Divisionsordförandenas löneställning. Hovrätterna hava till finansdepartementet avgivit infordrade utlåtanden över ett av tillkallade sakkunniga utarbetat betänkande angående revision av tjänsteförteckningen i vad avser allmänna civilförvaltningen, andra delen, byråchefs- och rådstjänster m. m. (SOU 1942:30).
I betänkandet föreslås att befattningarna såsom ordförande å division i hovrätt skola förändras till ordinarie tjänster i lönegraden A 34. Genom denna lönegradsuppflyttning skulle arvodena å 2,500 kronor anses »evalverade» och följaktligen bortfalla (till ordföranden i krigshovrätten skulle utgå särskilt arvode å 500 kronor). Evalveringen, varmed skulle följa förhöjd pension, skulle medföra en sänkning av årslönen med närmare 500 kronor.
Svea hovrätt anför i sitt yttrande över betänkandet:
»De sakkunnigas förslag i denna del är ägnat att väcka den största besvike'se och skulle, om det vunne statsmakternas gillande, utöva en menlig inverkan i rekryteringshänseende. En sådan åtgärd komme nämligen utantvivel att av dem, som frågan närmast gäller, uppfattas såsom innebärande en avsevärd sänkning av ordförandelönerna. Efter ingående prövning föreslog K. M:t vid 1937 års riksdag, att ordförandearvodet, som 1928 bestämts till 1,500 kronor, skulle höjas till 2,500 kronor. Riksdagen anslöt slg till denna mening. Den förberedande utredningen hade utmynnat i förslag om ordförandebefattningarnas förvandling till särskilda tjänster, tillsvidare placerade i dåvarande lönegrad A 2. Detta förslag fann sig departementschefen på den grund ej kunna biträda, att den allmänna omprövningen av lönesättningen för statliga befattningshavare icke borde föregripas. Ovissheten angående rättegångsreformen torde även ha varit ägnad att väcka vissa betänkligheter. Då numera tjänsteförtecknngssakkunniga avgivit sitt betänkande och ny rättegångsbalk blivit antagen, torde de hinder ha bortfallit, som år 1937 föranledde, att ordförandena ej placerades i dåvarande lönegraden A 2. Under åberopande av en inom Kungl. Justitiedepartementet år 1936 ut-
arbetad promemoria angående omorganisation av ordförandebefattningarna i hovrätterna och Svea hovrätts däröver den 27 november 1936 avgivna utlåtande förordar hovrätten därför, att åt ordförandeposterna beredes karaktären av ordinarie tjänster i lönegraden B 2. Skulle emellertid ordförandena i enlighet med de sakkunnigas förslag placeras i lönegraden A 34, förordar hovrätten, att med denna löneställning förknippas rätt till arvode om minst 500 kronor. Till krigshovrättens ordförande bör i båda fallen utgå ett extra arvode om 500 kronor.»
Beträffande vice ordförandena ha de sakkunniga bibehållit den nuvarande anordningen med särskilt arvode utöver hovrättsrådslönen. Svea hovrätt förordar att viceordförandebefattningarna erhålla naturen av ordinarie tjänster i lönegraden A 32.
I fortsättningen anför hovrätten bl. a.:
»Hovrättsrådens lönefråga har sålunda fått ingå som en detalj i en utredning, där det huvudsakliga intresset varit inriktat på spörsmålet om en gradering i lönehänseende av byråchefsbefattningarna. Med avseende på arbetsuppgifter och arbetets organisation äro emellertid hovrättsrådens och byråchefernas befattningar vitt skilda. Hovrätten har ej något att erinra emot att hovrättsråden liksom hovrätternas övriga befattningshavare förbli inrangerade under civila avlöningsreglementet. Men hovrätten finner det vara uppenbart, att frågan om hovrättsrådens lönestandard främst bör ses mot bakgrunden av övriga domares löner. Ett oundgängligt villkor för en tillfredsställande rekrytering av hovrättsrådsämbetena är nämligen att lönerna äro lämpligt avvägda i jämförelse med andra domares, främst justitierådens, häradshövdingarnas och stadsdomarnas.
Åt sistnämnda grundläggande synpunkt har, i det sammanhang vari frågan nu prövats, ej ägnats vederbörlig uppmärksamhet. Vid den innevarande år genomförda regleringen av häradshövdingarnas löner har däremot lika litet som vid de tillfällen då det gällt justitierådens någon viss kategori administrativa befattningshavares löneställning tagits till utgångspunkt. Varken första eller tredje instansens domare ha i lönehänseende hänförts till A-planen. Häradshövdingarna ha, liksom förut vattenrättsdomarna, placerats i lönegrad B 2 och i stor utsträckning liksom dessa fått sig tillerkänd av löningsförstärkning.»
Efter att ha erinrat om vissa tidigare uttalanden av regeringen, riksdagen och processlagberedningen hemställer hovrätten, vars förenämnda förslag ej avse en slutgiltig lösning, att frågan om en definitiv lönereglering för hovrätterna måtte upptagas till sakkunnig utredning.
Göta hovrätt förklarar sig anse att ordförandearvodet bör ersättas med en höjning av själva lönen och därmed också av pensionen. Men hovrätten kan icke finna de sakkunnigas förslag beträffande lönehöjningens storlek tillfredsställande. Förslaget, enligt vilket ordförandena skulle placeras i lönegrad A 34, innebär i verkligheten en försämring av löneförhållandena så länge en divisionsordförande är i tjänst. Hovrätten avstyrker bestämt, att divisionsordförandenas lönefråga löses i enlighet med de sakkunnigas förslag, och hemställer, att divisionsordförande placeras åtminstone i lönegraden B 2. Om av någon anledning lönefrågan för divisionsordförande icke för närvarande kan vinna sin lösning på detta sätt, hemställer hovrätten, att lönefrågan får en allenast provisorisk lösning, och att därvid genom ändrad lönegradsplacering jämte tilläggsarvode de sammanlagda löneförmånerna komma upp till samma nivå som en placering i lönegrad B 2 skulle med-
föra. Ej heller ifråga om vice ordförandenas löneställning kan hovrätten tillstyrka de sakkunnigas förslag. Hovrätten förordar att de placeras åtminstone i lönegraden A 32.
Hovrätten, som tidigare under utförlig motivering framhållit angelägenheten, framför allt ur rättsväsendets synpunkt, av att domarbefattningarna vid hovrätterna placeras i högre lönegrad än för närvarande är fallet, anför vidare bl. a.:
»Hovrätten vill nu särskilt framhålla, att hovrättsdomarbefattningarna i avlöningshänseende böra sammanföras med andra jämförliga domarämbeten, då hela domarkåren bildar en naturlig organisk enhet. Avlöningarna till domare av olika grader böra vara lämpligt avpassade i förhållande till varandra efter varje befattnings betydelse och ansvar. Om så ej sker, föreligger givetvis risk för att de i avlöningshänseende mindre gynnsamt ställda befattningarna icke bliva besatta med så dugliga krafter, som ämbetenas natur kräver. Förnärvarande äro domarbefattningarna vid hovrätterna väsentligt sämre avlönade än andra jämförliga domarbefattningar — ett förhållande som förr eller senare kommer att leda till att dessa domarbefattningar bliva besatta med mindre dugande krafter än andra domarämbeten. Att detta, sett på lång sikt, kommer att bliva fallet, därom kan icke råda något tvivel. Det framgår klart av det sätt, på vilket befordringsgången på domarbanan är ordnad. Det liggeri sakens natur, att de som efter tjänstgöring i hovrätt och justitierevision, eventuellt även i lagstiftningsuppdrag, förvärvat sådana meriter, att de kunna göra anspråk på häradshövdingämbete, föredraga dessa väsentligt högre avlönade ämbeten framför hovrättsrådsämbeten. I konkurrens om dugande krafter måste således hovrättsrådsämbetena komma i en sämre ställning.
Det kan ej vara ägnat att främja en god rättsskipning, att hovrättsdomarämbetena bliva på detta sätt missgynnade. I egenskap av överdomstolar böra hovrätterna vara besatta med personer av minst samma skicklighet som underdomarna. Den muntliga förhandlingsordningen är redan i nu gällande rättegångsordning ofta förekommande i hovrätterna, och detta blir än mera fallet i den redan antagna nya rättegångsordningen. Denna förhandlingsordning ställer stora krav på domstolens ledamöter och särskilt på dem som skola leda rättsförhandlingarna.»
Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att divisionsordförandena inplaceras i lönegraden B 2. Kan detta yrkande icke nu bifallas, hemställer hovrätten att antingen divisionsordförandena i avbidan på slutlig lönereglering inplaceras i lönegraden A 34 med särskild avlöningsförstärkning som fullt kompenserar den för närvarande utgående eller ock divisionsordförandenas nuvarande löneställning och särskilda arvoden tills vidare bibehållas för att åter komma under omprövning i samband med rättegångsreformens genomförande. Hovrätten fortsätter:
»Hovrätten måste med bestämdhet hävda att det ur rättsvårdens synpunkt är en angelägenhet av stor vikt, att divisionsordförandenas löneställning väl avväges i förhållande till andra domares, därvid en jämförelse närmast ifrågakommer dels med häradshövdingarnas och dels med justitierådens löner. För att hovrättens uppgift som överdomstol och som, i ett mycket stort antal mål, sista instans skall kunna fyllas på ett tillfredsställande sätt är det av största betydelse, att garantier finnas för att ordförandeposterna å hovrätternas divisioner förmå locka verkligt dugliga aspiranter. Ordförandensställning å divisionen såsom ledare av dennas arbete och av de muntliga rättsförhandlingarna i målen — en ställning som kommer att ytterligare markeras efter den fulla muntlighetens införande i hovrättsprocessen i enlighet med den nu beslutade rättegångsreformen — synes hovrätten till fullo motivera hans inplacering i den för chefsämbetsmän avsedda löneplanen B.
Hovrätten befarar att en god rekrytering av dessa viktiga ämbeten skulle kunna äventyras, om något skulle tillspillogivas av den löneställning de förnärvarande intaga eller om den i betänkandet föreslagna löneregleringen skulle komma att uppfattas såsom av mera definitiv natur. Det är på dessa skäl som hovrätten skulle anse ett uppskov tills vidare med en förbättrad pension och ett fasthållande vid nuvarande provisorium vara att föredraga framför ett fastlåsande för framtiden av en otillfredsställande lönestandard. I betraktande av den förståelse statsmakterna visat för behovet av tillfredsställande löner för häradshövdingar och justitieråd vågar hovrätten uttala förhoppningen att samma förståelse skall visas för de ifrågavarande hovrättsdomarnas krav på skälig löneställning.»
Hovrätten för Övre Norrland säger sig dela de sakkunnigas uppfattning, att befattningarna såsom ordförande å division böra förändras till ordinarie tjänster. I olikhet med de sakkunniga anser emellertid hovrätten, att en placering av dessa befattningar i lönegraden A 34 icke — med hänsyn till de med befattningarna förenade ansvarsfulla arbetsuppgifterna — åt ifrågavarande befattningshavare giver en skälig löneställning. I anslutning till ett av presidenten Elliot tidigare avgivet yttrande till de tjänsteförtecknings sakkunniga vill hovrätten såsom sin mening anföra, att löneförmånerna för divisionsordförande synas böra bestämmas till omkring 19,000 kronor.
Kjs.