motor till stadgandenas förekomst i lagen?
    25 §1 Att allt straff bör lända till förbättring, att det icke får förhindra den straffade att bättra sig, har Cronhielm upprepade gånger erinrat (t. ex. 4/9 12: »om hon skulle slita ris bleve hon till sin timeliga lycka förlorad och hade intet tillfälle att bättra sig»). Det är också tydligt att han i ett mål läst upp ur lagboken början av 25 §, ehuru protokollföraren råkat att ge §:n ett högre nummer. När d. 4 nov. 1715 förevar fråga om straffet för en vaktmästare genom vars försumligheten fånge sluppit lös, anförde Cronhielm:
    är första gången han sig försett, och domarereglorna innehålla att man alltid hellre bör gå till den lindrigare meningen. Läste den 28:de domareregeln, allt straff bör lända till bättring; och om vaktmästaren löper gatulopp är han alla tider utskänder och kan aldrig hava tillfälle att bättra sig.²

 

    26 §. Första dagen Cronhielm deltog i justitierevisionens arbete, d. 13 april 1711, föredrogs ett mål om en förskingrande länsman, dömd att böta 40 mark två gånger. Cronhielm utlät sig:
    vid leuterationen kunde vara någon locus gratiæ att han bliver vid äran och i st. f. de honom ålagde ärerörige böter finge efter kommissionens förslag plikta med 14 dagars fängelse på vatten och bröd, helst både domarereglorne och Sal. KM:ts till hovrätterna avgångne reskript anledning giva att vara öm om vars och ens ära så att den ej lätteligen bliver enom fråntagen.

 

    Att det är 26 § som Cronhielm här åsyftar är lika otvivelaktigt som att reskriptet är av d. 19 dec. 1692 (SCHMEDEMAN S. 1331).
    27 §. I ett till k. råden år 1711 inlagt ounderskrivet brev hade framställts vissa beskyllningar mot häradshövdingen Johan Boëtius Lindbohm (att han ej går i kyrkan när ting hålles m. m.), och med anledning därav hade rannsakning förrättats av häradshövdingen Brander. Nu, d. 15 dec. 1712, beslöts att Lindbohm skulle vara fri från vidare rannsakning i landsorten. Under diskussionen hade yttrats av Arvid Hornatt brevet »ej bort attenderas, ty ett brev som ej är underskrivet kan ej

 

¹ Före Cronhielms tid upplästes i rådet 22 och 23 §§, vilka Lars Persson (förut Riddermarck) »beskyller k. råden före att hava brutit emot honom i hans sak» (2/5 06; om den olycklige krigsfiskalen R. se ELGENSTIERNA).

² Se vidare om målet. O. G. REHN, Stockholmssläkten Rehn s. 67.

annorledes anses än såsom ett pasquill eller åtminstone chartecq», och av Cronhielm:
    uti criminibus publicis eller när ett allmänt rykte om grova synder och laster utkommer plägar fuller en actor officiosus förordnas; men jag finner L:s förseelser ej vara så enorme som han hemligen och genom ett ounderskrivet brev hos rådet är angiven före vara av den beskaffenhet, utan skulle fast hellre i slike mål om falska utspridde rykten bifalla domarereglorne att man på allt sätt sökte finna och uppspana upphovsmannen tillslike ogrundade utspridde rykten.
    Jfr 27 §: många falska rykten komma på gång ─ ─ ─ den skulle hellre tilltalas som sådant rykte förer.
    29 §. I ett duellsmål yttrade Cronhielm att det »tyckes mig bästvara att vi i följe av domarereglorne gå den lindrigaste vägen», och protokollet berättar vidare att han under den fortsatta diskussionen »oppläste något utur domarereglorne angående sådane mål, att när den anklagade intet fullkoml. med vittnen kan bindas till saken, ej heller fullkomlig liknelse är därtill, så skall man giva honom lös» (9/4 19).
    Fraserna »bindas till saken» och »giva honom lös» återfinnas ju i 31 §, men orden »vittnen» och »liknelse», som ej förekomma där men väl i 29 §, göra det försvarligt att tro uppläsningen ha omfattat även denna.
    31 §. Att innehållet i denna § (och 26 §) är det parti av domarreglerna som Cronhielm företrädesvis åberopat överensstämmer med vad MUNKTELL (s. 521) anger såsom i allmänhet karakteristiskt för praxis. Endast sällan återfinner man dock i Cronhielms yttranden reglernas verba formalia, ofta förefaller det som om han ─ eller protokollföraren ─ närmast följt k. brevet d. 11 nov. 1695 (SCHMEDEMANs. 1430: man ock uti alla slika mörka mål snarare bör fria än fälla). Cronhielms hithörande yttranden må kronologiskt sammanställas sålunda:
    27/5 12 (dråp): uti mörka saker är bättre fria än stjälpa och således alltid gå den lindrigaste vägen såsom domarereglorne innehålla.
    10/7 12 (hovjungfru Bärfelt): i följe av domarereglorne att en domare börvara benägnare till straffets lindring än skärpande och snarare fria än fälla.
    16/9 12 (Brattelius): nu såsom all dom bör grundas på egen bekännelse eller laga bevis, och domarereglorne falla på den meningen eller hålla förevara lättare att fria en brottslig än fälla en oskyldig, varandes eftertänkligt vad 31 reglan innehåller att, när saken så mörk är och man således varken kan fria eller fälla den brottslige, är han då friad nog, så kan jag ej heller ladda på mitt samvete något blod.
    29/10 14 (dråp): efter domarereglorne, om han ej kan fällas, är han varder nog; uppläsandes därutinnan den 28 § domarereglorne.¹
    4/11 15 (fångspillning): domarereglorna innehålla att man alltid hellre bör gå till den lindrigare meningen.
    7/3 17 (GeneralKrigsR föreslår att det tillåtes parterna att förlika ett duells-

 

¹ Om felskrivningen 28 § i st. f. 31 §, jfr ovan under 25 §.

mål): de böra fälla eller fria eller om saken är mörk ställa under Gudsdom, och om de ej kunna fälla honom så är han varder nog.
    15/10 17 (dråp). Cronhielm »oppläste utur domarereglorne i lagboken att man i mörka saker hellre skulle hjälpa och fria den skyldige än stjälpa den oskyldige». I voteringen yttrade han att han kunde hava alldeles orsak att fälla den åtalade till döden; »men som jag måste rätta mitt samvete efter lagen och intet lagen efter mitt samvete, och domarereglorne uttryck el. förmå att man uti slika mörka saker bör snarare fria än fällafastän reus vore brottslig, så» o. s. v.
    24/10 18 (dråp): domarereglorna innehålla att det är bättre fria en brottslig än fälla en obrottslig.

 

    35 §. Ettt mål mellan två tornebor, av vilka den ene dömts för att han skulle rånat en renoxe från den andre, skulle gå till ny rannsakning (se k. br. 7/10 24, anmärkt hos MUNKTELL S. 520 not 4). Cronhielm yttrade: kommandes här att tagas i akt vad domarereglorne säger att man skall icke alltid döma om gärningar såsom de gjorde och skedde äro, utan man måste tillse i vad akt och mening de äro gjorde.
    36 §. En kapten Coyet var åtalad för skällsord mot en korpral. Cronhielm trodde att Coyet kanske i hastigheten sagt 'du vrakhunder'eller dylikt, »vilket efter lag eller domarereglorne ej kan hållas för skällsord» (7/10 15).

 

    Det föregående har lämnat bevis på det för övrigt självklara att protokollen icke kunna antagas på varje punkt återge med osviklig trohet vad som förekommit. Väl röja de en förbluffande rutin i konsten att reproducera en diskussion så, att läsaren ännu liksom hör t. o. m. tonfallet i replikerna. Men protokolljustering företogs blott i något mycket sällsynt fall och det kan sålunda väl tänkas att protokollet fått en lydelse som Cronhielm, om han granskat den, ej helt skolat gilla. Liksom protokollet vilseleder i fråga om vilken § i domarreglerna som Cronhielm läst upp, så kan det ju någon gång ha hänt att han ej alls nämnt ordet domarreglerna ehuru protokollet lägger det i hans mun.
    Skånska kommissionen, under Magnus Stenbocks presidium, ålade kronofogden Simon Samsiö genom interlokutoriedom d. 17 dec. 1710 att med själv sins ed ─ edstemat var noggrant formulerat ─ befria sig från viss mot honom gjord angivelse. Redan två dagar därefter ingav Samsiö till kommissionen en skrift, vari han förklarade att han väl med tryggt och gott samvete kunde prestera eden, men att han på grund av flera omständigheter, bl. a. att målsäganden sagt sig intet hava att klaga, dock önskade underställa domen justitierevisionen. I slutlig dom d. 30 dec. 1710 fann kommissionen att Samsiö, så vida han ej kunnat avlägga eden, borde likmätigt bl. a. 19 kap. TingmB hållas för saker, och den utmätte ett arbitralt straff som hemställdes KM:t.Hos KM:t anförde Samsiö (30/1 11) att han velat underställa interlokutoriedomen KM:ts beprövande bl. a. därför att »alla edgångar draga men med sig i anledning av domarereglornes innehåll», att av viss an-

ledning »contesterade jag godvilligen för kommissionen eden, dock icke tvungen eller formaliter, vilket icke finnes i domen inryckt»,¹ att» i anledning av det 24 kap. TM given eder bör vara så god somgången»², men att kommissionen icke »därpå det ringaste behagat reflektera, utan i stället oförgripel. inkompetent för mig citerar det 19 kap. TM». Samsiö tyckes alltså egendomligt nog vilja på en gång göra gällande både att han gått eden och att eden blivit honom efterskänkt. När han nämner domarreglerna låter han ingalunda satsen om (efter-)given eds likvärdighet med gången vara tagen ur dem, utan anger oförtydbart att satsen hör hemma i TingmB.
    Denna historik har varit av nöden för att göra någorlunda begripligt vad protokollet låter Cronhielm yttra under rådsdiskussionen i målet. Det lyder:
    han fogden uttyder intet domarereglorne rätt, näml. att given ed är såg od som gången. Ty det förstås när den anklagade visar sig vara benägen att göra den ed som domaren giver honom före och alltid bör ske efter formaliteten med hand å bok och intet efter eget behag. Han bör alltså säja vad han har för skäl att klaga däröver att de i kommissionen interlocutorie lagt på honom själv sins ed, ty det har han intet velat göra in forma. Ty att han säger sig betygat att han har kunnat gå ed, det förslår intet. Han beropar sig på sin förklaring uti kommissionen, men den är intet här,³ och alltså kunna vi intet göra härtill. Han fick intet lov att slippa eden, utan han har bort göra densamma formaliter (17/10 17).

 

    Cronhielms yttrande är i sin gåtfullhet intressant nog. Men icke kanman tro att han i hastigheten rangerat in »given ed är så god som gången» bland domarreglernas ordseder?⁴
    Undrande blir man också när man i konceptprotokollet d. 24 nov. 1712 får se att, vid handläggningen av en tvist om rusthåll, Cronhielm» upläste K. G. Adolphs dommare Regell». Är det Cronhielm eller protokollföraren som skapat denna veterligen ejest okända term? Törs mangissa att det upplästa var något stycke ur 1615 års rättegångsprocess (se slutet av dess ingress: ordning efter vilken förbenämnde domare och andre skole sig regulera)?

 

    Mot Cronhielms omisskännliga förälskelse i domarreglerna kontrasterar likgiltigheten hos hans kolleger. I protokollen 1711─1719 har jagicke en enda gång sett någon av dem nämna reglerna. D. 9 april 1719

 

¹ Då Samsiö 29/10 17 inställde sig inför Bara HR för att avlägga eden förklarade han »att han det med så mycket tryggare samvete kan göra som han en sådan ed både munt- och skriftel. tillförene ofta gjort, fast det ej finnes opptaget i kommissionsdomen».

² 24 kap. TingmB: Nu kommer man till tings och skall ed gånga eller vittnefylla: giver målsäganden, länsman och häradshövdinge honom den ed upp, vareså gill ed given som gång»n.

³ Samsiös inlaga 19/12 10 finnes dock i avskrift bland de handlingar i målet, vilka voro tillgängliga i rådet när Samsiö 16/11 19 återfick sin tjänst.

⁴ Vid behandling av en resningsansökan sedan den egentlige parten avlidit undrade Cronhielm vem som då skulle avlägga eden. Advokaten Hierpe svarade: han [har] tillbudit eden uti livstiden och varit beredder den då avlägga, och islikt fall är tillbuden ed så god som gångnan (17/12 17).

»proponerade» föredraganden Ehrencrona, innan Cronhielm kom tillstädes (jfr ovan under 29 §), en sak om en tjuvkona som ej ville tillstå stölden och därför blivit lämnad under Guds dom. Ehrencrona »tyckte intet vara nödigt att besvära d. exc:r med denna saken, alldenstund i fall hon funnits brottslig [hon] kommer under pardonsplakatet; vilket d. exc:r biföllo. Dock upplästes något utur domarereglorne om sådane saker när den anklagade enständigt nekar, item utur krigsartiklarne» o. s. v. Säkerligen var det Ehrencrona som ansåg lämpligt att till excellensernas vägledning föredraga ett stycke ur reglerna ─vad för ett stycke är ej lätt att avgöra, då ju »enständigt» ej alls förekommer i dem och »nekar» blott i 38 § (pinande till bekännelse).
    Utan att antyda - kanske utan att tänka på eller ens känna till ─samhörigheten med reglerna (ordseden 4 i 16 §) har Arvid Horn engång brukat satsen »förord bryter lag» (4/11 18).¹ Men eljest har jag ejfunnit någon annan än Cronhielm nyttja uttryck som kunna med någon säkerhet antagas stamma från domarreglerna,² detta ehuru i diskussionen då och då anföras gängse talesätt, t. ex.: jag håller mera, som man i ordspråket talar, av en mager förlikning än en rik process (Spens 29/11 15); man säger fuller i ordspråket 'hälaren är så god som stjälaren' (Horn 22/3 15); non facienda mala ut eveniant bona (Horn 3/1217); är en gammal regula juris 'actore non probante absolvitur reus' (Reenstierna 15/12 12, likaså Horn 20/12 17; om satsens förekomst i 1681─82 års lagedition se MUNKTELL s. 519).

Birger Wedberg.