Replik. Med anledning av Justitierådet Dr SKARSTEDTS artikel må följande synpunkter framhållas. Jag önskar förut skicka, att jag icke gör anspråk på att under den korta tid, som stått till buds, helt ha kunnat tränga till botten i saken. Vidare vill jag nämna, att jag i det följande bedömer spörsmålet helt med utgångspunkt från 1912 års regler om fastighetsexekution. Tiden har icke medgivit mig att taga upp det också i belysning av de äldre reglerna på området, vilka gällde, när Lagberedningens betänkande 1905 publicerades.
    Diskussionen torde lämpligen kunna anknyta till det av Skarstedt anförda, synnerligen belysande exemplet. Lagberedningens tankegång skulle tydligen, tillämpad på detta exempel, vara den, att risk förelåge för att ingen på exekutiv auktion ville ropa in Aa för sig med bibehållen servitutsinteckning, under det att hela komplexet Aa + Ab + Ac kunde vara så begärligt, att en spekulant ropade in detsamma även med förbehåll om servitutsinteckningens bestånd (i Aa + Ab + Ac).
    Det förefaller mycket väl tänkbart, att en och samma servitutsbelastning skulle kunna tillmätas mindre betydelse av en spekulant på ett större område än på ett mindre område, särskilt om det mindre området (Aa) vore av ganska ringa värde men en utökning till ett störreområde (Aa + Ab + Ac) skulle medföra, att viss särskilt begärlig mark inbegrepes. Härtill kan läggas, att det är välkänt, att stundom engemensam försäljning av flera fastigheter kan inbringa mera än separata försäljningar av var och en av dem. I den mån av denna grund bättre pris kan uppnås på exekutiv auktion, bör detta betyda större möjlighet att bibehålla ett hotat servitut. Bästa möjliga pris är en fördel för servitutshavaren. Det är därför säkerligen så, att det kan vara ett intresse för servitutshavaren att få Aa, Ab och Ac gemensamt sålda, om exekution skall komma till stånd. Det kan dock icke med bestämdhet påstås, att det alltid är så; servitutshavarens möjlighet att själv ropa in fastigheten, som besväras av servitutet, utövas lättare, om fastigheten är begränsad.
    Om det emellertid antages ofta vara ett servitutshavarens intresse, att hela den ursprungliga tjänande fastigheten säljes på en gång, frågar man sig, i vad mån detta kan framkallas därigenom, att servitutsinteckningen får kvarstå i hela området. Såvitt jag kan se, kommer gemensam exekution beträffande Aa, Ab och Ac icke till stånd enbart därför, att servitutsinteckningen belastar dem alla. Om ett exekutivt förfarande inledes beträffande Aa, kan icke servitutshavaren draga in även Ab och Ac (se 35 § 1 st. inteckningsförordningen, varmed kan jämföras 54 §

3 st. samt OLIVECRONA, Förfarandet vid exekutiv försäljning, 2 uppl., s. 66) ─ liksom han ej heller kan draga in övriga angränsande fastigheter, i vilka inteckningen jämväl antogs ha blivit fastställd. Om servitutshavaren hade kunnat draga in Ab och Ac, så hade verkligen alla tre fastigheterna på ett påtagligt sätt utgjort det ekonomiska underlaget för servitutet. När nu emellertid sådan indragningsrätt saknas, är den omständigheten, att servitutsinteckningen fortfarande belastaräven Ab och Ac, ingen garanti för gemensam exekution och därmedingen garanti för att den fördel vinnes, som det här är fråga om.
    Gemensam exekution kan däremot äga rum antingen av den grund, att exekutionen från början avser alla tre fastigheterna, eller också därför, att, sedan exekution sökts beträffande t. ex. Aa, innehavare av gemensam inteckning för fordran (eller avkomst) begagnar sin indragningsrätt enligt 35 § inteckningsförordningen. Gemensam exekution kan följaktligen komma till stånd, även om servitutsinteckningen inskränkts till Aa, och en gemensam försäljning kan ske med förbehåll om servitutets bestånd i Aa. Ha fastigheterna skilda ägare och sakna de (pågrund av dödningsåtgärder efter delningen) gemensamma inteckningarför fordran (eller avkomst), finnas inga särskilda grunder, som kunna framtvinga gemensam exekution; att servitutsinteckningen står kvar såsom gemensam, är enligt det ovan sagda icke en sådan grund.
    Härmed torde det i detta sammanhang viktigaste ha berörts. För fullständighetens skull kan man emellertid också undersöka, om vid ett exekutivt förfarande, som av någon (av servitutshavaren oberoende) anledning omfattar Aa, Ab och Ac, servitutshavaren har någon fördel av att inteckningen alltjämt besvärar alla tre fastigheterna. Därvid nödgas man ingå på de komplicerade reglerna om särutrop och gemensamt utrop av fastigheter, som äro gemensamt intecknade och samtidigt skola säljas.
    Om inga särintressen finnas i fastigheterna, upprättas gemensam borgenärsförteckning efter vanliga grunder, och försäljningen sker gemensamt. Därest fastigheterna ha samme ägare, alla äro besvärade av servitutsinteckningen och alla även i övrigt lika intecknade, torde nämnda förfaringssätt tillämpas, även om servitutets utövning lokaliserats till Aa skulle servitutsinteckningen ha begränsats till Aa, torde detta däremot framkalla särutrop av Aa (UL § 121), vilket kan vara en nackdel, såsom strax skall beröras. Emellertid får man räkna med att i ett fall som det diskuterade särutrop normalt ändock framkallas av andra orsaker, i regel väl helt enkelt därför, att fastigheterna kommit i olika ägares hand (UL § 121). Skall särutrop ske, ligger en nackdel för servitutshavaren stundom däri, att den speciella regeln om lägsta budet i 116 § UL skall tillämpas. Ett servitut kan till följd av denna regel tänkas bli uppoffrat, trots att det har bättre rätt än exekutionsfordringen ─ något som däremot väl att märka icke kan ske vid en helt separat exekution beträffande Aa, varför gemensam exekution med särutrop i vissa fall kan vara sämre än helt separat exekution (till det sagda jfr OLIVECRONA a. a. s. 77,92 f., 111, 114), liksom den kan vara sämre än gemensam exekution med

blott gemensamt utrop. I förhållande till alternativet med blott gemensamt utrop är å andra sidan alternativet med särutrop även förenat med viss fördel för servitutshavaren, nämligen den fördelen, att han själv kan ropa in Aa och bortse från hela komplexet. Går förfarandet vidare till gemensamt utrop, varom mera strax, innebär också särutropet, att servitutshavaren fått en möjlighet att skydda sig genom att medelst bud vid särutropet påverka förutsättningen för servitutets bibehållande (se nedan). Det må erinras om att särutropen bruka motiveras just såsom en metod att skydda särintressena (jfr OLIVECRONA a. a. s. 64).
    Sker särutrop, kan därefter, som nyss antyddes, i vissa fall gemensamt utrop ske. Övergång till gemensamt utrop torde ibland kunna vara till fördel för servitutshavaren ─ hans servitutsinteckning må gälla i Aa eller i Aa + Ab + Ac ─ genom att åstadkomma bättre pris. UL synes emellertid icke ge servitutshavaren möjlighet att ─ vare sig hans inteckning gäller på ena eller andra sättet ─ framkalla gemensamt utrop (se 121 § UL och jfr OLIVECRONA a. a. s. 97). Omvänt torde servitutshavaren icke heller, om han skulle önska det, kunna hindra gemensamt utrop (jfr a. a. s. 100).
    Särutrop med efterföljande gemensamt utrop ger upphov till rätt invecklade situationer beträffande servitut, nyttjanderätter o. s. v. Avgives vid särutropet sådant bud, att fordringar med bättre rätt än det hotade servitutet blivit helt täckta i Aa, torde servitutshavaren ha garanti för att även vid det gemensamma utropet servitutet kommer att stå kvar i Aa (jfr a. a. s. 111), och detta är det, som framför allt har betydelse för honom. Därvid måste dock förutsättas, att nyss nämnda särutrop skettmed beaktande av brist, som eventuellt uppstått i Ab eller Ac och måste påföras Aa (för bristöverföringens skull kunna ibland flera serier av särutrop behövas, a. a. s. 110). Har servitutet uppoffrats vid särutrop av Aa, kan det likväl räddas vid det gemensamma utropet, om förbehåll då sker och den bjudna köpeskillingen visar sig tillräcklig.
 

Åke Malmström.