Juridisk Forening i København har udsendt sin årbog for vinteren 1941/42, indeholdende beretning om generalforsamlingen og om de i sæsonenholdte foredrag og diskussioner. I foreningens årbøger, der er udkommet siden 1899/1900, er optaget alle de i foreningen holdte foredrag, forsåvidt de ikke findes trykt andetsteds, eller medmindre foredragsholderen har udtalt ønskeom, at hans foredrag ikke offentliggøres.
    I vinteren 1941/42 er der holdt følgende foredrag: professor, jur. dr. Gösta Eberstein: patentretten og dens genstand; landsdommer T. Myrdahl: hovedpunkter i Konkurslovskommissionens betænkning; professor, dr. jur. O.Borum: udkast til arvelov, bortset fra særlige regler for landejendomme; fuldmægtig i Justitsministeriet P. M. Sachs: domstolenes stilling i retsudviklingen; direktør, cand. jur. Knud Christensen: krigsforsikring af bygninger og løsøre; over registrator H. B. Krenchel: hovedtræk af forslaget til lov om aktieselskaber.
    Medlemstallet var 563. Foreningens formand er professor, dr. jur. Henry Ussing.

 

Fh.

 

    Till frågan om giltigheten av guldklausul. I junihäftet av SvJT (s. 401 f) har envoyén FOLKE MALMAR i en redogörelse för svensk rättspraxis med avseende på internationell privaträtt 1936─1940 ─ helt naturligt ─ägnat stor uppmärksamhet åt det bekanta rättsfallet i NJA 1937, s. 1, angående vilken lag, svensk eller amerikansk, som vore tillämplig å ett av svenska staten upptaget obligationslån, det s. k. dollarlånet av 1924, där en huvudfråga gällde giltigheten av guldklausul.
    Då Malmars uttalanden härvidlag, särskilt i tvenne avseenden, synas förtjäna ett närmare klarläggande, tiliåter jag mig, enär jag under arbetet med min i våras ventilerade avhandling, »Om statslån och statsskulder» (jfr s. 294 ff), haft anledning att något litet syssla just med dithörande frågor, att anföra följande.
    För det första rörande bedömandet i allmänhet av internationella obligationsrättsliga förhållanden. Därvid konstaterar Malmar, att HD i sin dom frångått hittills gällande rättspraxis och ej längre följer någon klart angiven regel. Tidigare har man omfattat först lex loci contractus och senare lex domicilii debitoris. Här synes Malmar emellertid ej tillräckligt beakta, att HD visst icke tagit avstånd från dessa eller andra jämförliga regler, fastän man icke låtit någon av dem bli avgörande för ståndpunkttagandet i domen. Sedan ett årtionde tillbaka har i teori och praxis i skilda länder en utveckling allt tydligare markerats, varigenom regler av antydd art givits en något anspråkslösare och mera subsidiär ställning än tidigare. De uppfattas numera endast såsom presumtioner eller vägledande förhandsregler, genom vars hjälp man kan åstadkomma den helhetsvärdering, som leder fram tilldet närmaste sambandets lag. Detta framgår också tydligt av de båda tidskriftsuppsatser av A. BAGGE och R. KNOPH, vartill Malmar själv, ehuru blott helt summariskt, hänvisar.
    För det andra rörande guldklausulens giltighet. Därvid ansluter Malmar sig, åtminstone delvis, till den tanke, som först framkastats i NRevms betänkande och därpå, fastän med annan motivering, närmare utvecklats i mi-

noritetens i HD utlåtande, nämligen att spörsmålet om guldklausulens giltighet borde avgöras särskilt för sig och icke i omedelbart samband med den allmänna frågan om gäldförhållandets bedömande. Emellertid vill Malmar därvid, i strid med såväl majoritet som minoritet inom HD, ifrågasätta, huruvida den amerikanska guldklausullagstiftningen till sitt syfte kan äga några extraterritoriella verkningar eller om den icke bör anses i så hög grad strida mot elementära rättsgrundsatser, att svenska domstolar av hänsyn till ordre public borde underlåta att tillämpa den. Emellertid torde ingen av dessa Malmars båda hypoteser få anses äga någon egentlig bärkraft. Därvid lag kan, för undvikande av alltför stor vidlyftighet, vara nog att hänvisadels till de uttalanden, KNOPH gjort i en annan, av Malmar ej anförd, uppsats i samma tidskriftsårgång som Bagges av honom angivna uppsats (TfR 1937,s. 356 ff), dels ock till NIALS i samma tidskrift publicerade utredning, »Om guldklausuler enligt svensk rätt» (TfR 1934, s. 18 ff); jfr även min nämnda avhandling, s. 302 ff.

 

Hans Cavalli.